torsdag 28 februari 2013

WTF?

Ja, snabba ryck.

Från att känna tacksamhet till ett WTF.

Ett debattprogram på radio. Handlar om tummen fortsatt ner för rätten för homosexuella att ingå äktenskap.

Programledaren konstaterar att landets inställning till minoriteter påminner rätt mycket om inställningen till minoriteter i Östeuropa (dvs. inte så hygglig inställning).

KD:s representants svar på detta?

I all dess korthet:

"So what?"

Lätt att föra diskussionen vidare efter det, eller hur?

Att stanna upp och känna tacksamhet

Det slog mig i natt, att nyheterna som gör en innerligt lycklig faktiskt duggat tätt under de senaste månaderna. Jag har för det mesta, nästan alltid kan jag till och med säga, känt ärlig glädje då vänner och bekanta berättat att de skall bli föräldrar.

Men, för att vara riktigt, riktig ärlig så blir jag fortfarande ännu lite gladare, nyheten kommer med ett guldskimmer då personer som haft svårt att få barn äntligen får det. Oavsett vilken väg de får det.

Och de goda nyheterna har faktiskt duggat rätt tätt under de senaste månaderna. En kär vän som väntat i år på att få bli mamma fick äntligen bli det i augusti. En kvinna som mer eller mindre i misstag berättade om deras långa köande i väntan på inhemsk adoption hade glada nyheter att berätta mitt i den mörkaste hösten och det senaste miraklet, det sker som bäst.

Du kan bekanta dig med första delen av miraklet här.



Den stora glädjen, den än större tacksamheten.

onsdag 27 februari 2013

När jag en liten chauvinist?

Utspelade sig denna morgon i det Römanska residenset:

Jag och den lille går mot hallen för att klä på oss för att ta oss till dagis och jobb. Jag går framför och den lille går bakom mig då han helt plötsligt klappar mig på stjärten och glatt tjoar "hyvä pylly!" (sv. snygg rumpa).

Nu kanske ni tycker att det här är något jag och min man får skylla oss själva för, varför lär vi den lille ett mönster som detta. Men, nej.
Varken jag eller mannen är den stussklappande sorten.

tisdag 26 februari 2013

Den lille festprissen

Ja, man kan väl säga att vi tömmer den riktiga kameran rätt sällan. Det hände idag och vi trillade över några foton från någon av den lilles julfester.

Festutstyrsel:

Bits and a piece

Det är skralt med bloggandet, men vägrar, dag två på jobb efter ett ljuvligt sportlov, marra om någon brådis. Jag går in för att det inte är brådis, utan dålig planering.

Men, några trådar som blivit hängande (och som ni naturligtvis är jätteintresserade av att jag plockar upp, ja?):

Den lille hade ju mer eller mindre under två år rätt stora problem med att få till stora tvåan. Jag kan rapportera att det problemet, peppar, peppar, ser ut att ha gått till historien. Den lille går fortfarande på medicin light, mest för att det inte skall bli propp och stopp.

Smaklig inledning eller hur?

Under min semester inledde jag projekt "rör på dig åtminstone en timme om dagen" - ni undrar hur det fortsatte? Inte så bra, är det korta svaret. Den där brå... nej, dåliga planeringen trädde i kraft ungefär samtidigt som det blev mycket jobb och mörkt om kvällarna. Sporadiskt simmar jag, skidar, går på gym och ett par olika gympapass. Det som känns skönt är att ljusfenomenet där ute gör att lusten att klä på sig joggingskorna lyfter sitt vackra tryne.

Bestämde mig i går för att alltid, alltid under vardagarna försöka komma i säng vid tio på kvällarna. Det svider, dels för att en del blir ogjort med så korta kvällar, men desto mindre svider det i ögonen då klockan ringer vid sex på morgonen.

På tal om det - vilken tid går ni och lägger er om kvällarna?

fredag 22 februari 2013

Bassängpolisen

Ja, vi drog iväg på sportlov. Har varit på två olika span, så på det sättet tror de helt om oss på dagiset...

Men, i alla fall, måste erkänna att jag är en bassängpolis av rang. I synnerhet då jag simmar så där på riktigt. Jag blir tvärarg på folk som simmar åt fel håll, blir galen på folk som går i rad i spåret, får fel i huvudet av vuxna som låter sina barn träna hopp och dyk in bland konditionssimmarna. Ja, suck.

Krydda gärna min ilska med damer och herrar som dyker ner i svallet fullkomligt nedsölade med parfym, smink och hårlack och grejer.

Annars var det fint.

måndag 18 februari 2013

Den felaktiga bilden

Fick höra det en dag på dagis, att vi - familjen Röman, då - inte tycks göra annat än hänga på spa och fina bad dagarna i ända.

Bygger säkert på information den lille delat med sig. Vi har varit till simhallen i Borgå ett par gånger och en gång firat ett veckoslut på Kasnäs.

Så, på dagiset lever tron vidare. Att vi drar från badanläggning till badanläggning. Lär få mer luft under vingarna efter sportlovet.

lördag 16 februari 2013

Två korta

Uno:

Läser i en blogg om en skola som deltagit i "Tidningen i skolan", ser följande:

"Klassen skriver egna tidningar. Vi får snart våra tidningar färdiga. Våra tidningar heter DBL Dickan bladet. Det finns tre grupper. Grupperna är delade så att pojkarna skriver tillsammans och flickorna i två grupper. Alla har kommit långt med sina tidningar."

Sucka mitt hjärta. Sucka över indelningen i grupp.

Dos:

Höjden av husmoderns tillfredställelse; en tom tvättkorg.

Hur snabbt det vänder: då det första smutsiga plagget åker i korgen sekunden efter att man nått toppen (se punkt "höjden").

torsdag 14 februari 2013

Stalltips för löpare i Sibbo

...eller, varför inte för löpande bloggare?

Varghoneloppet, klassikern på 6 kilometer, löps i undersköna Nickby 31.8.2013.

Visst är ni med?

Jag kommer att vara med, åtminstone på något hörn. Taggad av just det här hörnet beslöt jag mig för att det är mitt mål i år - att verkligen löpa det här loppet. Har missat det i flere år på grund av bröllop och annat sånt.

onsdag 13 februari 2013

Det tvåspråkiga barnet

Hört ur djupet av sänghalmen i morse:

"Väckarklockan i mitt rummessä soi paljon kovempaa."

Amazing Race

Ja, det är realityn jag gärna skulle delta i. Frågan är bara vem som skulle åka med?

Naturligtvis skulle jag väldigt gärna delta i tex. Biggest looser. Inte för att jag vill eller kanske ens behöver gå ner i vikt, men hur skönt skulle det inte vara att få bo på internat, ha personlig tränare, kostrådgivning och roliga gymnastiska övningar i någon månad?

Nåväl, jag droppade ut ett par dagar, ni kanske trodde att jag dök rakt in i ett realityprogram någonstans. Nej, sanningen är betydligt vardagligare än så. Jag har haft brådis.

Det som föranlett brådis är bland annat en ny webbplats för tidningen, , som jag öppnade genom att skriva en ledare om ett av de senaste dagarnas hetaste ämne, du kan titta här om du är nyfiken.

fredag 8 februari 2013

Reality bites

Ponera att du var tvungen att ställa upp i en reality-show som sänds på tv - vilken väljer du?

Och på tal om något annat, så var Reality bites en ljuvlig film.

Mer kärlek öses över fina kvinnor

Ja, ett led i att sprida nätkärlek, det är väl att lyfta fram kvinnor man gärna vill puffa?

Undertecknad proudly presents, Kia Svaetichin.

torsdag 7 februari 2013

Jag är nygift!

Den lille hittar mannens vigselring, trär den på sitt ringfinger och går omkring i hemmet glatt skanderande:

- Jag skall vifta mamma, jag skall vifta mamma! Pappa kan inte vifta mamma!

En sådan dag i dag

Vet ni, i dag är en sådan dag att jag inte ännu heller - och klockan är 14.41 - vet vad det är för dag.

Det är jämnt mellan torsdag och fredag i kampen. Men, samtidigt är det något som drar lite mot onsdag. Kroppen skriker efter det där ögonblicket som innebär att kravet på fysisk närvaro på arbetsplatsen går upp i rök.

Allt försvåras lite av det faktum att jag skall gå på ett luciamöte senare i kväll.

Jag är Annes promotor

Nå nej, det är jag inte. Men, jag skulle vilja vara det!

Anne Hietanen är ute på turné i de finlandssvenska skolorna och startskottet gick, som ni kanske läst på Annes blogg i går i Lovisa.

Uppmärksammades naturligtvis också av oss; här kan du läsa mer.

onsdag 6 februari 2013

I stället för hat, kärlek

Jag har också sett filmen om näthatet mot kvinnor, kvinnor i offentligheten. Råkade få syn på följande på Facebook:


och känner ja! Just på detta viset!

Som journalist och kvinna känns det lite som att gå med håven i och med att vi uppmanas skicka kärlek just åt en journalist, tycker ju att det är många som kunde få bli glada över lite god respons. Men, huvudsaken är att man, vi, jag, börjar någonstans!

Bilden lånad av Jesper Eriksson på FB, det är han som startat kampanjen.

Bakom flötet

Ok, det är säkert bara jag, men jag trodde att alla Ratatabloggare gått i strejk eller gått upp i rök.

Tills jag insåg att det pillats på verktygen, Ratatas - inte mitt - och att ni Ratatabloggare dyker upp i min feed längre.

Djup suck. Inte för att jag inser att ni fortsatt blogga, men för att jag måste uppdatera feeden. Djup suck.

Så mycket sömn det ryms i en natt

Med dumt huvud får kroppen lida, som tidigare konstaterat.

Vet nu vad en förkylning som är lite värre än den vanliga kallas? Manflu. Jag tror jag har en släng av den nu.

Men, det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle bara konstatera att jag är rätt dum. Varför går man inte och lägger sig klockan 21.15 varje kväll?* Det ser ju redan för saligt ut då väckarklockan meddelar att man får sova nästan nio timmar, redan det gör att man känner sig utvilad och harmonisk.

Den lille sov också en lång natt, ni som läst om hans mardrömmar vet att uppskatta följande. Den lille satte sig upp mitt i natten och meddelade att han drömt. En glad dröm! En dröm som handlade om bollar.

Så lade han sig ner och fortsatte sova.

Man borde ta natt så här tidigt alla kvällar.

*Svaret på frågan? För att man inte hinner helt enkelt.

tisdag 5 februari 2013

Ofrivilligt barnlös

Först av allt, tack för era otroligt fina och varma kommentarer på det förra inlägget. Ni är finast.

Senare på eftermiddagen fick jag en förfrågan om att tala om det här med att vara ofrivilligt barnlös. Något som tål att funderas på ur många aspekter alla gånger och också nu. Jag märker att jag mer och mer tänker i banorna av att jag ju större den lille blir, desto mindre borde jag, kommer jag att prata om just vårt fall i offentligheten.

Dels för att det under kommande år kommer att vara en privat angelägenhet, eventuellt en till och med svår sådan, dels för att den lille själv måste få avgöra hur privat det här skall vara i framtiden.

Jag avböjde förfrågan om offentligt framträdande den här gången, främst för att det är ett forum jag redan besökt i samma ärende.

Skall erkänna att det funnits stunder då jag känt mig som en självutnämnd "den ofrivilligt barnlösa i Svenskfinland", men, som jag kanske berättat tidigare så bestämde jag mig för att prata om det här i det skede jag var färdig att göra det. För det jag tyckte var tungt då jag och vi var mitt uppe i det tunga, röriga, osäkra och sorgliga det var att ingen pratade om det. Som jag uppfattade det så var det åtminstone ingen finlandssvensk som pratade om det.

Och en av kommentarerna på inlägget i går;

Hej,
vill lämna ett anonymt tack till dig. Jag genomgår för tillfället barnlöshetsundersökningar och läste boken Utan. Särskilt din berättelse berörde mig och gav hopp, tack för att du berättat öppet din historia! Som sagt finns det ännu hopp för vår del, mannen är ok, men jag har en hel del problem.
Fortsätter kämpa och läsa din blogg =)


får mig att känna att jag valde rätt då jag valde att prata om det och skriva om det.

Till dig som skrev kommentaren vill jag bara säga att jag hoppas att det reder upp sig. På något sätt gör det det, reder upp sig. Jag är glad att jag kunde ge dig en gnutta hopp via texten i "Utan", jag hoppas att vår historia här på bloggen på något sätt visar att det kan bli mer än bra också andra vägar än den biologiska. Jag håller tummarna för dig och er!

måndag 4 februari 2013

Man tror man är förberedd

Det är så typiskt mig, att skriva om pillekuckar och grejer, då det var en helt annan sak jag skulle skriva igår.

Det var egentligen en helt vanlig söndag igår, rätt vardagliga ting genom klockan. Och samtidigt en helt obeskrivligt stor dag i mitt och våra liv.

Den 3. februari, 2010, för tre år sedan, fick vi barn första gången. Det som för andra är en utebliven mens, ett första ultraljud med bild, ja, hur man nu fått det bekräftat första gången, att man väntar barn.

I vårt fall kom vårt besked per telefon.

För tre år sedan fick jag det samtal vi väntat allra mest på i våra liv. Ett samtal, som de facto var två, som jag faktiskt inte ens besvarade.

Just den delen av dagen är - naturligtvis - fastetsad i mitt minne.

Jag satt på jobbet, i ett möte med en person som just då var hemma med sitt första barn. Under samtalets gång var barnet med, en liten typ på dryga fem månader. Jag var, som i alla lägen som barnlös väldigt medveten om barnets närvaro. Och lika noga som vanligt med att inte låta något av just det privata synas, det var jag alltid som barnlös.

Det finns roliga element i samtalet med min kollega, som annars också var ett fint samtal. Som att samtalet avslutades med mitt konstaterande om att "vart skulle jag nu försvinna från den här arbetsplatsen" och att det visade sig att åldersskillnaden mellan barnet på rummet och barnet som skulle vänta på mig i telefon, ligger på två dagar.

Då mötet var slut hade jag två missade samtal på min telefon. Jag såg naturligtvis att det var vår kontaktperson som ringt och jag ville hoppas att det var samtalet med stort S, samtidigt som jag också fick för mig att det dykt upp något som innebar att vi aldrig skulle få barn.

Men, det var samtalet med stort S. Samtalet som man väntat på i månader och år, samtalet som man verkligen tror att man är förberedd på. Och det är man inte alls, inte alls.

Det var den dagen, ett samtal jag ringde från mitt kontor i Böle. Ett samtal som innebar att jag fick ta mina första steg mot att bli mamma.

Kroken i det samtalet var det att tidtabellen kom att skifta rätt mycket. I och med att vi var föreslagna ett barn på 2-4 år, hade vi räknat med en inlärningsprocess på några månader, kanske ett halvt år. Under det samtal jag ringde fick jag lära mig att vi hade två veckor på oss att fixa allt.

Vilket vi gjorde, och på den vägen är vi. Saligheten, saligheten. Tacksamheten, tacksamheten. Kärlek, kärlek.

söndag 3 februari 2013

Blommor och bin

Den lille lyfter på pillekucken, pekar på pungen och frågar: "Vad är det här?"

Jag är inte direkt känd för att vara pryd, men att förklara för en typ på dryga tre att det är där dina kommande barn simmar omkring, det känns lite som överkurs.

Nåväl och anyhow, den lille meddelar att han helst inte skulle vilja ha några nötter.

(...och han kommer verkligen inte att uppskatta ett inlägg som det här då han är stor nog att uppskatta sina nötter.)

lördag 2 februari 2013

Saker jag måste ha:

I kylskåpet:
Ost

I frysen:
Soppgrönsaker

I skafferiet:
Mandelmjöl

I skålen:
Avocado

I skåpet:
Rödvin

fredag 1 februari 2013

Morgonfail

En av de många fördelarna med att få svärföräldrarna på besök är det att man kan stiga upp ännu vanligare än tidigt för att hinna med ett gympass före jobbet.

Allt för att för en liten stund kunna glänsa som en liten übermensch.

Jag kan meddela att man krymper till normalstorlek då man står där, oduschad och mornig, och inser att det här råkar vara en av de morgnar då gymet öppnar en timme senare.

Med dumt huvud får kroppen lida.