onsdag 30 november 2011

Fördelen med att vara skilsmässobarn på sjuttiotalet

Marica undrar i inlägget under, vad det är för progressiva dockor jag lekt med då jag var liten. Jag skall förklara.

Men, först. Jag är alltså ett skilsmässobarn, ett sjuttiotalsskilsmässobarn.

Det ledde, bland många andra saker, till att jag blev fullkomligt överöst av leksaker. Det var min styvfar som försåg mig med sådana.

Bland annat två dockor. En docka var av den sorten att man kunde lägga in små minilp-skivor i ryggen på dockan. Då dockan hade tutt (napp, för eventuella svenska läsare) i munnen var den tyst, men tog man ur den, så började skivan spela. Som om dockan sjöng. Den här dockan, den hette Anders. För den hade, utöver en skivspelare i ryggen, en pillesnopp.

Sen var det Stefan. Den andra dockan. Som också hade pillesnopp. Att han hade pillesnopp, det var inte lika begeistrande som att han var mörkhyad.

Anders och Stefan, mina favoritdockor. Det är synd att min mamma varit så effektiv att hon städat och slängt bort ett helt sjuttiotal.

tisdag 29 november 2011

Skammens bleka rodnad

Ja, tanken är inte att jag skall nyttja denna privata blogg för allt för mycket jams om mina mer eller mindre professionella utsvävningar, men just nu är jag tvungen att göra ett undantag.

Jag har nämligen (skriver hon, snusförnuftigt) författat min allra första ledare, per egen hand. Om du har en stund över, eller är annars bara är intresserad av att titta på hur det ser ut, så hittar du min första ledare här.

Erkännas bör, att det fanns en liten tröskel jag måste kravla mig över innan jag fick ut den första texten i ledarformat. Jag, som nu annars tycker att det är rätt lätt att skriva, tyckte helt plötsligt att det kändes så allvarligt att figurerar i ledarformat.

måndag 28 november 2011

Yrsel

Jag vet inte hur det är med er, men jag drabbas ibland av tvångstankar om nätterna.

Det är i ett lustigt mellanläge mellan sömn och vaket tillstånd en del (riktigt knäppa) tankar snurrar omkring som den omtalade hamstern i sitt hjul. Oftast är det nog djupare i sömn än i vaket tillstånd de riktigt sjuka tankarna roterar.

Och ni bara, får jag ett exempel?

Nåjo. Härom natten vaknade jag riktigt trött och utmattad och undrade naturligtvis vad det var som brydde min hjärna. Då jag var närvidalag vid medvetande insåg jag att jag legat i flera timmar och funderat om den lille jobbar på annonsavdelningen eller om han är redaktör.

Red. anm. Den lille = min son. Det finns ingen på någon av redaktionerna jag jobbar på som jag kallar "den lille".

Ask me about my life

...and I will show you this:

torsdag 24 november 2011

Genansen, genansen

Ok. Nu får ni lov att inte krevera. Om ni kreverar, så lär ni göra det av ett skratt och det är väl kul att gå hädan då man är riktigt glad?

I alla fall. Jag måste erkänna en sak. Jag har en klippbok som handlar om mig själv. Åh, så jag önskade att jag kunde säga att det är min mamma eller någon annan kär släkting som klippt och knåpat, men, så är det inte.

Jag har, med egen hand, byggt på en bok som handlar om mig.

Hur pinsamt är det egentligen, på en skala 1-10? Vem har jag tänkt skall läsa den boken? Det är ju - är jag alldeles övertygad om - ett straff värre än en länga med flyktigt bekantas diaserie från semestern till Kanaljeholmarna. Uh. Skammens bleka rodnad.

Orsaken till att jag drämmer upp kalla fakta om klippboken just idag, det är att det blir lite knepigt att hålla mig ajour med alla klipp om mig själv, det i och med de två egna tidningarna...

I dagens upplaga av ÖN finns jag på sidan 2, 14, 15 och 24.

Hjälp mig lite här, ja?

Ni vet att jag finner sökorden som leder till min blogg mycket intressanta.

Det händer ibland att jag faller över ord och meningar bland söken, ja, som jag inte ens förstår. Ett exempel ur nattens skörd:

androm till varnagel till yttermera visso

Uh. Det enda jag kan säga är att det låter farligt. Jag skulle undvika det där om jag vore du.

onsdag 23 november 2011

Den allsmäktige

Som alla andra finländare, diskuterar den lille och jag hur mörkt det är just den här tiden i ett vått november.

Under vår promenad till dagiset denna morgon undrade jag vad vi borde göra för att det skulle bli ljust igen (ja, kanske en lite abstrakt diskussion för en snubbe på dryga två? Eller hans mamma?) - och den lille kom med ett briljant förslag.

Han tyckte att vi kunde tända solen.

Smart, tyckte jag. Och fortsatte genom att undra vem det är som kan tänkas tända solen?

Den lille levererar, blixtsnabbt svaret:

Mamma.

För en liten stund kände jag mig rätt allsmäktig.

tisdag 22 november 2011

Den långsamma transformationen

Mammor (det gäller kanske pappor också?) får ibland besvara frågan hur de förändrats efter att de blev föräldrar.

Inte för att någon frågat mig detta på länge, men jag tar en runda via ämnet i alla fall.

På ett sätt tycker jag inte att jag förändrats speciellt mycket, jag tänker långt i samma banor, min humor är den samma (med lite fler inslag av kiss och bajs) och jag är fortsatt en hemmamus. Jag tycker fortfarande om att ta ett glas vin och tycker om att hänga på stallet.

Det som har förändrats, jag är verkligen inte den som kan säga att inget förändrats efter att jag blev mamma!, är ändå rätt många saker.

Den mest märkbara skillnaden, som jag egentligen uppskattar mycket, är känslan av att mycket av mina känslor finns utanför min egen kropp. Många av mina känslor är förknippade med någon helt annan än mig. Som jag sagt tidigare, att ha barn, det är för mig som att leva med hjärtat utanför kroppen. Det handlar främst om kärleken, men också rädslan och smärtan. Ni vet det lilla "tänk om", som man så lätt tar med sig.

Samtidigt som jag går omkring och tänker tänk om, tänk om..., så har den lille fört med sig en förmåga att få mig att verkligen finnas i nuet. Inte för att jag speciellt mycket hattat omkring i varken den förflutna eller i det kommande, men nu kan jag verkligen fokuserat bygga legohus i timmar.

Det som förändrats rätt totalt, det är sättet på vilket jag uppfattar nyheter i vilka det figurerar barn. Tidigare hade jag ett rätt litet hum om vad man pratar om då man pratade om en tvååring, men nu, då jag ser att en pappa bränt upp sitt barn med samma födelseår som den lille, då blir jag alldeles flisförtvivlad. Då jag ser att en tvååring, eller vilket barn som helst, irrat runt i skogen i timmar eller dagar vill jag bara gråta.

Att jag, som många andra föräldrar, grubblar en del över dödligheten, min och andras, är en självklarhet.

Sen, allt det andra. Allt det glada, allt det med blott positiva förtecken. Det jag inte såg komma innan jag satt här. Den himlastormande kärleken till en helt ny typ. Mängden skratt som en liten typ för med sig. Innerligheten, samhörighetskänslan i det som är vår nya familj, En familj på tre.

måndag 21 november 2011

Working girl

Herredumilde, så tråkig jag är.

Jag har blivit typen som bloggar vardagar, mellan nio och fem.

Är det okej med öppethållningstider på bloggen?

fredag 18 november 2011

Det var inte jag

Det var mamma och det var farmor Saga.

Då man får frågan (och det händer ju) vilken är din favoritnågonting, då gäller det att veta svaret.

Fråga: Favoritfärg?
Mitt svar: Grön.

Förklaring; min mamma hade en hel utstyrsel i grön mocka, riktigt hederlig sjuttiotalshippiemundering. Så fin hon var i den dräkten. Jag vet inte om det hänger ihop, men min mammas favoritfärg har alltid varit grön. Nu är det min favoritfärg också. Har varit det länge. Jag tror i alla fall att det är min favoritfärg, men det är svårt att tro att inte mamma har sitt finger med i spelet här,

Fråga: Favoritblomma?
Mitt svar: Liljekonvaljen.

Förklaring; det är farmor Sagas favoritblomma. Då farmor och farfar gifte sig, för ett sjuttiotal år sedan (fatta att de fortfarande är gifta! Tusen tummar upp!) lade farfar foten för en tradition som höll sig så länge det var fysiskt möjligt, han plockade alltid en bukett liljekonvaljer åt farmor då de firade bröllopsdag. Så, jag tycker om liljekonvaljer.

Men, det är inte så lätt att veta alla gånger, tycker jag såhär för att jag tycker såhär, eller är det ett inlärt mönster?

Trafikstockningsåren

På finska finns ett nätt uttryck. Ruuhkavuodet. Ett ord som skall beskriva de år då det i familjen ingår små barn och jäktande föräldrar som försöker anpassa sig till barn och arbetsliv.

Jag tror jag och vi är inne på något som kanske inte är ett trafikstockningsår, men nog en -höst.

Som uttrycket hette för några år sedan, det är mycket nu. Vardagen ser ut så att den ena åker tidigt till jobbet, den andra för den lille till dagis. Den som åkte tidigt hämtar den lille och den andra jobbar lite senare. Familjen på tre hinner ses (sådär så att alla är vakna) i sisådär ett par timmar om dagen.

Pustpust.

Veckosluten har fått ett skimmer de aldrig hade tidigare. Fast också det skimret består just nu mest av julfest och tingeltangel, på annat ställe än hemma.

Men, det var såhär det ante oss att det skulle bli en tid framöver. Så, vi ser hur det ser ut då den första "deadlinen" kommer mot och kollar om vi måste justera livet.

På tal om rusning i trafiken. Efter att i några omgångar ha suttit i bilköer i Kina, så ter sig alla korta rader av bilar rätt futtiga här på hemmaplan.

torsdag 17 november 2011

Ett kategoriskt nej

Jag tycker själv att jag är typen som tycker att män och kvinnor kan och skall göra samma saker. Att det inte finns flickgöromål och pojkgöromål.

Men, det finns en sak jag kategoriskt nekar. Ni vet situationen då en sal full med för varandra obekanta personer i något skede skall delas in i grupper, för grupparbete. I det skede en man, eller männen i gruppen tittar på mig och säger "du kan väl göra anteckningar, du som är kvinna har ju så fin handstil" - då ser jag rött en stund och säger kategoriskt nej.

Och ger mig inte. I stället brukar jag ta ledarskapet i vacker hand och delegera skrivuppgiften åt en man i gruppen.

onsdag 16 november 2011

Att fläka ut sitt (och andras!) liv

Det är ju klokt, i tider av massa extra fritid, att öppna ytterligare en blogg.

Det gjorde jag nu i alla fall. Får jag lov att presentera: Chefredaktören bloggar.

En kortis

En sak jag har svårt för, det är då folk säger "Väffö?", då de egentligen vill fråga "Varför?".

Är du sur, eller?

Ni kanske trodde att jag blev så bestört över nomineringarna till Bloggpriset att jag loggade ut, slutade blogga?

Nej, absolut inte, tvärtom! Jag tycker (som om någon nu skulle vara intresserad av vad jag tycker) att juryn har gjort ett gott jobb, åtminstone ser listorna väldigt fina ut i mina ögon. Bred variation, stora bloggar, små bloggar, bekanta bloggar och helt nya bekantskaper - det skall bli väldigt roligt att följa med prisutdelningen.

En sak jag funderade på just innan jag somnade igår, en sak som inte alls hänger ihop med bloggar och nomineringar, är namngivning och dop. Eller, för att vara mer specifik, namn på barn.

En relativt ny trend (är den ny, det vet jag inte) verkar vara att det är grymt hemligt vad barnet kommer att heta. Att namnet absolut inte får läcka innan det är dags för de officiella ceremonierna. Jag undrar varför det blivit på detta viset? Vet någon?

Tanken slog mig just igår, för att jag var med om det fräscha "äh, men ni vill kanske veta vad barnet kommer att heta?" - och det har verkligen inte hänt på länge. Nuförtiden till och med drar jag mig för att fråga om föräldrarna har några tankar kring namnet, det för att jag är så van med en himlande blick och ett hummande om att det berättas först vid själva namngivningen.

Än en sak som är lätt med telefonbarn, de heter nu vad de heter då de anländer.

söndag 13 november 2011

Du vet att du är en usel bloggare

...då du ställer till med världens brunch, till och med dukar fint - och sen låter bli att fotografera härligheten.

För att det skall harma oss alla ytterligare, att bildbevis saknas, kan jag berätta att gaffeln verkligen var vid vid detta brunchbord. Allt från färska dadlar till älgkorv till cava och kaffe fanns på bordet.

Att det harmar.

lördag 12 november 2011

En dag av tårar och besvikelse, eller yet another söndag

Jag tassar omkring i hemmet, ett par paket ligger undangömda och väntar på att det skall bli i morgon. Mannen i huset har fått okej för en sovmorgon och den lille och jag skall fixa frukost. Viss förväntning i luften. Vi skall fira den andra farsdagen i detta hus.

Trots det innerligt vackra i det enkla faktum att vi inte behöver blunda för också den här högtiden i kalendern, så är det något vemodigt och sorgset som rörts upp i mig. Det är inte så länge sedan vi var tvungna att försöka glömma att det firas dagar för mor och att det firas dagar för far.

Det är fortfarande alldeles för många som inte får fira i morgon. Barnet som växer upp utan sin pappa. Barnet som växer upp med en far som inte är värdig. Pappan som inte vet var barnet är. Morfar som ligger ensam på hemmet och farfar vars barn redan dog.
Pappor som levt så att barnet inte kunde bry sig mindre eller barnet som inte bryr sig fast fadern gjorde så gott han kunde.

Och så alla de som i hjärtat varit pappor så länge hjärtat kan minnas. Pappor utan barn. Pappor som inte får de barn de alltid längtat efter, som de saknar.

Det finns ögonblick då jag studerar den lille och mannen tillsammans, ögonblick som får mina ögon att tåras. Det som gör ont i mig nu, i morgon - då en utvald grupp får fira - är att inte alla har orsak att fira.

Jag när en finne

Ni har förstås tuggat naglarna av er, i ren och skär förtvivlan över att ni inte fått besked. Besked om vilket språk den lille bamlar nuförtiden.

(Den lille fick stå ut med att höra mig mala på i svenska i ett och ett halvt år, sen var det en väldigt tvåspråkig sommar och nu i höst inledde den lille eran på dagis, ett finskspråkigt dagis.)

Språkligt är det på finska den lille öser ur sig nya ord just nu. Det är allt från kaikki autot mukaan till tämä on väärinpäin. Och så en massa saker och ord jag inte ens förstår. Tala om att man känner sig ute, de har helt egna grejer för sig på dagiset och det är ett detektivarbete att få reda på allt den lille har på hjärtat.

Basspråket, främst mellan den lille och mig, är fortfarande svenska. Basspråk som i att det är de mest använda orden, mat, mjölk, pottan och sådant som fortfarande främst trillar ur den lille på svenska.

Vill man titta på det här med tråkiga ögon, så är svenskan just nu allt det vardagliga och finskan står för allt det nya och roliga (herrejösses, jag blir fortfarande salig och tårögd då den lille pratar något nytt eller kombinerar kul).

Diskussionerna, då alla tre är hemma, blir rätt långa. Oftast går allt enligt svenska-finska-svenska-finska. Sen har jag blivit en hejare på att översätta barnböcker unterwegs, vill jag tillägga.

fredag 11 november 2011

Två känslor att sätta på burk

Ok, håll i hatten. Jag har på känn att det här kommer att bli ett fluminlägg utan like.

Det handlar om två specifika känslor, känslor jag gärna skulle sätta på burk. Det roliga med de här två känslorna, de är att de inträffar i speciella ögonblick.

Den första känsla är lycka. En speciell lycka, med starka undertoner av frihet i själen, som jag ibland kan känna då jag kör bil. Och är ensam i bilen. Känslan drabbar mig inte alls alla gånger jag utövar privatbilism, då det händer sker det ofta i kombination med någon bra låt på radion. Just den stunden jag vill få på burk, just i den stunden är jag så lycklig att jag kunde köra rakt in i en solnedgång.

Den andra känslan drabbar mig just i ögonblicket innan jag somnar. Tack vare alla omtumlande händelser den senaste tiden är jag sådär innerligt trött då jag går och lägger mig, och somnar fort. Men ändå, jag hinner både tänka och känna att jag stiger från det vakna in i det sovande, och den känslan, det känns som att falla, är ganska skön. Det känns, på många plan, som om jag tappar kontrollen - och vet att jag bara somnar - och det är en hisnande känsla. Också det på burk, tack.

Nu skall jag gå och färga håret med henna, meditera och ta mig en kropp grönt te innan jag leviterar iväg ytterligare.

Det går bra nu

Ok, hemlis:

Ni ser rubriken; Chefredaktör vilse i skogen.

I går då jag skulle köra från jobbet (i Lovisa den här gången), hände det sig inte bättre än att jag i glatt misstag tog fel avtag i något skede. Jag kan berätta att det finns riktigt mörka skogar här i trakterna.

Note to self: se till att ha tankat bilden och telefonen då du skall ut på äventyr.

Hur pinsamt som helst, det är därför det stannar mellan oss.

torsdag 10 november 2011

Saker jag inte vill höra talas om

Jag vill inte höra talas om katter som, helt tydligt, ofrivilligt har hamnat i familjer som tycker att "hej, det här med en söt, liten kissekattunge över sommaren, det är en särdeles fin idé".

Familjer, människor som tar sommarkatter, borde tvingas leva ute i skogen, låt säga allt efter september. Givetvis utan mat, utan tak över huvudet, utan de människor som de egentligen skulle vilja hänga med.

Nåväl. Det som gör det än svårare att höra talas om de här sommarkatterna, jag fick höra talas om en sådan katt idag (den sitter på en främmande trappa och fryser) och min första tanke var, precis som alltid; Den. Katten. Hem. Till. Mig. Nu.

Men, trots att det river i mitt hjärta då jag skriver det, jag kan inte ta hem en katt just nu. Minnet av de två tidigare kattherremännen är inte så läkt ännu.

Men, sommarkatt är inte trendigt sommaren 2012, visst inte?

Imse vimsig Micaela

Fakta: fjärde dagen på jobb.
Ort: Lovisa.
Dagens upptäckt: huset redaktionen huserar i, har tidigare varit ett konditori. Hyllan för bakverken står kvar, tyvärr sans bakelser.

Att byta jobb är en hurja spännande grej. Som jag sagt så många gånger den här veckan, då jag fått frågan hur det går, att det är ju alltid kul att komma in på jobbet och veta att man är sämst i klassen. Med det avser jag förstås att alla de som jobbar på tidningarna är så mycket större proffs än vd jag är. Annars är det blott och enbart kul.

Och sen ett jösses. Det här med namn på tiotals nya människor. Sen skall jag dessutom kombinera nya namn med rätt uppgifter. Och det bara på tidningarna. Addera ett otal antal personer utanför huset, individer, föreningar, företag och städer - det är rena rama orkanvinden i huvudet just nu.

Men, också det är kul.

Nu, Lovisa. Och ett löfte om Pirjos grill.

onsdag 9 november 2011

Att kommentera folks yttre

Jag stötte på en människa, en människa som blivit halva sig själv. Fysiskt alltså. Personen i fråga har gått ner så mycket i vikt att man verkligen inte håller på att känna igen människan.

Jag blev lite ställd, märker att jag funderar på vårt möte i efterhand.

Hur skall man, hur vill jag bete mig i situationer som denna? Det känns inte bara okej att klämma fram ett käckt "oj, så smal du blivit!", för då säger man ju också samtidigt "oj, så tjock du var tidigare" - även om man aldrig tänkt på människan som rund, trind eller annat. Ofta så har ju personer som gått ner märkbart i vikt, jobbat otroligt hårt för en förändring och då kanske det skulle vara roligt att få lite feedback på det nya jaget?

Jag, min vana trogen, sade inget. Tycker fortsättningsvis att var och en med sitt och vem är jag att kommentera folks utseende, men, jag grubblar som ni märker.

Hur gör ni?

Lycka är

... att hitta en isbit, som innehåller den bil du skall köra till jobbet med (med lite brådis i byxan) och veta att det inte finns en isskrapa i bilen.

Den sanne finlandssvensken

Den lille går omkring hemma och muttrar "många pengar, många pengar".

Jag kunde vara bekymrad.

Men, så länge han inte snapsar eller kräver att få kräftor till morgonmål den här tiden på dygnet är det okej.

tisdag 8 november 2011

Hur man värmer upp

Ni kommer väl ihåg att det var premiär, första gången ut för dagisfotografering av den lille idag?

Nu har jag, i skrivande stund, ingen aning om hur fotograferingen gick. Men jag kan berätta hur den lille värmde upp.

Genom att rusa genom risiga buskage hela gårdagen. Den lille lär ha varit vild som en skogstokig bandit på dagiset igår. Buskagerusandet ledde till att han ser ut som ett litet Jesusbarn som fått törnekronan nerklämd över kinderna.

Så, det lär vara ett skråmigt barn vi ser på det första, officiella dagisporträttet.

Om det alls blev ett porträtt.

lördag 5 november 2011

Men, var skall jag ligga då?

Det är allhelgona vi firar idag, visst?

Hela dagen har frågan snurrat runt i mitt huvud, var skall jag fästas i jord den dag jag dör?

Den släkt jag tillhör, alltså familjen jag vuxit upp i, vi har definitivt ingen familjegrav. Så, ingen fastslagen adress alltså. Möjligheterna är många;

Vasa - nja. Jag har inte bott där på ett tusental år.
Pargas - ja, farmor och farfar kommer att vila där. Men sen finns det inte längre någon orsak att hänga i Pargas då de vilar den sista vilan.
Sibbo - känns kanske mest naturligt nu. Men, vi har absolut noll annan familj här, så vem skulle sen komma med ljus och keikkor?

Nåja, det är nu kanske lite tidigt att fundera på det här idag (fast det sägs att man borde planera begravningen i god tid?), men, vet du var du skall ligga då det blir dags?

(Ett tillägg, jag kommer alltså att ligga i en liten burk och lukta vidbränt, så jag torde vara ganska lättplacerad.)

fredag 4 november 2011

Tio år av detta

Så står man då vid ett vägskäl, vänder sig om och tittar över axeln på allt det som varit, och det man ser är allt det roliga, allt det fina som kantade vägen.

Nu, goda vänner, har jag packat ner mina tio år av Rundradioarbete för denna gång. Att det varit en memory lane, det är klart. En rolig sådan, det är de roliga sakerna som strålar starkast då man tittar på dem i retrospekt.

Sara, med den låsta bloggen, skrev ett inlägg om att det rätt tråkigt att läsa bloggar som ser ut som dagens arbets-CV, jag håller med om det, och vill bara konstatera att det har varit en otroligt rolig tid. En tid kantad av hisnande händelser och en väg jag fått promenera med människor, medarbetare som jag nu tar med mig som vänner.

Inte för att någon bett om goda råd, men jag tar ändå med mig en text jag skrev för personalen här på YLE;

Jag försöker leva som jag lär. Jag har alltid mässat för att man sist och slutligen själv alltid bär det största ansvaret för sin egen lycka. Om det, för något som varar lite längre än ett ögonblick, känns som om man borde röra på sig, se vad annat detta livet har att erbjuda – då är det i sista hand enbart man själv som kan göra något åt den saken. Jag tror inte min chef tar illa upp då jag berättar att det var under en diskussion om min framtid på YLE jag fick ett första samtal som ledde till att jag nu kommer att börja på ett nytt jobb.

Så, även om absolut ingen bett mig om några råd alls, så vill jag bara säga det; om det påtar, om det känns som om du gjort allt du vill och kan göra där du är just nu –bryt upp. Det kan ju bli ännu bättre.

Ännu en sak, sen skall jag sluta. Att sluta jobba är, som jag skrev i ett tidigare inlägg, som att dö en smula. Trots att jag upplever att jag alltid fått feedback både på mitt jobb och på mig som person, är jag alldeles överväldigad över all den respons jag fått i och med min avrundade era på YLE. Jag har fått så många samtal, mail och glada utrop i korridoren – samtliga fulla av pepp, respons och feedback på hurudan jag upplevts. Tack för det, allt det tar jag med mig, det kan hända att jag behöver allt det fina jag fått höra i mina kommande utmaningar. Men, spara inte på allt det goda ni har att säga om kolleger och kumpaner till datum för avgång – beröm en kaveri redan idag. Det värmer så otroligt.

Hur vara cool?

Favoriten bland sökorden just nu, hur vara cool?

Jag önskar verkligen att jag kunde svara på den frågan, jag skulle behöva svaret själv också. Men, tyvärr, du som sökte på just dehär orden, du får surfa vidare.

Under denna sista arbetsdag är jag rätt upptagen med riktigt pillriga grejer, ni vet roliga saker som att flytta information från en telefon till en annan, tömma datorn och sådant.

Så, det blir lite filttofflefabrik en stund framöver.

torsdag 3 november 2011

Skillanden kan ligga i några få ord

Jag går tillbaka till inlägget jag skrev om avund igår.

Jag vet inte om det är fråga om telepati eller vad det är, men jag fick ett meddelande av en av familjemedlemmarna i familjen i fråga igår. Ett enkelt, mycket vackert meddelande uti vilket jag fick ett tack för att jag vågade fråga hur det stod till i just rätt ögonblick.

Trots att alla mynt har åtminstone två sidor, så just i det här fallet fick jag ett tack för att jag vågade säga det ingen annan hade sagt. Det självklara att man inte måste vara tillsammans om det inte går och ett minst lika enkelt "det är klart att du klarar dig".

Det här som en påminnelse för mig själv, om någon ser ut att vara låg, våga fråga hur det står till.

Dagens korta (obs: småbarnsinlägg)

Som uppvärmining på just den här dagen: ibland ligger lyckan och den stora lättnaden i en enkel bajskorv.

Meddelande slut.

onsdag 2 november 2011

Vår lille Rainman

Ni kommer ihåg att jag berättade om den lilles fetischer? Det inlägget är för övrigt oerhört populärt hemma hos oss, alla fetischer (med bild och allt!) på en och samma sida.

Vi kan fylla på den listan nu. Jag var över till dagiset för ett utvecklingssamtal igår. Allt är mer än frid och fröjd, allt går bra, alla är nöjda.

Som tilläggsinformation fick jag höra att den lille, på ett mer eller mindre Rainmanaktigt sätt (min tolkning) fastnat för pyssel med hamapärlor (de lär kallas så, jag hade aldrig hört talas om dem tidigare). Och det är blott och enbart de ljusröda pärlorna som duger.


Mitt stolta modershjärta, ni kan bara tänka er.

Såhär mycket förtjänar jag!

Igår publicerade information om vem som tjänar mest kosing i vårt land, och hur mycket kosing det handlar om. Jag har inte riktigt fattat poängen med den stora yrsel som uppstår då de här siffrorna publiceras. Nyfikenheten leder in i det, och efter nyfikenheten, är det då avundet som tar över?

På tal om avund. Det är så lite man vet, och ändå tar man sig tiden och orken att gå omkring och sukta efter det någon annan har. Eller rättare sagt, som man tror att någon annan har.

Jag har varit avundsjuk. Under tiden jag och vi väntade barn var jag avundsjuk på ett till och med lite osunt sätt.

I vår bekantskapskrets finns ett par, de träffades för något år sedan. Föll pladask för varandra, flyttade ihop det vackraste av hem. Var sådär otroligt gulliga mot varandra, fixade och donade tillsammans. De var händiga och odlade mer eller mindre hela sitt skafferi själva. Det var synnerligen klart att de förlovade sig och snabbt började vänta barn. Och det gladaste och vackraste, friska barnet föddes.

Som jag var avundsjuk. Den här familjen var spegelbilden jag ville se då jag tittade i vår spegel. Men, jag såg ju allt annat. Den här familjen var och hade allt jag ville ha.

Trodde jag ja.

På ett oerhört smärtsamt sätt gick det upp för mig att allt inte skrevs med plustecken framför i denhär familjen. Tvärtom, bakom allt det ljusgula och soliga fanns ont, smärta och rädsla. Så mycket av det jag inte såg, eller visste om, ledde till att den här familjen inte finns mer.

Och där hade jag gått omkring och varit avundsjuk, levt i den tron att de hade allt jag ville ha. I den mån att jag inte såg det jag och vi hade, som - against all odds - håller än i dag.

Den här fysiska erfarenheten av att det också bakom de blommigaste gardiner och tjockaste plånböcker kan vara riktigt eländigt, den hjälpte mig att sluta vara avundsjuk på det jag inte vet något om. Än en gång, var och en med sitt och jag med mitt.

tisdag 1 november 2011

Utmaning nummer två

Utmaning nummer ett, den känner ni redan. Det handlar om den lilles allergi mot bebisar. Uäk, tycker den lille om bebisar. Grav allergi. Framkallar gråtattack och rödmosighet hos den lille.

Utmaning nummer två, presenteras härmed. Den lille tycker väldigt illa om stora kameror. I synnerhet kamera up his face. Grav allergi. Framkallar gråtattack och rödmosighet hos den lille.

Nåväl. Nästa vecka är det dags för en premiär, en "det här har du inte varit med om tidigare" i den lilles liv.

Fotografering på dagis.

Ett ypperligt sätt att kombinera utmaning ett och utmaning två.

Kan ni tänka er resultatet (det vill säga fotot, det vi skall rama in och dyrka i all framtid) av ettan och tvåan? Kan ni se hur det ser ut då man försöker bända ner den lille i bänken brevid bebisarna, allt för att köra en kamera i ansiktet på honom?

Cheese, my *ss, tror jag att den lille kommer att säga.

Vad är det jag håller på med?

Idag var det en sådan morgon. Jag behövde bara nämna dagiset så öppnades alla dammar, en strid ström av tårar. Den lille ville absolut inte gå på dagis.

Nu var det ju inte en fråga om att gå eller inte gå, inte för den lille. Men, jag måste erkänna att det just idag kändes motigt att göra det jag gjorde. En liten släng av vad är det jag håller på med?

Jag vet att det är höstlovet, glada dagar och en långhelg som lett till att vi är ur rutinerna, men ändå. Jag ser fram emot att det här kommer att lätta så småningon, det sägs att det blir lättare. Jag väljer att tro på det.