Inte dänga huvudet i glastaket, kvinna

Lagom efter en solig och harmonisk morgon i det Römanska residenset, tänkte jag ta upp en sak jag stött på några gånger efter nyheten om det nya jobbet för ett par veckor sedan.

Jag har, några gånger, fått förklara hur jag och vi resonerat då jag beslöt mig för att byta jobb. Nytt jobb, nya utmaningar, mycket jobb och långa dagar, det i kombination med den lilla familjen, med ett nav som stavas den lille.

Och det är ju inte så att jag inte funderat. Och övervägt. Och ändå landat på att jag byter. Främst för att jobbet är så oerhört lockande, det känns så otroligt fint att jag får chansen att göra det här.

Men också för att jag vill, ja, det är ju obevisat än så länge, men antingen visa eller åtminstone försöka visa att det går att fortsätta jobba, kanske till och med med mer krävande uppgifter efter att man blivit mamma och varit borta ur arbetslivet en längre tid. Jag vill, genom dethär bytet av jobb, vara en del av det som bidrar till att en förälder inte automatiskt förväntas jobba med lite lättare uppgifter i några år eller för alltid, efter att ett barn anlänt i familjen.

Vis (?) av att ord läses med förstoringsglas då det handlar om jobb, i och med att en del av er vet var jag jobbar nu och också vet var jag kommer att jobba i framtiden, så vill jag bara säga den här saken också här. Jag trivs förträffligt fint på mitt nuvarande jobb, många av mina närmaste vänner finns på jobbet och jag kommer ypperligt väl överrens med chefen. Det nya jobbet, det känns bara så absolut rätt just nu.

På något sätt tror jag att det är många små olika bitar som faller på plats, också i det här fallet. Då allt är så bra som det kan vara, det är väl just då man kan ändra kurs?