tisdag 31 mars 2015

Då det frasar under pannloben

Ja. Jag har ju för flere år sedan bestämt mig för att inte klaga på vädret.

Så har jag också bestämt att eventuellt eget dåligt humör eller stress inte ska gå ut över mina barn.

Jojo.

Men vet ni. Då man bänder upp en sommartidsövergångstrött femåring ur säng, får på barnet kläderna, får tänderna borstade på samma barn. Får packat alla väskor (alla dessa väskor!) och får med sig vad man tror alla grejer, får ut ekipaget och får ut dem ända ut på gården.

Får barnen att vänta vid ytterdörren, det för att undvika att två drunknar i det glopp gården ligger under, sjunker ner till anklarna i samma glopp på väg mot bilen. Finner bilen stående i den djupaste pölen som går att finna, kommer in, dyblöt och sjunker ner i sätet.

Då kan det hända att man smäller fast dörren, dunkar nävarna mot ratten och skriker, ja, skriker, några fula ord.

Samlar sig, åker upp till dörren, hämtar barnet, för barnet till dagis, kommer ihåg att det är trumlekis, gläds över att trumman är i bilen, säger till barnet att man kommer strax. Rusar ut till bilen för att hämta trumman som inte finns i bilen, sätter sig i bilen. Kör hem tillbaka, smyger in i rummet där trumman finns tillsammans med en sovande lillebror, smyger ut. Rusar genom samma jävla glopp, blir om möjligt ännu våtare om fötterna och sätter sig i bilen. Kör till dagis, säger hejdå åt käraste lilla barnet som redan är igång med dagens begivenheter och lilla hjärtat, mamma åker nu.

Tillbaka i bilen, genom samma glopp. Inte klaga på vädret, inget dåligt humör ut över det lilla livet.

Då kan det hända att det frasar till lite, just där under pannloben.

måndag 30 mars 2015

Kråkmåndag, påskkyrka

"Ja, men hur mycket tvingas barnen att be och trosbekänna?"

Våra barn är inte kyrkoanslutna, det har sina randiga och rutiga skäl, och precis som de flesta andra föräldrar har jag fyllt i en blankett på dagis. Jo, vårt dagisbarn får delta i utflykter till kyrkan och inte mer om det.

Jag resonerar som så att det dels är hälsosamt att den lille lär sig hur en del av världen fungerar, genom en inblick i den evangelisk-lutherska världen kanske han kan bygga en förståelse också för andra sätt att tänka. Så förlitar jag mig på det här med gemenskap, att det är bra att han får dela också upplevelser som denna, ett besök till kyrkan, med sina vänner och dagiskompisar.

Måste erkänna att jag inte tänkt på det ännu, hur vi väljer att göra då han börjar skolan.

Hur resonerar ni, ni som är föräldrar till barn som inte är upptagna i någon församling?

Ja, tanken slog mig då jag hörde frågan tidigare i morse. En förälders bekymmer inför besöket till kyrkan.

fredag 27 mars 2015

Att ha livet av sig

"Det har talats om att Lubitz hade en kris i sitt privatliv. Enligt den tyska tidningen Bild hade hans förhållande med flickvännen precis tagit slut."

Ja, flygolyckan som redan i sig kröp under skinnet på en, i all sin ledsamhet. Som blev ännu ledsammare om och då det stämmer att andrepiloten med avsikt hade livet av, inte bara sig själv, utan också alla andra passagerare flyget.

Lusten att leva kan ta ta slut, det har jag någonstans en förståelse för. Men, det jag inte kan förstå, det är att lusten att ha livet av sig är något man också låter gå ut över andra. Att man låter det gå ut över andra så att man dödar dem, i det här fallet gäller det långt över hundra människor. Människor som inte valt att flyga mot döden, utan tvärtom, de hade valt att flyga mot följande etapp i det levande livet.

Ingen "personlig kris" kan berättiga ett val och dåd som det andrepiloten gjorde.

Samma oförståelse känner jag för dem som väljer att vika in framför en lastbil. Samma oförståelse för personer som väljer att stiga framför tåget. Samma oförståelse för dem som tar med sig sin familj i döden för att det själva har tappat lusten att leva.

Fortfarande, jag kan förstå att man förlorar lusten att leva. Men, man får inte ta med sig människor som fortfarande har lusten för livet kvar. Vill man ha livet av sig, så begränsar sig den rätten enbart till den egna personen.

onsdag 25 mars 2015

Kuriosa

Efter de mest obviösa sökorden, mitt namn och bloggens namn, är det ett sök som kommer överraskande högt på listan över nyckelord då jag jag tittar på bloggens historia.

"Kaka på sur grädde"

Det är jag i ett nötskal det.

tisdag 24 mars 2015

En varning

God morgon, vill inleda med en varning. Om du ser en kungsboa, rör den inte.


(För läsare som inte är flytande på finska: Mannen dog efter en stund.)

måndag 23 mars 2015

Charmören

På ett födelsedagskalas häromsistens hade ett av kalasbarnen drabbats av akut kaskadspya. Föräldrarna, tråkiga som de är, drog slutsatsen att det arma barnet överdoserat en aning på sötsakerna.

Femåringen hade, sent omsider, en lite avvikande förklaring:

- Det kunde också bero på att jag tungpussade henne.

Vilken charmör.