onsdag 28 oktober 2015

Saker en funderar på

Vet ni, jag har under månader haft svårt att formulera något som kunde se ut som riktiga inlägg. Det är inte fråga om att det inte skulle surra i huvudet, det gör det, men inget blir till något som ser ut som "inledning, uppfart, kulmen och klart".

Mest bara korta franska streck.

Så, jag lägger ut dem här i stället. Så kanske de flyttar ut ur mitt huvud. Inte för att alla tankar behöver göra det, en del av dem är riktigt behagliga.

- Bloggalan. Vet ni, jag inser att jag är riktigt lastgammal. Själva galan, nomineringarna och festen, berör mig noll. Desto mer engagerad är jag i alla kringdiskussioner. Vi har poddat om det i den Finlandssvenska mediepodden (som du hittar HÄR) och om alla galna avstickare det som borde vara en glad fest urartat i.

- Uh. Att bara nämna att jag poddar ger mig själv rysningar. Det är en av mina absoluta svagheter, jag fullkomligt avskyr att marknadsföra mig själv eller att sälja det jag gör. Eller att sälja över huvud taget.

- På tal om att sälja. Den lille, eller den större av de två små. Han spelar fotboll nuförtiden. Och i och med det tvingas jag sälja, tvål och sådant. Jag försökte sälja med ett tårdrypande mail som gick till mina kolleger. Vill ni ha en kopia? Det bidrog till god försäljning kan jag lova.

- Sen en fundering. Har de senaste dagarna grubblat mycket över en ekvation. Då det kostar exakt lika mycket att behandla en människa väl som det kostar att behandla en människa dåligt, varför väljer så många det senare alternativet?

- Hjälper det att ha något att se fram emot? Hell yes.

- Fick genomläsa en intervju gjord om och med mig själv som var så fin att det kändes långt in i hjärtat.

torsdag 22 oktober 2015

Problemområden i residenset

Visst, visst. Jag trivs bäst i ett välstädat hem, städat åtminstone så att det inte ligger en massa saker framme.

Hur tror ni att det ser ut hos oss?

Den där sköna fåtöljen. Alla andra sitter "invirade i en varm film med en kopp te och brinnande ljus". Hos oss är det tvättade lakan och handdukar som myser i stolen.


Det är så behändigt med ett stort arbetsbord. Synd bara att alla andra grejer hann först. Och så lite kläder på det, de kravlar verkligen upp överallt.


Som i den här fåtöljen, som gjord för att sitta och läsa i. Vem hann först? Kläderna.


Vi har verkligen många, sköna stolar. Den här lämpligt placerad framför tv:n. Undrar vilka program kläderna tycker om att titta på?


Vi kan väl ta en titt i köket också? Som många andra, prioriterar vi mycket yta så att det ska vara lätt att vara lite huslig. Kan berätta att det är svårt att klämma in sig i det här hörnet för att tillreda lite mat...


Så, nu har ni sett några av problemområdena i det Römanska residenset. Välstädat och avskalat.

fredag 16 oktober 2015

De där drömmarna man hade som barn

Det var en Ikea-kasse på min kollegas rum som helt plötsligt påminde mig om något ur min barndom jag helt hade glömt.

Jag var en hästflicka då jag var liten. De monetära möjligheterna för att få egen häst, eller ens för att få rida var väldigt begränsade. Jag red egentligen ganska lite, mer handlade det om att hänga på stallet, göra det man fick göra i väntan på att få en egen sköthäst - alltså sköta någon annans häst, göra allt det där ägaren inte ville göra själv.

Innan jag går in på själva minnet som hästtäcket i Ikea-kassen påminde mig om, några ord om stallet. Sett ur det här perspektivet så stämmer det, det som sägs om hästflickor, att man faktiskt lär sig väldigt mycket man kan ha nytta av senare i livet om man hänger på stallet.

Som det här med att få förtroendet att sköta en häst. Jag kan med fog säga att jag och vi verkligen slavade för att visa våra framfötter. Det började med att man kanske vågade sopa stallgångarna. Man ledde lektionshästar under nybörjarlektionerna. Man ställde upp som frivillig på alla talkon som ordnades, man blev lycklig då man fick en så kallad städtur som innebar att man fick städa sadel- och klubbrum. Man blev rent av salig då man uppgraderades till en av dem som hade stalltur, alltså blev en som fick i uppgift att på lördag- eller söndagmorgon ta sig till stallet, vid 0600, för att mata hästarna och städa boxarna (som var drygt 30 till antalet i vårt stall).

Det att ens namn dök upp på en städ- eller stallturslista, det innebar att man var någon. Och inte bara det, samtidigt var ett bevis för att man visat att man var någon som var värd förtroendet.

Och den där efterlängtade "egna" hästen att sköta. Kanske till och med få rida på någon gång. Den omsorg med vilken man tog sig an uppgiften. Sällan har väl hästar varit så välryktade som då den nya skötaren får en chans, sällan har sadel, träns och allt annat som hör till varit så glänsande rena.

Som en detalj, att ta hem allt från hästens borstar till täcken för att tvätta dem, det var inte ett jobb, det var en fröjd.

Inte bara det att man äntligen hade en häst att ta hand om, att ösa all sin kärlek över. Utan också det att någon litade på en i sådan mån att man fick det ansvar man fick.

Och genom allt detta, alla människor. Alla flickor, ja det var bara flickor och en eller ett par pojkar, som fightades för samma sak, ridlärare, annan personal och hästägare - denna helhet av människor som man skulle komma överrens med, lära sig av, bli lurad av och vara bäst vän med. Man kan med fog säga att det stämmer, att man lär sig mycket på stallet man har nytta av.

Som det till exempel, att ville man till stallet - i vårt hushåll i alla fall - så fick man ta sig dit på helt egen hand. Det kvittade hur långt det var till stallet, det kvittade att vi inte hade råd med cykel, för att inte tala om att någon skulle fått för sig att skjutsa mig stallet. Ville jag dit, fick jag ta mig dit.

Och dit tog jag mig, varje dag.


Men minnet då? Jag hade en gammal kappsäck under min säng, en röd en. I den samlade jag dyrgripar som kunde vara bra - och nödvändiga - att ha den dagen jag fick en egen häst. En elastisk binda ur ett medicinskåp, en borste, bomull och en hovkrats, kanske något till.

I backspegeln ser jag ju att det var just inget jag hade samlat, men då var det mina dyrgripar. Varje enkel liten sak, jag gick ofta genom dem alla, var ett säkert steg mot att vara förberedd den dagen jag skulle få en alldeles egen häst.

Det här minnet känns så soligt och underbart nu då jag kommer ihåg det i dag. Så ljuvligt att vara så övertygad om att drömmen en dag kommer att bli sann, att helt fullt ut bäras av den.

Nu, då minnet är flera tiotal år gammalt kan jag ju galant konstatera att jag än i denna dag inte haft en egen häst. Då när man skulle haft tid och utrymme för en häst hade man inte råd, nu då man kanske skulle ha råd har man varken tid eller utrymme.

Så, jag tröstar mig med det där andra. Att man har nytta av det man lärt sig på stallet i stället.

lördag 10 oktober 2015

Dagens martha

...eller dagens och dagens. Säsongens, ska man kanske säga.

Nej, men i dag har jag åtgärdat det sista som måste göras efter att ha skördat allt från landet och växthuset.

Det finns inlagda rödbetor och gurkor i kylen. Det finns morot, riven och i skivor i frysen, morötterna har lika nedfrusna vänner i rödbetorna - också de i skiva och rivna. Spenaten ligger också i frysen. Lök har vi burkar mest längs hela huset och det sista jag gjorde i dag var att jag tog ner libbsticka, citrontimjan och oregano som nu är torkad.


Det roliga är att allt det här - precis som salladen, tomaterna och potatisen - finns att köpa i butiken mindre än en kilometer bort. Att köpa det jag nu i stället sått, skött och skördat, skulle garanterat ha varit mycket, mycket billigare. Men, ändå. Det är inte bara det att jag känner mig sådär ljuvligt 50-tals huslig då jag donar med allt det här, det är så mycket annat också.

Dels tycker jag om att låta barnen se hur mat faktiskt blir till, den större av dem tycker dessutom om att pynja där i landet med mig. Dels är det så jädrans bra och terapeutiskt göra. Att gå lös på ogräs och annat i landet, det finns få saker som är så avkopplande.

Nu ska jag äta mig genom den här vintern och vänta på att få börja i ruta ett igen.

onsdag 7 oktober 2015

Jag har aldrig...

...sett ett enda avsnitt av serien "Downton Abbey". Jag har inte ens sett någon liten del av ett avsnitt. Jag trodde länge att hela serien hette "Downtown Abbey".

Råkade nämna det här i ett sammanhang igår och jösses så folk blev upprörda.

fredag 2 oktober 2015

Hur man vet att man är gammal

...eller mer korrekt, vet att man fått barn i "mogen ålder":

Man går direkt från småbarnsåren till klimakteriet.

(Jag vill gärna lugna er nu, jag är inte där ännu, but I can see it coming...)

torsdag 1 oktober 2015

Throwback thursday

Linn skriver på sin blogg att hon alltid har fler läsare då hon lägger upp bilder på sig själv. Hon är ju otroligt vacker (och än mer än det, smart och rolig!), så det förstår man ju.

Då en inte tävlar i samma kategori, så kan en satsa på att vandra skammens långa vandring. Kalla det kasta mig tillbaka-torsdag eller walk of shame, men här en walk of the nittiotalet och olika looks:




Det är inte mycket man ser av mig här, men ni noterar kanske guldjackan? De här bilderna är annars tagna från Iltasanomat som gjorde en grej om ett tv-program jag medverkade i för ungefär femton, tjugo år sedan. Det roliga är att jag har ingen aning om vem det är jag intervjuar.



Ja, grönt är väl skönt? Och hippaste håret. Vi talar slingor här, två riktigt feta, orange, slingor. Sexåringens kommentar på den här bilden: "Mamma, du var nog rysligt mycket fulare förr i tiden."



Ja, men fest är väl alltid kul. Här tillsammans med mina kära kolleger Pizza och Joonas. Kommer ihåg att Matti-Esko Hytönen skrev en kolumn om den här kvällen, den fokuserade främst på mina lår.


Blondes have more fun och så varför inte köra snagg samtidigt? Jösses. Det jag själv förvånas över, det är hur ofta jag orkade byta look. Nu är jag snabb som en sengångare i fråga om att ens klippa håret. Och det syns:


Situationen i dag. Som någon så vackert lade orden i går. "Du ser ut som en modersmålslärare."