tisdag 28 januari 2014

Fotobomben

Att byta telefon handlar i dagens läge inte bara om att flytta över telefonnummer och andra kontakter till den nya manicken, det handlar minst lika mycket om att ta sig en titt på vad allt man varit med om under de senaste åren.

Man har bland annat inspekterat insekter:

...suttit i sängen:

...varit i Sverige:

...fiskat mitt i vintern:

...och tagit ett närmare titt på insekterna:

Nu kanske ni tror att jag bara fotar den lille och det ser inte bättre ut än att ni har rätt.

söndag 26 januari 2014

För torra kinder och annat

Ser att Muffins efterlyser tips mot torra kinder på barn. Kan varmt rekommendera Shea Butter, Karitevoi heter det på finska. Du kan läsa mer här. Har själv upptäckt smöret för en vecka sedan och tycker att det funkar väldigt bra, också på den lilles kinder och läppar. Fördelen är att det inte doftar något och att det är en naturprodukt. Rekommenderar varmt!

Inser att jag inte är särskilt långt framme i trendnosarkön, jag upptäckte chiafröet för några veckor sedan.

fredag 24 januari 2014

Gratulerar på födelsedagen, finaste.

Min älskade mor firar födelsedag idag, för första gången på breddgrader på vilka jag inte kan nå henne.

Grattis, fina, jag saknar dig så.

Visare än laman?

"Äiti, tiedätkö mikä on tärkeintä?"

"?"

"Hidastaminen."

(På svenska ungefär: "Mamma, vet du vad som är viktigast? Att ta det lugnare.")

torsdag 23 januari 2014

Medaljens andra sida

Med anledning av det förra inlägget, en titt på medaljens andra sida. Som jag skrev i en av mina egna kommentarer, allt är ju bra nu och jag tycker själv att jag inte bara har lärt mig mycket av att växa upp som jag gjorde, jag tycker att jag har nytta av det än i dag.

Tycker själv om, ja, fast det kan låta lite prettot, att min egen uppväxt fortfarande får mig att reagera på saker. Vet inte hur det ligger till, men alla kanske inte reagerar på att barn redan i dagis riskerar delas in i olika läger på grund av eller tack vare familjens situation.

Och som jag skrev, jag kunde köpa ett par skridskor nästan varje vecka om jag ville. Men, det gör jag naturligtvis inte.

Någonstans ligger det ju och trycker, det att jag vill ge det barn jag fått, allt. Allt det han vill ha och allt det jag själv kanske saknade. Men, det gör jag inte. För jag vet att det inte är en framkomlig väg att gå, att som barn få allt man vill ha. Det gör en gott att högt önska sig något, ibland inte alls få det och någon gång faktiskt få det. Men ändå pockar det på, att jag vill ge barnet allt.

Och försöker göra det på andra sätt. Genom att ge honom så mycket som möjligt av det som inte kostar något. Tid, självförtroende, skratt, gränser, sagor, jo och nej, upplevelser och kärlek.

onsdag 22 januari 2014

Högsäsong för lågvatten

Fick ett mail från den lilles fantastiska dagis, allmän information och en påminnelse om att gruppen kommer att åka skridsko under några dagar nu under våren.

Omedelbart en känsla av obehag. Inte för att barnen ska skrinna, och vi hinner skaffa skridskor, de förra har hunnit bli för små. Det handlar inte om det att den lille inte är speciellt förtjust i att skrinna, han tycker helt enkelt inte om att göra saker han inte är bra på och det kanske går om.

Men, mailet tog mig tillbaka till tider då jag själv gick i skolan. På den tiden skickades information till föräldrarna via lapp som man som skolelev bar hem och det tunga, fadda som lade sig över axlarna, kring hjärtat då lappen innehöll något som vi måste skaffa, köpa. Att komma hem och säga att jag behöver ett paket skidor, skridskor eller si och så mycket pengar för att delta i klassresan och veta att mina föräldrar inte alla gånger hade råd.

Skam då man då kom hem med lappen. Skam då man kom tillbaka till skolan tomhänt.

Alla de här extra utgifterna lade sig som en våt filt över allt det som redan var vardag. Inte ens på den tiden, då mode nu inte var så avgörande och hårt som det är i dag, gick det mina klasskompisar obemärkt förbi att jag hade ett par jeans till mitt förfogande. Jeans som användes måndag till fredag, tvättades under veckoslutet och så höll de kanske hela läsåret. Frågor som varför jag inte har någon cykel och varför jag inte kan rida på lektionshästar som de andra flickorna i klassen och så några lappar om skridskor, skidor, utflykter och annat på det.

Skammen sitter kvar i ryggmärgen, trots att jag i dagens läge kunde köpa ett par nya skridskor så gott som varje vecka, dyker känslorna upp då jag läser att den lille ska åka skridsko tillsammans med sina dagiskompisar.

Tanken på att det dagligen finns små barn som riskerar att känna samma skam, riskerar att mobbas, slutas utanför föranledde dagens ledare i Borgåbladet, du kan läsa den här om du vill.

måndag 20 januari 2014

Fobistöd, eller därför bloggar jag

Ja, men vet ni. Du milde så det är skönt att bara lägga ut texten, om hur inåtvänd jag är, hur illa jag tycker om telefonen och se att ni sluter upp. Stort tack ska ni ha!

Jag tror att de tidigare två inläggen på någon vänster hänger ihop med varför jag bloggar. Att blogga är ett för mig betydligt lättare sätt att vara i kontakt, lättare än att då träffas eller ringas. Och jo, vet ju att det inte är samma sak, att sitta för sig själv och skriva, eventuellt få någon kommentar och sedan svara på dem som i att sitta runt ett bord och prata. Men, någonstans ändå, samma kärna.

Ni som kommer ihåg hur det var i början av nittiotalet, kommer ni ihåg att man gjorde stor skillnad på IRL och det som hände på internet, det som hände på internet, det hände liksom inte på riktigt. Hände det ändå något på internet, så var det inte lika fint som det som hände IRL.

För mig och likasinnade är det skönt att det där IRL inte är det ända som räknas nuförtiden.

Någon gång i alldeles snar framtid ska vi prata om att inte räcka till. Något annat vi borde ta upp?

fredag 17 januari 2014

Telefonfobin

Det här med telefonfobi, det skulle vi ju ännu prata om.

Finns det något jag tycker illa om, så är det att tala i telefon. Både att ta emot samtal och ringa samtal, uh. Det absolut värsta jag vet - i fråga om telefoner - är röstmeddelanden. Att lyssna på sådana ligger på min absoluta bottenlista. Behöver jag tillägga att jag a) har väldigt låg telefonräkning, b) aldrig lämnar ett röstmeddelande och c) är en stor vän av SMS?

Jag är säkert den enda i modern tid som längtar tillbaka till den tid då telefonen satt fast i väggen.

torsdag 16 januari 2014

Det ingen riktigt vill tro

Peppe skriver i dag ett inlägg som också handlar om extrovers och introvers. Då det under hösten publicerades en del nyheter som handlade om de olika personligheterna på arbetsplatser tänkte jag skriva om det, men det hanns inte riktigt med.

Eller så var det så att jag bara kröp in i skalet. För det är där jag trivs allra bäst. Jag brukar skämtsamt (ja, är det ett skämt eller ej?) säga att jag alltid helst av allt vill vara ensam hemma. Hellre det än fester, galor, tillställningar och ja, vad det nu kan ordnas om dagar och kvällar som jag kunde frekventera.

Å olika jobbs vägnar har jag gått genom både ett och annat psykologiskt test, och har i samtliga där extro- och introvers undersökts prickat ungefär 100 procent på introversen.

Vilket många har svårt att tro. Nu känns det svårt att skriva om sig själv enligt hur andra kanske ser mig, men jag är den som lätt kommer in på fester, hittar många människor och olika konstellationer jag kan samtala med om vad som helst. Jag har inga problem med att ställa mig upp och prata inför fem eller femhundra människor. Jag kan sitta i radio- eller tv-studio, bandad eller direkt utan problem. Tvärtom, jag tycker om att hålla tal och trivs i debatter. Tror inte att jag uppfattas som blyg, tystlåten eller tillbakadragen, men det vet en del av er bättre än jag.

Men, tröskeln före allt det där jag ovan nämner. Tröskeln är skyhög. Något av det värsta jag vet, det är att ensam komma in i ett sammanhang med för mig många, okända, personer, personer som dessutom i värsta fall känner varandra. Det är nog inte det att jag skulle vara blyg, tystlåten eller tillbakadragen, det är helt enkelt det att jag tycker att det är ansträngande, ibland rentav jobbigt, att umgås med folk.

Och det är inte det att jag inte skulle tycka om att umgås med människor, både bekanta och tidigare obekanta, tvärtom är det ju ofta både roligt och givande då det händer. Det är helt enkelt det att det inte faller sig naturligt för mig, jag är inte den typen. Det är en tröskel jag alltid måste ta mig över - och det gör jag ju, dagligen, många gånger per dag, mitt jobb kräver att jag skall vara out there. Och jag är det gärna, som tidigare konstaterat. Men, det är både en del av jobbet och ibland till och med jobbigt.

Inser att det här inte är något som man kopierar över i ett CV, men vill gärna genom denna korta utläggning slå ett slag för oss inåtvända.

Telefonfobin kan vi ta i ett annat inlägg.

onsdag 15 januari 2014

Skillnad på att vilja ha och behöva

Jag säger bara det, jag har tillräckligt med porslin och glas för att bjuda hela höghuset på en middag bestående av tre rätter utan att behöva diska en enda gång mellan varven. Jag har verkligen tillräckligt med porslin, glas och byttor, skålar, burkar och dessertskålar. Och kökshanddukar och näsdukar av tyg.

Så införskaffning av nytt är ett totalt no-no, inte ens gammalt får komma in över tröskeln.

Ändå finns det pryttlar jag i smyg drömmer om. Som Iittalas Kastehelmi.



Bild lånad från iittala.fi.

Har du något du vill ha som du inte behöver? Och än värre, kan du låta bli att köpa?

Det skönaste

Något av det finaste jag vet, det är att vakna, inse att man måste stiga upp, trots att man är väldigt, väldigt trött. Och kolla klockan och upptäcka att den är kring två, att man får sova flera timmar ännu.

måndag 13 januari 2014

A debate called "hen"

Hela FB står i brand efter en ja, vad skall man kalla det, kolumn i dagens Hbl. Med risk för att tappa vitala sinnen och annat, den finns här.

Lär mig av eldsvådan som kolumnen tände att människor som anser att mannen och kvinnan är, eller borde vara lika värda, vi kallas könstalibaner.

Min syn, min syn, jag tror att jag tappar synen. Och förståndet.

Nu handlar inte kolumnen eller dagens debatt egentligen om ordet hen, men det ordet, finns det ord som är mer laddat? Var ligger hen månne på en topplista över laddade ord?

Förlåt engelskan i rubriken, men måste bara citera Fua sade det så fint någonstans, att den som tycker att ordet hen inte kan användas på grund av att det på engelska betyder höna, den ska ta sig en funderare över ordet fart. Fart betyder prutt på engelska och inte skrattar vi väl ändå var gång vi säger fart?

Så vet jag inte vad det beror på, men Bakpappan ställde mig en fråga på Twitter (där jag också ondgjorde mig över dagens heta ämne) - är det finlandssvenska journalister som skäller på varandra igen? Leder i mitt stilla sinne till många följdfrågor; vilka andra är det som debatterar ordet och kanske rättvis behandling av mannen och kvinnan? Hur kommer det sig att finlandssvenska journalister skriver i så fruktansvärt fula ordalag om och till varandra?

söndag 12 januari 2014

En fråga och ett glädjetjut

Först en fråga; den lille, den underbare lintotten och vi, hans föräldrar, har stött på en patrull. Matpatrullen. Jösses i skyarna så det är omständigt att få mat i det lille barnet för tillfället, en lunch kan ta en timme och den går ut på allt annat än att äta. I stället för att äta skall det sjungas, räknas, pratas och argas. Skulle jag mata honom skulle han äta, men vill ändå att han äter själv.

Linn, du hade en liknande vansinnesframkallande etapp med Matti då han var kring fyra jordsnurr, ja? Vad gjorde du och ni? Och alla ni andra, hur har ni kommit friska ur den här fasen?

Glädjetjutet? Balkongen i den nya lägenheten, glädje! Idag har jag äntligen fått lägga ut våra sängkläder på balkongen i minusgrader! Glädje!

fredag 10 januari 2014

Dagens lärdom och några franska

Ur led är kvinnan. Mest för att det är en snärtig inledning (om ens det) men, mer handlar det om tid.

Det känns knasigt att ena dagen, igår, rensa grönsakslandet, för att andra dagen, idag, införskaffa ett balkongmöblemang.

Annars handlar det mest om att slänga saker, har hållit mig till löftet om minst en grej om dagen. Det som ryker är allt från de där strumpbyxorna till trasig DVD-spelare.

Gällande maten går det okej, en ost var jag tvungen att slänga. Det var inte bara mitt fel, märkte till min förargelse att jag lyckats köpa en ost som var gammal (inte på det bra sättet) redan i affären.

Malin, ett så vackert namn! Det namnet fick min nyaste systerdotter för en vecka sedan. Också i övrigt ett mycket välskapt barn.

Jag tycker att det ser vackert, nästan sensuellt ut, då vänsterhänta skriver för hand.

Dagens lärdom, den lille hade lärt sig ett svårt ord på dagis idag. Stolt kom hen hem och förkunnade "Multippeli skleroosi-tauti". Hen var noga med att påpeka att sjukdomen kan leda till döden.


torsdag 2 januari 2014

Mer praktiska saker

Jag lovar, jag är verkligen iklädd bomullshandskar då jag handskas med mig själv för närvarande. Jag gör inte långa listor på vad som skall eller borde göras.

Men, ett par saker tänkte jag ändå inleda året med. Det är dags för januaritraditionen, det är fjärde året jag kör Sluta slänga mat-januari nu. Upplägget är det samma som alla år, målet är att använda all mat som finns och köps i huset. Är du med?

Själv har jag ett halvmeckigt startläge, kylen är halvfull med svårkombinerade grejer som köpts inför nyåret. Allt från kallrökt lax till päron och diverse ostar. Ett plus är den större frys vi har i den nya lägenheten.

Lägger på lite extra krut genom ett "en sak bort per dag", skall göra mig av med en sak varje dag, det genom att ge bort, lägga vidare för återanvändning, slänga eller sälja. Har kommit igång lite lätt genom att slänga bort ett par strumpbyxor.

Sådant, iklädd bomullshandskar.

onsdag 1 januari 2014

Det kan bara bli bättre

Gusså glad jag är över att det är ett nytt år som inletts i dag, 2013 var ett uselt år, ett riktigt uselt år.

Nu är jag så gammal att jag inte kan vara helt säker på att det var det absoluta bottennappet i längan av alla år, men där i bottenslammet blev det kvar och får gärna hållas där. Året var exceptionellt på många dåliga sätt, det är ändå bara en gång i livet man skickar sin mor och sin farfar dit de nu skickas då de är färdiga med jordelivet. Två sådana frånfällen med så kort intervall var bara för mycket för mig, det trots att jag själv brukar tycka att jag står ut med rätt mycket. Men, det här stod jag inte riktigt ut med.

I kombination med ett jobbår som var inte var lätt det heller, sekundtidtabell dygnet runt och en ihållande känsla av att inte räcka till, hemma, på jobbet, i mig själv - ja, vad kan det annat bli än riktigt asigt?

Det finns en massa vackra saker under allt det asiga, framför allt de finaste, de som älskat mig mest då jag förtjänat det minst. De som är värda så mycket mer och bättre av mig än vad de nu fått, min lilla fina familj. Mina fantastiska vänner - jag känner att jag är skyldig också er en ursäkt, förlåt, jag har helt enkelt inte orkat.

Jag är inte den enda, men jag menar allvar, som avger just detta löfte på tröskeln till det nya året. Jag skall ta det lugnare. Och ni, ni skall ha ett världens bästa 2014!