måndag 30 juni 2014

Schmuck

Lyssnade på radio i dag, några reflektioner:

Ni vet det här med att sociala medier begränsar oss, att det att vi bara följer människor som delar vår åsikt om det mesta gör oss inskränkta?

Jag säger bara det, analog radio. I dag har jag lyssnat på till exempel en timme andlig musik bara för att radion var påknäppt. Inte så mycket andlig musik klingar bland dem jag följer digitalt eller på riktigt.

På samma radio lyssnade jag också på Radiohuset, och i programmet diskuterades det här med vilken bild folk ger av sig själva. En av panelisterna lyfte fram typen som bara klagar och jag bara; jag veeet! Inte för att jag skulle klaga så mycket (gör jag det så får ni säga till), men för att jag har en sådan bland mina FB-bekanta. En typ som klagar precis hela tiden, på precis allt. Det roliga är att det är min man som addat hen som min vän, han skulle kolla något jag visade för honom och i och med att han är en total FB-novis, lyckades han göra denna klagomur till min vän. Nu täcks jag inte klicka bort personen i fråga, och ska jag vara ärlig så njuter jag lite av att läsa uppdateringarna. Inte så mycket för att allt är så jättehemskt hela tiden, men mest för att jag ska kunna nicka för mig själv och snusförnumstigt konstatera det, jaja, nu klagar hen igen.

Jag är en hemsk människa. En människa som svamlar dessutom.

söndag 29 juni 2014

Ett liv om fyra

Familj med två barn. Fyra personer. Mamma, pappa och två barn.

Då man skriver det så där, jösses så skrämmande nära det ligger ett "Svensson", kärnfamiljen.

Och det är inte så där bara att få kärnan att sitta. Vet inte hur det är i andra familjer - det är sällan man vet hur det är i andra familjer - men det tar sin gilla tid att lära sig.

Det är många faktorer som spelar roll. Vi har varit tre under en lång tid, vi hade just kommit över krönet där allt faktiskt blivit mycket lättare. Vi har glömt hur det är att ha en liten, mycket liten person, i huset. Att ha en liten person med just den här bakgrunden i huset, det innebär att inget betyder bara en sak, parallellvärldarna är otaliga och allt man måste ta i beaktande är utmattande.

Det med den här lustiga känslan i kroppen, huvudet och hjärtat, att det helt plötsligt bor en främmande person i ditt och ert hem. Och inte bara bor i ert hus, utan i vårt hus, personen är ju en del av familjen. Det är så överrumplande, så här i efter hand sett; ena sekunden är ni tre, följande är ni fyra.

Vet inte hur en graviditet fungerar, men undrar om nio månader på något sätt leder till att man är mer förberedd?

tisdag 17 juni 2014

Det finaste betyg man kan få

Den lille, som i dag ju de facto är den större, hade suttit i sitt rum och lekt med sina byggklossar. Jag själv var på jobbet, så det är fadern i huset som återgivit detta, att den lille sagt det om sina byggklossar - att han älskar dem. Att han skulle kunna bygga med dem dagarna i ända.

De hade pratat vidare om att älska, kärleken och grubblat över vad annat den lille älskar.

Mig, sin mamma, älskar den lille mest av allt. På frågan vad det är som gör att han älskar just sin mamma så mycket hade han, med stort eftertryck, konstaterat det, att mamma bara är sååå fin. På finska, äiti on vain niin hieno.

Insert melted heart here.

söndag 15 juni 2014

Skillnader i vardagen, del 3

Jag har alltid varit det, vi har som familj alltid varit det. De där irriterande typerna som alltid är i tid, god tid.

I en familj med två barn har jag upptäckt att saker plötsligt tar mycket tid (duh?). Det är hårfint, men hittills har vi alltid hunnit precis på utsatt tid. Har på känn att vi eventuellt, kanske, kommer att vara försenade någon gång, någon dag. Ber om ursäkt för det redan i förväg.

För övrigt tycker jag att det är väldigt ofint att vara sen, till till exempel ett möte. Tidstjyveri av värsta sorten.

torsdag 12 juni 2014

Nellys fråga

Nelly ställer mig en fråga i en kommentar lite längre ner. Nelly frågar hur det ser ut, så där ur hälsoperspektiv, nu då lillebror är hemma i Finland.

Lillebror kom till Finland som kines, med sitt kinesiska pass. Han saknar alltså nyckeln som öppnar alla dörrar i Finland - ett finländskt personnummer.

Så, det gäller att registrera honom som finländsk först. Vi utförde en lång och lite avancerad gymnastik på magistraten (det är inte sällan en själv vet mer om vilka papper som behövs och vad de ska resultera i än de som arbetar med den här byråkratin) och nu är den lille anmäld som aspirerande på ett finländskt medborgarskap.

Trots att lillebror saknar personnummer, vi får hans FPA-kort inom en vecka eller två, så har stackaren redan blivit introducerad för den finländska sjukvården. Den lille har varit på rådgivning och blivit mätt, vägd och stucken. Han fick alla första sprutor en gång till här i sitt nya hemland, så där för säkerhets skull. Ni kan ana er till hur glad han blev.

Läkarbesöket harhan också hunnit med.

Som bäst är lillebror inne för röntgen.

I morgon är det dags för sjukhus, laboratoriet och stora blodbilden.

Ni kan ana er till att han, lillebror, uppskattar sitt nya liv?

Utanför detta samlar vi som bäst tre (3!!!) bajsprov och ett urinprov.

Dude. Det är svårt att vara liten och försöka bli godkänd som finländare.

Ännu längre utanför detta; lillebror är fortfarande delvis kines. Har kinesiskt, men inte finskt pass. Så fort han är godkänd som finländare så är han för stunden både kinesisk och finländsk. Men, den dag han eller vi åker till Kina, måste lillebror ge ifrån sig sitt kinesiska pass och förlorar därmed det sista kinesiska. Kina godkänner inte dubbelmedborgarskap.

Det som en beskrivning av en skärva av alla exerciser.

onsdag 11 juni 2014

Hopplöst ute

Vet ni, för att prata om något annat är barn för en liten stund, vad?

Jag var tvungen att gå in i en ekiperingsaffär i självaste storstaden i går, detta i och med mitt akuta behov av nya underkläder. Gick genom ett par avdelningar, pillade på någon klänning och tittade på någon tröja. Och det slog mig, att jag är fullständigt ute. Helt freakin' out.

Jag har ingen, absolut ingen, aning om vad som är inne i sommar. Inte en blekblå. Jag är ju absolut inget modelejon annars heller, men nu, nu har jag absolut ingen aning.

Hjälp mig lite här? Jag kommer ihåg att senapsgult var en innefärg i slutet av åttiotalet. Vad är det som gäller nu?

I väntan på er hjälp så går jag klädd i de kläder jag använde senaste sommar. Och sommaren före det. Eventuellt också sommaren 2011.

Lite opraktiskt kanske

Den minsta, vet ni, han hatar (läs: är livrädd för) gräsmatta och sand och grus. Vi har testat att lägga ner honom på gräsmattan, fullständigt omöjligt. Han kavlar in benen och höjer dem till skyarna hellre än att han sitter i gräs.

Jättepraktiskt såhär på sommaren.

(Red.anm. Ja, det har ju sin rationella förklaring. Den minsta har aldrig sett gräs tidigare. Inte sand eller grus heller för den delen. Asfalt ska det vara, det är bekant för honom sen tidigare.)

måndag 9 juni 2014

Tjipp, tjipp från jobbet

Ja, hälsningar från jobbet!

I fråga om detta andra barn i familjen är det alltså mannen som stannar hemma med det nyaste barnet. Jag återgick till arbetet i dag.

Orsakerna är främst tre.

Jag fick vara hemma med det första barnet.

Med tanke på det omgivande samhället är det bara hälsosamt att mannen också axlar "hela ansvaret" för barnet.

Arbetspraktiska orsaker.

söndag 8 juni 2014

Skillnader i vardagen, del 2

Jag måste erkänna att jag glömt mycket av bebistiden, hur det var. Jag som trodde jag skulle memorera precis allt?!?

Bara blöjrumban. Och i synnerhet den rumba som uppstår då man har "situation läckande blöja".

Hänt i residenset:

Vi skulle få besök av en bekant familj i går. Två minuter före utsatt tid går jag via barnens rum och ser en fet, tjock rand med brunt över hela den tjocka mattan.

Bajs.

Oh yes.

Det var bara att skura. Både unge och matta. Mattan åkte ut och ungen fick stanna inne.

Bytte hastigt om på blöjbarnet. Tro det eller ej, men blöjbarnet hann kissa på sidan av den nya blöjan också just innan gästerna dök upp.

torsdag 5 juni 2014

Skillnader i vardagen, del 1

De kryper liksom på, de där små skillnaderna i vardagen. Skillnaden mellan att vara enbarnsfamilj och en familj med två barn.

Noterat;

Hur svårt är det inte att lära sig att tillaga mat för fyra i stället för tre? I synnerhet om man försöker fixa så att maten också skulle räcka till en lunch dagen därpå.

Red. anm: Lillebror äter som en häst. Vi har skämtat om det, att det är som om vi hade fått en sådan där avfallskvarn som de använder i Amerika. Notera vänligen att lillebror också får mat, vi föder inte honom med avfall.
Det är otroligt skönt att han äter så bra, ett stressmoment mindre för alla inblandade. I början åt han, eller blev matad rättare sagt, med pinnar. Nu fungerar sked rätt okej. Ni skulle ha sätt hur det såg ut då han åt korvsoppa med pinnar...
Att han äter så bra har ju sin sorgliga bakgrund, det är inget att skämta om. Att han fått tillräckligt med mat, så mycket han velat, är inte en direkt självklarhet.

onsdag 4 juni 2014

Att bli och vara storebror

Vet ni, redan att åka från Nickby till Kina, det är en grej i sig själv. Redan under resan till Shanghai fick storebror beröm av ett par paranta franska damer, det för att han var en så ypperlig resenär. Läs; han satt stilla, rätt tyst och underhöll sig själv under hela flygresan.

Och han var en kämpe under hela resan. En sådan kämpe att mitt hjärta höll på att brista, han var tapperheten själv. Det trots och tack vare att också hela hans värld åkte upp och ner, på andra sidan jordklotet.

Lillebror har han tagit emot med, ja, armarna längs sidan. Han är typen som blir varm i kläderna först efter en tid, men redan i Kina gjorde han mycket och allt för att lillebror skulle vara med i lekar och annat. I små detaljer, som i tröst, i en lockan till skratt visar storebror sina finaste sidor. Och lillebror uppskattar det, vi uppskattar det. Väl här hemma så har det inte varit någon frågan om att inte dela, rum, leksaker och tid med lillebror.

Han är en fantastiskt fin storebror.

Och vi försöker tacka, så där i smyg, utan att överdriva, genom att se till att han, storebror, får egentid med oss. Antingen med den ena föräldern eller båda. Försöker få till så mycket "vanligt" som möjligt, lek med kompisar han saknat under sin resa, rutiner som fanns redan före lillebror kom. Och storebror, han verkar ha landat i vardagen. Är sitt vanliga underbara jag.

måndag 2 juni 2014

Bluffen

Det kommer att ta ett tag innan hela resan till Kina sjunker in, innan jag och vi förstår vad som egentligen hände. Men vill ändå skriva några rader redan nu, bara för att.

Det är ju inte precis första gången vi gör också en fysisk resa för att få ett barn. Vi är vältränade, processen för att få adoptera är en lång skola. Jag har pratat med och om adoption i offentligheten, jag har erfarenhet och jag har haft lyckan att få prata med många som gjort samma långa resa som vi gjorde.

Jag är rationell, jag går inte i taket av småsaker, jag vet hur jag reagerar, varför jag gör det och brukar veta vad det beror på att jag känner på det ena eller det andra sättet.

Redan i Kina tänkte jag det, "i teorin ja, biatch".

För det är en sak att vara förberedd och tro att man är förberedd på att man inte kan vara förberedd. Det är en annan sak att vara på plats och ställe och uppleva det här helt själv.

Bara situationen. Att efter att ha förberett sig, bekantat sig med sitt barn via papper och något fotografi och sedan, bang, sitta i ett av de otaliga kinesiska kontor man får sitta på och se att det barn man dittills bara sett på bild, bärs in i rummet, tas fram till dig och sätts i din famn. Och allt det som händer efter det.

En sådan berg- och dalbana. En sådan jädrans berg- och dalbana.

Så, man är liksom tvungen att nu och då stiga ur sig själv och konstatera det. Att man inte hade någon aning om vad som väntade. Att det inte går att förbereda sig. På känslorna. På reaktionerna på alla och allas känslor. Det är bara att åka med.

Aldrig har jag längtat hem som jag gjorde under denna resa. Någon form av primalreaktion, "bara vi kommer hem och kommer igång med vårt liv."

Nu är vi hemma, tvåbarnsfamiljen. Och som ni ser, så är det stundom rätt så piano.