tisdag 31 juli 2012

Cravings

Jag har inlett ett seriöst och ohälsosamt beroende.

Riskaka. Ge mig riskaka.

måndag 30 juli 2012

Morgondagens BBL

Jag tror alldeles bestämt att hela den finlandssvenska bloggvärlden måste läsa Borgåbladet i morgon. Då är den här fantastiska kvinnan med i tidningen.

Det var allt jag hade på hjärtat just nu.

Skavsåret

Så, en måndag är klockan 0800 och hela familjen är ute på vift.

Jag förde en halventusiastisk liten till dagiset sådär så att vi skulle hinna till hans morgonmål. Vi tog alltså vid ungefär där vi slutade före midsommar, så lätt är det att trilla tillbaka i rullorna.

Det har varit underbara fem veckor, vårt första egentliga sommarlov som småbarnfamilj.

Avrundar med en bild på skavsåret (och då skulle ni se det riktiga såret, det som sitter i handen, många tårar spilldes över det i går), som också avrundade sommaren:


...och så det som kanske gnager litet. Den lille är den första i sin grupp som kommer tillbaka till dagiset. Uh, ni kan ana er till känslan. Men, ser man det från den ljusa sidan så är han först på plats, han får i lugn och ro bli den lille king of the hill of the dagiset han vill vara.

torsdag 26 juli 2012

En chefredaktör på jobb

Den lille är en man som står för det han säger. Säger han att han skall komma på jobb, så gör han det.


onsdag 25 juli 2012

Bara så att ni vet

Den lille råkade se en snutt av ett tv-program (jo, jag vet man skall övervaka och det är föräldrarnas ansvar att barn inte ser fel grejer) som förevisade ett älskog. På så sätt att man såg ryggen på en man i aktion, sådär som det visas i amerikanska serier.

Den lille konstaterar lakoniskt: "Man får inte gymnastisera i sängen. Huvudet skall vara på dynan."

tisdag 24 juli 2012

Bevingade ord och uttryck

Folk i min omgivning brukar höja ett förvånat ögonbryn då de hör mig svara i telefon. Det händer ofta att jag svarar på samtal med ett glatt "hej då!". Då jag svarar så, är det min man som slagit mig en signal.

Att svara med det som många uppfattar som en avskedshälsning är en del av en intern jargong jag och min man kör med. Sättet att hälsa blev hängande mellan oss efter att jag fått förklara för min förtvivlade man att min farmor visst tycker om honom. Att farmor Saga inte alls är ute efter att schasa bort honom så fort han dyker upp. Det är nämligen farmor Saga, med rötterna djupt i Pargas med omnejd, som introducerat det här sättet att säga hej då gäster stått på trappan.

Mina systrar och jag har ett eget sätt att hälsa på varandra. Ursprunget till vårt sätt att säga hej till varandra är vår lite egna moster Maj, som hade ett alldeles unikt sätt att säga hej då hon antingen besökte oss eller ringde till oss då vi bodde i vårt barndomshem. Då moster Maj anlände, hörde man först hur det gick i dörren, skrapet av skor som putsades mot mattan och sedan det dova, lite släpiga "hee bara jaag".

"Hee bara jaag", så säger vi systrar också då vi ringer varandra.

Hee bara jaag, det är så mycket mer än ett sätt att säga hej. Det tar oss systrar till alla de olika hem vi bodde i som små, det tar oss också till olika situationer vi upplevt och delat under vår barndom.

Jag märker att jag låter de bevingade uttrycken fortsätta också via den lille. Allt som oftast kallas barnet till middagsmordet med ett "Kom dååå!" - också något jag bär kvar i mig som en förlängning på farmor Sagas sätt att be oss sätta oss till bords.

Så, hej då! Hee bara jaag och jag undrar om ni i er familj har helt egna bevingade ord och uttryck?

En ode till Fua

Ni vet, ibland läser man något som blir kvar och snurra i hjärnbalken. Det hände mig i våras, jag läste ett inlägg Fua skrev. Jag är dålig på att återge, men i sina korta drag handlade det om att man inte skall fatta lösa icke-beslut.

Jag tror exemplet Fua gav var det här med att äta hälsosamt. Att det inte fungerar speciellt bra att bara löst bestämma sig för att man skall "bli mer hälsosam", utan att det gäller att sätta upp konkreta regler. Typ "jag skall äta en frukt om dagen från och med nu".

Det här inlägget påverkade mig, som är en konditionär (det är inte ett ord, jag vet) av typen blandanvändare. Ibland rör jag på mig väldigt mycket, ibland inte alls. Vid inledningen av min semester slöt jag en pakt med mig själv, den gick ut på att jag under en första period av fyra veckor skall röra på mig (under sk. sportiga former) åtminstone en timme varje dag.

Och så bara gjorde jag det. Eller gör egentligen ännu, det är en vecka kvar av överenskommelsen.

Det har fungerat bra. Det har varit roligt. Och jag har så in i helsikes ont i mina muskler (sluta genast skratta) just nu. Bäst av allt är att det dels visat sig att jag kan sluta pakt (som inte känns som ett tvång eller måste) med mig själv, att jag börjar känna det där djupa behovet av att röra på mig mycket och att det äntligen är roligt att springa igen.

Så, Fua - jag hoppas innerligt att du snabbt är på benen efter din senaste tunga löparrunda - jag är skyldig dig ett tack, tack!

måndag 23 juli 2012

Den empatiska förmågan hos en snubbe på dryga två

Jag förundras över det, ofta. Hur mycket kloka tankar som gömmer sig bakom pannloben på en typ på snart tre.

Jag berättade det för den lille igår, att jag skall gå på jobb idag. Det samtidigt som jag påminde honom om att hans semester fortsätter en vecka till. Den lille fäste mest uppmärksamhet vid att jag skulle börja jobba.

Jag kommer med, sade han och fortsatte; det är inte roligt för mamma att gå ensam på jobb.

Då jag bedyrade att jag är så pass stor att jag kan gå på jobb, ensam och att det inte känns alls så farligt, sade den lille att han ändå kan tänka sig att komma och hälsa på, tillsammans med sin far, för att se att jag faktiskt klarar mig, ensam på jobbet.

Nawww.

Back on track

Så, nu är jag bänkad. Jag har vässt pennan och pappren ligger på prydlig hög. Med andra ord, en semester är avslutad och det känns helt okej. Sommaren fortsätter utanför fönstret och jag lovar ta vara på den också utanför arbetstid.

En tillbakagång till arbetet torde innebära en mer frekvent uppdatering också av bloggen, jag skall bara orientera mig lite först.


lördag 7 juli 2012

Det onödiga plagget

Alltså, nattlinne?

Det måste ju vara det mest onödiga plagget av alla? Man kan ju verkligen inte påstå att det fyller någon funktion. Det borde ju, nattetid, värma hela kroppen utan att strama någonstans, men det gör ju allt annat. För det första så kryper det ju upp längs med kroppen, så man har några meter tyg runt midjan, och tygkorvarna vrider sig två, tre varv runt kroppen.

Inte för att jag i fullvuxen ålder använder nattlinne, men jag har studerat den lilles sovande i särk.

torsdag 5 juli 2012

Så olika är vår väntan

Jag hörde en av de mest efterlängtade nyheterna igår.

En vän - en vän som jag träffade tack vare (vissa saker har man en ofrivillig barnlöshet att tacka, hur knasigt det än låter) - vår väntan på barn, fick för ett par dagar ett besked om att de får ett barn.

Vännen fick ett telefonsamtal. Ett samtal som inte bara avslutar en lång länga av år fulla av längtan, saknad, sorg och ilska utan ett samtal som samtidigt inleder ett helt nytt liv. Ett underbart, efterlängtat nytt liv.

Det där samtalet. Det där hett efterlängtade samtalet man vet kan komma, men som ändå överrumplar en totalt då det ringer. Samtalet som gör att hela ditt gamla liv åker i luften och du inte kan annat än vara lycksalig och yr trots att du inte har någon aning om vad som väntar.

Det samtalet fick min vän, äntligen. Jag låg och tänkte på det i natt, för glad för att få sömn, hur speciellt det är att tillhöra den skara som fått vänta, kanske väntar än, på det samtalet. Att det oftast inte är glada orsaker som gör att vi väntar, men vi är desto gladare då väntan är över.

Jag har ju, av naturliga orsaker, ingen aning om hur det är att vara långt gången i en graviditet, jag har ingen aning om hur det känns att gå över tiden, jag vet inget om att föda, jag vet än mindre om att amma. Jag vet inte vad en förberedelsetid på nio månader gör med en människa.

Men, jag har lite erfarenhet av vad år av väntan gör. Och det gör att jag gläds så otroligt mycket över nyheterna min vän och hennes man fick.

Jag är så innerligt glad. Jag så himla innerligt glad!

tisdag 3 juli 2012

Lata dagar kräver inga riktiga äventyr

Vi svirade runt i trakterna av Åbo ett par dagar. Tack var det fick vi, väl hemmavid, frågan om vi besökt Muminlandet.

Jonej. Dels för att vi längre representanter i familjen - uhum - försöker undvika det och liknande ställen så långt det går, men främst för att det känns som om den lille inte behöver ett äventyr av den sorten ännu.

Jag menar, vem behöver en Mumindal då man tycker att duscha i ett skåp är häftigare än något annat. Då man tycker att bara det att få sova i hotellsäng är stort nog?

Idag ställde vi till med tillräckligt äventyr då vi var på glassäventyr nere på byn, bongade ett par bussar och fick trycka ut etiketterna på grönsaksvågen i butiken.

Ja, och så lekparksäventyret då.


måndag 2 juli 2012

Vad är det man hatar?

Okej, jag blir fast för att det råkade komma något riktigt uselt på TV (tänk att det var "finnar tävlar på nöjesfältet som fick Viivi att göra comeback i rutan).

En av deltagarna, som inte kunde säga vem som är statsminister i Finland, avfärdade det hela med att han "hatar politik".

Sedan dess har jag inte kunnat släppa det, vad är det han (och alla de andra som säger så) riktigt hatar?

Screw you godnattsaga

Någon av er kanske kommer ihåg att den lille är fullkomligt galen i en del trafikmärken? Favoritmärket har länge varit märket som markerar reservutgångarna, det tjoas glatt i butiken och på andra ställen där märket går att skönja.

Nu har han en ny hang-up.

Skyddsrum.

Då han skall gå och lägga sig, både på dagen och på kvällen vill han helst av allt att vi skall prata om skyddsrum. Jep, vi pratar om skyddsrum med en sådan inlevelse och noggrannhet att Rainman skulle blekna vid vår sida.

Hur det gick såhär? Vi var på ett loppis för ett par månader sedan, i källaren fanns ett skyddsrum. Vi gick förbi trappan som ledde ner till rummet och jag har, utan desto vidare eftertanke, bara berättat för den lille vart trappan leder.

Little did I know.

söndag 1 juli 2012

Out of office

Jag och vi har verkligen varit så långt borta från ett office man bara kan vara i mer än vecka nu. Ja, långt borta hemifrån också.

Nu är det Nickby som gäller i en vecka. Då jag tittar på bokningarna ser det ut som om jag hade rott ihop till en helt egen B&B, så mycket folk kommer det att skurra in och ut under den kommande veckan.