onsdag 19 december 2012

Sömsmån

Mycket prat om vad man ser mest fram emot med julen.

Jag ser fram emot att ens för några dagar få låta bli att lägga pussel. Ni vet det här evinnerliga pusslandet med att få vardagen att gå ihop. Vardagspusslet.

Vi har, som ni kanske vet, inget egentligt nätverk av släktingar i vår absoluta närhet. De närmaste släktingarna bor sisådär 230 kilometer ifrån oss. Vi är rätt minutiösa på att planera, det innebär att vi till exempel i god tid kontaktar de släktingar som ofta väldigt gärna ställer upp och hjälper till.

Den enda gång det blir tajt, det är då det händer akuta grejer. Akuta eller små grejer.

Som igår, på grund av arbete befann vi oss i en situation uti vilken ingen av oss kunde hämta den lille från dagis. Vi fullvuxna, på skilda håll, skulle försena oss från dagishämtning med en och en halv timme.

Det känns så knäppt att kalla in människor från andra delar av landet för en timme eller två. Så, vi beslöt oss för att kolla med en av de familjer vi umgås rätt mycket med, med barn i samma grupp som den lille, om den lille fick följa med dem hem för en timme eller två.

Det var en rätt hög tröskel för oss att ta oss över. Att be en vän ta hand om barnet. Dels för att det var första gången den lille skulle hämtas av någon annan än oss eller farföräldrarna, det igen för att man, vi, ju inte vill vara till besvär.

Och det är ett underbart område vi bor på, med alldeles underbara vänner i samma hus och kvarter. Naturligtvis skulle den lille få följa med den andra familjen hem, det var svaret vi fick redan senaste vecka.

Lättnaden, lättnaden och lilla känslan av att vara till besvär. Men lättnaden, det finns alltså på riktigt en sömsmån.

Ända tills vi dagen innan d-dagen, missinatten, får veta att sjukdom drabbat familjen som skulle ta hand om den lille.

Uh. Sömsmånen. Sömsmånen. Var finns den?

Men, de finns. Mitt i natten fick vi beskedet att en annan familj tar hand om den lille under de två timmar det gällde.

Tacksamheten. Den stora tacksamheten.

Det är det här som kanske tär mest, att det är så tajt.

Det är det jag ser fram emot med julen. Att få lägga pusslet åt sidan. Att bara leva utgående från de önskemål jag och vi har under några dagar.

tisdag 18 december 2012

Alltså, när kommer tomten?

Det här är första julen som den lille uppfattar att någon hittat på en sagofigur som kallas jultomten.

Som, jag upprepar, som han väntar:


Också här ett bildbevis, det bor också en andra fullvuxen person i vårt hushåll. Trodde ni inte, eller hur?

Natt, natt

Man vet att man är trött då det första man gör då klockan väcker en, är att man räknar hur många timmar det är tills man får gå lägga sig igen.

måndag 17 december 2012

Tajt

Jag bestämde mig för flere år sedan att jag inte skall klaga på vädret. Just nu är det väldigt svårt att hålla sig, väldigt svårt.

Lägg till en natt med minimalt med sömn (barnet är förkylt och drömmer de mest intrikata drömmar (vad sägs om ett hundsläp med ett par hundar, med något "svart" i vagnen som försöker komma in genom fönstret?)) - och frågan är varför all den vila man kanske lyckats skrapa ihop under veckoslutet går till spillo under den kritiska natten?

Förde bilen på reparation - och det är ganska knepigt att a) hitta en tid som passar mig, b) få en tid hos reparatören och c) se till att dessa två passar ihop. Det var fråga om två timmar under vilka jag annars hade förberett julfirandet (det går på två timmar, jojo), men prioriterade bilen, i och med att den skall ta oss till ett julfirande. Efter en och en halv timme visade sig att just den här reparatören inte kan reparera felet på bilen.

Uh, uh, uh och jag bara gnäller. Men, det är bara en vecka kvar till jul och sen efter det skall vi alla veta att samtliga (nåja, de som har jobb) skall jobba längre och för sämre lön!

Hurra, säger glädjeflickan och drar något gammalt över sig.

fredag 14 december 2012

Zusammen

Jo, jag vet att ni dag ut och dag in går omkring och tror att jag bara publicerar bilder på något random urgulligt barn. Aldrig, aldrig ser ni ett bevis i form av bild på att vi faktiskt ingår i samma familjeenhet.

Nå, nu. Som förlösande faktor inför ett glatt veckoslutsfirande skall ni få bildbevis, vi ingår i samma förstärkning:


Vi är, som ni ser, jättebra på att titta in i kameran. Och naturligtvis sitter vi och glufsar i oss postvaccin-sockerbulle då vi fastnar på bild.


torsdag 13 december 2012

Fördelen med att vara förälder

...det är att man får göra allt möjligt knas. Att man blir påmind om allt möjligt knas man glömt under år man varit upptagen med att vara vuxen.


Dagens bästa tips, var bestämd

Peppe skrev ett inlägg i går, en fundering kring hur olika kvinnor och män uttrycker sig. Du hittar inlägget här.

Jag diggar Peppes tanke om att alltid ta vägen via "vad skulle en medelålders man göra..." och märker att jag redan nu formulerat mig lite annorlunda än jag annars brukar.

Det (o)roliga är att jag tycker att jag låter rätt burdus då jag skalar bort det vaga, det involverande.

Men, kanske det bara är lättare att förstå vad jag är ute efter om jag försöker uttrycka mig som en medelålders man?

onsdag 12 december 2012

Ni har väl noterat det?

Att det mest hedervärda och eftertraktade arbetet inte bara i Borgå, utan i hela landet, att kröna Borgås lucia - det sköts av den mest rätta människan i hela världen!

I morgon, klockan 1800, är det Anne som sprider ljus i Borgå!

Dagens skratta högt:

Den här bilden sitter bara så bra just nu:


Den får mig att skratta högt, jag vill ha den där katten sittande i min soffa. Och nej,
den lilla kissemissens budskap är inte riktat till er.

Bilden är lånad, från en sida på FB som i sin korthet heter Fuck off.

måndag 10 december 2012

Egen leksak medtages.

Det är leksaksdag på dagis.

Den lille tog med sig julgransstjärnan.

lördag 8 december 2012

Ett stilla tack

Tack.

Tack för alla fina svar på mitt senaste inlägg. All respons, via bloggen, via mail, via telefon och helt i det levande livet - tack.

Jag är överväldigad. Och på något sätt tagen av det, överraskad av att det fortsatt - år 2012 - är så svårt att tala om det här.

Många har frågat mig hur det är nu. Inte på så sätt att det skulle handla om om jag har pengar eller ej, men om jag fortfarande bär den här delen av barndomen med mig.

Oh, ja.

Som liten - jag tror att jag berättat det här för er tidigare - drömde jag alltid om att ha en kakburk hemma. Redan som liten bestämde jag mig för att alltid ha kakor (fisv. kex) hemma då jag blev stor. För mig innebar kex hemma att allt var bra.

Jo. Vi har alltid kex hemma.

Jag är en mathamster. Sätt mig i köket och jag kokar mat för en hel armé. Det skall alltid finnas och bli lite över (som man använder och återanvänder). Jag kokar hur mycket som helst, här skall ingen bli utan och skulle någon oanmält dyka upp så matar jag också denne.

Hade jag pengar, vore jag också en fyrkhamster. Skulle jag få välja skulle jag sy in eventuella överloppsmynt i madrassen, bara för att veta att det finns en reserv någonstans.

Reserver är, och det gäller allt och samtligt, väldigt viktiga för mig. Jag måste alltid veta att det finns lite mer, att det finns något att ta av om det kniper. Det är det som mest av allt kommit att prägla mig efter min tid som liten.

Och så finns det så mycket vackert också.

Min kärlek till de syskon jag delade hem med. Känslan, den jag inte kan förklara, att vi vet att vi klarar vad som helst. Först tillsammans, men också på skilda håll.

Stoltheten över att sitta här, just här. Mitt i livet. Som är så mycket mer än bara okej. Att veta att jag kom hit på egna, fattiga ben.

Tack än en gång för all respons och kärlek.

måndag 3 december 2012

Rikedomen, överflödet, pengarna


I HS månadsbilaga skriver Saska Saarikoski om Tiina Rosenberg. Det mina ögon inte kan släppa, det är det ni ser här ovanför. ("Familjen var inte fattig, men inte heller rik - i synnerhet inte i finlandssvenska mått.")

Jag blir alldeles matt, det känns galet att man och jag, fortfarande - år 2012 - är tvungen att säga det.

Alla finlandssvenska familjer är inte förmögna. Inte ens rika. En del har bara normalt mycket pengar och en del har inga pengar alls. Det finns fattiga finlandssvenskar, hur svårt kan det vara att förstå det?

Om man inte tror det, kan jag nämna ett exempel.

Jag själv.

Jag är uppvuxen i det som idag skulle kunna kallas en allt från normal familj till en fattig familj.

Bilder, minnen dyker upp i min frustration.

En höst gick jag långt i in i oktober med sommarskor utan strumpor. Inte för att jag ville verka tuff, utan för att det inte fanns pengar att köpa nytt.

Jag har skickat iväg mina syskon på klassresa helt utan några som helst fickpengar. Inte för att det var ett roligt test, utan för att vi inte hade några pengar.

Jag har gått till skolan utan skolböcker. Inte för att inte stämplas som plugghäst, utan för att böckerna var för dyra.

Pengar jag har fått i gåva har försvunnit på vägen. Inte för att jag bodde med onda, men pengarna behövdes till mat.

Jag har promenerat alla mina resor till skola och stall. Inte för att motion är viktigt, vilket det är, men vi hade inte råd med cykel.

Jag har blivit mobbad för att jag alltid använde samma jeans i lågstadiet. Inte för att byxorna var snygga, utan för att jag bara hade ett par.

Jag har en enda gång stulit. Jag tog en tia (mark) ur en ficka och blev omedelbart ertappad. Det var den enda tian som fanns i hela huset. Det var de enda pengarna som fanns i huset.

Jag grät en hel natt för att jag inte fick gå på disco. Vi hade inte råd att betala inträdesavgiften på några mark. I den natten har jag än i denna dag på något sätt koncentrerat vår fattigdom. Jag kommer ihåg att jag föreslog att jag skulle gå och panta flaskor, det för att skrapa ihop de mynt som behövdes. Men, det gick inte. De flaskor som eventuellt hade funnits, de fanns inte mer. De hade behövts för annat syfte.

Att komma och påstå att vi alla lever - och alltid har levt - i ett överflöd, det är så otroligt fräckt. Jag har försökt förklara det tusen och en gånger, att det det är okej att säga att "alla finlandssvenskar är rika" kan göra det väldigt svårt för den fattiga finlandssvensken att erkänna det. Att den är fattig.

Att sticka ut som fattig kan vara svårt. Att sticka ut som fattig då normen försöker få det till att man då faktiskt sticker ut, kan göra det omöjligt. Jag menar, hur misslyckad är man om man lyckas bli fattig till och med som finlandsvensk?

Kombinera det pinsamma misslyckandet med att man kanske drar sig för att söka hjälp för att de finlandssvenska kretsarna är små, att det är svårt att sköta ett sådant här ärende utan att en massa människor får veta det.

Vi och vår familj, oh ja. Vi försökte leva så att ingen skulle märka något. Oj, så vi försökte. Men lik väl var vi, om inte alltid fattiga, så långt från monetär rikedom man bara kunde vara. Mätt med vilka mått som helst.

Med detta vill jag inte säga att det är lätt att vara fattig på något annat språk heller. Att vara fattig är inte lätt på något språk.

söndag 2 december 2012

Kort notis

Den lille gömmer de herrliga kroppsdelarna och leker flicka. Då jag frågar honom vad han heter som flicka är svaret snabbt.

"Mamma".

Det var nyheterna i korthet från Nickby.

Det är något visst med barn som sover

Det rofyllda, det sköra, kärleken.

Jag kan inte titta mig mätt på det här: