torsdag 31 maj 2012

Att bli gift

Peppe lade härom dagen upp ett inlägg som innehöll ett underbart frieri - ja, det är alltså inte Peppe som friar just i inlägget, men, äh, gå och kolla.

Det är underbart så stopporna ryker och man bara vill packa sin väska och åka iväg till Isaac och säga ja!

Nu har det på något underligt, lyckat sätt, råkat sig så att också jag lyckats bli gift (jojo, det händer ibland att jag kommer ihåg att vara glad över att jag inte sitter kvar på glasberget). Men, något frieri har jag inte lyckats bli utsatt för.

Att vi lyckades staka oss fram till ett bröllop, det föregicks nog mest av något av en överenskommelse. Typ "okej då, vilket datum passar dig då?".

Uh. Och egentligen är jag en riktig sucker för romantiska härligheter och infall som det Peppes inlägg innehöll.

Kom inte och säg att du varit med om knäböj och keikkor?

Får kändisar verkligen läsa nyheter?

Den lilla stormen i den finländska mediavärlden idag, Finlands naminamidansare nummer ett blir nyhetsankare (du kan läsa mer här)!

Diskussionen for genast igång, den "stora" frågan är nu om det är trovärdigt eller ej, att sätta en kändis att läsa nyheterna? Klarar vi tittare av det, att ta till oss nyheterna eller kommer vi bara att sitta och tänka "hips don't lie"?

Klart vi klarar det. Go Marco! säger jag.

Utan att dra en enda parallell, jag är varken känd eller nyhetsankare, men då personer far igång på att missar, alltså sådana där kvinnor som ställt upp i skönhetstävlingar, inte de andra missarna, inte får göra det ena eller det andra, då brukar jag känna mig manad att erkänna en sak.

Att jag ställt upp i en sådan tävling en gång. Det gick inget vidare och jag gifte mig aldrig med en ishockeyspelare, men, jag fick i stället ha tangodrottningen Arja Koriseva i mitt skrev en stund.



Snubben trodde han var cool

Nej, det är nog främst jag som tycker att han är det. Cool.

Får jag lov att presentera, den lille på sitt livs första dagisvårfest:




onsdag 30 maj 2012

Bajsbackanal

Vill bara kort meddela att denna onsdagsmorgon inleddes med en bajsbackanal med stort B.

För att göra en lång, brådskande och illaluktande historia kort, det var den lille som ordnade festen. På grund av utmaningar med tvåan hade den lilles föräldrar i smyg matat i den lille medel som skall hjälpa honom på traven. Och vilken trav sedan!

Under de fyrtiofem minuter festen pågick hann den lille leverera tre blöjlass och en pottfull.

I samma veva åkte den lilles kläder på och av fyra, fem gånger och min stass för dagen byttes två gånger. Mitt halsband hänger på tork och det åkte några handdukar i tvätten.

Efter allt detta kan jag konstatera att den lille är i tryggt förvar på dagis, jag sitter och luktar illa på jobbet (sorry, folks) och att inlägg nummer tusen på den här bloggen blev ett riktigt skitinlägg.

tisdag 29 maj 2012

Snabba frågan, om gåvor

Det är dags för tårkanalsöppnaren nummer ett i morgon. Våravslutning på dagis.

Som förberedelse inför festen, en snabb gallup:

1. Avslutningsgåva till dagisets personal - jo/nej?
2. Vilka i personalen?
3. Vad?

Mina egna svar:

1. Jo
2. De som jobbar i den lilles grupp
3. Ingen aning än.

Milisens dubbelgångare

Jag ute med ett av otaliga segertåg igår (läs: arbetsresa) och tåget (läs:bussen) tog mig bla. till Kimito.

Under en av förevisningarna av seveärdheterna i väst, stötte jag på något som med mina måndagsögon såg ut som en nättupp exakt kopia av Svenskfinlands Milisen nummer ett:


Så, Linn, är det Milisen själv eller är det en doppelgänger?

söndag 27 maj 2012

Outfitbloggen anmäler sig

Kors i taket, för att fortsätta på farmorstuket också i språkväg, men jag har tydligen genomgått en förvandling och bloggar hädanefter bara mina outfits.

Sommaroutfiten:

By courtesy of Lasse Lehtinen, fotograf och fin kollega på en av tidningarna jag jobbar på, Östra Nyland.


Städrock

Min garderob är full av kläder som är farmor Sagas egentligen. Kläder hon inte längre använder, använder jag mer eller mindre regelbundet.

Ett av klädesplaggen är farmor Sagas städrock. Den drar jag ibland på mig då jag, som i dag, städar. Som bekant har jag inga skrupler och var också ute med lite skräp, hängde tvätt för att torka iförd just denna städrock:


Det fina med det, med den här städrocken och över huvudtaget kläder med minnen är att samtliga grannar som såg mig iklädd just det här plagget, överöstes av minnen.

Den ena kom ihåg att hennes farmor använt en liknande dress i ladugården. En annan kom ihåg farmors knotiga fötter som sköts in i den tidens flipflops och en annan kom ihåg farmors krumma gång. Allas egen farmor och samtidigt något så gemensamt i våra minnen.

Allt tack vare farmor Sagas städrock.

lördag 26 maj 2012

Bonde söker fru

...eller make, det är lite oklart än.

Med följande fotografi vill jag bara meddela att jag nu när fromma förhoppningar om att senare i sommar kunna inmundiga lök, gräslök, spenat, sallad, morötter, rödbetor, aubergine och tomat ur det egna grönsakslandet. Allt är satt i dag, nu hoppas jag att det är tillräckligt varmt under täcket.


fredag 25 maj 2012

Fredagssöket

Jag ser till min förtjusning att man sökt på ordet "sänghalmen" och någon stackare har landat hos mig.

Det är inte utan att jag funderar om det var före, under eller efter action man googlade runt. Ett är säkert, speciellt amoröst taggad lär man inte ha blivit här inne.

Vad är det vi sätter i vårt kaffe?

Alltså, Finland måste vara de verkligt sinnessvaga trendernas förlovade land.

Om jag inte trillat av pinnen helt, så är det nu ett femte fall av "kvinna kör avsiktligt på barn". En version av det finns här.

Fast hur jag försöker förstå, så kan jag inte hitta förståelse för just det här särintresset, att vänta på små skolelever vid övergångsställen. Blott för att köra på dem. Med bil.

Men, så är det här ju också landet där den hobby som lockat flest nya anhängare under det senaste året går under rubriken "såhär har du som förälder livet av din familj".

Det är en sjuk och sorglig värld vi lever i.

Det är i en sjuk och sorglig värld man helst av allt bara skulle vilja blogga om nysande pandabebisar. Tills man kommer ihåg att också de håller på att dö ut.

Fredagsfrustan

Jag bär inte på kloka tankar just nu. Det enda jag har att bidra med för ögonblicket, det är en klassiker:



Så fort det åker en tanke genom mitt huvud, lovar jag att blogga om just det första jag får tag i.

torsdag 24 maj 2012

Det jag kommer ihåg är inte saker vi gjorde

På grund av otaliga orsaker har jag funderat rätt mycket över min barndoms somrar. Har landat på att det jag minns, det handlar väldigt lite om saker vi gjorde. Det finns inte många minnen av resor, läger eller annat som måste planeras.

Det jag kommer ihåg är smaken av den nyrökta flundran, det är det stora åskvädret som drog över oss då vi sov i bastun, det är läsken som förvarades i pannrummet och det är doften av trä på vinden. Det är långa, varma dagar tillsammans med farmor och farfar, det är kortspel och Kimble och överkastet i våffeltyg. Det är farmors famn och det är gungstolen, det är farfar som vilar under lunchen. Det är fabrikens klocka som styrde dagarna, det är båten vi åkte ut med. Det är hammocken och doften av brynt lök.

Det är kärlek jag minns. Det är oceaner av tid att göra ingenting som fastnat närmast mitt hjärta.

Döden, döden

Jag har för mig att det var Astrid Lindgren som i sina telefonsamtal (med sin syster?) alltid gjorde detta konstaterande "döden, döden" - för att få det avklarat. I stället för att dilla om sjukdomar och elände och alla vänner och släktingar som dog, så sammanfattade Astrid i detta korta "döden, döden".

Jag skrev om döden i en ledare idag, därav "döden, döden". Om du är intresserad av att läsa, så hittar du ledaren (och min åsikt om aktiv dödshjälp) här.

Den lille looking at things

I serien den lille looking at this, låt mig presentera: Den lille tittar ut genom fönstret:


onsdag 23 maj 2012

Så här kan det inte få vara

Läser i Iltasanomat att en flicka på tre år dog på ett sjukhus i Helsingfors i början av den här månaden. En del av historien finns här.

Hon dog utan sina föräldrar på plats.

Personerna som jobbade den natt och morgon döden kom, kontaktade inte föräldrarna. Jag är absolut inte ute efter att peka finger eller skrika fel! Fel! Fel!

Men tanken på flickan, så försvinnande nära den lille i ålder, utan sina föräldrar på plats då döden kommer. Tanken gör mig så oerhört, obeskrivligt, avgrundsdjupt ledsen.

tisdag 22 maj 2012

Överraskningar i arbetet

Det är säkert någon annan som också drabbats av den känslan ibland, frågan man ställer sig, läser någon över huvud taget det jag skriver?
Och om någon läser, lyckas man, jag, som skribent nå fram? Mitt fromma önskemål, vet inte om det är korrekt att erkänna det, är att ens någon gång lyckas beröra en läsare.

Skrev en ledare för en tid sedan, tankar ursprungna ur de otaliga familjemord som begås i Finland. Ledaren går att läsa här. Den gick in och den gick ut och någon kanske läste.

Jo, det var faktiskt någon, till och med rätt många som läste. Och jag fick ett samtal, en människa lyckades jag nå med min text.

Personen som kontaktade mig sade att min text hade fört hennes tankar och känslor exakt fyra år tillbaka i tiden. Samma dag som ledaren publicerades, för fyra år sedan, hade personens syster valt att avsluta sitt liv. Dels på grund av det jag skrev om, skam, dels på grund av helt andra saker.

Det blev inte ett långt samtal, den här första gången. Men, det personen i fråga ville säga, det var att hon så starkt känner att det måste finnas något hon kan göra. Hon frågade mig samtidigt om vi kanske kunde göra något tillsammans.

Det gjorde mig så hjärtinnerligt glad, trots att minnet jag väckt hos kvinnan var så sorgligt, att det bevisades. Att svart på vitt, några tankar på pränt kan sätta igång underströmmar. Underströmmar som kan leda till förändring.

Så, också de dagar det inte känns som om ord skulle nå fram. Skriv! Skriv!

måndag 21 maj 2012

Saker man inte kan leva utan

Eller, åtminstone inte sova utan. Sina nya Roary-skor.


Och jo, jag vet att det inte är Roary det är frågan om, men jag har inte hjärta att banka in den informationen i hjärnan på den lille. Tala om att han kommer att bli skärrad då han inser att skon (eller figuren) inte heter det han trodde att den hette.

Och nej, det var inte jag. Det var den lilles farmor.


...och samtidigt på ett annat ställe

Samtidigt som jag sitter här och knackar, så pågår det något helt annat på annan ort.

Kan ni tänka er det, att den lille och hans dagisgrupp, att de haft en dag på stallet idag? I stalldagen ingick häng bland hästarna samt ponnyridning.

En del av min kropp dör lite för att jag inte fått vara med om den här dagen, det var en no parents included-dag. Jag kan bara ana mig till hur galet sött det måste ha varit med de där typerna - samtliga under en meter långa - på ponnyritt.

Vill samtidigt passa på att ge tummen upp för vårt dagis, det är otroligt hur mycket program och roligt sådant de hittar på för våra barn. Än bättre är det att personalen rätt flitigt fotograferar det de håller på med, i synnerhet program utöver det vanliga, så vi föräldrar får smygtitta. Det var en nyhet för mig att alla dagisar inte bistår med service i form av veckobrev, vi får sådana. Breven är inte långa, men vi får veta vad som hänt under veckan och vad som planeras inom den närmaste framtiden.

På onsdag ordnas faktiskt en utflykt på dagiset, en utflykt som föräldrarna får hänga med på. Det river lite i mitt modershjärta, jag kan på grund av arbetsresa inte hänga med. Den lille får hänga med sin far i stället, ypperligt också det.

Ni med barn på dagis, är ni, sådär överlag, nöjda med dagiset? Jag hoppas att det framgår med all tydlighet i mitt inlägg att jag är väldigt nöjd med vårt dagis, väldigt nöjd.

En sak ni kanske inte visste

Egentligen är jag långt mycket mer en lantlolla än vad jag kan leva ut i Nickby. Därför händer det att jag drar rätt ut till skogs, till ett ställe där det varma vattnet inte kommer ur kran, där maten tillagas över öppen eld och det inte finns någon uppkoppling över huvudtaget.

Jag överdriver lite, också där i skogen går det att leva ett rätt civiliserat liv, men det är lite bökigare. Så, det är så otroligt lätt att avstå lite teknik och digital närvaro. Och jösses, så skönt det är.

Men, nu är jag tillbaka i det otroligt civiliserade Nickby, eller egentligen redan i Borgå, så månne jag inte börjar spotta ur mig.

onsdag 16 maj 2012

Mest älskade barn, jag vill ge dig ett löfte

Jag kommer aldrig att höja min hand mot dig.

Du skall aldrig behöva vara rädd för mig. Du skall aldrig behöva oroa dig över varken mitt humör eller mitt lynne. Jag skall försöka leva mitt och vårt liv så att du inte skall behöva oroa dig, du skall inte tvingas trycka undan känslor och ångest.

Jag skall göra mitt bästa för att de utmaningar, problem och svårigheter som bara hör hemma i den fullvuxna världen, att de hålls där. Jag vill att du skall veta vad det är som händer, varför det händer, vad det leder till och vilken din roll i det är.

Jag vill att du skall kunna titta tillbaka på din barndom och säga att den var trygg, att vi hade roligt. Att vi pratade, skrattade, kramades och pussades mycket. Jag vill leva så att du går ut i världen med rak rygg och en vetskap om att det alltid finns en plats du är välkommen tillbaka till.

Jag vill leva så att tilliten i dina ögon alltid skall finnas kvar.

Jag lovar försöka vara modig nog att ingripa då jag ser någon annan, med rätt till samma ljusa blick, fara illa.

Jag bär ett ansvar för dig, större än jag kan beskriva i ord. Jag bär det gärna och vill göra det så gott jag kan.

Du ger mig så mycket, du ger mig allt. Det här löftet är det minsta jag kan ge dig.

***

Årligen dödas fem, sex barn i Finland av någon i den egna familjen. De dödas av någon de borde kunna lita på mest av allt i världen. Det gör mig matt, förtvivlad. Jag vill tro att det skall gå att ändra på det här vidriga. Det måste gå att ändra på det.

Här går jag omkring och vill bli upptäckt

Ja, ni kanske har noterat det. Att jag inte avslöjat något pinsamt på länge?

Då jag var liten, låt säga i tonåren, så var jag väldigt intresserad av att bli upptäckt. Upptäckt på ett sådant sätt att jag skulle bli ivägsvept från den håla jag levde i, att jag skulle bli något och att jag minsann skulle visa alla de andra vad det blev av mig.

Sällan var min önskan om att bli upptäckt kopplad till en tanke på att jag själv skulle vara tvungen att göra något för att sedan vara värd det där att jag blev upptäckt, äh, det är ju det det handlar om då man blir upptäckt. Man är bara så fin och rar och bra på alla sätt och vis att allt ordnar sig.

Nåväl, något gjorde jag ju för att ge upptäckarna en chans. Det kunde hända att jag snurrade ett eller några extra varv kring en parkerad YLE-bil jag såg på stan. Ung och oförstörd som jag var, trodde jag att chauffören av en YLE-bil kunde ta mig till följande ställe.

Little did I know, var jag på väg att skriva. Men, det kom ju att bli på det sättet att YLE tog mig till tusen och en ställen, men inte för att jag blev upptäckt. Det var nog jag själv som fick släpa häcken till kontoret.

Men, det händer att jag tänker på det här. På mig själv med rodnad på kind, men också med en viss ömhet. Och så tänker jag på den YLEit som eventuellt såg mig snurra runt den parkerade bilen som en diarredrabbad hundvalp, det måtte ha sett tokigt ut.

Så, mommon har berättat färdigt nu, om hur det var då hon var ung.

Finns det över huvudtaget gladsånger?

Jag fortsatte fundera på musikens inverkan på mig efter att jag drabbades av Adele på radion igår. De flesta låtar som slänger in mig i väggen är förknippade med tråkiga, ibland till och med verkligt sorgliga tider i mitt liv.

Så, finns det över huvudtaget gladsånger? Sånger som påminner mig om hur glad jag var just då den sången spelade?

Jo, det finns. Den här till exempel:



Den här spelade vi då vi omstartade X3M i maj 2004. Omstarten föregicks av riktigt långa, tunga och besvärliga månader och då vi äntligen kom igång med den "nya" kanalen var glädjeyran inte precis liten. Chumbawambas "On eBay" är starkt förknippad med just maj 2004 och väldigt glada tankar och känslor.

Anne Hietanen! Anne Hietanen!

...då man har en inbokad träff med den bästa Annen i världen.

Tällaista tänään.

tisdag 15 maj 2012

Och dagens nawww

Den lille går omkring med en "högtalare" (en burk i plast) och utropar; "Mamma, mamma, du är min älskling".

Återstoden av mig är en blöt, salig, fläck.

Löftet

Ni kanske kommer ihåg det? Att jag tyckte att april 2012 var den asigaste månaden i mannaminne? Att jag och den familj jag har, aldrig varit så drabbade av sjukdom som vi var just under de dagar april 2012 fanns?

I samma veva, som jag drog en lättnadens suck över att april bara stack och brann, lovade jag att jag hädanefter skulle vara glad och tacksam över alla de dagar jag och vi får se som friska. Och vet ni vad? April lämnade så djupa spår att jag faktiskt kommit ihåg det, att vara glad och tacksam. Dagligen går tanken genom mitt huvud, ett litet shit så skönt. Att det kan vara så himla skönt att få vara frisk. Att det är så saligt att inte behöva gå omkring och bäva.

Peppar, peppar. Ta i trä.

Musikalisk knock-out i morgonrusningen

Körde in till stan i morgonrusningen och zappade min vana trogen mellan radiokanalerna.

Min favoritkanal, X3M, råkade spela Adeles "Set fire to the rain" då jag kom in på kanalen. Och det var, än en gång, ett ypperligt exempel på hur bra (och ibland dålig) musik kan föra en till tusen och en platser på en nanosekund.




Den här låten är, utöver det att den är fin, så senaste höst för mig. Den är regn, den är grå himmel, det är en mamma som lär sig lämna sitt barn på dagis, som på grund av det har ett ont hjärta utanför kroppen. Det är också en Micaela som sitter i Böle och blickar ut över regniga tak och undrar vart hon borde ta vägen.

Låten handlar säkert egentligen, enligt Adele och alla andra, om något helt annat. Men, för mig är det en stark underström av sorg och så augusti 2011.

Dessutom får låten mig alltid att tänka på Catzo. Med värme.

måndag 14 maj 2012

Allt tar slut - panik!

Ett av de nya fenomenen som får mig att skaka på huvudet är det här kvällstidningsdrivna "allt tar slut". Och då talar vi om viktiga grejer som smöret. Äggen. Och nu korven.

Tammetusan, så här inför midsommar hotar korven ta slut. Hur, hur skall vi klara oss?

Min avsikt är absolut inte att förringa de svåra förhållanden under vilka producenterna försöker få ekonomin att gå ihop, må det vara svinskötsel, äggproduktion eller något annat det handlar om. Men, det här uppiskandet av smör-, ägg- eller korvhysteri känns inte okej, tänk bara "Afrika" här för en nanosekund eller två.

Dessutom krockar det här "tar slut" alltid med en helg. Nu är det Kristi Flygare (som inte innehåller någon maträtt, såvittjavet) på torsdag, vad skall nu ta slut? Jesus? Den kristna tron?

De torra benen skriker på hjälp

Hej. Ni är en outsinlig källa till information och de bästa tipsen. Jag vänder mig till er för hjälp i följande ärende:

Vilken är det bästa botemedlet mot de torraste, jag upprepar, de torraste vaderna i mannaminne? Vi pratar fnöske här, så det är akut.

söndag 13 maj 2012

Mammas pojke

Jag och den lille var på loppisrunda igår, eller ett besök på ett loppis, då kan man nog inte tala om så mycket runda.

I alla fall, lyckan var stor då vi insåg att det fanns ett rum där man fick plocka med sig grejer gratis. Just i det rummet råkade det finnas en ridhjälm i ganska exakt rätt storlek för den lille. Så, i väntan på den egna lilla ponnyn, är det Seppo som får stå till tjänst:

Jo, fotot är suddigt och under det mesta av kvalitet, men ni vet, full galopp är det som gäller.

Det moderna greppet

Det är med en stor tacksamhet jag firar min tredje mors dag. Tacksam och salig.

Det är också idag jag en extra tanke går till de kvinnor och män, de vänner och bekanta och obekanta, som inte har någon speciell orsak att fira idag. Jag hoppas ni alla ändå sitter under en varm sol och att allt är så bra det kan vara.

Min dag är fortfarande underbar, det moderna jag dillar om i rubriken, det är förknippat med den gåva den lille gjort inför dagen. Han har, med egen svettig hand, på det annars så ljuvliga och moderna dagiset, tillverkat något jag trodde var en påskduk. Jag lärde mig senare under förmiddagen, att det är frågan om en städtrasa. Och den är hur fin som helst, men om fadern i huset senare i höst firas med ishockeybiljetter och bärs eller ens något litet åt det manligare hållet, då kan det hända att jag blir lite till mig. Inte på det roliga sättet, då.

lördag 12 maj 2012

How to treat a lady (inkl. citronpajen)

Det finns alltid orsak att fira. Sin fru, pojkvän, barn eller det enkla faktum att det är söndag i morgon. Då jag dessutom fått några förfrågningar om till en viss citronpaj jag bakade en hel del för en tid sedan, kommer här ett recept i repris.

Låt mig presentera:

Citronpajen

Skalet 3 dl vetemjöl 1/2 dl florsocker 100 gr smör 3 msk vatten

Fyllning 2 citroner 5 ägg 2 1/2 dl strösocker 75 gr smör

Blanda vetemjöl, socker och smör till en grynig deg. Tillsätt vattnet, arbeta ihop degen. Tryck ut degen i pajformen (normalstor form), hacka hål i degen med gaffel och ställ den kallt.

Kläm igång ugnen, 175 grader.

Riv skalet av den ena citronen, pressa också ur saften. Skiva den andra citronen i tunna skivor. Vispa ägg och socker vitt och fluffigt och tillsätt smöret i små, gulliga klickar. Rör i citronskalet och saften.

Häll smeten i skalet och ställ på nedersta hyllan i ugnen i tio minuter. Ta ut härligheten och lägg citronskivorna på fyllningen, i någon trevlig konstellation som möjliggör skärande av pajbitar senare. Ställ tillbaka i ugnen, på samma hylla, i cirka en halv timme.

Så.

Vill du vara extra fin så siktar du över florsocker innan du serverar. Är du riktigt till dig i byxan erbjuder du vispad grädde till.

Så, mommon har rapporterat och du kommer att vara en framgång i köket.

Å andra sidan

Då jag nu inte hade några skrupler och bara lade ut texten om den lille och mors dagsentusiasmen, märkte jag att jag blev väldigt irriterad då shoppingcentret hade anlitat fagra flickor för att dela ut choklad åt mammorna.

Det är det gamla vanliga som lyfter sitt huvud då dagen inträffar, varför är det bara kvinnor som bär ett barn som får choklad? Flickorna som delar ut chokladen har troligen ingen aning om hur många kvinnor och män de sårar genom sin selektivitet? Å andra sidorna är det absolut inte flickorna som gör bort sig i det här fallet.

Jag lutar mot att mors dag och firandet av mamman, det frivilliga firandet, borde få vara privat. I det firandet skall ingen utomstående lägga sig i.

fredag 11 maj 2012

Tala om att ha svårt att hålla sig

Den lille kan knappt bärga sig. På någon vänster har han (på dagis) snappat upp att man skall vara hygglig med sin mor någon dag inom snar framtid.

Följdaktligen går har omkring och sjunger "Ha den äran" och har upplyst mig om att han gjort en present åt mig, något han gjort med händerna.

Det skulle vara korrekt att nu konstatera att firandet av dagar som mors dag inte är så viktigt, men nej, jag kan inte skriva under det just nu.

Jumppasalens topp fem

Okej, ni som läser vet att jag köpte mig livstid på ett gym beläget alldeles utanför ytterdörren till en av mina arbetsplatser. Nu har jag fått min stjärt släpad till stället ett par gånger och skall belöna mig själv med en topp 5 över de olika aktiviteterna som erbjuds.

5. Själva gymmet. Jag har ett gymprogram jag inte nyttjat än. Maskinerna är alldeles för svåra att ställa in, så jag vågar inte gå nära dem.

4. Spinning. Vill du testa hur det känns att dö i trettio minuter? Testa spinning, det är mitt heta tips.

3. Bodypump. För en (mig) person med dålig verktygs- och koordineringskarma är det här helvetet på jorden. Jag hade tolv artiklar järn och mig själv att hålla reda på, det samtidigt som jag skulle "lyfta tyngder".

2. Fitness pilates. Det är som en lite svettigare variant av jogan. Det kändes lite fånigt, men det var okej.

1. Jogan. Okej, allt är piano, du gör grejer i din egen takt och det viktiga är att du kommer ihåg att andas. Helt solklart min grej, andas kan jag ju.

Fortsättning på gårdagens tema

Det där om att våga säga något, jag skrev en ledare under samma rubrik. Om du vill läsa den, så finns den här: Att fråga, se och höra är guld värt.

torsdag 10 maj 2012

Dagens konstiga

Ja, men vem skulle väl ha trott det? Att en annan står där vid halv tre en torsdageftermiddag hand i hand med de andra åttioåringarna och sjunger "Nu går sista visan"?

Nu skall jag sörpla kaffe direkt från assietten och gå lägga mig.

Att våga säga något

Har i några dagar funderat på det här. Med hur svårt det är att våga fråga någon, vän, bekant eller okänd person, hur det står till egentligen. Jag, som kanske också någon annan, skulle önska att jag levde upp till idealet, att jag ser människor och är lyhörd och ja, är en sådan som reagerar på människor i min omgivning.

Jag är väl det ibland. Och ibland misslyckas jag vara det.

Det hände sig för några år sedan, att jag befann mig i en situation där en bekant satt i ett förhållande som inte var det bästa. Det var egentligen mycket långt från det bästa. Det råkade sig så, att just det förhållandet till synes var ett väldigt fint sådant. Då man tittade på det utifrån. Jag kan nuförtiden erkänna att det var ett förhållande jag till och med var lite avundsjuk på - allt såg ut att löpa smort. Den vanliga visan, bra eller till och med mycket bra jobb, fin lägenhet och vackra barn.

Hur det nu kom sig så var jag med om en situation där jag fick en insyn i att allt egentligen stod ganska galet till. Att det inte var sunt för någon part i den familjen att befinna sig i just den familjekonstellationen. Varken för föräldrar eller barn. Och, på något sätt så for det bara ur mig, då jag samtalade med den ena fullvuxna parten, att det ju inte alls behöver vara på det sätt det då var.

Och, det visade sig att den meningen kom att ändra den familjens liv. Genom tårar, ilska och sorg, ledde den öppning jag då gjorde till att livet blev bättre för samtliga inblandade. Jag fick redan då, men också efter den här processen höra att bara det att någon, det råkade i det här fallet vara jag, påpekade att allt inte såg ut att stå rätt till, bidrog till att parterna erkände detta för varandra. Att de efter det här tvingade sig själva att göra något åt saken.

Naturligtvis kändes det inte enbart bra, i synnerhet inte då processen startade, att veta att det var jag som satte igång det hela. Vem vill nu egentligen veta att man är en av många orsaker till att en kärnfamilj splittras?

Men, nu efteråt känns det bra. Jag är stolt över att jag vågade säga något. Att jag just i det fallet inte fegade ur, gömde huvudet i sanden och dillade på om helt oväsentliga saker.

Orsaken till att jag nu helt plötsligt skriver om det här? Jag stod och övervägde här en dag, om jag skulle säga något eller ej, och bestämde mig för att göra det. Efter ett, mitt, hummande om att jag inte vill tränga mig på fick jag som svar, det man oftast ju ändå får.

"Det värsta är då ingen vågar säga något."

Vad skulle Freud säga om det här?

Jag har, i denna arla morgonstund, skrivit några saker som tarvat datering. Genomgående har jag angivit juni som den månad vi lever i just nu.

onsdag 9 maj 2012

Nu bygger vi en önskelista

Det är knasbrådis just nu, det är därför mina inlägg är en centimeter långa. Så, det jag kunde önska mig, det skulle vara att timmarna skulle rusa i lite långsammare takt.

Den lille har önskelistan för veckoslutets begivenheter färdigskriven.

På lördag skall han rida häst och på söndag vill han gå till kyrkan.

Berg- och dalvana

I skrivande stund kan jag meddela att jag blott ser fram emot den stundande Zumbakväll den lilles dagis ordnar med anledning av morsdag. Och om jag ser fram emot det, då är det många saker som är på tok.

Inte för att jag inte skulle uppskatta idén och att få dansa med den lille, men Zumba är ungefär så långt ifrån mig som något bara kan vara.

tisdag 8 maj 2012

Jag står här vid skampålen

Jag är helt tydligt inne på pinsamheter och skam just nu. Vi kan undersöka orsaken till det senare.

Just nu är det följande avslöjande jag vill göra. En del av er kanske vet det, att jag har "kort" hår. "Kort" i och med att det just idag är långt, för långt. Ni vet hur ofräscht det är med korta frisyrer som fått bli för långa? Det är jag det.

Du kan gärna kombinera det här med smutsigt hår. För, då man skall låta frisören färga håret, då skall håret gärna vara smutsigt.

Jo, jag skall gå till frisören idag. Cirka tre månader har gått sedan senast.

Du skrattar säkert gott då du hör att jag idag ville ta bort ett nagellack som hängt på naglarna för länge, men inte hittade ett medel som bet på det lack som är kvar.

Fräschören personifierad, det är jag det.

Handuppräckning?

Är jag den enda som ibland tycker att det är lite skönt då ett möte som just skall börja blir inhiberat?

Om inte annat så kan man ju vara glad för att man får en massa annat jobb gjort under den tid som var reserverad för mötet.

måndag 7 maj 2012

Bojkott?

Jag tittade genom sökorden som leder till min blogg. Jag tycker ofta att de är roliga och ibland leder sökorden mig in på, ja, någon form av tanke.

Nu hade någon läsare - hej, bara! - sökt på order "bojkotta Tarjoustalo" och jag kan bara säga, nej, det kan jag inte påstå att jag gör. Jag kan inte för mitt liv komma på att jag skulle köpt något på just Tarjoustalo, men jag skall erkänna att jag tycker att varuhus som har brett mellan väggarna och högt till tak - det vill säga säljer underligheter man inte ens visste existerade, ja, de är fascinerande. Man, det vill säga jag, kan gå gång upp och ner och bara gapa och förundra sig.

En sak bör erkännas. Lidl har jag inte satt min fot på.

Barnets egenheter

Fua har skrivit ett helt underbart inlägg om sitt fina nakibarn.

Inspirerad av det inlägget började jag rada upp franska streck om den lilles egenheter. Eller egenheter och egenheter, det är ju svårt att se egenheterna då barnet är så speciellt och fint, ja, ni vet. Men, saker jag hoppas komma ihåg om den lille också då han är större:

- strumporna också här, strumpbyxorna i synnerhet får inte korva sig. Då blir det argt.

- han avskyr nattsocka. De åker tvärav, om han hinner åker de av innan han somnat, annars klär han dem av sig i sömnen.

- klott runt munnen. Den lille får spader om han är klottig runt munnen då han äter. Här skall det minsann torkas - och gärna med serviett.

- helst av allt vill han dricka ur stora barns kopp, det vill säga Muminmugg. Ni kan bara ana er till med hurudan precision han väljer motiv på muggen.

- han äter bara med bestick för fullvuxna.

- han får spader då det väser i näsan. Ni vet, inte snuva, men inte fri passage heller. Problemet är att vi bara är halvvägs i snytskolningen.

- den lille fullkomligen avskyr att sova under täcke. Det går inte. Han blir rabiat, vaknar om man i smyg försöker bädda in honom då han sover.

- då den lille springer, lägger han sitt huvud på sned på ett alldeles förtjusande sätt, svårt att beskriva i ord, men ser oerhört fint ut.

Detta som en inledning. Det finns fler, jag lovar.

söndag 6 maj 2012

Om jag får välja

...så föredrar jag att den lille sover dagssömn på två-tre timmar, det är det normala under veckosluten. Inte att han gör som idag, det vill säga skippar dem helt.

lördag 5 maj 2012

Saker jag inte förstår

Det finns så många saker jag inte förstår.

Som parhus. Varför bor man i parhus? Alltså, egentligen vill man bo i ett egnahemshus men vågar inte? Man vill liksom ha en, bara en, grannfamilj man kan bli osams med?

Fullvuxna som inte kan simma? Under vilken sten har man bott om man inte kan simma? Finland - de tiotusen sjöarnas land att drunkna i.

fredag 4 maj 2012

Skall vi fortsätta med allt det pinsamma?

Ok, jag kan öppna:

Och känslan, då man fipplar med telefonen, ströläser och klickar på FB via telefonen och inser att man tryckte "lägg till som vän" på en person man egentligen bara spionerar på och absolut inte vill att just den personen skall veta just det.

Nu står jag tyst och sparkar småsten, inser och befarar att ni kanske inte har en endaste liten pinsam detalj ni kan dela med mig. Uh, skammens bleka rodnad.

Nu vänder det!

Vet ni, april var en riktigt kass månad. Då jag är gammal och sitter i en gungstol, kommer jag att (förutsatt att jag inte är akut senildement) komma ihåg april 2012 som månaden då vi inte var annat än sjuka. Samtidigt, om vart annat, ofarligt och allvarligt.

Nu ser det ut att vända. Peppar, peppar, ta i trä.

Jag ser verkligen fram emot mindre av det här:

Bråd dag

Dagen inleds med bråda tider. Jag somnade mitt i planeringen igår, så vill du så får du gärna ge förslag på följande inläggsrubrik. Tack!

torsdag 3 maj 2012

Såhär får du inga kompisar

Oroväckande drag upptäckta i undertecknad under de senaste dagarna:

- jag blir riktigt irriterad på allt strunt som sänds på tv. Så arg att jag skäller på tv:n, dem som är i programmen och dem som gör kanalerna.

- jag bli arg på kvällstidningarnas rubriker, tomma skandalrubriker som inte innehåller någon nyhet alls.

- jag blir arg på dålig musik på radion. Jag vill höra bra musik eller prat.<>

Jo jag vet, det är bara att stänga av eller att låta bli att läsa. Men, jag vill ju både se, läsa och höra. Det är väl bara att erkänna det bekännelsen skriker, att jag blivit ett gammalt, gnälligt fruntimmer.

Men, nu är ju skampålen uppställd, så det är bara så du börjar häva ur dig om du har något argt som ligger och trycker över bröstet. All irritation i samma bytta, så kan vi glömma det sen.

Hjälp Grekland på fötter

Jag, eller min kropp egentligen, har bestämt sig för att hjälpa Grekland på fötter igen. Jag gör mitt bästa för Greklands BNP genom att bälga i mig följande:

Bild lånad från gastronord.se.

Grekisk, avrunnen, youghurt med trögflytande honung. Omnom.

Jag vet, jag vet. Same, same finns alldeles i hemknutarna och det gröna alternativet använder jag för det mesta. Ovan nämnda äter jag blott vid speciella tillfällen, det vill säga då den går att få på det lokala haket.

Nej. Jag fick inte betalt för detta inlägg. Förhoppningsvis kom inga djur heller till skada under produktionen av detta inlägg.

Har jag sagt det, att det är farligt för mig att hitta mat jag verkligen tycker om? Jag kan få månadslånga hang-ups på en enda maträtt.

Naaawww

...och känslan då man ser att barnet döpt morsdagskortsteckningen (förlåt) till "Jag och mamma dansar".

Alla bara "naaawww".

onsdag 2 maj 2012

Överlevnad

Jag överrumplade mig själv genom att gå på ett pass "fitness pilates". Jag kan bara säga att det var rätt långt från både fitness och pilates.

Jag är så chockad att jag sökte min blogg under rubriken Nickby orienterar...

Nu får det vara slut på det här

En snabbis mina (finländska) vänner:

Kommer någon av er, på rak arm, ihåg vart man skulle vända sig för att få ett stopp på försäljning och marknadsföring per telefon? Jag blir alldeles överöst av samtal, främst gällande tidningsprenumerationer och nu orkar jag faktiskt inte mer.

Till alla som säljer och marknadsför per telefon; det är inte er det är fel på. Det är mig. Men, jag tycks vara sådan att jag tar illa upp om man inte uppfattar att ett nej är ett nej också i den här frågan.

Dagens pinsamma erkännande

Då man läser andras bloggar, vilket man ju gör, händer det att man (läs jag) slås av det lilla avundet. Hur kan det komma sig att alla andra många gånger om dagen har både roliga, allvarliga, finurliga och fina, överraskande saker att skriva om? Allt kompat med foton som ser ut som om skribenterna dygnet runt har en proffsfotogra hasande i hälarna.

Samtidigt som bilden inne i mitt huvud ser ut som en tom gata i en westerfilm. Med sådana där gräsbollar som det enda som rör sig i bilden.

Jag har ju lärt mig det, att kreativiteten flödar som bäst då man jobbar som hårdast. Jag har försökt följa det, genom att till exempel innan jag somnar gå igenom dagen och tankarna och skriva små, icke-synliga, radanmärkningar om saker som kunde bli blogginlägg.

Det fungerar, ibland. Ibland går det som det gick igår, det vill säga att jag somnar innan jag hunnit tänka en enda tanke. Och det, vettni, det resulterar i blogginlägg som det här.

Nu är jag nyfiken på andras bloggande. Är det så att det bara är flow hela tiden, så fort ni har en stund över, så sätter ni er vid era bloggar och tankarna och texterna bara flödar ur er? Eller? Finns det någon systematik bakom det hela?

tisdag 1 maj 2012

Alla andra mår pyton

...och vi firar att vi mår bättre.

Hoppas ni har en solig och rolig valborg!