fredag 30 december 2011

Vad klär du dig i om natten?

Jag vet inte om jag sagt det någon gång, men i tiderna funderade jag rätt mycket på hur fiilisarna skulle ändras då bebis blev till barn. Det var, i mitt fall, på något sätt självklart att falla rätt pladask för den bebis som flyttade hem till oss. Jag funderade en del över hur det skulle kännas då bebis blev till den lille.

Jag har alltid haft lite svårt för barn på några år. Inte haft speciellt mycket gemensamt med dem.

Men, herrijösses så det är roligt. Först väntade jag på att den lille skulle lära sig gå, jag såg fram emot att kunna gå ute med honom. Nåväl, som det karriärmonster jag är (not), så började jag vänta på att den lille skulle börja prata, det genast då han kunde stå ens lite stadigt på sina krumma stickor till ben.

Och, än en gång. Det är som att bo mitt en på riktigt rolig revy. Som att segla omkring i en skrattsalva.

Den lille är så rolig. Det mesta han säger låter så kul.

Som att han sover i mamamas. Eller "takki päälle", som han också brukar hojta i sängen.

Så är jag så otroligt stolt över att det hos oss också heter "lepp" då man behöver lite hjälp på traven.

Ähää oomenna!

torsdag 29 december 2011

Nu har jag fått nog

Jag bestämde mig för några år sedan att jag inte skall klaga varken på väder eller på att det är så mörkt om vintrarna i Finland. Det blir ju ändå inte bättre eller på något annat sätt bara för att jag klagar.

Men, nu skall det erkännas, att det var motigt i morse. Jag förde den motsträvige lille till dagis i det som bara var ett mörker. Då jag steg ut genom dagisdörren hällregnade det. Alltså Hällregnade med stort H.

Just i det ögonblicket ville jag bara lägga mig, som ett litet barn, på marken och skrika "jag vill inte mer".

Men, det gjorde jag inte. Ej heller har jag klagat (än) - men, just idag är det svårt att hålla sig.

onsdag 28 december 2011

Ok, det här är som semesterdiabilder

...för er som inte har barn.

Inspirerad av Linn, som lagt upp ett inlägg med Matheos första streckgubbe, måste jag bara haka på.

Den lille brukar måla en del, också på dagis. En av målningarna vi fick hem, den har också ett namn, som den lille gett bilden.

Och nu vill ni veta vad den heter, ja?

"Olli nuuhkii"

(sv. Olli sniffar)

Om jag har en bild på bilden? Naturligtvis inte (eller jo, målningen finns hemma och det går ju att fota den, men inte just nu).

Red. anm. Olli är namnet på den lilles hund.

Saker vi gör tillsammans

En fråga, rakt ut i bloggvärlden;

Är någon med på en ny runda av Sluta slänga mat?

Ni vet, efter julhelgerna, med rester och sådant i kylskåp och skafferier, så behöver jag åtminstone lite skärpa mig. Målet är att minimera hushållsavfallet, i synnerhet matresterna.

Vi körde januari i fjol, jag tänkte köra hela våren den här gången.

Och ni bara, har hon blivit den där som slänger all mat hon köper i butiken? Fungerade inte fjolårets variant av Sluta slänga mat alls på henne själv? Jag är fortfarande bättre på att ta tillvara än tidigare, men måste erkänna att det här med att kombinera arbetet med det fullständiga martatänket, det är en utmaning.

tisdag 27 december 2011

Vill du köpa en del av mitt hjärta?

Ja, det sägs ju att köket är husets hjärta och nu säljer jag och vi en del av det. Köksmöblemang till salu!

Det ser ut såhär:



Strategiska mått på bordet:

Höjd: 71 cm
Diameter: 120 cm (det är fråga om den större modellen)

Stolarna:
Höjd: 76 cm
Du sitter på 40-43 cm:s höjd, stolarna är formade som kupor. Sluter tätt runt stjärten.

Ålder på paketet är sisådär 40 år och det är fråga om modellen "Amigo" som tillverkades för Asko av Artekno.

Möblemanget är, sina år på nacken till trots, i gott skick. Det bor just nu här i Nickby, Sibbo.

Kom och köp! Du får (jojo!) träffa mig, jag kan bjuda på kaffe samtidigt som du hämtar paketet. Observera, nytt kaffe, inte det som står på bordet på fotografiet.

Frågor? I kommentarsfältet eller via epost (adressen hittar du där till höger), tack!

Den tredje mannen i sängen

Kort rapport om jul.

Min avoga inställning till trots, gav jag vika för mig själv. Den lille - som har en grav hang-up på Brandman Sam - fick en brandbil och ett par brandmän i julgåva.

Och den lyckan. Den lilles lycka över bilen, komplett med slangar och grejer, och snubbarna dessutom! Min lycka över att se den lille så fullständigt absorberad av ett lyckat köp.

Och den lite mindre lyckan över att inse att jag nuförtiden också anses skyldig att sova, inte bara med två riktiga män, utan också med ett par brandmän i plast...

lördag 24 december 2011

Julfrid!

Julfriden är utlyst, tänk så underbart det skulle vara om det i alla hem skulle få råda, just det, frid ens under julen.

God, fridfull, jul!

tisdag 20 december 2011

Den nionde presidentkandidaten

Nickby anmäler den nionde presidentkandidaten, får jag lov att presentera; den lille!



Den lille har en valslogan, det är klart det.

Image is everything.

Det totala nattsvarta

Jag bestämde mig för ett par år sedan att varken klaga på vädret eller på att det är så mörkt om vintrarna här i Finland.

Nu måste jag erkänna att det håller på att tryta. Det känns som om hösten, man kan ju inte kalla det som pågår utanför fönstret för vinter, består av tusen morgnar beckmörker.

Kombinera de här tusen morgnarna med åtminstone tre proppfulla väskor av något slag, ett nätt och jämt påklätt barn i vagn, och som grädde på moset, lite (hah! liiite) regn.

Julstämning?

Skulle inte påstå det.

måndag 19 december 2011

Lite spänning i sänghalmen

Ett tips för alla småbarnsföräldrar som tycker att det råder lite väl mycket ordning, reda och tristess i sängkammaren.

Ta bort spjälorna, staketet ur barnsängen!

Med ens finns det en orsak att sova hundsömn igen!

lördag 17 december 2011

TGIF

Den lille lär sig prata i en takt som gör att jag inte hänger med. Jag har sett fram emot att få prata med honom, det är otroligt underhållande att prata med den lille, dessutom underlättar det otrolige mycket. Ett bevis för det är att den lille lyckades formulera meningar som ledde till att vi förstod att vi firade hans första öroninflammation. Lite river det ju i hjärtat, det att vi inte längre behöver tolka bebis-fullvuxen-bebis, det innebär ju att den lille håller på att bli stor. Ibland undrar jag dock var den lille river allt, idag utbrast han i ett väldigt glatt "tänään on viikonloppu, jee"!

fredag 16 december 2011

Vi måste prata om det här med julsånger

Trots att jag inte är tusen år gammal, måste jag ändå erkänna följande: jag har väldigt svårt för ”moderna julsånger”.

Julsång skall, i mitt öra, vara den klassiska, till och med gärna plockad ur psalmboken. Det är för mig de riktiga julsångerna, de som på riktigt ger mig julstämning.

De här andra, med början i Whams ”Last christmas”, de får mig att vilja styra bilen i diket.

torsdag 15 december 2011

Aminal names

(Jo, jag vet att aminal är felskrivet, men det låter så fint, aminal.)

Den lilles "husdjur" har fetfina namn. Följ med här:

Puppekaninen: Jussi
Gunghästen: Kielo
Hästen på hjul: Seppo

Alldeles nyss döptes den tovade musen till Frank.

Ni kan alltid be oss om hjälp då ni är ute efter namn på era bebisar och husdjur.

EDIT: jag glömde det mest självklara. Hunden heter Olli.

tisdag 13 december 2011

Och ljus varde

Situationer som gör mig alldeles varm i hjärtat.

Det gör mig så glad att jag får vara med på en lista som denna. Och med de vackra orden, dessutom.

Tack finaste ni, det värmer en gammal kvinnas hjärta.

måndag 12 december 2011

Spännande fenomen

Tusen år efter alla, strödda tankar om bloggalans before and after.

I fjol var det ett mäktigt rabalder om att fel typer nominerades av än mer fel typer. Vilket ju ledde till att det var ett kiva surr inför galan.

I år, juryn gjorde ett gott urval och inget offentligt knorr förekom gällande de nominerade. Vilket faktiskt gladde mig, innerligt.

Nu knorras det i efterhand över att själva galan var skral. Att det var alldeles för lite festligt, goodiebagsens innehåll var konstigt och inte fick man något pris i pris heller.

Jag vet inte hur det, på riktigt, är i andra sammanhang då folk samlas kring något någon har ordnat. Knarras det lika mycket?
För lite ser det ju ut som att man har det berömda ryggslutet i ansiktet på någon hela tiden då det handlar om bloggpriset.
Är det på grund av ankdammen, beror det på att X3M är en av medarrangörerna eller vad är det som gör att det här initiativet får så mycket skäll?

Inte för att jag är något Guds bästa barn, men jag fick aldrig ens för mig att jag skulle klaga varken inför eller efter festligheterna. Inte var jag nominerad, jag fick en goodiebag, jag hann prata med en del och jag inte alls prata med alla och jag betalade för den läsk jag drack och jag gick hem innan jag blev utslängd. Jag gick på fest helt frivilligt och åkte hem precis lika frivilligt - och roligt lyckades jag klämma in där i mellan.

Det är nästan så att jag får lust att ordna vadslagning, vad är det som kommer att pärta mest med bloggpriset 2012?

Om det ordnas någon gala, det vill säga. Med mindre kunde man (jag) få lust att sätta lapp på luckan.

Gubben dråsar in genom skorsten

Inte för att det händer så många gånger om dagen, men jag får ju frågan "vad vill du ha i julklapp?", och har hittills tyckt att det är en svår fråga att besvara.

Fred. Mat åt alla människor på jorden. Vänlighet. Kärlek.

Jojo, säger alla. Och frågar vad jag önskar mig som går att lägga i presentpapper.

Nu har jag hittat svaret på frågan (och samtidigt konstaterandet "jo, jag är gammal"). Om någon, mot förmodan, vill ge mig en julklapp, så önskar jag mig ett par yllesockor. Jag drar storlek 38.

Du då? Finns det något du verkligen önskar dig i julklapp?

lördag 10 december 2011

Utmaningen

Jag hoppas jag inte låter pretto, men jag försöker rasta den lille utomhus i någon timme de dagar vi är lediga (ja, han får gå ute också andra dagar, men då är det oftast någon annan som ansvarar för utomhusandet).

Med farmors (och alla andra gamla människors) visdomsord rungande i örat (det finns inga dåliga väder och bla bla blaa) gick vi ut i dag.

Man kan lugnt säga att det var en utmaning. Jag fick skärpa mig för att tycka att det var skönt då vinden smekte kinden och det var passligt fuktigt i luften (den blåste som självaste fan var i farten samt hällregnade).

fredag 9 december 2011

Tycka illa om

Jag tror att jag lagt ut texten om det tidigare. Men vill återkomma till ämnet nu, det i och med att jag tyvärr ser en försämring äga rum.

Jag är människan som alltid kommer i tid. Alla möten, träffar och avtalade tider - jag är på plats. Inte bara i tid, utan i väldigt god tid. För att jag tycker att det är schysst, jag tycker inte att det är okej att stjäla andras tid genom att slarva omkring och komma för sent.

Men nu, vettni. Under en överskådlig bak- och framtid, så är det försvinnande nära att jag håller på att bli sena-Lena. I flera dagar har det varit alldeles prick på minuten jag dyker upp. Och i dag kom jag alldeles några minuter för sent till en träff. Oerhört genant. Usch.

Inte bra.

Det har sina rutiga och randiga orsaker, det är mycket att stå i, både på jobbet och hemma. Jag är ovan med de längre avstånd jag nu jobbar med och det är en hel del möten och träffar. Till all lycka (och det här bara måste stämma) är det sådant här ståhej under en överskådlig tid.

Men, efter årsskiftet, då är den gamla versionen av mig tillbaka igen. Den version som alltid är i tid, i god tid.

Tummis på det.

(Tummis? Åttiotalet ringer och vill ha sitt uttryck tillbaka.)

onsdag 7 december 2011

Tack för titten!

Eller, tack för titsen kunde jag också säga.

Medveten om att jag är tusen år sen med min kommentar om galan i måndags. Det var en underbart fin fest och det var alldeles strålande fint att få möta både nya och gamla bekanta.

Ett hej på pränt vill jag speciellt sätta till Melli, Oca och Hanna som var några av de som kom fram och sade hej. Det är så otroligt vackert att få ett ansikte på läsare som känns som vänner. Och så otroligt att det finns människor som känner igen människan bakom texterna (jag är helt kass på sådant)!

Tack för titsen. Vad betyder det då? Jag kan bara säga att jag och mina plastbehag (them artificial boobs, that is) ställde till med en scen, inblandade var Svenskfinlands absoluta bloggdrottningar samt liter och liter av spillt rödvin.

Smaskens.

måndag 5 december 2011

Kejsarens nya kläder

Det här med att förbereda sig inför kvällens festligheter.

Pajkvinnan och hennes syster är mer än färdiga med sina förberedelser och jag har inte ens börjat.

I ärlighetens namn har jag ingen koll på vad jag skall ha på mig (mitt enda förslag sköts ner med riktigt hårda skott igår), ingen koll på attiraljer att ha till och sen ingen aning om hur jag skall transportera min kropp från ett ställe till ett annat.

Så, är det okej att jag kommer både naken och naturell? Ni kan ju titta på Pajkvinnan i stället!?!

söndag 4 december 2011

Det här med att shoppa smått

Vi är ju överens om att vi undviker stora köpcentrum och inte köper saker och ting ur en kedja?

Ok, men om man ändå måste eller vill inhandla något, stort eller smått, så är ju julen - eller rättare sagt "basarerna" ett ypperligt tillfälle att hitta något som till och med kan vara unikt.

Men, ett litet problem här. Är jag den enda som tycker att det är lite obehagligt med basarer eller riktigt små butiker? Allt hänger ju på humöret och på försäljarens öga för min mottaglighet, men jag känner mig ofta skyldig om jag inte köper något och det känns som om varje försäljares öga naglar sig fast i min rygg, kom till mig! Kom till just mig och köp!

Uh.

Jag låter både krass och kass.

lördag 3 december 2011

Felstavat

Jag blir alltid lite fnissig då ordet depression är felskrivet, stavat som deprission. Det låter så prilligt.

onsdag 30 november 2011

Fördelen med att vara skilsmässobarn på sjuttiotalet

Marica undrar i inlägget under, vad det är för progressiva dockor jag lekt med då jag var liten. Jag skall förklara.

Men, först. Jag är alltså ett skilsmässobarn, ett sjuttiotalsskilsmässobarn.

Det ledde, bland många andra saker, till att jag blev fullkomligt överöst av leksaker. Det var min styvfar som försåg mig med sådana.

Bland annat två dockor. En docka var av den sorten att man kunde lägga in små minilp-skivor i ryggen på dockan. Då dockan hade tutt (napp, för eventuella svenska läsare) i munnen var den tyst, men tog man ur den, så började skivan spela. Som om dockan sjöng. Den här dockan, den hette Anders. För den hade, utöver en skivspelare i ryggen, en pillesnopp.

Sen var det Stefan. Den andra dockan. Som också hade pillesnopp. Att han hade pillesnopp, det var inte lika begeistrande som att han var mörkhyad.

Anders och Stefan, mina favoritdockor. Det är synd att min mamma varit så effektiv att hon städat och slängt bort ett helt sjuttiotal.

tisdag 29 november 2011

Skammens bleka rodnad

Ja, tanken är inte att jag skall nyttja denna privata blogg för allt för mycket jams om mina mer eller mindre professionella utsvävningar, men just nu är jag tvungen att göra ett undantag.

Jag har nämligen (skriver hon, snusförnuftigt) författat min allra första ledare, per egen hand. Om du har en stund över, eller är annars bara är intresserad av att titta på hur det ser ut, så hittar du min första ledare här.

Erkännas bör, att det fanns en liten tröskel jag måste kravla mig över innan jag fick ut den första texten i ledarformat. Jag, som nu annars tycker att det är rätt lätt att skriva, tyckte helt plötsligt att det kändes så allvarligt att figurerar i ledarformat.

måndag 28 november 2011

Yrsel

Jag vet inte hur det är med er, men jag drabbas ibland av tvångstankar om nätterna.

Det är i ett lustigt mellanläge mellan sömn och vaket tillstånd en del (riktigt knäppa) tankar snurrar omkring som den omtalade hamstern i sitt hjul. Oftast är det nog djupare i sömn än i vaket tillstånd de riktigt sjuka tankarna roterar.

Och ni bara, får jag ett exempel?

Nåjo. Härom natten vaknade jag riktigt trött och utmattad och undrade naturligtvis vad det var som brydde min hjärna. Då jag var närvidalag vid medvetande insåg jag att jag legat i flera timmar och funderat om den lille jobbar på annonsavdelningen eller om han är redaktör.

Red. anm. Den lille = min son. Det finns ingen på någon av redaktionerna jag jobbar på som jag kallar "den lille".

Ask me about my life

...and I will show you this:

torsdag 24 november 2011

Genansen, genansen

Ok. Nu får ni lov att inte krevera. Om ni kreverar, så lär ni göra det av ett skratt och det är väl kul att gå hädan då man är riktigt glad?

I alla fall. Jag måste erkänna en sak. Jag har en klippbok som handlar om mig själv. Åh, så jag önskade att jag kunde säga att det är min mamma eller någon annan kär släkting som klippt och knåpat, men, så är det inte.

Jag har, med egen hand, byggt på en bok som handlar om mig.

Hur pinsamt är det egentligen, på en skala 1-10? Vem har jag tänkt skall läsa den boken? Det är ju - är jag alldeles övertygad om - ett straff värre än en länga med flyktigt bekantas diaserie från semestern till Kanaljeholmarna. Uh. Skammens bleka rodnad.

Orsaken till att jag drämmer upp kalla fakta om klippboken just idag, det är att det blir lite knepigt att hålla mig ajour med alla klipp om mig själv, det i och med de två egna tidningarna...

I dagens upplaga av ÖN finns jag på sidan 2, 14, 15 och 24.

Hjälp mig lite här, ja?

Ni vet att jag finner sökorden som leder till min blogg mycket intressanta.

Det händer ibland att jag faller över ord och meningar bland söken, ja, som jag inte ens förstår. Ett exempel ur nattens skörd:

androm till varnagel till yttermera visso

Uh. Det enda jag kan säga är att det låter farligt. Jag skulle undvika det där om jag vore du.

onsdag 23 november 2011

Den allsmäktige

Som alla andra finländare, diskuterar den lille och jag hur mörkt det är just den här tiden i ett vått november.

Under vår promenad till dagiset denna morgon undrade jag vad vi borde göra för att det skulle bli ljust igen (ja, kanske en lite abstrakt diskussion för en snubbe på dryga två? Eller hans mamma?) - och den lille kom med ett briljant förslag.

Han tyckte att vi kunde tända solen.

Smart, tyckte jag. Och fortsatte genom att undra vem det är som kan tänkas tända solen?

Den lille levererar, blixtsnabbt svaret:

Mamma.

För en liten stund kände jag mig rätt allsmäktig.

tisdag 22 november 2011

Den långsamma transformationen

Mammor (det gäller kanske pappor också?) får ibland besvara frågan hur de förändrats efter att de blev föräldrar.

Inte för att någon frågat mig detta på länge, men jag tar en runda via ämnet i alla fall.

På ett sätt tycker jag inte att jag förändrats speciellt mycket, jag tänker långt i samma banor, min humor är den samma (med lite fler inslag av kiss och bajs) och jag är fortsatt en hemmamus. Jag tycker fortfarande om att ta ett glas vin och tycker om att hänga på stallet.

Det som har förändrats, jag är verkligen inte den som kan säga att inget förändrats efter att jag blev mamma!, är ändå rätt många saker.

Den mest märkbara skillnaden, som jag egentligen uppskattar mycket, är känslan av att mycket av mina känslor finns utanför min egen kropp. Många av mina känslor är förknippade med någon helt annan än mig. Som jag sagt tidigare, att ha barn, det är för mig som att leva med hjärtat utanför kroppen. Det handlar främst om kärleken, men också rädslan och smärtan. Ni vet det lilla "tänk om", som man så lätt tar med sig.

Samtidigt som jag går omkring och tänker tänk om, tänk om..., så har den lille fört med sig en förmåga att få mig att verkligen finnas i nuet. Inte för att jag speciellt mycket hattat omkring i varken den förflutna eller i det kommande, men nu kan jag verkligen fokuserat bygga legohus i timmar.

Det som förändrats rätt totalt, det är sättet på vilket jag uppfattar nyheter i vilka det figurerar barn. Tidigare hade jag ett rätt litet hum om vad man pratar om då man pratade om en tvååring, men nu, då jag ser att en pappa bränt upp sitt barn med samma födelseår som den lille, då blir jag alldeles flisförtvivlad. Då jag ser att en tvååring, eller vilket barn som helst, irrat runt i skogen i timmar eller dagar vill jag bara gråta.

Att jag, som många andra föräldrar, grubblar en del över dödligheten, min och andras, är en självklarhet.

Sen, allt det andra. Allt det glada, allt det med blott positiva förtecken. Det jag inte såg komma innan jag satt här. Den himlastormande kärleken till en helt ny typ. Mängden skratt som en liten typ för med sig. Innerligheten, samhörighetskänslan i det som är vår nya familj, En familj på tre.

måndag 21 november 2011

Working girl

Herredumilde, så tråkig jag är.

Jag har blivit typen som bloggar vardagar, mellan nio och fem.

Är det okej med öppethållningstider på bloggen?

fredag 18 november 2011

Det var inte jag

Det var mamma och det var farmor Saga.

Då man får frågan (och det händer ju) vilken är din favoritnågonting, då gäller det att veta svaret.

Fråga: Favoritfärg?
Mitt svar: Grön.

Förklaring; min mamma hade en hel utstyrsel i grön mocka, riktigt hederlig sjuttiotalshippiemundering. Så fin hon var i den dräkten. Jag vet inte om det hänger ihop, men min mammas favoritfärg har alltid varit grön. Nu är det min favoritfärg också. Har varit det länge. Jag tror i alla fall att det är min favoritfärg, men det är svårt att tro att inte mamma har sitt finger med i spelet här,

Fråga: Favoritblomma?
Mitt svar: Liljekonvaljen.

Förklaring; det är farmor Sagas favoritblomma. Då farmor och farfar gifte sig, för ett sjuttiotal år sedan (fatta att de fortfarande är gifta! Tusen tummar upp!) lade farfar foten för en tradition som höll sig så länge det var fysiskt möjligt, han plockade alltid en bukett liljekonvaljer åt farmor då de firade bröllopsdag. Så, jag tycker om liljekonvaljer.

Men, det är inte så lätt att veta alla gånger, tycker jag såhär för att jag tycker såhär, eller är det ett inlärt mönster?

Trafikstockningsåren

På finska finns ett nätt uttryck. Ruuhkavuodet. Ett ord som skall beskriva de år då det i familjen ingår små barn och jäktande föräldrar som försöker anpassa sig till barn och arbetsliv.

Jag tror jag och vi är inne på något som kanske inte är ett trafikstockningsår, men nog en -höst.

Som uttrycket hette för några år sedan, det är mycket nu. Vardagen ser ut så att den ena åker tidigt till jobbet, den andra för den lille till dagis. Den som åkte tidigt hämtar den lille och den andra jobbar lite senare. Familjen på tre hinner ses (sådär så att alla är vakna) i sisådär ett par timmar om dagen.

Pustpust.

Veckosluten har fått ett skimmer de aldrig hade tidigare. Fast också det skimret består just nu mest av julfest och tingeltangel, på annat ställe än hemma.

Men, det var såhär det ante oss att det skulle bli en tid framöver. Så, vi ser hur det ser ut då den första "deadlinen" kommer mot och kollar om vi måste justera livet.

På tal om rusning i trafiken. Efter att i några omgångar ha suttit i bilköer i Kina, så ter sig alla korta rader av bilar rätt futtiga här på hemmaplan.

torsdag 17 november 2011

Ett kategoriskt nej

Jag tycker själv att jag är typen som tycker att män och kvinnor kan och skall göra samma saker. Att det inte finns flickgöromål och pojkgöromål.

Men, det finns en sak jag kategoriskt nekar. Ni vet situationen då en sal full med för varandra obekanta personer i något skede skall delas in i grupper, för grupparbete. I det skede en man, eller männen i gruppen tittar på mig och säger "du kan väl göra anteckningar, du som är kvinna har ju så fin handstil" - då ser jag rött en stund och säger kategoriskt nej.

Och ger mig inte. I stället brukar jag ta ledarskapet i vacker hand och delegera skrivuppgiften åt en man i gruppen.

onsdag 16 november 2011

Att fläka ut sitt (och andras!) liv

Det är ju klokt, i tider av massa extra fritid, att öppna ytterligare en blogg.

Det gjorde jag nu i alla fall. Får jag lov att presentera: Chefredaktören bloggar.

En kortis

En sak jag har svårt för, det är då folk säger "Väffö?", då de egentligen vill fråga "Varför?".

Är du sur, eller?

Ni kanske trodde att jag blev så bestört över nomineringarna till Bloggpriset att jag loggade ut, slutade blogga?

Nej, absolut inte, tvärtom! Jag tycker (som om någon nu skulle vara intresserad av vad jag tycker) att juryn har gjort ett gott jobb, åtminstone ser listorna väldigt fina ut i mina ögon. Bred variation, stora bloggar, små bloggar, bekanta bloggar och helt nya bekantskaper - det skall bli väldigt roligt att följa med prisutdelningen.

En sak jag funderade på just innan jag somnade igår, en sak som inte alls hänger ihop med bloggar och nomineringar, är namngivning och dop. Eller, för att vara mer specifik, namn på barn.

En relativt ny trend (är den ny, det vet jag inte) verkar vara att det är grymt hemligt vad barnet kommer att heta. Att namnet absolut inte får läcka innan det är dags för de officiella ceremonierna. Jag undrar varför det blivit på detta viset? Vet någon?

Tanken slog mig just igår, för att jag var med om det fräscha "äh, men ni vill kanske veta vad barnet kommer att heta?" - och det har verkligen inte hänt på länge. Nuförtiden till och med drar jag mig för att fråga om föräldrarna har några tankar kring namnet, det för att jag är så van med en himlande blick och ett hummande om att det berättas först vid själva namngivningen.

Än en sak som är lätt med telefonbarn, de heter nu vad de heter då de anländer.

söndag 13 november 2011

Du vet att du är en usel bloggare

...då du ställer till med världens brunch, till och med dukar fint - och sen låter bli att fotografera härligheten.

För att det skall harma oss alla ytterligare, att bildbevis saknas, kan jag berätta att gaffeln verkligen var vid vid detta brunchbord. Allt från färska dadlar till älgkorv till cava och kaffe fanns på bordet.

Att det harmar.

lördag 12 november 2011

En dag av tårar och besvikelse, eller yet another söndag

Jag tassar omkring i hemmet, ett par paket ligger undangömda och väntar på att det skall bli i morgon. Mannen i huset har fått okej för en sovmorgon och den lille och jag skall fixa frukost. Viss förväntning i luften. Vi skall fira den andra farsdagen i detta hus.

Trots det innerligt vackra i det enkla faktum att vi inte behöver blunda för också den här högtiden i kalendern, så är det något vemodigt och sorgset som rörts upp i mig. Det är inte så länge sedan vi var tvungna att försöka glömma att det firas dagar för mor och att det firas dagar för far.

Det är fortfarande alldeles för många som inte får fira i morgon. Barnet som växer upp utan sin pappa. Barnet som växer upp med en far som inte är värdig. Pappan som inte vet var barnet är. Morfar som ligger ensam på hemmet och farfar vars barn redan dog.
Pappor som levt så att barnet inte kunde bry sig mindre eller barnet som inte bryr sig fast fadern gjorde så gott han kunde.

Och så alla de som i hjärtat varit pappor så länge hjärtat kan minnas. Pappor utan barn. Pappor som inte får de barn de alltid längtat efter, som de saknar.

Det finns ögonblick då jag studerar den lille och mannen tillsammans, ögonblick som får mina ögon att tåras. Det som gör ont i mig nu, i morgon - då en utvald grupp får fira - är att inte alla har orsak att fira.

Jag när en finne

Ni har förstås tuggat naglarna av er, i ren och skär förtvivlan över att ni inte fått besked. Besked om vilket språk den lille bamlar nuförtiden.

(Den lille fick stå ut med att höra mig mala på i svenska i ett och ett halvt år, sen var det en väldigt tvåspråkig sommar och nu i höst inledde den lille eran på dagis, ett finskspråkigt dagis.)

Språkligt är det på finska den lille öser ur sig nya ord just nu. Det är allt från kaikki autot mukaan till tämä on väärinpäin. Och så en massa saker och ord jag inte ens förstår. Tala om att man känner sig ute, de har helt egna grejer för sig på dagiset och det är ett detektivarbete att få reda på allt den lille har på hjärtat.

Basspråket, främst mellan den lille och mig, är fortfarande svenska. Basspråk som i att det är de mest använda orden, mat, mjölk, pottan och sådant som fortfarande främst trillar ur den lille på svenska.

Vill man titta på det här med tråkiga ögon, så är svenskan just nu allt det vardagliga och finskan står för allt det nya och roliga (herrejösses, jag blir fortfarande salig och tårögd då den lille pratar något nytt eller kombinerar kul).

Diskussionerna, då alla tre är hemma, blir rätt långa. Oftast går allt enligt svenska-finska-svenska-finska. Sen har jag blivit en hejare på att översätta barnböcker unterwegs, vill jag tillägga.

fredag 11 november 2011

Två känslor att sätta på burk

Ok, håll i hatten. Jag har på känn att det här kommer att bli ett fluminlägg utan like.

Det handlar om två specifika känslor, känslor jag gärna skulle sätta på burk. Det roliga med de här två känslorna, de är att de inträffar i speciella ögonblick.

Den första känsla är lycka. En speciell lycka, med starka undertoner av frihet i själen, som jag ibland kan känna då jag kör bil. Och är ensam i bilen. Känslan drabbar mig inte alls alla gånger jag utövar privatbilism, då det händer sker det ofta i kombination med någon bra låt på radion. Just den stunden jag vill få på burk, just i den stunden är jag så lycklig att jag kunde köra rakt in i en solnedgång.

Den andra känslan drabbar mig just i ögonblicket innan jag somnar. Tack vare alla omtumlande händelser den senaste tiden är jag sådär innerligt trött då jag går och lägger mig, och somnar fort. Men ändå, jag hinner både tänka och känna att jag stiger från det vakna in i det sovande, och den känslan, det känns som att falla, är ganska skön. Det känns, på många plan, som om jag tappar kontrollen - och vet att jag bara somnar - och det är en hisnande känsla. Också det på burk, tack.

Nu skall jag gå och färga håret med henna, meditera och ta mig en kropp grönt te innan jag leviterar iväg ytterligare.

Det går bra nu

Ok, hemlis:

Ni ser rubriken; Chefredaktör vilse i skogen.

I går då jag skulle köra från jobbet (i Lovisa den här gången), hände det sig inte bättre än att jag i glatt misstag tog fel avtag i något skede. Jag kan berätta att det finns riktigt mörka skogar här i trakterna.

Note to self: se till att ha tankat bilden och telefonen då du skall ut på äventyr.

Hur pinsamt som helst, det är därför det stannar mellan oss.

torsdag 10 november 2011

Saker jag inte vill höra talas om

Jag vill inte höra talas om katter som, helt tydligt, ofrivilligt har hamnat i familjer som tycker att "hej, det här med en söt, liten kissekattunge över sommaren, det är en särdeles fin idé".

Familjer, människor som tar sommarkatter, borde tvingas leva ute i skogen, låt säga allt efter september. Givetvis utan mat, utan tak över huvudet, utan de människor som de egentligen skulle vilja hänga med.

Nåväl. Det som gör det än svårare att höra talas om de här sommarkatterna, jag fick höra talas om en sådan katt idag (den sitter på en främmande trappa och fryser) och min första tanke var, precis som alltid; Den. Katten. Hem. Till. Mig. Nu.

Men, trots att det river i mitt hjärta då jag skriver det, jag kan inte ta hem en katt just nu. Minnet av de två tidigare kattherremännen är inte så läkt ännu.

Men, sommarkatt är inte trendigt sommaren 2012, visst inte?

Imse vimsig Micaela

Fakta: fjärde dagen på jobb.
Ort: Lovisa.
Dagens upptäckt: huset redaktionen huserar i, har tidigare varit ett konditori. Hyllan för bakverken står kvar, tyvärr sans bakelser.

Att byta jobb är en hurja spännande grej. Som jag sagt så många gånger den här veckan, då jag fått frågan hur det går, att det är ju alltid kul att komma in på jobbet och veta att man är sämst i klassen. Med det avser jag förstås att alla de som jobbar på tidningarna är så mycket större proffs än vd jag är. Annars är det blott och enbart kul.

Och sen ett jösses. Det här med namn på tiotals nya människor. Sen skall jag dessutom kombinera nya namn med rätt uppgifter. Och det bara på tidningarna. Addera ett otal antal personer utanför huset, individer, föreningar, företag och städer - det är rena rama orkanvinden i huvudet just nu.

Men, också det är kul.

Nu, Lovisa. Och ett löfte om Pirjos grill.

onsdag 9 november 2011

Att kommentera folks yttre

Jag stötte på en människa, en människa som blivit halva sig själv. Fysiskt alltså. Personen i fråga har gått ner så mycket i vikt att man verkligen inte håller på att känna igen människan.

Jag blev lite ställd, märker att jag funderar på vårt möte i efterhand.

Hur skall man, hur vill jag bete mig i situationer som denna? Det känns inte bara okej att klämma fram ett käckt "oj, så smal du blivit!", för då säger man ju också samtidigt "oj, så tjock du var tidigare" - även om man aldrig tänkt på människan som rund, trind eller annat. Ofta så har ju personer som gått ner märkbart i vikt, jobbat otroligt hårt för en förändring och då kanske det skulle vara roligt att få lite feedback på det nya jaget?

Jag, min vana trogen, sade inget. Tycker fortsättningsvis att var och en med sitt och vem är jag att kommentera folks utseende, men, jag grubblar som ni märker.

Hur gör ni?

Lycka är

... att hitta en isbit, som innehåller den bil du skall köra till jobbet med (med lite brådis i byxan) och veta att det inte finns en isskrapa i bilen.

Den sanne finlandssvensken

Den lille går omkring hemma och muttrar "många pengar, många pengar".

Jag kunde vara bekymrad.

Men, så länge han inte snapsar eller kräver att få kräftor till morgonmål den här tiden på dygnet är det okej.

tisdag 8 november 2011

Hur man värmer upp

Ni kommer väl ihåg att det var premiär, första gången ut för dagisfotografering av den lille idag?

Nu har jag, i skrivande stund, ingen aning om hur fotograferingen gick. Men jag kan berätta hur den lille värmde upp.

Genom att rusa genom risiga buskage hela gårdagen. Den lille lär ha varit vild som en skogstokig bandit på dagiset igår. Buskagerusandet ledde till att han ser ut som ett litet Jesusbarn som fått törnekronan nerklämd över kinderna.

Så, det lär vara ett skråmigt barn vi ser på det första, officiella dagisporträttet.

Om det alls blev ett porträtt.

lördag 5 november 2011

Men, var skall jag ligga då?

Det är allhelgona vi firar idag, visst?

Hela dagen har frågan snurrat runt i mitt huvud, var skall jag fästas i jord den dag jag dör?

Den släkt jag tillhör, alltså familjen jag vuxit upp i, vi har definitivt ingen familjegrav. Så, ingen fastslagen adress alltså. Möjligheterna är många;

Vasa - nja. Jag har inte bott där på ett tusental år.
Pargas - ja, farmor och farfar kommer att vila där. Men sen finns det inte längre någon orsak att hänga i Pargas då de vilar den sista vilan.
Sibbo - känns kanske mest naturligt nu. Men, vi har absolut noll annan familj här, så vem skulle sen komma med ljus och keikkor?

Nåja, det är nu kanske lite tidigt att fundera på det här idag (fast det sägs att man borde planera begravningen i god tid?), men, vet du var du skall ligga då det blir dags?

(Ett tillägg, jag kommer alltså att ligga i en liten burk och lukta vidbränt, så jag torde vara ganska lättplacerad.)

fredag 4 november 2011

Tio år av detta

Så står man då vid ett vägskäl, vänder sig om och tittar över axeln på allt det som varit, och det man ser är allt det roliga, allt det fina som kantade vägen.

Nu, goda vänner, har jag packat ner mina tio år av Rundradioarbete för denna gång. Att det varit en memory lane, det är klart. En rolig sådan, det är de roliga sakerna som strålar starkast då man tittar på dem i retrospekt.

Sara, med den låsta bloggen, skrev ett inlägg om att det rätt tråkigt att läsa bloggar som ser ut som dagens arbets-CV, jag håller med om det, och vill bara konstatera att det har varit en otroligt rolig tid. En tid kantad av hisnande händelser och en väg jag fått promenera med människor, medarbetare som jag nu tar med mig som vänner.

Inte för att någon bett om goda råd, men jag tar ändå med mig en text jag skrev för personalen här på YLE;

Jag försöker leva som jag lär. Jag har alltid mässat för att man sist och slutligen själv alltid bär det största ansvaret för sin egen lycka. Om det, för något som varar lite längre än ett ögonblick, känns som om man borde röra på sig, se vad annat detta livet har att erbjuda – då är det i sista hand enbart man själv som kan göra något åt den saken. Jag tror inte min chef tar illa upp då jag berättar att det var under en diskussion om min framtid på YLE jag fick ett första samtal som ledde till att jag nu kommer att börja på ett nytt jobb.

Så, även om absolut ingen bett mig om några råd alls, så vill jag bara säga det; om det påtar, om det känns som om du gjort allt du vill och kan göra där du är just nu –bryt upp. Det kan ju bli ännu bättre.

Ännu en sak, sen skall jag sluta. Att sluta jobba är, som jag skrev i ett tidigare inlägg, som att dö en smula. Trots att jag upplever att jag alltid fått feedback både på mitt jobb och på mig som person, är jag alldeles överväldigad över all den respons jag fått i och med min avrundade era på YLE. Jag har fått så många samtal, mail och glada utrop i korridoren – samtliga fulla av pepp, respons och feedback på hurudan jag upplevts. Tack för det, allt det tar jag med mig, det kan hända att jag behöver allt det fina jag fått höra i mina kommande utmaningar. Men, spara inte på allt det goda ni har att säga om kolleger och kumpaner till datum för avgång – beröm en kaveri redan idag. Det värmer så otroligt.

Hur vara cool?

Favoriten bland sökorden just nu, hur vara cool?

Jag önskar verkligen att jag kunde svara på den frågan, jag skulle behöva svaret själv också. Men, tyvärr, du som sökte på just dehär orden, du får surfa vidare.

Under denna sista arbetsdag är jag rätt upptagen med riktigt pillriga grejer, ni vet roliga saker som att flytta information från en telefon till en annan, tömma datorn och sådant.

Så, det blir lite filttofflefabrik en stund framöver.

torsdag 3 november 2011

Skillanden kan ligga i några få ord

Jag går tillbaka till inlägget jag skrev om avund igår.

Jag vet inte om det är fråga om telepati eller vad det är, men jag fick ett meddelande av en av familjemedlemmarna i familjen i fråga igår. Ett enkelt, mycket vackert meddelande uti vilket jag fick ett tack för att jag vågade fråga hur det stod till i just rätt ögonblick.

Trots att alla mynt har åtminstone två sidor, så just i det här fallet fick jag ett tack för att jag vågade säga det ingen annan hade sagt. Det självklara att man inte måste vara tillsammans om det inte går och ett minst lika enkelt "det är klart att du klarar dig".

Det här som en påminnelse för mig själv, om någon ser ut att vara låg, våga fråga hur det står till.

Dagens korta (obs: småbarnsinlägg)

Som uppvärmining på just den här dagen: ibland ligger lyckan och den stora lättnaden i en enkel bajskorv.

Meddelande slut.

onsdag 2 november 2011

Vår lille Rainman

Ni kommer ihåg att jag berättade om den lilles fetischer? Det inlägget är för övrigt oerhört populärt hemma hos oss, alla fetischer (med bild och allt!) på en och samma sida.

Vi kan fylla på den listan nu. Jag var över till dagiset för ett utvecklingssamtal igår. Allt är mer än frid och fröjd, allt går bra, alla är nöjda.

Som tilläggsinformation fick jag höra att den lille, på ett mer eller mindre Rainmanaktigt sätt (min tolkning) fastnat för pyssel med hamapärlor (de lär kallas så, jag hade aldrig hört talas om dem tidigare). Och det är blott och enbart de ljusröda pärlorna som duger.


Mitt stolta modershjärta, ni kan bara tänka er.

Såhär mycket förtjänar jag!

Igår publicerade information om vem som tjänar mest kosing i vårt land, och hur mycket kosing det handlar om. Jag har inte riktigt fattat poängen med den stora yrsel som uppstår då de här siffrorna publiceras. Nyfikenheten leder in i det, och efter nyfikenheten, är det då avundet som tar över?

På tal om avund. Det är så lite man vet, och ändå tar man sig tiden och orken att gå omkring och sukta efter det någon annan har. Eller rättare sagt, som man tror att någon annan har.

Jag har varit avundsjuk. Under tiden jag och vi väntade barn var jag avundsjuk på ett till och med lite osunt sätt.

I vår bekantskapskrets finns ett par, de träffades för något år sedan. Föll pladask för varandra, flyttade ihop det vackraste av hem. Var sådär otroligt gulliga mot varandra, fixade och donade tillsammans. De var händiga och odlade mer eller mindre hela sitt skafferi själva. Det var synnerligen klart att de förlovade sig och snabbt började vänta barn. Och det gladaste och vackraste, friska barnet föddes.

Som jag var avundsjuk. Den här familjen var spegelbilden jag ville se då jag tittade i vår spegel. Men, jag såg ju allt annat. Den här familjen var och hade allt jag ville ha.

Trodde jag ja.

På ett oerhört smärtsamt sätt gick det upp för mig att allt inte skrevs med plustecken framför i denhär familjen. Tvärtom, bakom allt det ljusgula och soliga fanns ont, smärta och rädsla. Så mycket av det jag inte såg, eller visste om, ledde till att den här familjen inte finns mer.

Och där hade jag gått omkring och varit avundsjuk, levt i den tron att de hade allt jag ville ha. I den mån att jag inte såg det jag och vi hade, som - against all odds - håller än i dag.

Den här fysiska erfarenheten av att det också bakom de blommigaste gardiner och tjockaste plånböcker kan vara riktigt eländigt, den hjälpte mig att sluta vara avundsjuk på det jag inte vet något om. Än en gång, var och en med sitt och jag med mitt.

tisdag 1 november 2011

Utmaning nummer två

Utmaning nummer ett, den känner ni redan. Det handlar om den lilles allergi mot bebisar. Uäk, tycker den lille om bebisar. Grav allergi. Framkallar gråtattack och rödmosighet hos den lille.

Utmaning nummer två, presenteras härmed. Den lille tycker väldigt illa om stora kameror. I synnerhet kamera up his face. Grav allergi. Framkallar gråtattack och rödmosighet hos den lille.

Nåväl. Nästa vecka är det dags för en premiär, en "det här har du inte varit med om tidigare" i den lilles liv.

Fotografering på dagis.

Ett ypperligt sätt att kombinera utmaning ett och utmaning två.

Kan ni tänka er resultatet (det vill säga fotot, det vi skall rama in och dyrka i all framtid) av ettan och tvåan? Kan ni se hur det ser ut då man försöker bända ner den lille i bänken brevid bebisarna, allt för att köra en kamera i ansiktet på honom?

Cheese, my *ss, tror jag att den lille kommer att säga.

Vad är det jag håller på med?

Idag var det en sådan morgon. Jag behövde bara nämna dagiset så öppnades alla dammar, en strid ström av tårar. Den lille ville absolut inte gå på dagis.

Nu var det ju inte en fråga om att gå eller inte gå, inte för den lille. Men, jag måste erkänna att det just idag kändes motigt att göra det jag gjorde. En liten släng av vad är det jag håller på med?

Jag vet att det är höstlovet, glada dagar och en långhelg som lett till att vi är ur rutinerna, men ändå. Jag ser fram emot att det här kommer att lätta så småningon, det sägs att det blir lättare. Jag väljer att tro på det.

måndag 31 oktober 2011

En olycka i arbetet

Jag tar hissen ner till första våningen, skall äta lunch med underbara och soon to be fd. kolleger. Står och sjunger för mig själv i hissen, Eric Amarillos "Om sanningen skall fram". Oförhappandes glider dörren upp på fjärde våningen...


Vilket skede i låten jag vrålgnolade på?

"...vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig då, om sanningen skall fram?"

Jag fick inget svar. Det var bara ett moloket hummande i hissen ända ner till ground zero.

Ibland om natten

Ni vet stunden, ögonblicket innan sov-John far iväg med en?

Det är i just det ögonblicket jag kan drabbas av de stora frågorna i livet. Ett exempel från igår kväll; var hände med Lisa Ekdahl? Vem vet?

Varen icke oroliga, jag sover så gott man gör då man har en i sömnen pratande tvååring brevid sig, men dehär existentiella frågorna väcker mig för en minut eller två.

Den sista veckan

Vet ni, det börjar dra ihop sig.

Det här är min sista vecka på mitt nuvarande jobb, jag pular med smågrejer som att fylla i hej, jag slutar jobba här-blanketten, försöker få tag i någon som kan ta emot min dator och min telefon och sådana här små praktiska saker.

Det är med ett visst vemod jag gör alla dehär sakerna, det här huset är fullt av möjligheter och de bästa av människor, men ändå. Ändå känns det roligt att packa ihop. Det skall bli oerhört spännande att göra något jag aldrig gjort tidigare, på ett helt nytt ställe, med idel nya människor.

En sak, jag har alltid funderat på det här med den bruna pafflådan i amerikanska filmer. Alltid då medarbetare blir avskedade och har en timme på sig att packa med sig sina saker, så får de allt att rymmas i en liten låda. Obligatoriskt är att porträttet på familjen åker ner sist av allt. Jag har aldrig fattat hur de får allt att rymmas. Senast då jag slutade jobba här skulle jag ha behövt en mindre paketbil för att få allt med mig.

Nu får jag faktiskt allt att rymmas, jag tror inte att jag ens behöver en låda. Och porträttet, ja, det tog jag aldrig med mig till jobbet.

söndag 30 oktober 2011

Klockor stannar

Jag överlevde uppträdandet på bokmässan, det var inget att överleva, det var bara roligt. Efter min och Mickos lilla seans drog vi vidare till exklusiv drinkbar (det händer aldrig mig, att jag drar vidare till en drinkbar, det är därför jag måste nämna det) och planerade vidare bokprojekt. Ett tv-format fixade vi också. Man blir kreativ då man sitter i drinkbaren, jag borde göra det oftare.

Sen är det bara liv som hänt efter det. För att beskriva kontrasterna mellan drinkbaren och livet, kan jag säga att jag just nu veckotvättar, bakar äppelpajer samt sorterar den lilles kläder.

Vitt skilda världar, fina båda två.

fredag 28 oktober 2011

Dagens du-måste-läsa

Dagens inlägg du måste läsa, det hittar du här.

Det är inte rolig läsning, men det är viktig läsning.

Hyfs och pli i bloggvärlden

Jag har funderat en del över dethär med kommentarer på blogginlägg. Två vinklar, två frågor:

1. Besvarar du kommentarerna du får på din blogg?
2. Då du kommenterar en annan bloggares inlägg, går du tillbaka för att se om du fått svar och/eller för att se hur diskussionen fortsätter?

En professionell gråterska

Ok, det är en vecka kvar på detta jobbet. Det roligaste jobbet, med de absolut bästa kollegerna och vännerna.

Ett avsked redan idag. Och de första tårarna.

Det kan hända att jag gråter i en vecka.

Jo, jag är en riktig blötfis. Gråter lätt. I synnerhet då någon säger något vackert eller snällt om mig.

Så, behöver du någon som stämmer upp i gråt, låter tårarna flöda i glädje eller sorg. Ring mig.

torsdag 27 oktober 2011

Ses vi i morgon?

Jag skall hänga på bokmässan i morgon. Ses vi där?

Mest kommer jag att yra omkring i bokhimmeln med en alldeles för tung väska, stimmig i blicken tack vare alla författare som gör mig alldeles starstruck. Mer detaljerat vet jag att jag kommer att befinna mig vid Edith Södergran-scenen vid halv sju. Kom och säg hej, vettja.

Oh, joy.

Det roligaste som finns, det är då man pillar och pular med något som (för en gångs skull) krävt avancerad tankekapacitet och ifyllning av tabeller och grejer på the internetz och nätet, uppkopplingen och datorn dör.

Oh, joy.

Fetischer

Den lille har grava hang-ups, riktiga fetischer.

Här den lilles topp trea på saker som gör honom knasglad:

Trafikmärken, alla fungerar, men Stopmärket är bäst.



Skyltarna som markerar nödutgångar. Den lille ger upp glada illtjut då han ser dehär skyltarna.



Dörrkransar. Den lille går bärsärkagång av lycka då han ser en dörrkrans. I och med att jag inte är dörrkranstypen har jag inte kunnat glädja den lille på hemmaplan, tack och lov finns det både en och annan kransprydd dörr på vårt område. Den lilles mormor hämtade med sig en krans åt den lille häromdagen. Och tro det eller ej, ut åker natipupun, i säng med kransen!

Tig, kvinna

Ika kommenterar mitt inlägg om Mauri här under. Hur det, då medelålders män betett sig plumpigt, ofta mynnar ut i en diskussion om att vi kvinnor är så överdrivet känsliga, att vi inte har någon humor, att vi inte skall ta saker så allvarligt och att all den välmenta uppmärksamhet vi får, den skall vi - tammetusan - vara tacksamma över.

Fallet med Mauri lille, i det fallet säger kvinnan som utsattes att hon inte blev sårad, men att hon har all förståelse för att någon annan kunde ta illa upp. Och det här är ett typexempel på fall i vilka männen - och en del kvinnor - tycker att det täcka könet inte behöver vara så stingsligt.

Jag vet inte hur jag skall beskriva mig själv - jag är den som tycker att Titgate, sättet mannen betedde sig på är förkastligt. Samtidigt som jag är till och med rå i min humor privat. Jag gör mitt bästa för att hålla dessa sidor på rätt lag i mina olika umgängen. Och det är ju en balansgång, även om jag försöker vara så korrekt som möjligt i de flesta sammanhang, så kan det ju hända att jag beter mig väldigt inkorrekt i någon annans öga.

Men, det här med att kvinnan skall stå ut med den välmenta beundran som mannen serverar oss, ofta med en uppbackning av andra män. Nej, säger jag. Nej, tack.

Jag är inte i en situation att jag, mer eller mindre desperat, behöver bli bekräftad av en man (eller kvinna, för den delen) i en illasittande, glansig kostym.

Memory lane, ett minne ur det förflutna. I tiderna då jag blivit utnämnd till producent eller något annat fint (ironi, högt ärade läsare) här på YLE, fick jag en kommentar av en på den tiden framgångsrik (lite ironi här också) manlig programledare. Han undrade vem av mina förmän jag legat med för att få jobbet.

Jag stötte (nej, verkligen inte stöta på som i den rikssvenska meningen) på den samme mannen i hissen här om dagen. Jag kunde inte låta bli att titta på honom, nuförtiden ser han ut att vara rätt trött, anonym och rätt missnöjd. Skulle jag ha låtit mitt ogina jag skina, skulle jag ha frågat honom det som for genom mitt huvud.

Vem lät han bli att ligga med för att det skulle gå så risigt?

onsdag 26 oktober 2011

Den offentliga förnekelsen

Det blåser en pytteliten storm kring Centerns lille, store man, Mauri idag. Mauri har tydligen föreslagit att man kunde "gå bakom skärmen". Och så har man sagt något om brösten på en kvinna och så vidare.

I morse hette det, ur Mauris hörna, att Titgate, det var bara båg, påhitt och dum lögn. Nu, ur samma hörna, hörs det ett vänt "jomenvist, det var nog så det var i alla fall".

Och så här är det för det mesta. Nej. Nej, det stämmer absolut inte, är oftast det första svaret då man i offentligheten skall ställas till svars för sina göromål. Stunden, timmen, veckan därpå, visar det sig att det ibland var just som det föreslogs till en första början. Och så kommer då den "skyldige" framkrypande. Skyldige nu inom citationstecken i och med att man kan bli beskylld för så konstiga och varierande saker i dag.

Min favorit (men en dålig favorit) är typerna som kör (ihjäl andra människor) i fyllan. Först stämmer det inte alls och sedan då det visar sig att det stämmer så är bortförklaringarna (ja, det finns inga riktiga eller bra förklaringar) riktigt dumma. Som att man inte visste att man var full, man trodde att det var okej att halsa en vinare innan man satte sig bakom ratten och att kvällen överraskande blev till morgon.

En annan favorit är "yllätysvauva", men den är lite mer mediafabricerad, så den hör inte hemma här.

Önskas hyra

Önskas hyra: bebis.
Önskad ålder: 4 mån-1 år.
Placeringsort: Nickby, Sibbo.
Hyresavtal för tiden: bebisen returneras då värdfamiljens barn inte längre är allergiskt mot bebisar.

Erbjudes; värdfamiljen står för bebisens kost och logi. Kläder finns och leksaker och trevlig familj ingår. Rök- och husdjursfri. Ja, samtidigt får bebisens föräldrar semester, långa sovmorgnar och lugn och ro.

tisdag 25 oktober 2011

Feedback

Jag får ibland kommentarer om hur jag skriver. Jag blir så glad då någon av er skriver att jag fått er att skratta. Eller gråta också för den delen.

Det är fint med feedback, tack för den!

Får du mycket feedback på din blogg, på ditt sätt att skriva?

En annan fråga, en sak jag funderat på en liten stund här. Nu råkar det sig så att jag känner en och annan typ som fått en eller flere böcker publicerade, och jag har läst en del av dehär böckerna. Och jag tassar lite omkring här nu, och ställer en direkt fråga; vill en författare ha feedback på boken av vanliga, dödliga läsare som jag?

Är det okej att, under ett möte på stan, börja rada upp vad man tycker om boken?

Det här med tassandet, jag kan ju bara ana mig till hur mycket det ligger i en bok, inte bara jobbet, känslorna dessutom. Så, min tröskel för att feedbacka en book är hög. Det känns inte okej att bara kort konstatera att den var bra, eller okej och så var det med den saken. Det känns som om man borde kunna prestera lite mer då man står öga mot öga med författaren.

Jag bara, hur skall man göööra?

Ja, ut med det nu bara!

Jag måste be om ursäkt

...och vanan trogen, gör jag det i offentligheten.

Innan den lille började på dagis, tyckte jag i ärlighetens namn att det här med att alla barn blir akut jättesjuka precis hela tiden på dagis, att det lät lite överdrivet.

Den lille har alltid varit frisk som en nötkärna.

Tills han började på dagis. Den lille klarar sig rätt bra, lite snuva och hosta nu och då, en överraskande febertopp någon gång. MEN! Men, hans föräldrar, de är sjuka för jämnan efter att den lille öppnade kanalerna till smittohärden, aka dagis.

Jag har, utan att överdriva, varit mer eller mindre däckad i två månader nu.

Förlåt. Ni hade rätt, jag hade fel.

Oj, dte blve liet fle

Alltså, vissa morgnar blir det ingenting av det här med att läsa. Jag är mer dyslektisk än vanligt om morgnarna.

Sett och "läst" denna morgon:

Kisimöte ordnas..., det var ett krismöte, naturligtvis.
Pieni Pyllykauppa, det var främst hyllor de ville sälja
Mellanstrejken avbruten, mellanrea jo, men nu var det fråga om strejken inom Metall.

Good.

Nu söker jag en glädjeflicka!

Eller, alternativt en glädjepojke!

Mina nya jobhoods, Borgå, behöver en egen ljusspridare. En Lucia! Anmäl goda typer, info finns här.

Varför jag är så intresserad? Eventuellt kan det landa på att jag och glädjespridaren kan hamna i närkontakt den 13. december. På en trappa i Borgå.

Festligt!

Dagiset ber att, proudly, få presentera, tillskottet i höstkollektionen; springmask 2011.

Det är den hett efterlängtade uppföljaren till lusen 2011, ja.

(Lusen undvek vi. Jag hoppas på samma lycka angående masken. Horrorhistorierna jag hör om ficklampor i rumpan är skrämmande.)

måndag 24 oktober 2011

Den goda människan

Ända sedan den lille flyttade in hos oss har jag varit alldeles till mig, många gånger om, så många gånger har jag fått ta del av mången människas godhet.

Ett exempel, det finns en kvinna, hon bor hundratals kilometer bort, jag känner inte henne, har aldrig träffat henne. Flera gånger om året skickar hon oss paket med mängder av kläder, leksaker och annat som den lille kan tänkas behöva. Och hon gör det blott och enbart för att hon blivit så berörd av vår historia och är så glad över att den lille fått flytta in hos oss.

Jösses, säger jag bara.

In en värld som kan vara så ond, så är det så oerhört stort att stöta på ren, skär godhet som denna.

Tack. Jag kan bara säga det, tack.

Hemmafest

Jag är så pass senior att jag totalt negligerat det faktum att ungdomen vill se foton i bloggen.

Ok.

Följande bilder tog vi då vi hade en vild hemmafest på tumis i fredags. Jag och den lille.




Pimeät bileet, som den finskspråkiga ungdomen skulle säga.

Toppen är nådd!

Nu kan jag, väldigt lycklig, sluta blogga! Jag har trumf på hand och äss i ärmen vad gäller sökord som leder till min blogg!

"äldre kvinna över 60 som vill ha något roligt i nedre regionerna"

Här ser ni, tydlig nisch för senior- och mommobloggande!

Jag har funnit min plats i livet, ja, men tyvärr, du som sökte på just de sökorden, det är lite för tidigt på morgonen för att jag skall komma på ett vettigt svar.

söndag 23 oktober 2011

Jag facksätter mig själv

Man vet att det gått några år och runnit några liter vatten under bron, då det hetaste och farligaste man gjort under veckoslutet, det är att man städat skåpet för ytterkläder och skor.

Ni läste rätt.

Det att jag fått det skåpet städat, det har glatt mig i flera timmar nu. Jag går ut i tamburen och tittar med jämna mellanrum. Oj, så fint det är! Och jag gjorde det helt själv, med egna händer.

Samtidigt kategoriserar jag nätt in mig som nominerad i seniorbloggen. Mommobloggen. Senilbloggen. Vilken kategori som helst för oss +65 år.

Stressen, stressen

Uh. Det är sista dagen att nominera favoritbloggarna för Bloggpriset idag. Jag sliter mitt toviga hår och har mer eller mindre noll koll.

Hjäpl.

Och nominera bör man, annars kan man ju inte tycka att fel bloggar vinner.

Ironi, kära vänner. Ironi! Man kan inte ta för givet att alla folk förstår det, ironi.

lördag 22 oktober 2011

Vilken dag? Vilket väder?

Ni undrar vilka dagar jag brukar hänga på stallet?

Titta ut genom fönstret. Regnar det?

Då svaret är ja, då är det min tur att åka till stallet.

fredag 21 oktober 2011

Inte dänga huvudet i glastaket, kvinna

Lagom efter en solig och harmonisk morgon i det Römanska residenset, tänkte jag ta upp en sak jag stött på några gånger efter nyheten om det nya jobbet för ett par veckor sedan.

Jag har, några gånger, fått förklara hur jag och vi resonerat då jag beslöt mig för att byta jobb. Nytt jobb, nya utmaningar, mycket jobb och långa dagar, det i kombination med den lilla familjen, med ett nav som stavas den lille.

Och det är ju inte så att jag inte funderat. Och övervägt. Och ändå landat på att jag byter. Främst för att jobbet är så oerhört lockande, det känns så otroligt fint att jag får chansen att göra det här.

Men också för att jag vill, ja, det är ju obevisat än så länge, men antingen visa eller åtminstone försöka visa att det går att fortsätta jobba, kanske till och med med mer krävande uppgifter efter att man blivit mamma och varit borta ur arbetslivet en längre tid. Jag vill, genom dethär bytet av jobb, vara en del av det som bidrar till att en förälder inte automatiskt förväntas jobba med lite lättare uppgifter i några år eller för alltid, efter att ett barn anlänt i familjen.

Vis (?) av att ord läses med förstoringsglas då det handlar om jobb, i och med att en del av er vet var jag jobbar nu och också vet var jag kommer att jobba i framtiden, så vill jag bara säga den här saken också här. Jag trivs förträffligt fint på mitt nuvarande jobb, många av mina närmaste vänner finns på jobbet och jag kommer ypperligt väl överrens med chefen. Det nya jobbet, det känns bara så absolut rätt just nu.

På något sätt tror jag att det är många små olika bitar som faller på plats, också i det här fallet. Då allt är så bra som det kan vara, det är väl just då man kan ändra kurs?

Är det den trettonde?

Detta har hänt;

- under natten var jag tvungen att plocka fram mer eller mindre döda kroppsdelar som låg under mig. Ni vet känslan då armar och lemmar domnat bort på ett sätt som gör att de känns som om de borde sitta fast i någon annan?

- den lille propsade, vrålande, på tre pottbesök efter att pyjamasen åkt av (hans egen pyjamas). Allt för att inte behöva sätta på sig riktiga kläder.

- bänt bort en snorsprutgråtande liten från min kropp på dagis. Den lille är allergisk mot barn som är kortare än han. Glädjande nog har två nya, korta, miniatyrmänniskor dykt upp i den lilles dagisgrupp.

Sweet. Och allt det här före klockan åtta.

torsdag 20 oktober 2011

En ente chans

Alltså, det kan ju gå hur som helst, men på något sätt känns det fint att se och höra en nykter Matti Nykänen prata helt vettiga saker på TV (YLE TV2 just nu).

Han må ha hoppat backe som en ja, backgud, han må ha strippat, supit, slagit sina fruar och sjungit väldigt dåligt. Men, ändå, det känns mer än okej att också Matti fått en ente chans. Jag håller en tumme för honom, jag hoppas att det går bra.

Föredettingen kuittar

Den utlovade artikeln (med foton och keikkor på den där make upen jag själv inte orkade fota) på Papper, den hittar du här.

Telefonbarnet

En del av er har kanske hört mig, då jag pratar om den lille, referera till den lille som "telefonbarnet". Alla gånger graviditeter, förlossningar och bevärliga barn diskuteras, brukar jag försöka belysa fenomenet "telefonbarn och dess fördelar".

Nyfiken?

Fördelar med telefonbarn:

- man kan, om man vill, dricka bubbel och äta riktigt gammal ost och riktigt rå fisk också nio månader före barnets ankomst.

- att jämföra; klämma ut en vattenmelon med taggar ur mufflan under en process som räcker 28 timmar eller lyfta luren för att svara i telefon?

- mufflan är intakt också efter telefonsamtalet (om man inte råkar snubbla av iver då man svarar, förstås)

- då telefonbarnet är vackert, snällt och intelligent kan man skryta över barnet så mycket att man nästan spricker. Man kan ju alltid, om man är på det anspråkslösa humöret, säga att man inte ens gjort barnet själv.

- då telefonbarnet är gnälligt, snorigt, dumt eller drabbas av värsta trotspsykosen (ja, det kan ju ingå sådana dagar också, har jag förstått?), kan man alltid humma lite och säga, sådär ut i luften, att det inte beror på generna i alla fall.

Behöver ni mer?

onsdag 19 oktober 2011

Den sura uppstötningen

Det blev alltså på det sättet igår att jag fick svara på några frågor Papper ställde mig igår. Jag svarade på frågorna i egenskap av före detta jurymedlem, i fråga om Bloggpriset 2010.

Och det var under frågestunden som det slog mig, vilket elände som också föregick det som skulle komma att bli årets festlighet.

Peppe skriver också om det idag, vilket trevligt jobb det kan vara att sitta i en jury i Svenskfinland. Hur ogina och fula vi människor helt plötsligt kan bli.

För så blev det - också - i fjol. Det jag trodde skulle vara ett tungt, men roligt jobb, fick helt knasiga inslag. Vi fyra som satt i juryn fick höra att vi var imbecilla, dumma, partiska och jäv(l)iga. Att vi var fullständigt fel personer att sålla i de förslag som lämnats in på de bästa bloggarna.

Det roliga var ju att det var förbryllande få kommentarer som delgavs åtminstone mig direkt. De argaste och mest "kritiska" debatter fördes i bloggar här och där. Jag försökte, tafatt, lägga in ett ord någonstans och till min stora glädje togs mina inlägg bort eller så förklarades diskussioner avslutade om jag deltog. Nåväl, riktigt knasigt blev det ju på själva festen (som var underbar! Alla nominerade och vinnare var både värdiga och fantastiska!) då en del av dessa kritiska personer betedde sig som om det regnat i ett par veckor. De var så där mol tysta om just den här saken, allt annat var glassigt som Mange Schmidt skulle säga.

I riktigt arga stunder (eller irriterade, som Linn skulle säga?) har jag föreslagit att alla dehär kritikerna skulle ha fått ställa upp som jury i år. Så blev det inte, nu bara så att det skall vara klart för alla att jag inget med juryn eller priset har att göra i år! Men, för att alla de som skrek mest skulle ha en möjlighet att se hur lätt det är att ordna ett kalas i Svenskfinland. Hur lätt det är att ha en rumpa vänd åt alla håll samtidigt, då man försöker bidra till att alla skall ha en möjlighet att ens ha lite roligt. Hur svårt det är att faktiskt inte känna en enda person i hela Svenskfinland, bara för att man inte skall kunna anses jävig, partisk eller imbecill - då det skall delas ut pris.

Äh. Som sagt, det här dök upp i och med en intervju igår. Strunt i det, det blir en strålande rolig fest och en massa fina bloggar kommer att lyftas upp och en massa andra bloggar kommer att ligga där de låg, men det är otroligt fint att arrangörerna drar ihop en gala 2.0! Fest!

Hur du vet att du är dålig

Du vet att du är en dålig bloggare då du är sminkad upp till den minsta rynka (sminkad av ett proffs, that is), med lösögonfransar och keikkor och du ändå låter bli att photoboota dig själv för ett foto på bloggen.

Signaturen "kokemusta on", som dessutom blott kan skylla på att jag var alldeles för trött för sådana publiceringar igår.

Så, nu får ni bara tro att det såg bra ut och eventuellt hoppas att något av resultatet bland annat syns i en nätutgåva av Papper i morgon.

Det är nästan som att dö

Det här med att byta jobb, jag tror det går att jämföra med att dö. Inte för att jag dött så många gånger, men, jag har varit på ett par tillställningar som handlat om de redan döda.

Ni vet, efter begravningar så slås man ibland av tanken, varför säger man inte alla de där nätta sakerna om de nu döda människorna, då de lever? Sällan pratar man så vackert om någon som då någon redan ligger i en kruka.

Därför är det så otroligt roligt att byta jobb, det är en av de få chanserna man har som levande, att få lite feedback på hurudan man uppfattas vara som medarbetare och människa. Nu jobbar jag på ett jobb där jag upplever att jag fått feedback också unterwegs, men nu i och med det här bytet av jobb, så har jag fått höra så underbara saker att jag är alldeles varm under tröjan.

En god påminnelse, för mig själv i alla fall, kom ihåg att berömma människor i din närhet så fort det finns ens en tillstymmelse till orsak till det!

måndag 17 oktober 2011

Vi har haft en spännande dag

Vi fick en liten febertopp igår. Idag såg det i något skede ut som om vi hade lite problem med att pinka.

Riktigt festligt och lite knasigt blev det, då vi helt plötsligt bestämde oss för att det är mer än okej att pinka i engångsmuggarna vi hittade här hemma. Så, vi kissade i engångsmuggar och var glada och stolta då det gick så fint, det var riktigt kul att få pinka på ställen som vanligtvis är förbjudna.

Nu lever vi spännande tider. I morgon borde vi få en första analys av vårt första urinprov, är det uringvägsinfektion vi har eller ej?

Håll med om det, att det är lite svårt att hänga med då småbarnsföräldrar, eller än värre, par, börjar prata om precis allt i vi-form? Man bara, vem höll i muggen? Vem är sjuk? Hjälp!?!

fredag 14 oktober 2011

Går allt att recycla?

En del av er har kanske hängt med så länge att ni vet att jag tycker om att återanvända, så gott som allt. Grejer till hemmet, kläder, leksaker och böcker - då jag hittar fina grejer på loppis blir jag glad.

Och ibland lite ställd, som då jag trillade över följande:





Jag är lite osäker nu. Sista uppslaget, det är negerdockan Tippe, lakrits och sotarmurre, det.

Jag tror den pedagogiska boken får ligga i vår bokhylla ett tag, jag inväntar ögonblicket då jag och den lille samtalar om vad man får säga och vad man inte får säga.

Frivillig, förening och talko

Jag vet att jag sagt det tidigare, men jag ger det en omgång till.

Vad är det med folk?

Tänk förening, folk samlas kring en fantastisk hobby. Då det ordnas tillställningar som kräver talkoanda - tyst som på den där berömda fabriken, bortsett från en handfull som alltid är med och donar.

Då det, för en gångs skull, betalas ut understöd och trevliga grejer, då dyker de där upp, som inte deltar i det där jag tidigare nämnde. Också de blir understödda, klart det, det är de gemensamma reglerna som gäller. Vissa understöd delas ut under vissa premisser - samma reger för alla, fortfarande.

Vem surar?

Den som inget gör och ändå får. Men, den vill få utan de regler som gäller för alla andra.

Suck.

Det är nästan så att jag kunde börja sura själv, men jag ids inte.

Tur att det finns en off-knapp

Jag tittade på A-Talk igår, lika äktenskapsrätt för alla diskuterades.

Det är år 2011, och likväl sitter det en persusnubbe i studion och säger att homosexualitet är ett val och att ett äktenskap mellan man och man eller kvinna och kvinna, det går att jämföra med att syskon eller djur också borde få gifta sig.

Äh, det var olidligt att titta på smörjan, men ändå kan man inte tillåta sig att trycka på off-knappen. Man måste titta, bara för att komma ihåg att världen inte är färdig än.

torsdag 13 oktober 2011

Fantastisk service!

Shorty går på världens bästa dagis.

Det pep till i min mobil tidigare idag. Meddelandet bestod av ett fotografi, den lille käckt iförd enbart en handduk över höften samt ett meddelande; "Mamma, jag vill pigga upp din dag! Jag har gjort en gigantisk tvåa i pottan! Hälsningar, Shorty"

Underbart!

Nu är det förkylt

Såhär i förkylningstider, en anekdot.

För några år sedan hade jag en verkligt besvärlig förkylning, det var hosta, snor och ont i halsen och jag vet inte vad.

Som den mommo jag var redan då, beslöt jag mig för den väl beprövade husmorsmetoden "ånga upp dina rör", ni vet koka upp en kastrull vatten, lägg huvudet i (nå nej, inte i, ovanför!) kastrullen, en handduk på härligheten och vips! Vips är du renrensad som bilen på väg ut från servicen.

Tänkt och gjort, fram med kastrullen och handduken och det som kom att vara den fatala kryddan. Jag "råkade" ha en burk med liniment avsett för vältränade kapplöpningshästar i mitt hem och i och med att hästlinimenten ofta har en ganska "fräsch" doft, tyckte jag att det kunde vara en god idé att ha i en droppe eller två.

Make that två matskedar ungefär.

Det doftade salighet (jag kände doften, redan det visade att jag var på väg åt rätt håll!) och jag trädde in under handduken och dök in i ångorna. Och med den mest tilltäppta näsa du kan tänka dig försökte jag inhalera det djupaste jag kunde.

Och jag inhalerade.

Sekunden efter sprutar det snor ur alla kroppsöppningar i de övre regionerna du kan tänka dig. Så, det fungerade. Att ögonen stod i brand, vi pratar öppna lågor här, det var en annan, blind, femma.

Om jag rekommenderar?

Nej, inte egentligen. Eller jo, men blunda för guds skull.

Mamma?

På TV snurrar en reklam som på något sätt hänger ihop med kvinnans possibla problem i de nedre regionerna, tänk inkontinens.

Varje gång den lille ser reklamen (jo, det händer att den lille ser vår TV, också utanför BUU-Klubbstiderna), pekar han på reklamen och konstaterar glatt "mamma!".

*?*

onsdag 12 oktober 2011

I serien "jag förstår inte"

Eller, som Linn kanske skulle säga, saker som irriterar del tusen:


Fel grejer i fel soptunna.

Varför, o, varför lägger man tomflaskor i roskisen? Varför lägger man paff och lådor och sådant i den vanliga roskisen då det finns en låda för det brevid? Hur är det möjligt att folk (alltid då jag är irriterad kallar jag människor för "folk") fortfarande, år 2011, lägger glas i soptunnan?

Varför?

För att människan (folk) är lat och dum och struntar i att rädda världen.

Hitler om min sorti

Hitler kommenterar i följande video också min sorti, min transfer till tidningsvärlden.

Nu skall jag skärpa mig

Förlåt, ni kanske trodde att jag inte överlevde premiärnatten utan den lille? Jag överlevd och sov faktiskt riktigt gott, den biologiska klockan (nej, inte den klockan, den har stannat för länge sedan) väckte mig den tid den lille brukar vakna, men jag somnade glatt om.

Mitt bloggande har varit mer eller mindre uselt den senaste månaden, främst för att jag varit rätt upptagen med processen som ledde till, ja, den där nyheten i fredags. Det visade sig vara pikilite svårt att blogga, dels för att tiden var lite knapp och faktiskt också för att det kändes konstigt att blogga på som om inget var på väg att hända.

Någon dag skall vi tala om processer som kan leda till nya jobb, eller som inte leder till jobb.

Men, det tar vi senare, för det är tusen och saker som blivit hängande i och med att den lilla kapacitet jag har, den har varit upptagen på annat håll.

Så, tre korta franska:

- Sluta slänga mat - allt i sin rätt goda ordning? Hos oss har hösten och det nya livet, det vill säga med tre personer ute i förvärvslivet och enbart ett kvällsätande, satt nya parametrar för hur vi handskas med maten. Det är nu uppenbart att det är mateffektivt då den ena föräldern är hemma med barnet, den föräldern äter rester och på så sätt är svinnet litet. Nu är det tajtare planering som gäller och det går okej. Inte bra, men okej. Vi måste skärpa oss - vi bara väntar på att den nya dagsordningen skall börja gå på rutin (jag undrar hur länge det tar?).

- Löpningen. Inte bra, inte alls bra. Om vi säger såhär; jag kommer att vara tvungen att göra en nystart. Det jag nu lovar, det är att jag skall göa den innan det blir så halt att det är våghalsigt att sätta igång.

- Bloggloppiset, det vi pratade om att ordna till förmån för de svältande i Afrikas horn. Det är inte alls så att jag glömde det, men jag har inte hunnit lägga något i kors för att det skall kunna bli av. Jag ser mer än gärna att det bli av - visst är ni med fortfarande?

Så, det var det som tyngt mitt samvete i en månad, nu är det nya tag!

måndag 10 oktober 2011

Det ryker en oskuld i natt

I natt kommer jag, för första gången sedan den lille anlände, att sova på ett annat ställe än han.

Jo, det är fenomenalt att det är första gången på 1 år och åtta månader det händer - och det är kanske just därför det känns lite svårt.

Så, bli inte rädd om jag plötsligt dyker upp brevid dig i sängen.

Out of office

Jag kommer att vara utlåst ur bloggkontoret mer eller mindre hela dagen. Festyrseln till ära (?) gör jag det jag aldrig vågat göra tidigare, öppnar för en stund för frågor.

Fråga vad du vill och jag svarar!

Så fort jag kommer in på kontoret igen, det vill säga.

Puss! Fridens lilja!

söndag 9 oktober 2011

Det är inte som ni tror

Ja, om det är så att ni trodde att jag, efter fredagens nyhet, bara glidit omkring i högklackat och negligé, sippandes på mitt bubbel.

Nej, det är inte riktigt så.

I stället har jag fått kiss på mig (helt på riktigt), fått ett par runkare på tråden (ja, alltså inte bara dumma typer, utan den fysiska varianten), jagat diesel, ridit dåligt och varit mamma.

Det om den glamouren. Inte för att jag tror att det är glamoröst att vara chefredaktör, men sådär som att festen kunde ha fått både starta och pågå.

Men, alla samtal, meddelanden, sms och glada utrop (också här!), det har gjort att den här lilla förändringen i min arbetsbild verkligen har varit en fest. Jag blir påmind om hur fina människor det finns i mitt liv!

Tack än en gång för alla gratulationer, de värmer.

Nu skall jag packa en dagisväska och en övernattningsväska.

fredag 7 oktober 2011

Ett ödmjukt tack

En liten nyhet i världen, en stor notis i mitt liv.

Min nuvarande arbetsgivare skriver om mitt nya jobb här och min kommande arbetsgivares notis finns här.

Tack för alla gratulationer, ni är fina och bäst!

Helvetet sände dig en fredagmorgon

Den lille är förkyld, så förkyld att han stannade hemma måndag, tisdag och onsdag. Att går till dagis igår, det var som att börja om från början. Gråt (snor, mer snor!) och tandagnisslan.

Kulmen nåddes idag, redan promenaden till dagiset var en utmaning. Väl inne på dagiset, var det en annan liten gosse som också avskydde situationen. Det uttrycktes genom att skrika, gorma och gråta - vilket ledde till att den kortaste representanten i vår familj blev alldeles förtvivlad och det enda han hade att tillägga var ett "eiEieiEi!" - i full gråt (snor! mer snor!).

Och jag gick till bussen. Som var en halvtimme sen. För att det hade skett en olycka, en passagerare hade fått ett sjukdomsanfall.

Uh.

Det kan bara bli bättre nu?

torsdag 6 oktober 2011

Att rippa RIP

Nyheten om Steve Jobs frånfälle pep till i min mobil under morgonnatten.

Läste min FB-feed under bussresan till jobbet och förundras än en gång över alla de kondoleanser mina FB-vänner lägger upp. En del nöjer sig med ett RIP Steve Jobs, andra skriver långa och faktiskt direkta hälsningar till den avlidne.

Det här frapperar mig, var gång en känd människa går ur tiden. Att mina vänner och polare, som i det här fallet knappast var bekanta med äppelmannen, har ett behov av att offentligt skriva av sig. Är det sorg? Är det ett behov av att visa att man vet att mannen i fråga dött?

Steve Jobs var en stor man, en visionär som tydligt lämnat sina spår och han hade säkert haft mycket kvar att ge och göra. Men, som relativt icke-intresserad av teknik, så är jag inte den som idag smeker mina i-apparater mer kärleksfullt. Jojo, det var ett konstaterande i en av uppdateringarna.

Frid över alla själar.

onsdag 5 oktober 2011

Det allra mest förbjudna

Det kan hända att det figurerar ett par byxor sans bakficka i min närhet.

Ingen outfitbild, nej.

Lunchdiskussionen, den om att föda barn

Vi diskuterade förlossningar över lunchen. Jag deltog ivrigt i samtalet, min ringa erfarenhet till trots.

I fråga om mig har vi ju barnfacit på hand, ett telefonbarn senare och livet innehåller så mycket mer än jag någonsin vågade drömma om. Det är därför jag vågar konstatera det följande och känn ingen sorg för mig Göteborg;

Jag skulle ha velat vara gravid i en hel graviditet, jag hade gärna fött barn. Jag skulle ha viljat veta hur det känns.

Vad gör du nuförtiden?

I samkväm med nya eller flyktiga bekanta så är det en frekvent återkommande fråga; vad jobbar du med då?

Oftast får det ju igång diskussionen på något plan, men det blir ju lätt lite praktiska utläggningar och det krävs ett riktigt intresse från alla parters sida för att den diskussionen skall ta en vidare till nya områden.

Därför tycker jag att det är mycket roligare att fråga människor jag möter, vad de skulle göra om de inte jobbade med det de gör just nu. Jag tycker att det är underbart att se hur människor lyser upp, hur de till och med förändras, får något mjukt i kanten då de börjar prata om det som kan vara den egentliga drömmen.

Så, nu är jag nyfiken på dig och er. En enkel fråga; om du inte jobbade med det du jobbar med idag, vad skulle du då vilja jobba med?

Jag har ett "alter ego-arbete", återkommer till det. Först vill jag se var ni finns i era dagdrömmar.

tisdag 4 oktober 2011

Behöverru nya, skräddarsydda kläder?

En snabbis.

Vår hovleverantör, skräddaren Jerry, är i stan (i Helsingfors), han har några lediga tider i morgon. Någon som behöver skjortor, klänningar eller en kostym?

Jerry, hemma från Hong Kong, låter sy upp kläder enligt dina mått och önskemål på några veckor. De kunder jag träffat har, samtliga, varit väldigt nöjda.

Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postbrev om du är intresserad!

Hur tänker ni här?

Jag bläddrade genom den forna hemstadens svenskspråkiga dagstidning, Vasabladet, och ögnade genom födelseannonserna.

Och ser, än en gång, en annons med texten;

"Flaggan i topp, det blev en med snopp!"

Jag bara undrar, hur tänker man här? Om det hade varit en typ av det andra könet man fått, hade man sorgeflaggat då?

Djurens dag, firas den i himmelen?

Vi som fortfarande lever, vi firar djurens dag idag.

Jag hoppas det firas en liknande dag i djurhimmelen. Note to chefen i den samma himmelen;

Batman firar gärna med chips.



Robin tar gärna en länga sej.

Och jag ångrar att jag inte sade något

Bilskrället. Jag var och hämtade eländet igår.

Jag stod vid kassan och väntade på att få betala, kvinnan som jobbade i kassan var upptagen med en annan kund en bit bort.

Plötsligt hör jag en smäll bakom mig, mannen bakom mig i kön blev så frustrerad att han tappade sin pafflåda i golvet. Innan jag hann tycka att det var roligt, började den arge mannen gorma och ha sig. Det var "Kan man få någon jävla service på det här stället, man har väl annat att göra än att stå här och hänga, kom hit och ge mig service, för fan" - på ett ganska aggressivt sätt.

Kvinnan återvände till disken och konstaterade lugnt att hon var upptagen med att ta hand om en annan kunds göromål, att var och en skall få service.

"Du skall inte komma här och påstå att du erbjuder service, du är bara en kassatönt, en infoflicka" fortsatte mannen.

Jag ville bara dö. Och konstaterade, där jag stod först i kön, att han gärna kan gå före mig. Att jag inte vill låta idioter vänta.

Men äh, så jag ångrar att jag inte sade något mer, eller ställde till med en scen, eller våldförde mig på något (nej, jag är en fredens kvinna, jag skulle inte våldföra mig på något). Att jag var en sådan fegis har irriterat mig hela kvällen och nu återkom harmen på morgonen. Jag borde verkligen ha fått ur mig något mer.

måndag 3 oktober 2011

Linn!

Hallå Linn! På vilket torg har du bongat Shorty i sällskap av två kvinnor?

Herredumilde, han är alldeles för ung för sådant. Det får vänta i fyrtio år.

Vi svepte alltså genom Pargas och Åbo i helgen, och de gånger Shorty var ute på vift var det nog tillsammans med en skäggig kvinna (jag) och en mindre skäggig man (min man).

Är vi på väg upp, nordvästlig riktning, hör jag av mig. Det skulle vara kalas att ses!

En husfru frågar:

Handen på hjärtat; hur många av er bäddar på riktigt sängen då ni stiger upp på morgonen?

Undantagstillståndet, förklaringen

Ingredienser; en trasig bildörr, ett barn, ett geografiskt utomsocknes läge samt två förvirrade föräldrar.

Ok. Vi har kommit så långt att vi kör något av ett familjemöte på söndagkväll. Blott för att samordna kalendrar, gå igenom vem som för, vem som hämtar och vilka kvällarna med "överraskningsmoment" är. Vi fick ordning på hela veckan igår och konstaterade att allt fungerar som smort så länge ingen av ingredienserna rör på sig, går sönder eller blir sjukt.

Planen var att jag skulle föra bilen till doktorn, mannen skulle föra barnet till dagis och sen skulle vi på något sätt ta oss genom kollektivtrafikens under fram och tillbaka till och från vårt hem.

Kaikki hyvin, tills jag mitt i natten inser att barnet är sjukt (tack vare fantastiskt effektiv luftkonditionering i ett hotellrum i Åbo). Och att hela logistiken för denna måndag var att riva upp. Att lägga logistik klockan 0600 en måndagmorgon med en feberhet snorspruta (barnet, red. anm.) i sängen, det är ingen hit.

Nåja, hjälp anlände ovan (mellersta Finland, för att vara mer korrekt) och allt är nu frid och fröjd. Snorsprutan sover och bilen är på reparation och jag vet att det är just såhär det också kan vara att hålla igång familjemaskineriet.

Pust och stön.

Ledsen, Kommentatorn, det var inte mer upphetsande än såhär. Jag lovar, jag hittar på något riktigt hett till nästa gång, ja?

Undantagstillstånd

Ja, det råder ett sådant just nu. Jag återkommer.

lördag 1 oktober 2011

Äventyr i väst

Som tidigare konstaterat, drar den Römanska klanen västerut idag, det för att frottera sig med äldre generationer. Trots att det är en alldeles kort tur, blir jag alldeles vimmelkantig av packandet. Ena dagen värmebölja, andra dagen oktoberväder?

I och med att jag är på flygande fot hela dagen, så finns det nu en möjlighet för dig att ställa en fråga eller komma med ett påstående i kommentarsfältet - på det sättet sysselsätter du mig (tack för det!) under vår tripp!

fredag 30 september 2011

Le Dork

Jag bara undrar, vilken kroppsdel i mig var det som fick mig att tro att jag skulle gå i ett par byxor i storlek S?

Jag bara undrar.

Gammal, använd, men intakt!

Jag hade den stora glädjen att få delta i festligheterna som ordnats för att fira Pepsters debutbok igår.

Det var kusligt roligt. Jag fick gratulera författarinnan, jag fick dricka bubbel och jag fick träffa en hel del bekanta i det riktiga livet, som jag tidigare känner via bloggen. Det var mycket, mycket roligt!

I ett skede hade jag möjligheten att prata med Anna-Lena Laurén. Det kom sig så att vi inledde diskussionen genom att prata om antologin Utan, som jag skrev ett kapitel i. Sen pratade vi vidare om att få barn, de outgrundliga vägarna livet kan ta för att man skall landa ett barn.

Då jag gjorde reklam för "telefonbarn" som tillvägagångssätt var jag tvungen att poängtera de fysiska fördelarna med att få barn per telefon.

"Ja, man kan liksom säga att trots att jag är både gammal och använd så är jag fortfarande intakt", klämde jag ur mig. Med någon luddig hänvisning till södre regioner.

Såhär går det för mig ibland. Jag hasplar ur mig lite för mycket. Jag är som den fjärde rutan i en strip på tre.

Samtalen man inte ser fram emot

Då personer når en viss ålder och de samma personernas hälsa börjar svikta, då är samtal från de nummer dehär personera kan kopplas till, inte längre så roliga.

Jag är glad och tacksam över att jag fortfarande har de mest älskade farföräldrarna i det levande livet. Måhända farmor Saga har varit mer eller mindre okontaktbar under de senaste åren, men ändå. Där under alla rynkor och arga hytt med näven, så är hon ändå min farmor. Min finaste farmor, klippan Saga, min sol och min trygghet under hela min uppväxt.

Älskade farfar Toivo, sisådär en och femtio över havet, tidigare stark som en björn, med ett sinne av det ädlaste och en famn större och varmare än någon annan. Har någon sett mig som sin ögonsten, så är det farfar Toivo.

Tanken är fortfarande att vi skall åka ut för att träffa de mest underbara farföräldrarna i morgon, det i kombination med att den försvunne sonen också kommer att närvara. Samtalet jag nyss fick, det att den krumma farfadern åkt in på sjukhus för att kurera en arg feber, gör mig så ledsen.

Inte för att jag inte kan stå ut med att farfar är sjuk, han är ju ändå en rätt vigulant nittioåring, men för att han sett så väldigt mycket fram emot att hänga med oss alla hemmavid.

Fosterbarn & Allmän irritation

Det var Linn som tyckte att jag kunde nischa den här bloggen, att jag kunde jobba under rubriken "Fosterbarn & Allmän irritation".

Nu tänkte jag göra det, vara allmänt irriterad, och jag tänkte vara det på medresenärer i morgonbussen.

Vet ni vad som gör mig riktigt irriterad i bussen? Det är inte det mest sedvanliga, hur irriterad man kan bli på en typ som tar upp ett säte för två (jag är nära att göra det här själv ibland, det finns morgnar jag bara måste få sitta ifred), utan det handlar om något mer äckelframkallande.

Finns det något mer irriterande och / eller äckligt än typen som sitter och slemhostar i nacken på dig? Riktigt sådär högt, med munnen på vid gavel och utan att hålla handen för? Sådär så att du känner hur det landar pripplor i ditt hår och frisyren åker fram och tillbaka i takt med hostattackerna.

Irriterande.

torsdag 29 september 2011

Vissa dagar är bättre än andra

Alltså, vissa dagar är jag helt enkelt mindre skrivkunnig än andra dagar. Eller skriva kan jag, men fingrarna åker fel på tangenterna.

(Nu skall jag skriva följande fråga utan att gå tillbaka och korrigera en enda gång:)

har ni också sådnaa dgara? då ioget fi skriver blri som det bprde vli?

Titta nu! Så där ser det ut. Jag är absolut nykter, och måhända fingrarna fryser lite, men så där blir det idag.

Fest!

Idag är det kalas, mest hela dagen.

Jag vet inte om det är en sak som bara händer på landet, men i trakterna min man kommer från, så firas namnsdagar. Inte stort, men sådär att det bjuds på kaffe och kaka, present är abolsut inte något man behöver ta med sig till namnsdagsbarnet, huvudsaken är att man ses.

Jag kan inte erinra mig att vi i min familj någonsin firat namnsdagar, nej, det gjorde vi nog inte. Firar ni namnsdagar? Finns det något annat, utöver födelsedag, ni firar?

Nu bor jag ju på landet, och det sägs ju alltid att finns det en orsak att fira, så skall den nyttjas till max. Så, får jag lov att presentera dagens namnsdagsfirare; det är jag det!

Tyvärr, ingen fest i Nickby idag, namnsdagsbarnet skall gå på annat kalas! Jag tänkte gå och gratulera Pepsi för hennes debutbok idag - jag räknar med att stöta på också en och annan bloggbekant?

onsdag 28 september 2011

Att återse en gammal vän

Jag var gravid i natt, formatet var dröm.

I tiderna var det här en ofta återkommande dröm, tätt förknippad med önskemål, hopp och ångest också i det vakna tillståndet. Mer eller mindre var natt var full av tolkningar av mitt tillstånd.

I natt återkom drömmen, och innan ni hastar iväg i era fantasier - det var bara en dröm, inte verklighet, och det var som att återse en gammal vän ur det förflutna. Här, i vaket tillstånd, känns drömmen just som en dröm, den enda känsla jag kan sätta fingret på är en känsla av ett farväl. Samma känsla som kan uppstå då du i det vakna livet stöter på en person som betytt mycket för dig, någon gång i det förflutna. Känslan då du, åtminstone för dig själv kan erkänna, att ni inte delar något av vikt längre.

Om jag var en kvinna som talade till sina drömmar, skulle jag säga att det var roligt att ses, att vi låter bli att boka in någon följande träff, ha det bra.

För allt är bra nu, jag har redan fått så mycket mer än jag någonsin trodde jag skulle få.

Hingst-1

Morgonens gladaste (?) i trafiken, taxibilen - som kördes av en trött (han såg trött ut) medelålders man - med registerplåten:

ORI-I

Suck.

tisdag 27 september 2011

Snuttbloggande

Ledsen för de korta notiserna idag, men, det är ett gott tecken - jag jobbar lite med det jag borde också om dagarna.

En tanke som slagit mig många gånger under de senaste dagarna, det är vad man kunde komma ihåg om man hade en dålig dag på jobbet - det kunde vara värre.

Man kunde ju jobba på VR.

Och nej, jag har absolut inte en dålig dag på jobbet. Tvärtom.

Ni som studerar pedagogik i Vasa

Nu då de där typerna i det där ena partiet har sagt att man inte får kalla dem för p*r*u*, för att det låter som om man pratade om ryggslutet, så har jag en fråga till er som studerar till lärare:

Hur indignerade är inte ni, pedagogikstuderande vid ÅA, för att er institution kallas för Peffan? Det om något är ju ryggslutet i sig. Och alla ni studerande, ni är ju då Peffaniter?

Hujedamig. Ställ till med en scen, genast.

Är det kiss du har i håret?

Känslan då du, mitt i morgonsysslorna, ser att dina stylingprodukter (sluta skratta genast, jag vet vad det är) åker i pottan.

I den använda pottan.

måndag 26 september 2011

Det gäller att vara förberedd

Ni undrar hur mitt arbetande (sjutton, har jag glömt att berätta vad jag gör? F-låt, ber att få återkomma) ändrats nu då jag är förälder?

Inte så mycket, den mest fysiska förändringen (i och med de underliga febertopparna i den lille senaste vecka) är att jag river med mig alla jobbattiraljer och papper med mig hem - alla dagar.

Utifall att.