måndag 25 mars 2013

Ett före och ett efter

En av de där perfekta dagarna. Dagen som är så perfekt att du i kvällningen faktiskt kommer ihåg att säga det högt, konstatera det inför den lilla församlingen, att det har varit en perfekt dag.

En lördag inte helt olik de helt vanliga lördagarna. En runda på loppis, en tur i en främmande matbutik, det främmande får helt vardagliga matvaror att kännas nästan exotiska. Dagssömn och en välstädad lägenhet. Vårsol som avslöjar att man gott kunde ha städat lite bättre, men inte något som inte alla knippen av tulpaner skulle klara av att skyla över.

Vårsolens värme i kälkbacken. Glada barn och lika glada föräldrar. En vådlig vurpa som vänds till att ingen annan i dagiset någonsin, någonsin kört så fort och gjort en lika fin volt.

God mat, en avrundning i form av det som kan kallas en hederlig familje- och filmkväll. Till och med popcornen är hemmapoppade. Barnet smakar för första gången med salighet i blick på lösgodis och allt är, just det, perfekt.

För en gångs skull kommer du ihåg att säga det, att det har varit en perfekt dag. Som en omfamning för dem du delat dagen med. Som ett tack, utan egentlig mottagare, mer på måfå, ett tack utifall att det finns någon som registrerar det.

Och då, mitt i det perfekta, mitt i tacksamheten, mitt i lugnet och i ron.

Ett samtal. Du tittar på displayen och något går längs ryggraden. För någonstans vet du, utan att ens ha hunnit svara, att det inte är ett efterlängtat samtal, inte ens väntat.

Och bekräftelsen, att du hade rätt. Det kalla kramar lite hårdare och du känner dig hård och kall och konstaterar, samtidigt som du lyssnar och pratar, att det faktiskt stämmer. Att man, då man får det samtalet, faktiskt inte känner något. Att man tittar på sig själv lite utanför. Ser, att jo, där står hon och hon reagerar inte nämnvärt och det tar tydligen en väldigt lång stund innan det sjunker in i henne.

Och tillbaka i den egna kroppen då det börjar sjunka in.

Då det börjar sjunka in. Att den här samma perfekta dagen, då fattar döden mammas hand. Den här samma perfekta dagen, då vi känner att livet kanske ändå kommer att spricka ut i vår vilken sekund som helst, då omfamnas mamma av det som innebär början på slutet.

En sista tågresa till det som ännu fanns. Några sista dagar, timmar, tillsammans. Hand i hand med sorgen, glädjen. Över att ha hunnit fram, över att ha hunnit fram för länge sedan. Glädjen över att förlåtelsen vunnit över förståelsen.

Och ett sista andetag, en tisdag då också solen lät bli att lysa, lät bli att väcka till liv. En tisdag då döden, på något sätt efterlängtat, drog det längre och sista andetaget.

Ett före och ett efter.

fredag 15 mars 2013

Detaljer

Det är små, små detaljer som dyker upp ur mitt minne. En del dyker upp som små överraskningar, en del har funnits med mig länge.

Små detaljer jag kopplar ihop med nära människor.

Som nyss då jag bytte strumpbyxor (fråga mig inte varför) så såg jag det framför mig. Älskade farmor Saga och hennes bestyr då hon klädde sig i strumpbyxor. Var gång det hände så klädde hon sig i de tunnaste av bomullshandskar, först efter det drog hon försiktigt upp nylonet längs benen. Älskade farmor Saga.

Mina systrar, älskade systrarna som jag ju kommer ihåg tusen och en grejer med och kring. Ett minne som sitter så det känns är då jag i mina tidiga tonår klippte deras hår. Allt från det att jag tvättade deras långa, långa hår - det ena ljust, det andra mörkt - i lavoaren (i bästa salongstil) till själva klippet - det minnet sitter nära mitt hjärta.

Vännen, som alla gånger vi var ute i sus och dus, i omgångar frågade mig om hon var röd i ansiktet (vilket hon blev ibland då vi var ute på galej). Som jag saknar den frågan idag.

Jo jag vet, jag håller på att bli en sentimental gammal gumma. Eller, jag är väl det redan.

onsdag 13 mars 2013

Vad skall de säga på torget?

Lyssnade på en dam som pratade på radio i går.

Ämnet var päls och damen berättade att hon drog sig för att gå ut i pälsen om hon bara hade ett ärende ner på stan. För vad skulle ortsbon tycka? Ortsbon skulle säkert tro att damen i fråga trodde något om sig själv.

Men, som damen sade, åkte hon till Åbo eller Helsingfors, då kunde hon nog dra pälsen på sig.

Har hört samma fenomen rapporteras från mindre orter. Att man, om man är man, inte till exempel skall klä sig i linnebyxor. För det är inte okej. Hatt och keps är också no-no, och ja, det är bäst att skippa alla färgglada kläder. Beige skall det vara.

Men på riktigt, år 2013? Kan man sticka i ögat på grund av tex. ljusblått och en keps? Tydligen.

Nåja, jag är nu ett sådant klädmonster, på det sätt att jag inte noterar så långt vad jag har på mig, att jag är förbluffad över att man borde tänka på det här?

tisdag 12 mars 2013

Det stora lilla barnet

Vi har som bäst besök av en familj med barn, en liten en på ett år och fyra månader.

Det var många tankar som for genom huvudet då jag tittade på vår version av den lille tillsammans med den andre lille. Att det tyvärr är sant, att man glömmer så mycket.

Jag kan inte riktigt komma ihåg vårt barn som ett och fyra månader. Det finns naturligtvis mängder av foton och film, men jag måste titta på dem för att komma ihåg exakt hur vårt barn såg ut som bebis. Mer kommer jag ihåg hur det var då han började prata, hur hans personlighet har utvecklats. Är jag en typisk torris, eller?

Det var också fascinerande att se hur "stort" vårt barn blev då det fanns en mindre i huset. Bebisen råkade krypa in i väggen, med tårar som följd och den lille redogjorde för att han inte gjort något och hur det hela gått till. Jag hörde, eller såg, hur dagiset - på ett positivt sätt - lärt också honom att redovisa saker för fullvuxna.

Min lilla bebis. När blev han så här stor och förståndig?



Ljuvlig har han varit hela tiden.

fredag 8 mars 2013

Utan att ha en aning om vad jag drömde om

Fäster gårdagens ledare i bloggen, tar den med mig i mitt eget arkiv.

"Jag drömde många gånger om att socialen skulle komma och hämta mig och mina syskon. Utan att veta vad jag egentligen drömde om, drömde jag om socialen som en räddande ängel då alkoholintaget i familjen tog överhanden, då misshandel ägde rum."

Hela ledaren kan du läsa här.

tisdag 5 mars 2013

Till minnet av ett barn

Ångesten. Det har säkert inte undgått någon i vårt avlånga land att rättegången mot paret som hade livet ur en åttaårig flicka mitt i morsdagsfirandet i fjol inleds idag.

Min ångest är inget, absolut inget jämfört med det lidande barnet utsattes för, men jag känner den välla över mig igen.

Ångesten.

I stället för att gotta oss i rättegången, hur försvaret försöker rentvå och den andra parten påpekar och upprepar alla vidrigheter som barnet utsattes för kan vi väl sysselsätta oss i andra ändan, ja?

Påminna oss själva om att vi finns till för att skydda och älska barnen, oavsett barn. Ingripa då barn behandlas fel, också om det inte är vårt eget barn. Och jobba för ett på riktigt fungerande barnskydd i vårt land.

Kan vi göra så? Kanske det kunde vara ett sätt att hedra det barn som inte fick uppleva oss göra just det.