måndag 28 februari 2011

Saker du inte vill veta om mig

Oh! Ja! Äntligen någon som är nyfiken på mig! Sonja har bett mig berätta sju hemligheter om mig själv.

Ja! Äntligen får jag skriva om mig själv!

1. Jag har fått Steven Tyler att gråta.

2. Jag har blivit haffad av polisen på grund av min klädsel.

3. Det var jag som öppnade finländarnas ögon för orkestern Kent.

4. En häst har stått på mitt huvud.

5. Jag har blivit kidnappad av Pantera.

6. Jag har testat morfin och jag förstår att människor tycker att det är kul.

7. Jag står ut med mycket, men att känna min egen puls gör mig svimfärdig. Att få mitt blodtryck mätt är bland det värsta jag vet.

Tanken är att jag skall utmana femton bloggare, men jag tror att de flesta redan gjort den här? Jag är dock nyfiken på Stufa, Malin, Fua och Anne!

söndag 27 februari 2011

Vi trotsar dammet i knutarna

Och det gör vi bäst med en rejäl sats blåmusslor i vitt vin och grädde.

En bloggares baksida

Mia har ett fantastiskt förslag som en kommentar på mitt förra inlägg;

Kanske vi alla skulle bidra med en så-här-ser-det-ut-hemma-på-riktigt-bild? Det är kul att inspireras av det som är snyggt, men viktigt att ha koll på verkligheten också!

Jo! Jo! Jo!

Snälla?

Om ni inte är med, så är jag ju tvungen att städa.

lördag 26 februari 2011

Den stora bloggbluffen

Vi bloggare blir nu och då kritiserade för att vi bara visar upp en blank (och falsk) fasad av våra fantastiska liv och prydliga och välstädade hem.

Inte för att jag känner igen mig i det, inte i det blanka i alla fall (nå, inte i det falska heller), men jag vill ändå passa på att visa hur det ser ut hos oss. Sådär på riktigt.





Det är veckotvätt som pågår.

Och hur präktigt låter det inte med veckotvätt? Är jag nu en sådan där som försöker leka präktig hemmafru?

Är du en sucker för gratis grejer?

Jag har en fråga.

Ni vet sådana här små provförpackningar på hudkrämer och schampo och sådant som brukar finnas i veckotidningar - hur gör ni med dem? Pillar ni bort dem, tar vara på dem och använder dem?

Om svaret är ja, har ni någonsin tyckt om produkten så att det lett till ett köp i senare skede?

Jag kan inte dra mig till minnes att jag skulle fastnat för något jag på detta sättet hittat i en veckotidning, men ett par prover jag fått med mig ur butiken (högst antagligen för att jag redan slösat så mycket pengar) har fått mig att köpa produkten senare. Ett av dehär köpen var faktiskt läppstiftet jag fick beröm för.

Jag måste erkänna att jag är den som nog sparar på alla de provförpackningar som kommer med tidningarna. Jag har en rätt ansenlig hög med krämer i förpackning som "kan vara bra att ha". Och, då jag nu håller på och tömmer skåpen på kosmetika och sådant, så kan jag ju säga att just den här högen bidrar till att det kommer att dröja mycket länge innan jag behöver köpa något att lägga i ansiktet eller någon annanstans på kroppen.

fredag 25 februari 2011

Underskön bloggare

Tack fina Fua!



1. När började du blogga?
Jag inledde redan 2004 på x3m.yle.fi och här har jag skrivit sedan juni 2010.

2. Vad handlar din blogg om och vad skriver du i den?
Min blogg handlar egentligen inte om något speciellt, men jag skriver en del om den lille, aka. Shorty, rätt mycket om fosterföräldraskap och pyttelite om Nickby. Mest är det nonsens och dravel jag presterar.

3. Vad gör din blogg speciell?
För en tid sedan var det foton av usel kvalitet. I och med en lite nyare telefon så är det väl skrifterna om att vara fostermamma (vilket jag inte ens är längre) som varit min lilla nisch. Ibland drar jag igång ekohysteriska kampanjer, som Sluta slänga mat.

4. Vad fick dig att börja blogga?
Jag tycker om att skriva, ville skriva offentligt och kolla om någon läser. Det är också, även om alla alltid säger det, ett lätt sätt att hålla människor jag ringer alldeles för sällan uppdaterade om vad som händer (eller hur mycket den lille växer eller vad han håller på med. Det är det enda som intresserar dem nuförtiden.).

5. Vad skulle du vilja ändra i din blogg?
Inget egentligen. Det är klart, skulle jag kunna skriva så bra att ni grät (ja, av både skratt och gråtgråt) skulle det ju kännas fint.

Jag vill ge utmärkelsen åt följande bloggare: Perfektionisten, Sonja D. och SivÖ!

Cupcakes och andra biffar

Jag undrade det redan på FB, vad grejen med finländska hysterin över cupcakes är. Varifrån det plötsligt stora intresset kommer och varför?

En annan sak jag inte förstår mig på, det är den glada jakten på den största hamburgaren och hetsen "ät den, ät den, ät den - biffen väger bara tre kilo". Eller annat fanatiskt uppviglande till att äta så mycket som möjligt av något så groteskt som möjligt.

Har vi inte det exakt motsatta problemet i väst? Att vi borde äta lite mindre av allt?

Är det här ett tecken på att vi bara har så otroligt tråkigt att vi hittar på vad som helst för att det skall vara lite farligt och spännande?

Min rynkade panna blir inte slätare av att jag hör ett svagt "tänk på barnen i Biafra" eka i mitt huvud.

torsdag 24 februari 2011

Oh dear

Ni kommer ihåg att jag skrev om den här:


...utvecklingen?

Den lille trivs rätt bra i våra cd-lådor för tillfället, det har han gjort sedan han insåg hur lätta de är att öppna.

Var skall man lägga pizzan då man ätit lite för snabbt?

I cd-lådan. Förstås.

Vet ni hur behagligt det är att städa spya från och av cd-skivor? Vet ni?

Som jag sade, det skulle komma att vara en lång dag.

These boots are made for walkin'

Vi var på en loppisräd i lördags. Lyckades hitta ett par vårboots i någon form av passlig storlek för den lille, det till det skyhöga priset av tre (3!) euro.

Han älskar dem. I väntan på att det skall bli tillräckligt varmt för att ha dem på ute, så går han med dem på här inne. Då de inte är på fötterna, kramar han dem.

Oj, så fel det kan bli.

Jag och vi har varit ute på äventyr. Riktigt inne i stan och allt.

På vägen hem slocknade den lille. Så där så att han hann sova sisådär en halv timme (hans dagssömn kan gå lös på 2,5 timmar, så det var inte mycket han hann sova).

Nåväl, hur fint tror ni att jag lyckades med manövern att få honom ur bilen, in i vagnen, in i lägenheten och i säng utan att han vaknade?

Svar; dåligt.

Nu står den lille i sängen och protesterar. Jag tror han försöker säga att det är jag som blivit tokig, att han ju redan sov sin dagssömn.

Det här kan bli en lång dag.

onsdag 23 februari 2011

OMG

Det gick just upp för mig att det är nu, inkommande lördag, som Johanna "Tuksu" Tukiainen gifter sig.

Äntligen. Så blir det kanske slut på denhär härdellen snart.

Men, jag kommer ihåg att man kunde köpa biljetter till hennes bröllop. Vem f*n köper biljetter till Tuksus bröllop? Vem?

Jag råkade också se på text-tv (jo, jag är åttahundra år gammal) att Tuksu och hennes blivande man gjort ett äktenskapsförord. Jag har inte slutat skratta än, trots att det är flera timmar sedan jag läste nyheten.

Stöd

Också jag har hittat Ensamma mammans blogg (läs!) och kommenterade redan där inlägget om stödfamilj eller inte stödfamilj.

Jag förstår det Ensamma mamman skriver, att det först kändes lite knääks att ens tänka på en stödfamilj. Att stöd, -familj eller annat dito, att det känns som något bara socialfall brukar. Det är säkert en av dehär onödiga fördomarna som många av oss går omkring och bär på.

På något sätt (även om det inte är speciellt politiskt korrekt att ibland digga vårt samhälle) är det ju rätt fantastiskt, att det i vissa fall erbjuds hjälp som faktiskt behövs. Av något så opersonligt som just "samhället". Nåväl, i det här fallet tror jag att det är en smart stödperson som varit i farten och gott så.

Varför är jag så intresserad av det här med stödfamiljer då? Dels för att jag i mitt tidigare liv varit med om situationer då stödfamilj skulle ha varit mer än välkommet och dels för att jag funderar på att utbilda mig (nå, oss skall jag nog säga) till stödfamilj. Det känns som om vi har utrymme nog (nej, inte bara kvadratmetrar) att öppna dörren för ett eller flera barn som kanske skulle vilja hänga hos oss en dag eller ett par i månaden.

Jag kommer nu ihåg att jag lovat skriva om fördomarna kring fosterbarn och -föräldraskapet, men, det är inte riktigt samma sak, så jag får återkomma till det.

Ännu om det här med att söka hjälp, handlade det sedan om behov av stödfamilj eller något annat, jag tycker inte att det är ett tecken på svaghet att man ber om hjälp. Jag tycker att det är ett tecken på exakt det motsatta, det är ett tecken på mod, styrka och smarthet, att man vågar säga att man inte riktigt får ihop det på bästa sätt.

Jag håller tummarna för ensamma mamman, jag kan efter några extralånga dagar på tumis med den lille tycka att det är tungt. Då brukar min tanke gå till ensamstående föräldrar - hur fasiken orkar de? Hur får de det att gå ihop?

Så får du mitt hjärta att stanna

Varje gång vi har elavbrott (det händer här på landet ibland) drabbas jag av en smärre hjärtattack.

Jag inbillar mig var gång att jag glömt att betala elräkningen. Och går igenom hur pinsamt det är att ringa till leverantören och säga förlåt, förlåt och hur bökigt det kommer att vara att faxa kvittot till det arga bolaget som aldrig kommer att knäppa på vår el igen.

Det enda som avhjälper hjärtattacken, det är att jag rusar ut i trapphuset och kollar att alla andra också är utan.

*pust*

tisdag 22 februari 2011

Nu behövs det hjälp - riktig Marthahjälp!

Mia ställer en fråga i mitt tidigare inlägg om hur det går med projektet att inte kasta bort mat:

En fråga: Om man har gjort en rätt, säg köttfärssås, och det blir en rest som man värmer upp, och den inte heller tar slut - vad gör ni med den då? Ställer ni in den i kylen och värmer den en tredje gång, eller slänger ni? Jag vet inte varifrån jag fått att man inte får värma upp rester mer än en gång, och jag skulle vilja veta om det verkligen är hälsovådligt.

Jag värmer nog mat fler än en gång, till exempel soppor tycker jag blir godare då man värmt dem ett par gånger. Oftast försöker jag värma så mycket som jag tror kommer gå åt, men, det lyckas inte alltid, och det som blir över värmer jag nog utan att tänka efter åtminstone en gång till.

Är det här hälsovådligt? Vi efterlyser riktig Marthakunskap här! Lissu?

Mia fortsätter:

Sedan är jag i den hemska situationen att jag precis fyllt frysen med fisk och kylen med ägg, när en familjemedlem av den korta sorten drabbades av allvarlig fisk- och äggallergi, så nu vet jag inte. Ska jag bara blunda för de här varorna tills de promenerar ut av sig själva?

Finns det någon möjlighet att du kan ge eller sälja äggen och fisken vidare? Vi är storkonsumenter av bägge och jag kan tänka mig att någon annan också kunde tänkas agera mottagare? Nu vet jag inte var du bor, om du outar dig själv så går det kanske att fixa så att allt inte hamnar i skräpet?

Så tråkigt att allergin landade i familjen, beklagar detta!

måndag 21 februari 2011

Nu förstår jag inte riktigt?

Jag ser Kotipizza göra reklam för sitt nya påfund.

En pizza som "smakar precis som en riktig cheeseburger".

Nu förstår jag inte riktigt. Vill man ha en pizza, så äter man en pizza. Vill man ha en cheeseburger, så äter man en cheeseburger.

Eller är det här det bästaste exemplet på att slå två flugor i en smäll?

Ett första år av säll lycka

För exakt ett år sedan satt vi i bilen, på väg hem. Och allt var förändrat.

Vi var inte längre två. Vi var tre.






Älskade barn, jag vet inte riktigt hur jag skall sätta ord på hur glad jag är över att just du flyttade hem till just oss.

Tack för ett otroligt, otroligt, fint första år.

En kort fråga

Hej, hur går det förresten med maten? För att precisera lite; har ni fortsatt koll på att inte slänga bort mat?

Vi är lite in the middle of something här i Nickby, jag återkommer med ett förhoppningsvis lite vettigare inlägg alldeles strax. Och ett svar på min egen fråga.

söndag 20 februari 2011

Duktigt barn, älskat barn, fin passform för ett samhälle

Vet ni, jag fortsätter grubbla över det här med duktig flicka-syndromet.

För att min ringa tankekapacitet skall hänga med, så är jag tvungen att dela in dilemmat i "på hemmaplan" och "samhället".

Om vi börjar med det här på hemmaplan. Och min - och de flestas - önskan om att barnet skall känna sig trygg, uppskattat och älskat.

Hur fasiken skall man få till det? Utan att det går överstyr? Utan att man dessutom faller i könsfällorna på vägen?

Då jag försöker analysera mitt agerande med den lille i dagens läge, så peppar jag honom rätt mycket, försöker förmedla att det är mer än okej att han provar på nya saker. Går det åt helskotta, så gör vi om det och behöver han hjälp så hjälper jag honom.

Jag erkänner, till och med rätt gärna, att jag ofta berömmer den lille. Berömmer allt från de fina tornen till den fina sången och det faktum att han är så bedårande söt ibland. Jag tackar honom ofta, det kan gälla allt från att han fört något i skräpkorgen till att han springer in i mig bakifrån för att ge en kram.

Här måste jag bara säga det, ibland då den lille själv tycker att han gjort något utomordentligt bra, som plockat in alla klossar i rätt lucka, så brukar han brista ut i stående ovationer över sin egen bedrift. Det händer, rätt ofta att jag spontandeltar i applåderna.

Jag vet inte, jag vet inte om jag vill börja hålla tillbaka mitt beröm. Jag vet att man som förälder kan lyckas göra barnet cuckot och osäkert i dess fullvuxna liv genom att berömma och älska för mycket, men, jag hoppas kunna balansera berömet på något sätt.

Genom att ändå vara rätt sträng? Jag tror jag nog är det, rätt sträng. Eller, rätt skall vara rätt. Det finns saker man får göra och saker man helst inte skall göra och saker man absolut inte får göra. I kortare ordalag, jag tror att jag sätter de gränser som behövs.

Hur resonerar ni? Beröm eller inte beröm? Skall man uttrycka sin uppskattning också i ord? Tack, vad förtjänar ett tack?

lördag 19 februari 2011

Tack för underhållningen

Jag vet inte om jag är den enda, men jag tycker att det är rätt underhållande att se genom vilka sökord man hamnat på min blogg.

Favoriten idag är: Jag vill tacka livet Eva Biaudet.

Jag vill också tacka livet. Och kanske också Eva Biaudet. Och jag hoppas att du som ville det samma, tacka livet och sådant, hittade det du sökte.

I övrigt är jag glad över kommentarerna på inlägget om df-syndromet, vi måste återkomma till det alldeles strax. Först skall jag fira att den lille (barnet, inte hans pappa) just gjort sitt livs första kullerbytta. Det var visserligen i misstag, men nog räknas kullerbyttan ändå.

fredag 18 februari 2011

Vinter i Nickby

Det må vara så kallt att snoren fryser till is i näsan, men fasiken så det är fint.


Nickby City. Fart och fläng, som ni ser.

Duktig flicka-syndromet

Tack för alla era svar på spionerandet i kassakön! Det är skönt att veta att jag inte är den enda!

Jag är också den som brukar jubla (mest tyst inombords) över att jag lyckats införskaffa 90 % av våra varor på grönsaksavdelningen, det medan jag (osynligt) himlar med ögonen över de färdiga pizzor och lavemangyoghurtar de andra köper.

Jag väntar också på att någon skall berömma mig över de fina och kloka inköp jag gör.

Jag lider också av duktig flicka-syndromet.

I och med att det är många som tar upp det, df-syndromet, i det förra inlägget, är det något jag gärna vill fundera vidare på.

Duktig flicka.

Jag har, ända upp i myyycket fullvuxen ålder, gått omkring och varit duktig flicka. Och inte bara varit duktig flicka, jag längtar också efter tack och beröm. Jag riktigt suktar efter det. Och blir väldigt besviken om jag inte får det, tack och beröm.

Det känns lite konstigt att skriva det i aktiv form, för, jag har faktiskt lyckats lägga en del av det bakom mig. Både syndromet och också mitt enorma begär på bekräftelse.

Jag har fått en diagnos på varför jag är (var?) sådan som jag var, varför jag beter mig som jag betett mig. Eller diagnos och diagnos, jag var tvungen att delta i analysen helt själv.

I mitt fall är det det faktum att jag som liten fick lov att göra en hel del som man som barn inte skall behöva göra, jag fick för mycket ansvar helt enkelt. Och jag fick inte ett tillräckligt stort tack för mina insatser. Det jag fick, det var ett rykte om mig (ja, bland de äldre generationerna) att jag var lillgammal. Som kunde så mycket, som var så duktig.

Det var bra att inse det här, att det finns en orsak till att jag försöker vara så duktig, att det är så viktigt för mig att få höra att jag är bra.

Jag vet inte hur jag tycker att jag åtminstone delvis kommit en bit på vägen, att jag inte tycker att jag behöver vara så duktig hela tiden nuförtiden. Delvis tror jag att jag insett att då var då, i det här livet finns det inte många som står i någon form av tacksamhetsskuld till mig. Det var då, det. Jag tror att min filosofi "var och en med sitt" också på ett positivt sätt bidrar till att jag inser min litenhet (också den i en positiv bemärkelse).

Trots att jag tycker att jag kommit en bit på vägen, så kan ni säkert ana er till att jag funderar rätt mycket på hur jag skall lyckas med bedriften att få den lille att känna att han inte bara duger, utan att han är bra på alla sätt, oavsett hur det går och hur det blir. Men, det får jag återkomma till.

Tillbaka till syndromet, duktig flicka. Det är många som säger att de lider av just det syndromet, men det är sällan man delar av sig av orsakerna till det.

Lider du av df-syndromet? Vet du vad det beror på? Du får väldigt gärna dela med dig!

Spionage i butiken

Efter att jag ojade mig om de här matlagningsyoghurtarna, bloggade Lissu om att spana in vad andra människor lägger i sina varukorgar i butiken.

Gör du det? Kollar vad andra människor köper?

Jag gör det. Och har otaliga åsikter om mångas inköp. Till min (och deras) lycka, är det en tyst dialog jag endast för i mitt huvud.

torsdag 17 februari 2011

Pömsig

Det är något så underbart sårbart och mjukt över barn som nyss vaknat ur dagssömnen.


Den lille bär på sin favoritklocka, Mao-väckarklockan.

Smala, snygga och populära och sisådär 11 år

Jag kräks lite.

Aller Media, mest kända för sina seriösa utgåvor, har bestämt sig för att den finska ungdomen (läs flicka på drygt tio år) måste snyggas upp. Framför allt måste den finska ungdomen bli smal och populär.

Aller har bestämt sig för att ge ut tidningen Top Model också i Finland, den är en hit i Danmark.

I väntan på tidningen kan den finska ungdomen lära sig ett och annat på det forum som redan ligger öppet, kan man bland annat se vem som är mest populär samt delta i diskussionen om man är för fet för att vara populär då man är 162 cm lång och väger 49 kilo.

Jag vet, jag är så utanför målgrupp jag bara kan vara, men jag vill ändå bojkotta.

I stället för Lidl och sånt

Jag lovade återkomma (jag vet att ni väntat med oerhörd spänning) i affären "vilka affärer borde finnas i Nickby city".

Först av allt skall jag konstatera att jag inte frekventerar de cafén och lunchrestauranger som finns i byn i dagens läge. Jag har köpt en pizza eller två på Café Control och de levererar det man förväntar sig då man vill ha pizza. Men, jag drömmer om det som många hemmamammor drömmer om - ett café där man kunde släppa lös personer på 84 centimeter och ta sig en kaffe i någon form av lugn och ro.

Jag skulle också uppskatta en butik (är det det här ni avser med en gårdsbod, månne?) som sålde lokala matvaror - allt från grönsaker till kött. Det finns en del fina ställen här i kommunen, men man får åka land och rike runt för att få ihop en middag. Så, lat som jag är, skulle jag gärna se att någon samlade allt, gärna ekologiskt, på ett och samma ställe, så kunde jag göra mina uppköp där.

Det skulle vara fantastisk med ett torg. Nu inser jag att ingen vill stå och sälja på ett torg i den här kylan, men jag röstar för ett torg vår-sommar-höst. Jag är åtminstone där! Förutsatt att det sälja annat än tennisstrumpor i tio-pack.

Utopi måhända, men jag skulle uppskatta en butik som sålde och tog emot använda barnkläder. För en torvel som jag, som inte kan sy för fem penni, skulle det vara underbart att kunna hitta handgjorda och pimpade kläder, varför inte också för vuxna, i min egen hemby.

Sådant skulle jag gärna se här i Nickby.

Det finns guldkorn här också, det här är inte alls bara för att klaga. Bageriet som ligger bakom Baccara (skratta bara, det finns ett ställe, en bar, som heter Baccara här) är suveränt. De bakar otroligt gott rågbröd!

Ni som susar omkring här i trakterna, vilka andra guldkorn borde lyftas upp?

Extremsport

Det är lite av en extremsport att försöka vara ute med människor som är under en meter långa i det här vädret.

Även om jag inte känner mig som den hippaste morsan alla gånger, med all musiklekis och öppna dagisar och sånt, så är jag innerligt tacksam över att det ordnas sådana nästan varje dag här i Nickby. Och inte bara i Nickby, utan på vårt eget område.

Vi skall gå ut och "lufta oss" lite, återkommer senare med mina förslag på vad som egentligen kunde finnas längs byastråket i Nickby.

onsdag 16 februari 2011

Att benchmarka sig själv som människa

Jag prenumererar på den mest lokala avisen, Sipoon Sanomat.

I senaste nummer (ja, den anländer en gång i veckan, så vi pratar nummer), hade det gjorts ett reportage på Nickby rätt döda huvudstråk. Och förbipasserande hade fått besvara frågan; vilka butiker borde finnas i Nickby?

En av respondenterna, en kvinna i min ålder, besvarade frågan såhär;

- Lidl och Tarjoustalo.

Ok. Tänk dig en linje där Lidl och Tarjoustalo finns i en änden. Jag finns i den andra änden.

Det är så lätt att låta sig vaggas in i tron om att alla andra tänker som en själv.

Saker ni bara måste få veta om mig

Fråga: Micaela, hur har ditt liv förändrats efter att du blev mamma?

Svar: Jag är mycket smutsigare nuförtiden. Gångerna jag tar en spontandusch är sällsamma.

Ok, nu kanske ni tror att jag blivit frivilligt galen och bara slutat tvätta mig. Men, nej. Det finns praktiska förklaringar, min man åker så galet tidigt på jobb att det är otänkbart att jag skulle duscha den tiden. Dessutom ligger vår spa-avdelning i samma länga som sovsalarna, så det innebär en viss uppväckelserisk att bada då den lille vilar ögonen.

tisdag 15 februari 2011

De nyhjälplösa i medelåldern

Vad är det här med matsmältningsyoghurt?

Behöver vi på riktigt matsmältningsyoghurt nuförtiden för att få en tvåa att komma? Hur var det där med att äta fiberrik kost och lite frukt och grönsaker?

Barndomens spår

För några dagar sedan läste jag ett fint blogginlägg som handlade om hur tacksam skribenten var över sina föräldrar. Föräldrar som peppat, stött och erbjudit möjligheter och tilltro. Jag kan inte för mitt liv hitta inlägget nu, jag hade så gärna länkat till det.

Inlägget blev kvar och snurrar fortfarande i mitt huvud och jag vill så här, oriktat och med hopp om att bloggaren känner igen sig, säga tack! Det var ett fint inlägg.

Jag kan inte påstå att jag kan skriva under de vackra orden då jag tänker på min egen uppsättning av föräldrar. Snarare tvärtom. Tidigare, då när jag fortfarande spenderade en rätt stor del av min tid genom att vara arg på mina föräldrar, brukade jag gratulera mig själv för att jag, trots allt, inte blev en rännstensunge.

Alla möjligheter i världen fanns för just det.

Nu blev det inte så, varken för mig eller mina syskon. Det gick rätt bra för oss, vi lever alla rätt vanliga liv, med vanliga berg och vanliga dalar. Vi klarar oss. Vi är lyckliga.

Den ilska jag känt mot uppsättningen av föräldrar har lagt sig. Fortfarande kan jag inte förstå allt, men jag tror att jag har förlåtit.

I och med inlägget jag läste, så dök tankar ur det förflutna upp i minnet. Det hänger delvis ihop med att jag själv är förälder nu, men jag har under de senaste dagarna tänkt om många tankar jag tänkte som barn och ung.

Herrejösses så jag kunde vara avundsjuk på de vänner som såg ut att ha normala familjer. Bullar, middag tillsammans och resor hit och dit. Om inte mycket pengar, så tillräckligt med pengar. För det mesta glada miner och snäll ton. Senare i livet kunde jag inte förstå att det fanns barn i min egen ålder som hade alla barnbidrag på hög på banken och en lägenhet som väntade på studielivet och bilen på gården och körkortet betalt och sådant.

Nu, med några oceaner av tid mellan mig då och mig nu, så vet jag ju att de som hade allt det ovan, de var inte så glada alla dagar de heller. En del har haft det mycket jobbigare än vad jag haft det senare i livet.

Och det gick ju bra, vi överlevde ju. Och blev till ganska okej människor. Jag är en rätt nöjd människa idag, även om det inte är så hett att säga att man är just det, nöjd.

Men vid mina gudar (varen icke oroliga, det är bara ett uttryck) att jag hoppas att den lille skall kunna tillbaka på sin barndom en dag, och om inte skriva, så i alla fall tycka som bloggskribenten som skrev elogen till sina föräldrar.

Jag vill så innerligt kunna erbjuda honom alla de möjligheter som ett gott liv innebär, med alla gränser det kräver. Jag vill så innerligt att han skall vara trygg, i sig själv, i livet, i världen. Jag vill så gärna se honom växa upp till att vara så stark att han vågar vara svag.

Det här är inte ett jobb man, jag, vill sabba.

måndag 14 februari 2011

Februarifenomenet

Ja, det är något på himmelen som lyser så förskräckligt.

Vi tränar inomhus, i bästa hemmastassen och bad ass-minen, att bära solglasögon:

Mer betydelsefull

Jag har sporadiskt tittat på FST5:s serie Farsor och fastnade för något Tom, en av mina favoriter i serien, sade i ett avsnitt.

På frågan hur han förändrats i och med att han blivit pappa, svarade han att han känner att han är "fan så mycket mer betydelsefull" nu.

Jag tycker att jag var rätt betydelsefull också innan den lille flyttade in hos oss, men, jag tycker att det är fint sagt. Innebörden i det Tom sade är fin.

Detta till trots vill jag ändå säga att jag inte är den som skulle få för mig att säga åt någon annan att man inte vet vad man går miste om innan man får barn. Jag är inte heller den som skulle säga att meningen med livet är att få eller ha barn.

Visst är det helt otroligt fint att få vara mamma, det är just så obeskrivligt att det inte går att beskriva, och jag skulle inte byta ut ett enda ögonblick.

Men, människor utan barn är precis lika betydelsefulla som vi som har fått barn.

söndag 13 februari 2011

Sminktipset

Ha, det trodde ni inte? Att jag skulle skriva sminkblogg helt plötsligt?

Nej, det tänker jag inte göra heller, jag måste bara få dela med mig av det som säkert kommer att vara kulmen i mitt sminkade liv.

Före mitt gästspel i Min Morgon fick jag ett infobrev uti vilket det stod att kvinnor gärna skall sminka sig färdigt innan de uppenbarar sig.

Yeah, right, tänkte jag. Som a) inte kan sminka mig, b) kan sminka mig ännu mindre klockan fem på morgonen. Jag hade på riktigt sett fram emot att någon skulle se till att jag skulle se ut som en fräsch nyponros i arla morgonstund (det hade varit ett svårt jobb, medges).

Men, jag är en laglydig kvinna och sminkade mig så gott det gick och åkte in till stan. Väl framme förbättrades min mask av kunniga människor och, här kom då det som skulle bli kulmen på mitt liv i sminkträsket.

Kvinnan som förbättrade mitt kludd sade att det läppstift jag använder, att det passar mig perfekt, att det är otroligt snyggt! Fatta! Jag har kunnat välja rätt läppstift, i rätt nyans dessutom!

Jag var stolt som en tupp i flera minuter (ja, i flere dagar tydligen, eftersom jag till och med bloggar om det...)

Nu står ni alla med plånboken och pengarna i hand, för ni vill förstås ha ett likadant? Jag skall härmed stolt presentera;


Bilden lånad från bodyshop.in

Det är alltså frågan om Bodyshops läppstift i nyansen 49, Berry Shimmer.

lördag 12 februari 2011

Vårstädning i skafferiet

Egentligen har vi inte ett skafferi, än mindre ett matskåp, vi har vårt torrfoder i en låda. Precis som Ika skrev i någon av trådarna som handlade om att sluta slänga mat, så försöker vi också äta oss genom vårt lager just nu.

Vi har kommit en bit på väg, så just nu ser det ju rätt städat ut:


Och jo, det märks i min rubriksättning att jag är en Martha, visst?

fredag 11 februari 2011

Ute, jag är helt ute

Nej, vet ni vad?

Det har funnits stunder då jag trott att jag är den enda människan i universum som använder internät. Att alla andra tycker att det är en gammal grej och sysslar med något mycket hippare än det här.

Nu, oceaner av timmar och dagar senare, inser jag att jag haft en felaktig inställning på FB som inneburit att jag sett endast en bråkdel av alla mina vänners uppdateringar där.

Och här igen inser jag att jag måste uppdatera de bloggares adresser som fanns på Papper / Peppar eller var det nu var.

Jag skall, jag skall.

Häst utan bostad?

Ännu en sak (har du sett min självdisciplin, förresten?), är din häst / ponny utan bostad?

I stallet där jag brukar hänga, Nevas ridcenter (Söderkulla, Sibbo), blir det ett par boxplatser lediga i början av mars. Om du, eller någon du känner, behöver en stallplats eller två, så kan jag varmt rekommendera Nevas.

Det är ett privatstall, mest fullvuxna människor med allt från bullahästar till hästar som tävlar på internationell nivå. Det finns manege, ridplan och ett otal antal hagar. Bra stallpersonal och ypperliga möjligheter att rida för fina tränare. Tävlingar ordnas minst en gång i månaden.

Ja, och så hänger jag ju där.

Om du är intresserad kan du antingen lämna en kommentar eller skicka e-post (adressen ser du där till höger).

Nu, ledarskap.

Skuggorna

Mia - jag lovar återkomma med en utläggning om skuggorna, först skall jag skriva lite text om ledarskap (jag lovar att jag inte publicerar den texten här).

En bloggares små glädjeämnen

Vet ni, jag måste vara den lättaste människan (ja, bloggaren i alla fall) att göra glad.

Jag blir så glad då någon annan bloggare länkar till min sida. Och så försöker jag betala tillbaka på samma sätt genom att länka då jag skriver om något som jag sett hos någon annan.

Som vi alla vet, så är jag en enkel flicka från landet, och jag har inte så stora tankar om mina anspråkslösa skriverier. Därför blev jag så otroligt glad då Laura, som äger Smartfysio här i Nickby, sade att det har gett tydliga utslag i deras besökarsiffror då jag länkat till deras sida.

Sweet, jag ser gärna att Laura & co har många besökare, de står för utmärkta fysikaliska behandlingar och ser till att jag går på min kettlebellträning åtminstone en gång i veckan.

Genom att göra ändå så lite så kan man göra lite mer för någon annan.

torsdag 10 februari 2011

Den första gång vi såg dig

Idag har det gått ett år sedan vi träffade den lille första gången.

Det här är ett av de första fotografierna vi har tagit på den lille då han hamnade här i Nickby:


Ber om ursäkt för lakanstygkakafonin, fokusera på den som sover i stället.

Hon bara tjatar och tjatar

Först av allt, tack för all respons på mitt gästspel på tv denna morgon! Responsen har varit fin och alla har varit snälla och inte sagt att jag dabbat mig totalt.

Tack!

Det är så väldigt känsligt det här, hur man får barn och hur man inte får barn, så jag hoppas innerligt att jag tillräckligt väl betonade att jag bara kan berätta en del av vår historia, jag kan inte stå för alla fosterföräldraskap i hela vida världen.

I bussen hem slog en tanke mig, jag vet inte om jag någonsin berättat varför jag orkar hålla på och prata och prata (ja, skriva här på bloggen då) om det här med fosterbarn och -föräldraskap? Om jag gjort det, ber jag om ursäkt och upprepar mig;

Då vi inledde våra försök att få barn den här vägen, det vill säga via adoption som vi trodde då, så blev jag så oerhört ledsen över att jag inte hittade tillräcklig information om fosterföräldraskap och fosterbarn. Redan innan vi fått den lille bestämde jag mig för att berätta allt det jag vet åt alla som vill lyssna (och en del som kanske inte ens vill lyssna).

Det är alltså orsaken till att jag steg upp i tidning gryning för att berätta en del av vår historia.

onsdag 9 februari 2011

Med skammens bleka rodnad

...prydande min kind, vill jag påminna er om att jag pratar om att vara fosterförälder på FST5:s "Min Morgon" i morgon. Sisådär klockan 7.40 är det min tur att vara med.

Att bonga kändisar på byn

Ni vet att vi har talat om det tidigare, att man strosar omkring på byn och helt plötsligt drabbas man av en ohejdbar lust att hölsa på en person man vet att man "känner".

Det hände mig härom dagen, i den lokala matvaruaffären hade jag redan höjt handen för att kraftfullt utropa en hälsning. I sista hand slog det mig att mannen skulle ha trott att jag är patient här på området jag bor på. Det var nämligen Kim, som inte alls känner mig. Jag känner inte honom heller, jag har bara sett honom på tv. Kim är en av farsorna i FST5:s program, ja just det, "Farsor".

Vilken tur att hjärnsubstansen fungerar ens ibland.

tisdag 8 februari 2011

Kom och köp!

En sak som alltid begeistrat mig med "landet" är dehär "köpbjudningarna" (jag har ingen aning om vad de heter på riktigt). Ni vet dehär där en värdinna bjuder på lite mat och samtidigt säljer ljus, behån, Tupperware eller vad det nu kan vara.

Jag har aldrig, aldrig blivit bjuden på en sådan tillställning, trots att jag bott på vischan i flera år redan - före nu!

Nu är jag välkommen på ett tillfälle under vilket jag får bekanta mig med barnkläder! Och jag är, tro det eller ej, lite till mig i byxan!

Nu är goda råd dyra; hur skall jag kunna hålla mig från att köpa rubbet? Jag är den där typen som inte täcks låta bli att köpa något då jag väl har dykt upp hemma hos någon. Min man är än mer orolig, hans stora skräck är den att jag skall bli så frisläppt helt plötsligt att jag blir en sådan där representant.

Inte en chans, finns det något jag är riktigt, riktigt dålig på, så är det på att sälja.

Hur är det med er, går ni på sådana här köpbjudningar? Hur skall man bete sig?

Paranojor

Peppe skriver om den ständigt återkommande ångesten över att glömma byxtyget hemma då hon beger sig ut på äventyr.

Jag bär på en del vardagsnojor, inte särskilt allvarliga, men återkommande.

En rätt ny noja är stunden då hissdörren öppnas. Jag vet inte varför, men jag har börjat vänta på (vara rädd för) att det skall ligga någon avtuppad i hissen just då jag skall åka med den.

Sen tittar jag aldrig i speglar om lampan inte är tänd. Bor man på ett gammalt mentalsjukhus vet man aldrig vilken orolig, död, själ som plötsligt tittar tillbaka på en.

Sen en fasa som följt med mig i många år, en av de mest obehagliga situationer jag kan tänka mig att råka i, det är om någon skulle fastna med tungan i fruset järn och jag skulle vara den som skulle vara tvungen att åtgärda detta på något vis. Så, om ni aldrig någonsin ser den lille som bor hos oss ute om vintrarna, så är det blott denna noja det beror på.

I övrigt är jag rätt frisk. Tror jag.

Spännande post!

Jag fick ett brev på posten igår - ett brev som kom i arbetsgivarens kuvert.

I brevet får jag ett tack för hjälp och medverkan i en miniserie som har premiär på FST5 på torsdag, Titta vi flyger (kl. 20.30).

Det är spännande, jag har nämligen inget minne av vad jag gjort i form av varken hjälp eller medverkan för serien. Men, desto större orsak att titta!

Nu kanske jag låter lite stor i hatten, men det ser onekligen ut som om torsdagen kommer att vara dagen då jag härskar på tv:n, från morgon till kväll.

måndag 7 februari 2011

Att sluta ögonen, sova hela natten - en eloge

Aldrig trodde jag det, då jag läste "Sova hela natten" av Anna Wahsltröm, att den lille skulle "lägga sig skrattande och somna på mindre än fem minuter".

Jag måste bara säga det, det fungerar faktiskt.

Senast nu ikväll, han åt kvällsgröt, drack lite mjölk och jag lade honom i hans säng.
Han skrattade och slängde väldigt charmanta slängkyssar på mig och jag lämnade honom sjungande i sängen.

Två minuter senare sov han.

Cityflickan

Jag var in till stan, helt solo, idag.

Jösses, man kan verkligen bli blind av alla de kändisar man stöter på. Inom loppet av fem minuter hade jag frotterats med Adam Lamberts pojkvän samt en Idol-programledare. "Att frotteras med" är i detta fall en överdrift.

Jag fick frotteras med en väldigt fin kvinna, känd hon också, då en överraskningskaffe med Peppe gick att ordna.

I övrigt blev håret kortare, min collegetröja förstörd och något i färgen lime följde med mig hem.

Så en fråga till er föräldrar där ute, då ni är ensamma ute på äventyr, drabbas ni ibland av paniken "oh, mein gott, jag har glömt barnet någonstans!"?

söndag 6 februari 2011

Pedagogik för barn (och deras föräldrar)

Allts jag vet att man skall glädja sig över varje litet steg i utvecklingen de små tar (och det gör jag nog, egentligen), men, hittills har jag faktiskt varit glad över att den lille inte har insett hur man får upp våra CD-lådor.

Well, that is all gone now.


Nu gläder jag mig i stället över att den lille inte kan öppna alla dörrar än.

Inte bra?

Det är inte bra då det slår små, blå, gnistor ur datorn, nej?

Ett nytt projekt

Januari gick under tesen "sluta slänga mat" och veckorna gick bra. Som tidigare konstaterat kommer jag att fortsätta leva så att vi slänger så lite mat som möjligt, jag kommer dessutom att uppdatera offentligt nu och då, allt för att inte börja slarva.

En kvinna kan ju inte gå sysslolös, så nu har ett nytt projekt stilla tagit form i mitt huvud.

Jag är en total förlorare då det gäller kvinnliga saker som smink, krämer, salvor och annat dylikt. Detta till trots har det samlats en hel del burkar, flaskor och små lådor i mitt badrumsskåp. I ansenlig mängd kan jag stoltsera med parfymer (de flesta flaskor har jag fått i gåva) och peelingkrämer (dem har jag köpt sjäv). Fuktighetskrämer har jag också samlat på mig, trots att jag egentligen inte använder sådana.

Nu skall de bort. Inte så att de kastas bort, men nu skall det jag samlat på mig användas innan jag får köpa något nytt.

I och med att jag inte använder särskilt mycket av det jag nu räknat upp, är det här ett projekt som kommer att hålla på i många månader, om inte år.

Varför då det här projektet?

Det blir vår, jag drabbas alltid av tömma skåpen-dille på våren. Det är mer ekologiskt att använda det jag redan har. Det igen är också ekonomiskt.

Here we go again.

lördag 5 februari 2011

Runebergstårtaaah!

Egentligen ville jag bara hitta en förevändning att lägga in ett foto på den lille:


Vi firar samtidigt att det igår (jo, vi är sena med firandet) gått ett år sedan samtalet med stort S.

Butiksbeteende

Jag har under ett par dagar råkat se ett för mig helt nytt sätt att bete sig i butiken. Närmare bestämt då man kommer till kassan för att betala.

Kunderna, och det är alltid medelålders eller äldre herremän, häller helt sonikt ut allt det de har i korgen på rullbandet.

Jag ba; vah?

Jag trodde att det är kutym att man radar upp alla varor (likadana varor tillsammans), gärna med sträckkoden färdigt mot läsaren, i snygg ordning på rullbandet?

Eller är det bara jag?

(Sommaren i city, för några decennier sedan, och mitt sommarjobb som kassafröken har tydligen satt djupa spår.)

fredag 4 februari 2011

Missvisande?

Ni vet reklamen i högra spalten på FB?

Jag fick just en förfrågan av en fertilitetsklinik, den undrar om jag vore villig att donera en äggcell eller två.

Sure.

Men främst om avsikten med äggen är att pryda en julgran eller annat dylikt.

Tv-framträdanden, del tusen

Ni (ja, ni som bor i Finland) har inte missat att FST5:s morgonprogram, Min Morgon, kör en serie som handlar om det här med barn, att få barn, inte få barn, inte vilja ha barn?

Serien går på torsdagar, den senaste delen finns här, igår handlade det om assisterad befruktning.

Det kunde jag också ha pratat om i några timmar, men, det gjorde jag inte. Nej, för jag skall tala om fosterbarn i stället, och det gör jag på torsdag nästa vecka.

Nu får man ju bara hoppas att Min Morgon inte bjuder på sprit och grejer i logen. Tänk om det gick för mig som det gick för Vesa Keskinen? Då skulle ni kunna skratta gott åt mig här i min egen blogg.

Bildbevis

Ni har alldeles säkert gått omkring och trott att jag bara sådär hipp som happ bloggat foton på någon annans barn (ja, det stämmer ju på sätt och vis), det i och med att det sällan går att skåda den lille och undertecknad på samma fotografi.

Skall vi ändra på det?


Det är den vackrare hälften som agerat fotograf och som ni kanske anar så är det ett foto taget under jul.

På tal om det, det ligger en massa jultextiler och skräpar här hemma, filtar och kuddar och jag vet inte vad. Det kliar i fingrarna, jag vill egentligen plocka fram alla vårgrejer, men det finns ett stort men som ligger i vägen.

Jag borde städa först.

torsdag 3 februari 2011

Vet du vad?

Det sagt med sådan där Tjorven-röst.

Jag är en Martha nu. En riktig tvättäkta, hederlig Martha.

(Ok, jag vet inte om jag borde betala någon medlemsavgift eller något, det har jag inte gjort, men en Martha, det är jag).

Det som gör att det känns lite extra fint, ni vet hur jag har trånat efter detta, det är att finaste farmor Saga var (och är det fortfarande?) en Martha hela sitt aktiva liv.


Farmor Saga, fotad på nittioårsdagen av min vackrare hälft.

Fortsatta tankar kring tv-framträdanden

Jag kunde inte låta bli att skriva om det senaste vecka, om min reaktion på trötta, slitna, sjuka människosjälar på tv.

Tyvärr upprepades detta igår, jag såg tyvärr programmet och såg tyvärr att en likadan spillra hade släpats in i studion igen.

Igår var det då dags för en svettig, plufsig, vilsen och full Vesa Keskinen (jag orkar inte ens länka till honom) som skulle lägga ut texten om vart hans flickvän tagit vägen.

Äh. Han var för full för att få en enda mening ur sig, inte för att jag var intresserad av var hans flickvän är, men ändå.

Nu pågår diskussionen för fullt, en del tycker att det är klart att Finlands tv-nöje skall visa upp "de mest intressanta personligheterna" och den andra halvan tycker att det är förkastligt att låta dehär människorna visa upp sig just nu.

En del av den första delen tycker att det är modigt att teamet bakom Maria på tv har valt en sådan här linje, att visa upp folk som de verkligen är. Medvetet tycks teamet i alla fall jobba för att få folk att snubbla och dabba sig, det om man får tro på utsagon om att det var först i logen man blev så på sniskan?

Jag kan inte låta bli att undra om det känns sådär jättebra för programledaren att gå lägga sig efter en "lyckad sändning som denna"?

Jag är inte den som spottar i glaset, men, jag började må fysiskt illa av programmet igår. Jag har svårt att förstå vem det är som tyckte att inslaget med Vesa Keskinen var roligt? Anyone? Skulle jag sätta på mig prettohatten, skulle jag säga att det är tittare som inte utsatts för hur det är då det på riktigt barkar åt helvete med spriten eller den mentala hälsan för någon i den nära kretsen.

Av med prettohatten, som den klokare typen i vuxenmundering här hemma hos oss tyckte, då vi försökte hitta något positivt med detta; den enda nytta med besöket är väl den att Vesa bandat sig själv på digiboxen i Tuuri, tittar på sig själv och inser att något är lite på tok.

Taget ur denna förmiddag

Den korte vaknade, arg som ett bi (lite för tidigt). Då jag tände belysningen höll jag med honom, jag skulle också vara ursinnig om jag hade grönt snor kletat kring halva ansiktet.

Nåväl, det redde upp sig. Snorandet upphörde också. För att ersättas med ett ihållande kakkande. Det var alltså den lille som bajsade (konstant, alltså) och det ledde förstås till att jag luktade bajs.

Vi avrundade med en rätt lyckad stund på musiklekis, vi var snögubbar som dansade och tassade.

Nu sover den lille. Det har varit en lång förmiddag.

onsdag 2 februari 2011

Den allvarlige unge mannen

Det är en mycket allvarlig ung man som skall ut på resa.


Passfotot taget av Foto Lindell här i Nickby.

Skärpning, systrar.

Först de egna korten på borden; den lille är inte döpt. Han har aldrig ens sett röken av ett bröst i amningssyfte. Han äter burkmat och är uppvuxen på kall ersättning. Han äter kex till mellanmål. Han tittar på tv. Risken är överhängande att vi inte "kommer att ge honom ett syskon".

Så, nu är det fritt fram att spy galla, ösa skit, eller vad det nu är som tycks vara koscher i bloggvärlden.

Det är med illa bismak i munnen jag ser hur anonyma skribenter går åt personer (Linn i det här fallet) som funderar över att döpa eller inte döpa. Hur fräckt man kan ha en åsikt i fråga om andras enbarnspolitik (Peppe) och hur man går ut med att amning i tre år är det enda rätta, all vårdledighet måste utnyttjas och jag vet inte vad.

Det som ser lustigt (inte alls) i mina ögon, är att de som öppet vågar lufta sina funderingar, stå för sin åsikt, det är de som får ta mest skit. Och det är ändå människor som tagit sig tid att tänka innan de bestämt sig för något. Ofta känns de anonyma kommentatorerna som personer som rätt ofta gör som de flesta andra gör, som personer som tycker att det är obekvämt om någon inte ryms i den mest bekanta stöpformen

Och än en gång, man får och skall vara av olika åsikt. Men, jag vill fortsatt tycka att en intelligent och klok och varför inte snäll människa, kan uttrycka avvikande åsikt också på ett hyggligt sätt.

Och är det så att man inte kan skriva en hygglig kommentar på något man inte håller med om, då tycker jag att man kan gå och skuggboxas med spegelbilden en stund.

Ännu en hänvisning till rubriken, det känns som om jag bara har de finaste läsarna, inget behov av skärpning här alltså. Puss på er.

En suck av lättnad

Syster med familj är väl hemma efter en vecka i Egypten. De hade haft det lugnare än vi på hemmaplan.

tisdag 1 februari 2011

Trevlig överraskning

Ibland är världen väldigt liten, på ett bra sätt.

Jag var just på en circuitträning (en sådan med kettlebell, har ingen aning om vad den heter på svenska, men jag ville nu ändå visa musklerna, som ni märker).

Laura, som drog träningen (som för övrigt äger Smartfysio - som rekommenderas varmt! - här i Nickby), hade roliga nyheter! Laura har en bekant i sina hemtrakter som läser min blogg! Och i och med att Laura och jag nästan är grannar, så kan vi väl lugnt konstatera att världen är liten, på ett bra sätt.

Så, hälsningarna som också skickades via Laura, kan också framföras här; hej Monika i Terjärv! Roligt att du läser!

Och jo, circuit med kettlebell är effektivt, som information för er alla andra också!

Att skriva dagbok

En av orsakerna till att jag bloggar, tidigare skrev dagbok, är den att jag tycker om att kunna gå tillbaka i tiden för att se vad som hände för ett år sedan, vad jag gjorde i februari 2007 och sådär.

Nu då februari är inlett så gjorde jag en sådan check. Anteckningen, daterad 1.2.2010, lyder ungefär såhär: "Jag borde verkligen ringa vår socialarbetare. Jag har på känn att vi har hamnat i en mapp som är rubricerad "obskyra" och det innebär att de glömmer bort oss och vi kommer aldrig att höra av dem igen."

Föga kunde jag ana att jag och vi bara var dagar ifrån Samtalet med stort S.

Hur är det möjligt?

Gårdagens stora nyhet (jag är sen, jag vet) var väl den att "idrottsdirektören" Anssi Rauramo friades gällande åtal om grovt rattfylleri.

Anssi hade alltså tagit ett par öl, kört bil hem (det var då någon ringde polisen och tipsade), låst dörren och vägrat öppna då polisen kom för att hämta honom. Då han efter många om och men och långa timmar öppnar är han apfull, men "har druckit först efter att han kommit hem".

Men för i helsike. Vad är det med den finska grädden? Var gång det händer, och det händer ofta att man kör på fyllan här, så är det ett "misstag", man har gjort en "felbedömning". Varför inte bara erkänna? Det skulle se fräscht ut med ett uppriktigt medgivande i tidningen någon gång.

Och alla mutor och pengar man tagit emot som finsk politiker? Hur är det möjligt att man "inte visste varifrån pengarna kom"? Om jag skulle få 60.000 € skulle jag nog försöka ta reda på vem det var som gav mig pengarna, eventuellt för att säga tack.

I min gamla hemstad Vasa, där köper stadsdirektören frack och andra paltor för stadens (invånarnas) pengar och museichefen köper skor som "investering" - åt sig själv.

Och vad är det för fel på oss finländare? År efter år väljer vi just de värsta, pinsamma rötäggen till höga positioner i vårt samhälle. Vem är det som röstar på dehär halvhjärnorna?

Det finns en del grejer jag tycker mer om i Sverige, trots att jag inte är en vän av klappjakt, så tycker jag att en del tvätt borde tvättas mer offentligt också här i Finland.

Söker du en fotograf?

Om du vill låta fotografera ditt bröllop, ditt barn eller något annat festligt, då har jag ett förslag på fotograf.

Checka Glen J. Nelsons foton här. Glen lever och bor i Finland, du behöver inte skeppa hit honom hela vägen från Australien.