fredag 21 november 2014

Utnyttja det utrymme du har

Vet ni, jag har under de senaste veckorna verkligen känt av dehär ruuhkavuodet, brådisåren. Det var mer ansträngande än jag trodde att vara mor till ett barn med bruten arm. Men, armen ser ut att vara på bättringsvägen och vardagsrumban ser ut att ta sin vanliga form igen.

Det var egentligen inte det jag skulle säga. Med anledning av lagutskottets omröstning om medborgarinitiativet för en könsneutral äktenskapslag, förslaget föll med rösterna 9-8, gjorde vi såhär på mitt jobb:


Det kanske inte direkt förbättrar världen, men jag anser att man måste utnyttja det utrymme man har till sitt förfogande.

måndag 3 november 2014

The easy task

Nu är han ju inte den vildaste i knippet annars heller, men vet ni hur lätt det är att hålla en femåring så stilla som möjligt i en vecka?

Inga idéer? Tips?


Ante mig.

torsdag 30 oktober 2014

Nu var isen bruten

Eller rättare sagt armen, mer specifikt, armbågen.

På femåringen, alltså. Vet inte hur ni fungerar, men jag får alltid svälja ner mitt hjärta då jag ser att dagiset ringer mig mitt under dagen. (Vi har förresten haft en sådan svit om tre veckor nu, är det inte Entero så är det stegring...)

För jag ser alltid framför mig det värsta. Och blir lite lättad då det just är Entero eller något annat man mäktar med.

I går kom då samtalet som jag alltid bävat för, att det har hänt si och så och barnet är vid första hjälpen på HVC.

Barnet hade trillat ur klätterställningen och hade ont i armen. Det blev en lång dag som tog oss via HVC här i Nickby till Barnkliniken och tillbaka. Resultatet, en bruten armbåge.

måndag 27 oktober 2014

Så ont att jag inte mäktar med

Samtidigt som jag dansar disco med mina barn, kör en annan mamma in i en buss med sina.

Det gör mig så illa till mods att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag har medvetet, ända sedan olyckan i Rautavaara inträffade i går, försökt låta bli att läsa, lyssna eller se. Eller framför allt, känna. Men ändå, befinner jag mig i baksätet, mitt mellan barnen. Ettåringen, tvååringen och sexåringen. Och går genom det, vad förstår de av situationen, vad hinner de tänka? Vad känner de? Är de rädda?

Och mitt hjärta går i tusen bitar.

Man kan må så illa att man inte ser någon annan utväg, det förstår jag. Men, man kan inte, man får inte, dra med sig oskyldiga i något som detta.

Trodde jag inte

Lite visste jag om vad jag skulle ställa upp på i livet före barn.

I går dansade jag och bägge barnen till femåringens favoritmusik i nästan en timme. Tre låtar (Robins Boom Kah, Cheeks Timantit on ikuisia och PSY:s Gagnam Style) på repeat, dans kompletterad med koreografi, trummor och blockflöjt.

Nej, det finns inget bildbevis.

lördag 25 oktober 2014

Ze power of book

Tog med bägge barnen på bokmässa i dag. Inte sådär jätteklokt kanske att försöka kryssa sig fram mellan alla andra besökare just under den mest populära dagen, men vill man att barnen ska inse vikten av att läsa, så tar man skeden i vacker hand.

Och det var hur underbart som helst. Största ögonblicket mätt med femåringens mått var då favoritförfattaren kluddade i ett av barnets inköp:

Saftig redigering av konstverket by me, hälsningen är nämligen personlig och innehåller barnets namn.

Mycket skall till innan femåringen glömmer det, att Mauri Kunnas, som skrivit en del av barnets favoritböcker, att just den farbrorn har ritat i en av hans böcker.

Jag tror på det, att det är hälsosamt för barnen att vara omgivna av böcker. Att de själva också får välja vad som läses och införskaffas till exempel på bokmässan. Jag tror att det är en investering i framtiden att läsa för och tillsammans med barnen. Att det är viktigt att de ser att både mamma och pappa läser, att de själva ser läsning som viktigt, men framför allt roligt.

torsdag 23 oktober 2014

En sak som irriterar

Det som får mig att bli galen, det är fullvuxna människor som avbryter andra. I samtal, under möten, you name it.

Jag blir galen. Och galen på det sättet att jag oftast bara, om någon försöker avbryta mig, fortsätter prata och gör det högre. Om inte det räcker brukar jag säga åt den som försöker avbryta att tyst med dig, jag ska prata färdigt först.

onsdag 22 oktober 2014

Jag och min String

Snigeln Harald har skrivit ett fantastiskt inlägg om små och lite större grejer som irriterar i världen, du hittar inlägget här.

I kommentarerna får en del inredningsbloggare en del skopor, främst de som inreder i vitt, beige och tråkigt. Och har mage att använda inredningsartikeln Stringhyllan.

Och vid Stringhyllan blir jag lite purken. Inte så mycket för att jag är en av dem som har en del String-hyllor i mitt hem och absolut inte för att jag skulle vara en av dem som skriver inredningsblogg (det gör jag ju då verkligen inte), men för att jag anser att det är skillnad på String och String.

Det har inte undgått mig på något vis att Stringhyllan var pop för några år sedan, att den fortfarande anses vara så pop att man kan känna sig inne om man har en hylla eller två i sitt hus. Men, det finns ju sådana som haft en String på väggen långt redan innan den blev pop på retur.

Som jag. Den första String jag fick är en sådan som är tillverkad på femtiotalet, som är köpt på femtiotalet, som varit i familjen sedan femtiotalet. Vi talar alltså om ett arvegods och mer än det, en praktisk hylla. Som fått sällskap av fler hyllor av samma märke, helt enkelt för att de passar ihop.

Så, let me rant, då det var det som också Snigelns inlägg handlade om.

Jag kan irritera mig på att folk tror att jag har en hel del design i mitt hus bara för att det är design.

Nej, ni får inte se någon bild, för det här är ingen inredningsblogg och hyllan är en hylla är en hylla.

onsdag 8 oktober 2014

Att toppa det tidigare

Det går att toppa det förra inlägget, jag lovar.

Gårdagens inlägg ska gärna läsas med vetskap om att jag den påföljande morgonen, idag, reste iväg utomlands för jobb i tre dagar! Man känner sig som en vinnare då man ligger brevid en kamin som är uppe i fyrtio grader och vet att man ska åka på jobb.

Well. Väl utomlands hör jag att allt ser ut att utvecklas mot det bättre och friskare.

tisdag 7 oktober 2014

Ingen pokal i dag heller

Jag har det alltså som princip, att inte bränna propparna på morgonen. Inte med barnen i alla fall. I alla fall inte med det barn som några dagar i veckan går till dagis.

Idag, av någon outgrundlig anledning, kunde jag inte riktigt hålla mig då vi blev osams om både val av skor och vantar. Och semibrände och det blev ju naturligtvis inte bättre av det. Gråt och tandlagnisslan och vänner igen vid dagiset ungefär.

Men det gnaver en lång bit in på förmiddagen. Och det blir inte bättre av samtalet från dagis, att liten är lite hängig, har stegring och nog borde få komma hem och vila.

Yes. Ingen pokal i dag heller.

måndag 6 oktober 2014

En ode till svärföräldrar

Jag måste bara säga det, att jag haft en osannolik tur då jag valde mina svärföräldrar!

Jag och vi, min familj då, dras med samma problem som de flesta andra barnfamiljer, vi har inget biologiskt nätverk inom de närmaste 250 kilometrarna. Var gång det drar ihop sig till förkylning, magsjuka eller annat som kunde tarva ett par extra händer är vi ute i lätt bris.

Eller skulle vara, om det inte vore för mina svärföräldrar. Vi behöver knappt fråga, så kommer de susande den rätt ansenliga sträcka de måste köra för att komma till oss. De ställer upp, hjälper och gör mycket mer än de någonsin skulle behöva. Och det är aldrig en fråga om att hjälpa till, anser de själva, de gör det så gärna. Och de gör det på det underbara sättet att det aldrig känns som om vi var för många i vårt hem, helt enkelt för att de är så ljuvliga.

Och det är inte bara det att de hjälper till så mycket att jag aldrig kommer att kunna tacka dem för det, jag har samtidigt fått en plats i det som enligt mig är den normala kärnfamiljen. Jag har har fått och får uppleva den bullabakande modern och hela kärnfamiljsköret jag drömde om som barn.

Jag och barnen var hos svärföräldrarna under veckoslutet då barnens far var ute på galej. Och älskade svärmor bara säger det, inför en stort gapande femåring, att ja, din mamma är som farmors flicka.

Hjärta, hjärta.

fredag 3 oktober 2014

Bara lite torsdag

Pricka in femårsgranskningen till klockan åtta, gläd dig över att du hinner med den - och barnet - före jobbet. Ta med barnet på granskning och bli utschasad och sitt utanför och vänta i en dryg timme. Låt bli att trumma med fingrarna, strunt i att batteriet på telefonen tog slut, och sluta för guds skull stirra på klockan.

Bli inkallad och hör att hörseln på ena örat gjorde att det drog ut på tiden lite granna, lyssna på allt beröm barnet får och kom ihåg att du aldrig har bråttom då barnet är närvarande och jo, det är faktiskt rätt underbart att se hur fint och exakt barnet klippt, ritat och skurit och ojdå, nu kom du ihåg att du inte bara skulle till jobbet utan du skulle också föra bilen på service.

Följ noga med vägning och mätning och inmatning av uppgifter i alla system och häften och pussa barnet som börjar klättra längs väggarna. Tack så mycket och hej då och jo, det var det där namnet på den där oljan som finns på apoteket som jag ännu skulle få och jo, nu går vi.

På med alla kläder i snabbaste takt och fart och in i bilen och susa till dagis. Finn att samtliga dörrar är låsta. Inte ett barn eller en vuxen så långt ögat når. Andas lugnt medan barnet tjoar i falsett att man absolut inte får ringa på dörrklockan och ta fram telefonen, vad är det jag har glömt? Vad är det jag har glömt?

Hitta en vuxen. En vuxen som berättar att hela dagis sjunger - utom det här ena barnet i falsett - på det andra dagiset på andra sidan skogen.

In i bilen. Susa vidare, utan att veta den exakta rutten. Med ett barn som, fortsatt i falsett, skriker att man inte tar bilen till det andra dagiset, man går, GÅR, genom skogen.

Nu åker vi bil.

Och hitta det andra dagiset, kör in på amerikanska, skrikande däck så nära dörren du kan komma.

Mamma, varför parkerar du framför dörren?

Ut ur bilen. Ring på dörrklockan. Mamma! Man fååår inte ringa på dörrklockan! Lyft in barnet över ett berg med kläder och lämna det hos en dam du aldrig sett tidigare. Hör henne säga att jo välkommen, barnet kan gå in här i salen och barnet går.

Det sista du hör av barnet, innan du rusar, är ett förtjust; Vi kom hit med bil, vi gick inte genom skogen. Mamma körde jättejättefort.

Sätt dig i bilen. Finn att du är väldigt försenad från allt det du borde. Äntligen lite lugn och ro.

tisdag 30 september 2014

På den nionde dagen

...kan hon blott konstatera att hon inte utfört några stordåd, som de där herremännen - om de nu var män - gjorde i tiden, hon bara fastar.

Inne på nionde dagen kan man konstatera två (äckliga) saker. Det första är att det är fascinerande att det fortfarande avlägsnar sig fasta partiklar ur en kropp som intet fast har inmundigat på långt över en vecka. Det andra är att man i det här skedet kunde fasta hur länge som helst.

onsdag 24 september 2014

Finn många fel

Ja, det råkar sig som så att en fastar och är inne på tredje dagen och det går helt som smort. Ända tills det ögonblick influensan slukar en och det firas fest på jobbet som innebär fyra, stora och feta, goda tårtor på jobbet.

Eller jag tror att de var goda. Smakade inte. För jag fastar och har influensa.

söndag 21 september 2014

I andras ögon

Ni vet hur det fungerar, man läser ett inlägg och det blir kvar i huvudet, på ett sådant sätt att man måste åtgärda det.

Catzo skrev ett sådant i dag, hon funderar på beskrivningen av sig själv, du kan läsa det här och jag fortsatte fundera på det. Hur mycket jag lärt mig om mig själv då någon annan beskrivit mig, både sådant som varit roligt att höra och sådant som varit mindre roligt att höra.

Och tänkte det, hur fint det kunde vara om man tillät någon annan författa en beskrivning av sig själv.

Nu kan det hända att Catzo inte alls uppskattar det här och då raderar jag rubbet, men Catzo, om jag fick beskriva henne är något som;

Catzo är svart och vitt som går hand-i-hand. Stark och svag, hård och mjuk, tuff och söt. Knivskarp och rolig.

Det finns långa ögonblick då jag tänker att jag önskar att jag var som hon, att jag ens då jag var ung hade varit mer som hon. Det finns ögonblick, främst då Catzo öppnar en avgrundsdörr, då jag vill sätta en varm hand i ryggen på henne och säga att allt blir bra. I bloggvärlden står Catzo som det jag uppfattar hon är, oböjlig. Eller böjlig faktiskt, för har hon en gång knäat, så kan man och vill man räkna med att hon står upp igen.

fredag 19 september 2014

Fredagsmisstag

Jag tror att jag i misstag kom på ett väldigt fult sätt att ta avsked av någon.

"Ursäkta, hänger din jacka i garderoben?"

onsdag 17 september 2014

Årets mamma

Känslan då man går in på dagiset, redan med rätt pressad tidtabell, och hör de andra barnens föräldrar glatt meddela att deras barn minsann har ryggsäcken fullpackad med godsaker inför utflykten.

tisdag 16 september 2014

Att dö är en omöjlighet

Vaknade vid tresnåret på morgonen av att den lille grät tröstlöst. Det finns få saker som är så skrämmande som att bli väckt av någon annans gråt.

Jag hoppades att det var och frågade honom om det var en tråkig dröm han kanske sett och då han svarade nekande, det iskalla som sköt ut i mina ådror. För en stund tänkte jag det, tänk om han ligger vaken om nätterna och gråter?

Det visade sig att han ändå var inne i zonen mellan dröm och vaket tillstånd. Då han lugnade ner sig fick han det sagt, att i drömmen fanns en del av oss inte längre.

Så gick vi genom det, att pappa ligger och sover, lillebror ligger och sover, jag finns brevid honom. Att alla andra han håller kär ligger och sover.

Och han somnade om och jag låg klarvaken och bara kände in den sorg han i drömmen kände. Och tanken, trots att den är omöjlig, var just den att döden inte är ett alternativ.

måndag 15 september 2014

Listan toppas av

Finns det ett liv efter att man firat barnets femte födelsedag? Jo, uppehåll i fråga om bloggandet hänger mest ihop med allt annat än det privata. Ni vet, det som ter sig som saliggörande i arbetslivet i dag, tajta tidtabller, bråttom trots att man är typen som har liten förståelse för alldeles för upptaget och lite samarbetsförhandlingar på det.

Barnet, det femåriga - som lärde sig simma under veckoslutet! - får stå för dagens knorr. Han har analyserat sin mor, som till vardags jobbar med kommunikation, och ringat in de uttryck jag använder mest.

"Mamma, du säger alltid absolut och det gör ingenting."

måndag 1 september 2014

Det lyckliga slutet

Det absolut mest uppskattade inslaget under firandet av en födelsedag, det var att krabban Rapu anlände i en liten resväska. Lyckan, ni skulle sett och hört lyckan.

tisdag 26 augusti 2014

Med ett hjärta fullt av kärlek

Ni kanske noterade att jag efterlyste krabban Rapu?

Med ett hjärta fullt av kärlek vill jag tacka alla som engagerat sig i jakten på en nya krabban Rapu, jag har fått mail, meddelanden, telefonsamtal och så många som anmält att de söker med ljus och lykta.

Susanne Skata är dagens hjälte - hon har just meddelat mig att en krabba är funnen, införskaffad och på väg mot postlådan för att komma hem till oss.
Jag tackade Sus per meddelande just, men vill också rikta ett offentligt tack till henne här!

Och till er alla andra som med öppna hjärtan erbjöd er hjälp. Ni är guld. Och jag är tacksam. Tacksam och lycklig över att ni är mina vänner. Om någon av er någonsin ber om hjälp hoppas jag att jag ska kunna returnera detta goda.

Kärlek!

måndag 25 augusti 2014

Efterlysningen!

Hej kompisar, vill ni hjälpa mig med en grej? Under vår resa till Kina råkade en slarvig en (jag) slarva bort krabban Rapu. Nu hittar jag inte honom i någon inhemsk butik och undrar om ni kan hjälpa mig? Vem säljer Krabban? Skulle gärna hitta en så snabbt som möjligt!

Och berätta inte detta för hen som snart blir 5 år i vår familj. Den lille tror fortfarande att krabban Rapu bara är på en lite längre resa.

Den som hjälper på traven får massor av kärlek och tacksamhet!

Det är alltså fråga om Teddykompaniets "Krabba".

Tipsa om återförsäljare, nätbutiker, whatnot!

Mangusten

Den lille är, enligt en lite partisk mamma, väldigt empatisk. En sådan inlevelse, i det mesta. Lätt för att skratta, än lättare för gråt.

Vi tittade på naturprogrammet Avara luonto i går. Programmet handlade om manguster. I huvudrollen mangusten Colo. En busig liten prick, som i något skede av programmet kom från sin familj. Jag behövde bara titta på barnet för att inse att det var lite för mycket, jag frågade honom om det kändes lite svårt och som det var svårt. Han dök ner i min familj, grät oceaner, men ville ändå titta på resten av programmet.

Och till allas stora glädje klarade Colo av alla de äventyr som stod mellan honom och återföreningen med familjen.

Senare på kvällen, då jag nattar den lille, vänder han sig om och frågar mig;

Mamma, var kan man köpa en mangust?

fredag 22 augusti 2014

I serien "God husmor"

Jag får lätt hang-ups på recept. Inte medicin- sådana, men mat-. Det händer att jag ser ett recept och jag måste bara testa det, annars får jag inte ut det ur mitt huvud.

Nåväl, hittade ett recept på ett grytbröd. Ni vet ett bröd som mer eller mindre tillagar sig själv i en gjutjärnsgryta i ugnen. Och måste baka brödet.

Hur det gick?

Jo, riktigt bra. Handtaget på grytjäkeln mer eller mindre brann upp (het ugn, ni vet) och jag blev så rabiat att brödet kom ut ur ugnen en halvtimme för tidigt.

Nu har jag ett "bröd" som bättre (ursäkta ordvalet) skulle fungera som dödande vapen i en konflikt.

tisdag 19 augusti 2014

Så blev jag fast för det

"Mamma, ett strykjärn, hur fungerar det?" frågar barnet som snart firar sin femte födelsedag. "Blir hela strykjärnet varmt, hur kan man hålla i det då?"

Behöver jag berätta att jag inte stryker våra kläder?

måndag 18 augusti 2014

Saker man får höra

Jag lämnade er med ett fotografi på ett underbart barn i ett underbart landskap. Sen blev det sommar också för mig och det var så underbart, soligt och ljuvligt och också allt annat det kan vara i många och fina veckor.

Rubriken ja, vill man bekanta sig med fulingen vardagsrasism i sin egen vardag, då kan jag varmt rekommendera internationell adoption. Märker att jag till och med för mig själv försöker mig på bortförklaringar, försöker till och med försvara de människor som fäller ur sig huvudlösheter med det där gamla vanliga "hen är egentligen en jättefin person, men hen hade nu bara otur då hen öppnade munnen...". Då det egentligen handlar om allt från okunskap, fördomar till rasism.

Vad sägs om "Herre du milde så barnet ser kinesiskt ut?"
Ja, han är född kines.

Eller "Jag kokade lite ris så barnet ska känna sig hemma."
Ok, han äter både sill och memma. Han äter vad som helst för han är inte van att få tillräckligt med mat. Han fullständigt ger fan i om vi tror att det bara äts ris i Asien.

Favoriten, av en ytterst flyktig bekant: "Ja, vi har just ätit på kinarestaurangen, så vi doftar säkert så gott att barnet drabbas av hemlängtan."
Men, vad i fridens namn? Barnet har inte, har aldrig haft, ett hem i Kina som han längtar till. Han är precis lika mycket finländare som den person som lade ut texten. Ett barn på drygt ett år, ett barn som får stå ut med att vem som helst tycker vad som helst säger vad som helst. Bara för att barnet inte ser ut som den perfekta - och tydligen enda rätta - finländaren tydligen ska se ut.

Jag kan ännu idag glädjas över att barnet är så litet att han inte förstår vad som sägs. Och samtidigt konstatera två saker; att det finns mycket jobb att göra ännu (och var noga med hur ni röstar i alla demokratiska val) och att det alltid är bättre att vara tyst än att säga precis vad som helst spottet för med sig i mun.

torsdag 10 juli 2014

Hur mycket sommar?

Hur mycket sommar (och saknad, jag har inte sett det här barnet på riktigt på flera dagar nu) ryms det inte i ett fotografi:

måndag 7 juli 2014

Att tappa sitt barn

Malin skriver om en mycket obehaglig händelse, vatten och barn och vi var med om en annan variant i går.

På landet har vi en fantastiskt stor gård, gården är full av små hus och bodar. Härligheten omringas av skog, skog och lite små vägar. Den lille, storebror, spatserade runt på de omringade ägorna då vi fullvuxna var upptagna med vad vi nu var upptagna med och ett antal gånger var vi lite slarviga med att ha tydligt ansvar för honom. Jag som satt med lillebror kollade nu och då att de andra visste var storebror rörde sig och visst hade vi det.

Tills vi inte hade det längre. Tills han inte var där där han alldeles nyss var.

Han var försvunnen och han svarade inte då vi ropade på honom.

Herre du milde. Den paniken. Den som inte startar upp lite sådär sakta, utan den som är uppe i 110 procent, omedelbart. Jag rusade, efter att ha kastat in lillebror hos svärmor, till stället där storebror senast skådats och bara skrek. Att han genast måste svara mig, att han måste svara.

Ingenting.

Och de där tankarna. Har han fallit i något vatten? Har han fallit och slagit huvudet? Vem ska hjälpa oss att hitta honom? Gud, om han dör nu förlåter jag mig aldrig.

Jag skrek och till slut - det här varade inte i många minuter - svarade han.

Han hade gått omkring, runt gården och hamnat på baksidan av det hela. Och jag vet inte, han sade själv att han gått omkring och inte tänkt på att han kom ifrån oss. Jag igen tänker att han delvis får det bekräftat, att vi inte hinner med honom som tidigare, att han glida ur vårt synfält om han vill. Det kan vara en reaktion på allt det som hänt, blivit storebror och sådant.

Han blev skrämd då han såg hur rädd jag var. Vi lovade att hålla oss till regeln att om någon ropar att nu är det en sådan gång att man måste svara, så gör man det.

Alla gånger man läser om hur någon lyckas tappa bort ett barn, med lycklig utgång eller olycklig utgång, det där lite förbryllade hur bara tappar man sitt barn?

Och det här som ett utropstecken mitt i ansiktet, det är så fruktansvärt lätt att tappa bort ett barn.

fredag 4 juli 2014

Då kvinnan inte tål kvinnan

Ska erkännas att jag aldrig tittar på Allsång på Skansen, men ändå har en åsikt i frågan. Var det inte så att Pepster efterlyste åsikter i ett inlägg på bloggen, så härifrån tvättas som man ibland hör det sägas.

Åsikt; nu är det nu riktigt åt skogen att det svenska - och en del av det finlandssvenska - folket går så i taket över att det är en kvinna som leder den här allsången. För första gången sedan år 1959, 19-fuckin'-59. Petra Marklund, som jag diggar för att några av hennes låtar är otroligt bra, får så mycket skit. Kvällstidningarna river rubriker på de "dåliga tittarsifforna" (som är uppe i nästan två miljoner) och vrider det till att det är Marklunds fel (hallå, det är ett fotbolls-VM på gång, anyone?) och tittarna, de där anonyma fegisarna rasar på olika sociala medier.

De som skriver fulast av allt om Petra Marklund, det är kvinnorna. Kvinnorna sitter och öser galla över Marklund och längtar efter Lasse Berghagen, Måns och vad de där herremännen nu heter som tidigare lett programmet. Tack för stödet, liksom?

Skrev en kria om det, vill du läsa finns en del av kvinnornas kommentarer här.

torsdag 3 juli 2014

Titta in på Paipispride!

Fantastiska Charlotte och hennes fina familj på en underbar gård finner ni i dagens utgåva av avisen Borgåbladet.

Läs historien om hönsen som var tuppar som fick hönor till kompisar. Lättast är väl att kalla alla hen?

Artikeln hittar du här: Paipispride - en historia om höns (och tuppar)

onsdag 2 juli 2014

Drullen

Skulle ju vara lite social och bjöd en vän på middag i går kväll. Lite inspirerad av en rätt färsk resa beslöt jag mig för att vända ihop en enkel wok.

Vi flyttade i november. Har inte wokat efter det. I vårt nuvarande hem har vi induktionsspis, vilket vi inte hade i förra hemmet. Lägger woken på spisen och slås av tanken, fasiken, jag har ingen aning om woken klarar induktionsspis.

Solklart gör den inte det. Woken var sval som en wok är då spisen inte fungerar.

Så jag stekte ihop en "wok" i stekpannan och flyttade över hela härligheten i woken då den var färdig.

Jag kände mig verkligen som mästerkocken och kan inte annat än sura över induktionsspisen. Som är ack så behändig, men vet ni hur fattig man blir av att byta ut precis varenda kastrull, stekpanna, wok, gryta och panna man har?

Svaret är väldigt fattig.

tisdag 1 juli 2014

På tal om typer

Då det i går var tal om olika typer på till exempel på Facebook, så ska jag vara den första att erkänna det. Att jag är den där typen som allt för ofta återger de mest fantastiska saker barnet, det som kan prata, säger. Och det kommer jag att göra mig skyldig till också nu.

Till saken hör att jag för tillfället lever ett chausefritt, singelliv i stan*. Fick ett meddelande från landet i går, den lille hade hade hittat ett rött hjärta i plast bland sina leksaker och återgivet det den lille sagt åt sin far:

Mamma behöver det här hjärtat, hon älskar mig så mycket och med det här extrahjärtat kan hon älska mig ännu mer.

*Hahaaa. Jag jobbar alltså fortfarande, "singellivet" är mig påtvingat och Nickby, det kan jag nog inte kalla en stad hur än jag skulle vilja det.

Och ännu, på tal om det att jag så ofta återger det den lille säger. Skriver en bok som den lille ska få då han är stor. En bok i vilken jag också samlar de oneliners han presterar.

måndag 30 juni 2014

Schmuck

Lyssnade på radio i dag, några reflektioner:

Ni vet det här med att sociala medier begränsar oss, att det att vi bara följer människor som delar vår åsikt om det mesta gör oss inskränkta?

Jag säger bara det, analog radio. I dag har jag lyssnat på till exempel en timme andlig musik bara för att radion var påknäppt. Inte så mycket andlig musik klingar bland dem jag följer digitalt eller på riktigt.

På samma radio lyssnade jag också på Radiohuset, och i programmet diskuterades det här med vilken bild folk ger av sig själva. En av panelisterna lyfte fram typen som bara klagar och jag bara; jag veeet! Inte för att jag skulle klaga så mycket (gör jag det så får ni säga till), men för att jag har en sådan bland mina FB-bekanta. En typ som klagar precis hela tiden, på precis allt. Det roliga är att det är min man som addat hen som min vän, han skulle kolla något jag visade för honom och i och med att han är en total FB-novis, lyckades han göra denna klagomur till min vän. Nu täcks jag inte klicka bort personen i fråga, och ska jag vara ärlig så njuter jag lite av att läsa uppdateringarna. Inte så mycket för att allt är så jättehemskt hela tiden, men mest för att jag ska kunna nicka för mig själv och snusförnumstigt konstatera det, jaja, nu klagar hen igen.

Jag är en hemsk människa. En människa som svamlar dessutom.

söndag 29 juni 2014

Ett liv om fyra

Familj med två barn. Fyra personer. Mamma, pappa och två barn.

Då man skriver det så där, jösses så skrämmande nära det ligger ett "Svensson", kärnfamiljen.

Och det är inte så där bara att få kärnan att sitta. Vet inte hur det är i andra familjer - det är sällan man vet hur det är i andra familjer - men det tar sin gilla tid att lära sig.

Det är många faktorer som spelar roll. Vi har varit tre under en lång tid, vi hade just kommit över krönet där allt faktiskt blivit mycket lättare. Vi har glömt hur det är att ha en liten, mycket liten person, i huset. Att ha en liten person med just den här bakgrunden i huset, det innebär att inget betyder bara en sak, parallellvärldarna är otaliga och allt man måste ta i beaktande är utmattande.

Det med den här lustiga känslan i kroppen, huvudet och hjärtat, att det helt plötsligt bor en främmande person i ditt och ert hem. Och inte bara bor i ert hus, utan i vårt hus, personen är ju en del av familjen. Det är så överrumplande, så här i efter hand sett; ena sekunden är ni tre, följande är ni fyra.

Vet inte hur en graviditet fungerar, men undrar om nio månader på något sätt leder till att man är mer förberedd?

tisdag 17 juni 2014

Det finaste betyg man kan få

Den lille, som i dag ju de facto är den större, hade suttit i sitt rum och lekt med sina byggklossar. Jag själv var på jobbet, så det är fadern i huset som återgivit detta, att den lille sagt det om sina byggklossar - att han älskar dem. Att han skulle kunna bygga med dem dagarna i ända.

De hade pratat vidare om att älska, kärleken och grubblat över vad annat den lille älskar.

Mig, sin mamma, älskar den lille mest av allt. På frågan vad det är som gör att han älskar just sin mamma så mycket hade han, med stort eftertryck, konstaterat det, att mamma bara är sååå fin. På finska, äiti on vain niin hieno.

Insert melted heart here.

söndag 15 juni 2014

Skillnader i vardagen, del 3

Jag har alltid varit det, vi har som familj alltid varit det. De där irriterande typerna som alltid är i tid, god tid.

I en familj med två barn har jag upptäckt att saker plötsligt tar mycket tid (duh?). Det är hårfint, men hittills har vi alltid hunnit precis på utsatt tid. Har på känn att vi eventuellt, kanske, kommer att vara försenade någon gång, någon dag. Ber om ursäkt för det redan i förväg.

För övrigt tycker jag att det är väldigt ofint att vara sen, till till exempel ett möte. Tidstjyveri av värsta sorten.

torsdag 12 juni 2014

Nellys fråga

Nelly ställer mig en fråga i en kommentar lite längre ner. Nelly frågar hur det ser ut, så där ur hälsoperspektiv, nu då lillebror är hemma i Finland.

Lillebror kom till Finland som kines, med sitt kinesiska pass. Han saknar alltså nyckeln som öppnar alla dörrar i Finland - ett finländskt personnummer.

Så, det gäller att registrera honom som finländsk först. Vi utförde en lång och lite avancerad gymnastik på magistraten (det är inte sällan en själv vet mer om vilka papper som behövs och vad de ska resultera i än de som arbetar med den här byråkratin) och nu är den lille anmäld som aspirerande på ett finländskt medborgarskap.

Trots att lillebror saknar personnummer, vi får hans FPA-kort inom en vecka eller två, så har stackaren redan blivit introducerad för den finländska sjukvården. Den lille har varit på rådgivning och blivit mätt, vägd och stucken. Han fick alla första sprutor en gång till här i sitt nya hemland, så där för säkerhets skull. Ni kan ana er till hur glad han blev.

Läkarbesöket harhan också hunnit med.

Som bäst är lillebror inne för röntgen.

I morgon är det dags för sjukhus, laboratoriet och stora blodbilden.

Ni kan ana er till att han, lillebror, uppskattar sitt nya liv?

Utanför detta samlar vi som bäst tre (3!!!) bajsprov och ett urinprov.

Dude. Det är svårt att vara liten och försöka bli godkänd som finländare.

Ännu längre utanför detta; lillebror är fortfarande delvis kines. Har kinesiskt, men inte finskt pass. Så fort han är godkänd som finländare så är han för stunden både kinesisk och finländsk. Men, den dag han eller vi åker till Kina, måste lillebror ge ifrån sig sitt kinesiska pass och förlorar därmed det sista kinesiska. Kina godkänner inte dubbelmedborgarskap.

Det som en beskrivning av en skärva av alla exerciser.

onsdag 11 juni 2014

Hopplöst ute

Vet ni, för att prata om något annat är barn för en liten stund, vad?

Jag var tvungen att gå in i en ekiperingsaffär i självaste storstaden i går, detta i och med mitt akuta behov av nya underkläder. Gick genom ett par avdelningar, pillade på någon klänning och tittade på någon tröja. Och det slog mig, att jag är fullständigt ute. Helt freakin' out.

Jag har ingen, absolut ingen, aning om vad som är inne i sommar. Inte en blekblå. Jag är ju absolut inget modelejon annars heller, men nu, nu har jag absolut ingen aning.

Hjälp mig lite här? Jag kommer ihåg att senapsgult var en innefärg i slutet av åttiotalet. Vad är det som gäller nu?

I väntan på er hjälp så går jag klädd i de kläder jag använde senaste sommar. Och sommaren före det. Eventuellt också sommaren 2011.

Lite opraktiskt kanske

Den minsta, vet ni, han hatar (läs: är livrädd för) gräsmatta och sand och grus. Vi har testat att lägga ner honom på gräsmattan, fullständigt omöjligt. Han kavlar in benen och höjer dem till skyarna hellre än att han sitter i gräs.

Jättepraktiskt såhär på sommaren.

(Red.anm. Ja, det har ju sin rationella förklaring. Den minsta har aldrig sett gräs tidigare. Inte sand eller grus heller för den delen. Asfalt ska det vara, det är bekant för honom sen tidigare.)

måndag 9 juni 2014

Tjipp, tjipp från jobbet

Ja, hälsningar från jobbet!

I fråga om detta andra barn i familjen är det alltså mannen som stannar hemma med det nyaste barnet. Jag återgick till arbetet i dag.

Orsakerna är främst tre.

Jag fick vara hemma med det första barnet.

Med tanke på det omgivande samhället är det bara hälsosamt att mannen också axlar "hela ansvaret" för barnet.

Arbetspraktiska orsaker.

söndag 8 juni 2014

Skillnader i vardagen, del 2

Jag måste erkänna att jag glömt mycket av bebistiden, hur det var. Jag som trodde jag skulle memorera precis allt?!?

Bara blöjrumban. Och i synnerhet den rumba som uppstår då man har "situation läckande blöja".

Hänt i residenset:

Vi skulle få besök av en bekant familj i går. Två minuter före utsatt tid går jag via barnens rum och ser en fet, tjock rand med brunt över hela den tjocka mattan.

Bajs.

Oh yes.

Det var bara att skura. Både unge och matta. Mattan åkte ut och ungen fick stanna inne.

Bytte hastigt om på blöjbarnet. Tro det eller ej, men blöjbarnet hann kissa på sidan av den nya blöjan också just innan gästerna dök upp.

torsdag 5 juni 2014

Skillnader i vardagen, del 1

De kryper liksom på, de där små skillnaderna i vardagen. Skillnaden mellan att vara enbarnsfamilj och en familj med två barn.

Noterat;

Hur svårt är det inte att lära sig att tillaga mat för fyra i stället för tre? I synnerhet om man försöker fixa så att maten också skulle räcka till en lunch dagen därpå.

Red. anm: Lillebror äter som en häst. Vi har skämtat om det, att det är som om vi hade fått en sådan där avfallskvarn som de använder i Amerika. Notera vänligen att lillebror också får mat, vi föder inte honom med avfall.
Det är otroligt skönt att han äter så bra, ett stressmoment mindre för alla inblandade. I början åt han, eller blev matad rättare sagt, med pinnar. Nu fungerar sked rätt okej. Ni skulle ha sätt hur det såg ut då han åt korvsoppa med pinnar...
Att han äter så bra har ju sin sorgliga bakgrund, det är inget att skämta om. Att han fått tillräckligt med mat, så mycket han velat, är inte en direkt självklarhet.

onsdag 4 juni 2014

Att bli och vara storebror

Vet ni, redan att åka från Nickby till Kina, det är en grej i sig själv. Redan under resan till Shanghai fick storebror beröm av ett par paranta franska damer, det för att han var en så ypperlig resenär. Läs; han satt stilla, rätt tyst och underhöll sig själv under hela flygresan.

Och han var en kämpe under hela resan. En sådan kämpe att mitt hjärta höll på att brista, han var tapperheten själv. Det trots och tack vare att också hela hans värld åkte upp och ner, på andra sidan jordklotet.

Lillebror har han tagit emot med, ja, armarna längs sidan. Han är typen som blir varm i kläderna först efter en tid, men redan i Kina gjorde han mycket och allt för att lillebror skulle vara med i lekar och annat. I små detaljer, som i tröst, i en lockan till skratt visar storebror sina finaste sidor. Och lillebror uppskattar det, vi uppskattar det. Väl här hemma så har det inte varit någon frågan om att inte dela, rum, leksaker och tid med lillebror.

Han är en fantastiskt fin storebror.

Och vi försöker tacka, så där i smyg, utan att överdriva, genom att se till att han, storebror, får egentid med oss. Antingen med den ena föräldern eller båda. Försöker få till så mycket "vanligt" som möjligt, lek med kompisar han saknat under sin resa, rutiner som fanns redan före lillebror kom. Och storebror, han verkar ha landat i vardagen. Är sitt vanliga underbara jag.

måndag 2 juni 2014

Bluffen

Det kommer att ta ett tag innan hela resan till Kina sjunker in, innan jag och vi förstår vad som egentligen hände. Men vill ändå skriva några rader redan nu, bara för att.

Det är ju inte precis första gången vi gör också en fysisk resa för att få ett barn. Vi är vältränade, processen för att få adoptera är en lång skola. Jag har pratat med och om adoption i offentligheten, jag har erfarenhet och jag har haft lyckan att få prata med många som gjort samma långa resa som vi gjorde.

Jag är rationell, jag går inte i taket av småsaker, jag vet hur jag reagerar, varför jag gör det och brukar veta vad det beror på att jag känner på det ena eller det andra sättet.

Redan i Kina tänkte jag det, "i teorin ja, biatch".

För det är en sak att vara förberedd och tro att man är förberedd på att man inte kan vara förberedd. Det är en annan sak att vara på plats och ställe och uppleva det här helt själv.

Bara situationen. Att efter att ha förberett sig, bekantat sig med sitt barn via papper och något fotografi och sedan, bang, sitta i ett av de otaliga kinesiska kontor man får sitta på och se att det barn man dittills bara sett på bild, bärs in i rummet, tas fram till dig och sätts i din famn. Och allt det som händer efter det.

En sådan berg- och dalbana. En sådan jädrans berg- och dalbana.

Så, man är liksom tvungen att nu och då stiga ur sig själv och konstatera det. Att man inte hade någon aning om vad som väntade. Att det inte går att förbereda sig. På känslorna. På reaktionerna på alla och allas känslor. Det är bara att åka med.

Aldrig har jag längtat hem som jag gjorde under denna resa. Någon form av primalreaktion, "bara vi kommer hem och kommer igång med vårt liv."

Nu är vi hemma, tvåbarnsfamiljen. Och som ni ser, så är det stundom rätt så piano.

lördag 31 maj 2014

Lillebror säger hej!

Hej på er, det blev en liten paus på dryga två veckor. Ville inte göra reklam för att stugan stod mer eller mindre tom under vår tripp till Kina.

Vi kom hem i går, klanen Röman. Samma familj som tidigare, men samtidigt helt annorlunda. Liten har blivit storebror och vi är tvåbarnsföräldrar. Lillebror är ny för oss och vi är nya för honom. Allt är upp och ner och allt är bra. Får återkomma då vi landat lite.

tisdag 13 maj 2014

Storebrors förberedelser

Köpte en bok, Alla barn i Bullerbyn, för att kanske ta med på vår resa till Kina. Bra att ha ny, lång bok under färden. Vi tittade på den med den lille och jag frågade om det känns som en bra bok att ta med sig.

- Jo, svarade den lille, men jag vill att vi väntar med den så att lillsyskon också får lyssna på sagan.

Mitt hjärta. Mitt lilla, fina, hjärta.

fredag 9 maj 2014

Greetings from China

Ni ska inte gå på det tricket, jag är så alls inte i Kina. Jag är väldigt mycket på jobb i stället.

Det jag ser framför mig inne i mitt huvud, det är bara tusentals lösa trådar som hänger i luften. Trådarna är så många att jag inte riktigt kan hålla reda på dem.

Trådarna har väldigt lite att göra med Kina, de har mer med jobb att göra. Det jag ser framför mig på riktigt, det är hundratals flyttlådor och en massa bråte. Borgåbladet flyttar och gör det i morgon.

Jag sitter och gratulerar mig själv för fantastisk och optimal tidsplanering. Och tröstar mig samtidigt med att Kinaresan nu inte är något vi själv helt och hållet kunna bestämma datum för.

Men, jag är alltså på jobb, inte i Kina. Ska packa det sista för att kunna flytta hela helgen.

Vardagliga saker:

Fast jag är så lite en socialdemokrat man bara kan vara, är jag lite sur för att Jutta Urpilainen inte fick fortsatt förtroende. Det seglade upp en äldre herreman, "fackpampen" och visst fasiken ska han vara partiledare. Suck, suck.

Så är jag trött på en del nya ord, mommon i mig gnäller över följande ord: legendaren (vad hände med legenden?) och besparing (INbesparing).

Sådant, nu ska jag packa lite igen.

söndag 4 maj 2014

You give baby, we give gift

Lite kuriosa i fråga om adoption och de små arrangemangen:

De tjänstemän och övrig personal vi träffar, som haft med vårt barn att göra, de skall få varsin gåva av oss. Vi ska packa med oss något "litet, snyggt, gärna made in Finland (design uppskattas)" i sisådär tio paket.

Weeeh.

Tips?

Gärna något som man själv också kan använda om alla paket inte går åt...

Gåvorna i sig är inte ett så stort problem, men det här med presentförpackningen... I Kina uppskattas vackert inslagna gåvor (absolut inte i vitt eller svart presentpapper, betyder i Kina ungefär "döden, döden") och jag är u.r.u.s.e.l på att slå in gåvor.

Weeeh.

fredag 2 maj 2014

Att inte hänga med

Låg hos fysioterapeuten på onsdag (behöver du ett hållbart lås, kärlekslås till exempel, anlita mig - jag är i komplett lås nämligen), hon knådade och behandlade och sade, på tal om ingenting och allt, att jo, det är ju bara någon vecka kvar tills ni åker, eller hur?

Och ja' bah', nä, det är flera veckor till avresa.

Damned be the kalendern. Det visar sig att alla halva och avhuggna veckor har stulit flera dagar av mig. Vi åker ju alldeles strax!

Med dumt (matte)huvud får kroppen lida.

Men, så är det ju också måndag i dag, eller hur?

tisdag 29 april 2014

Det här med många språk

Det här med språkdiskussionen på axeln majoritetsspråk och tvångssvenska känns, i min egen vardag, så väldigt främmande. Jag ser inte annat än fördelar med att vi pratar minst två språk hela tiden, min man och jag blandat och konsekvent svenska och finska med barnet. Och barnet, han pratar och förstår båda språken lika bra och är - vill jag tro i alla fall - intresserad av också andra språk. Tack vare ett vigulant språköra tycker jag själv att den lilles uttal på andra språk än de egna är bra, till och med mycket bra.

Den lille har hittills inte reflekterat över våra språk, ibland händer det på dagis eller på gården att något barn frågar mig och oss vad det är för språk vi talar då vi talar svenska och varför vi pratar svenska. Mest nyfiket, absolut inte med några negativa förtecken.

Nu, under de senaste dagarna, har det hänt att den lille frågat mig varför jag pratar svenska med honom, han har till och med bett mig byta till finska. Inte heller han på något negativt sätt, och det är ju inget jag gör en grej av, jag bara fortsätter prata.

Men någonstans känner jag att det petar till i sidan på mig. Att barnet, av sig själv, tack vare sin omgivning, kanske kommer att ställas in för det här - att något av de språk han behärskar till fullo, är bättre eller sämre. Jag hoppas att han då ska vara så pass stor och stark att han inser vikten av att ha åtminstone två språk helt gratis, att det ger honom, om inte ett försprång så åtminstone två starka språkben att stå på. Att han åtminstone kommer att ha "lätt" för ett språk i skolan, att han alltid kan kryssa i fler språkalternativ än ett då han söker jobb.

Att han ska kunna leva sitt liv, var än han lever det, så att inget av hans modersmål ska vara en spottkopp eller ett slagträ. Det drömmer jag om.

måndag 28 april 2014

Små praktiska saker

Då det inte är många stunder kvar av väntan har vi insett i det Römanska residenset att vi kanske också borde göra något. Göra något innebär i vårt fall att gå ner till källaren, bära upp lådor med väldigt små kläder för att sortera samt montera spjälsäng:


Medge att det ser proffsigt ut, att vi reparerar lillsyskons säng med lim?

Och så en fråga; ingen läsare som har en Stokkes Tripp Trapp drällande, överlopps, i ett hörn? Meddela gärna mig i sådana fall.

fredag 25 april 2014

Det avlagda löftet

Ni har kanske glömt det, men avlade (av-lade, inte avlade) ett löfte i oktober i fjol. Lovade att försöka överleva vintern utan tomater från och med den dagen de inhemska tomaterna sinade i grönsakshyllan. Inte en enda spansk eller annan tomat fick tillstånd att kliva över vår tröskel.

Det blev aldrig en överlevnadsfråga, det var nämligen hur enkelt som helst. Nu ser jag fram emot inhemska tomater, både sådana vi själva odlar och de som kommer från närliggande växthus.

Nu är det här ett litet pyttesteg mot att äta säsongsgrönsaker, men ändå, ett steg.

torsdag 24 april 2014

En sak ville jag gärna testa

Gled in på Frimans blogg och ser hur snygg hon är i håret. Friman är glad för att frillan ligger rak - och som jag säger i min kommentar där, så finns det något jag ibland önskade att jag hade, så är det "ens litet böjligt hår".

Jag har Nordens rakaste hår. Inte en krusning. Envist är det som synden också. Går att jämföra med tagel, hästsvans, en sådan som sitter fast på riktig ponny.

Då jag senast var på bal, hos presidenten, (och jojo, jag har varit där exakt en (1) gång) frågade frisören om hon fick lägga lite glamorösa lockar i kalufsen och jag bara, automatiskt: ABSOLUT INTE. Kommer aldrig att hålla och sådant jag svamlade.

Men hon var envis, tittade på mig med uppsyn som hette "man kan inte gå till presidenten och se ut så hääär" och greppade locktången och fixade vågor. Vågor. Som höll hela kvällen, snömodd och tusen människor till trots. Som höll ända in till följande dags morgon de facto. Det var som en hjälm, en hjälm av hårvågor.

Så, ens lite böjligt hår. Skulle vara roligt att ha. Om man får önska sig lite sådant där fint, utseenderelaterat.

onsdag 23 april 2014

Är hon död? Nej, hon rör ju på sig.

Men, vettni, det är lite med nöd och näppe hon rör på sig. En har drabbats av lås i nacken, ett rätt allvarligt sådant. Går nu på glada trianglar och hoppas att ett knippe kotknäckare ska knäcka nöten.

I väntan på det, ni vet listan om de tio viktigaste låtarna i era liv som cirkulerar på FB, har ni gjort den? Jag är ju inte FB-vän med alla er som läser, ni som gjort listan - kan ni inte lägga upp den här också? Ni som inte gjort listan, se det här som en utmaning! Jag vill se hur era listor ser ut! Grubbla inte för lång tid, öppna bara hjärtat och låt listan fylla på sig själv!

Så här ser min lista ut:

1. Kent – 747
2. Mumford & Sons - Little Lion Man
3. Johanna Kurkela – Ainutlaatuinen
4. Snowpatrol – Run
5. Adele – Set fire to the rain
6. Samuli Putro – Elämä on juhla
7. Kent – Mannen i den vita hatten
8. Kent - M
9. Zen Café – Todella kaunis
10. Jussi Björling – O helga natt

Nu, glada trianglar!

torsdag 17 april 2014

På sitt eget lilla vis

En av medarbetarna på dagiset sade det tidigare i veckan, att den lille inte riktigt tycks ha någon aning om vad det här med att "vara påskhäxa" innebär och hon har så rätt.

Vi har alltid lyckats vara på resande fot under påsk, oftast på sådana ställen där vi inte ens fått besök av påskhäxor, så jo, den lille är helt ute. Dessutom hatar den lille att klä ut sig, i sådan grad att han aldrig gjort det. Come maskerad, come födelsedagsfest, han har bara blåvägrat att klä sig i annat än sina vanliga kläder.

Nåväl, i dag ska den lilles dagis gå på besök till ett servicehem i närheten av dagiset, för att påskhälsa.

Vet inte hur politiskt korrekta vi är, men så mycket kan jag avslöja att det kommer att dyka upp en liten indian bland alla häxor.

onsdag 16 april 2014

For FAQs sake

Vet ni, det är nog rätt ruligt att få ett andra barn på detta helt nya sätt!

Förresten, som en del av detta FAQ, är det någon av mina läsare som har adopterat ett eller flere barn från Kina? Och för att vända på det hela - om det är någon som går i adopteringsfunderingar, visst vet ni att ni kan fråga precis vad ni vill som handlar om adoption och annat? Jag är ju inte galnare än att jag svarar på så gott som alla frågor!

Det är tusen och en frågor jag ställs och får svara på nu då den här nyheten är ute. En av de mest, ja, svårbesvarade, var om vi vill bli bekanta med Familjen X? För att familjen X är kinesisk, då. Ja ba: "uhum, vi har inte träffat le bebé ännu, vad sägs om att vi åker och tar en titt först?".

Så en av den lilles kanske blivande klassiker. Vi pratade, som man bör, om finskhästar tidigare i kväll. Efter att ha parlamenterat en god stund om finskhästarna frågar den lille: "Mamma, är de andra hästarna svenskspråkiga, då?"

tisdag 15 april 2014

Hur man vet att man väntar barn

Ja, skulle jag och vi ha gjort barnet själva skulle jag just nu kanske vara den som suckar över foglossning (no clue about that), alternativt den där ljuvt höggravida med något drömskt i blick och handen på magen.

Nå, nu är jag ju på upphällningen på ett helt annat sätt i det här barnaväntandet. Och får lov att lita på yttre bevisföring. Som bevis på att något är i görningen fick jag i dag ett brev om att jag blivit godkänd för att få moderskapsunderstödet.

Weeeh.

måndag 14 april 2014

Det finns en första gång för allt

Först av allt, fantastiska kommentarer på det förra inlägget, tack! Och som jag skrev, jag litar fullt och fast på att kärleken också för ett andra barn är lika stor som kärleken för det barn som kom först. Jag tror på det, men jag har svårt att förstå det.

Det är en massa saker jag och vi aldrig tidigare gjort, som dyker upp under den här etappen i mitt liv. Som det här med att boka resa, tur och retur till Kina. Det i sig är ingen sak, en har väl varit i Kina tidigare (jojo, två gånger, mer om det senare).

Men att boka ditresa för tre och hemresa för fyra. Dessutom med utmaningar som - på vilket namn och vilken nationalitet ska nykomligen resa? Vad kommer hen att väga då vi flyger hem?

Det och sånt. Det finns en första gång för allt och nu är resan bokad.

fredag 11 april 2014

Får man lägga ett förlåt på banken?

Först av allt, understreckat med röd penna; jag är väldigt, väldigt glad över att vi har den stora lyckan att få ett andra barn. Jag är ännu gladare över att liten får ett syskon, att han ska få bli storebror.

Ändå har jag, ända sedan tanken på barn nummer två dök upp, haft lite ångest. Har det än i dag. Då det inte är många dagar kvar av det liv vi nu lever grubblar jag över det, vad vi gett oss in på. Det har hänt att jag vaknat mitt i natten och famlat efter den stora röda knappen, den knapp man trycker på om man vill stoppa något.

Det som förbryllar mig mest, det är kärleken. För mig är det fullständigt ofattbart att jag ska kunna älska ett barn lika mycket som jag älskar det vi redan fått. Jag tänker på det här väldigt mycket just nu, då jag nattar liten, då han rusar fram för att krama mig, då vi pratar, då vi leker, i allt vi gör finns denna övertygelse om att det måste vara omöjligt att älska någon lika mycket som jag älskar detta vårt första barn.

Har pratat en del om det här, med människor som har fler barn än ett. Och till och med tror på det de säger, att det inte finns begränsad mängd kärlek, att den kanske är annorlunda, men alltid lika stor också för de barn man får efter ettan. Jag tror på det, men har svårt att förstå det.

Det andra som sysselsätter mig i tanke, det är vad den här förändringen kommer att innebära för liten som ska bli storebror. Han har varit helt fantastisk genom de delar av processen han tagit del av och han är otroligt med på noterna nu då det börjar dra ihop sig. Jag borde ju nöja mig med det här, att han inte en gång sagt att vi struntar i det här, att han inte vill ha något syskon. Men nej. Jag är redan i framtiden, jag är där vid den tidpunkt då de besvikelser vardagen ändå kommer att föra med sig landar i litens fråga; varför gjorde vi det här? Varför gjorde NI det här?

Det här är en av knutpunkterna i mina funderingar, att jag vet att vårt val på sätt och många vis kommer att innebära också besvikelser för det barn vi redan har. Då jag har svårt för tanken på att han ska känna att vi nedprioriterat honom för någon annan, så är det så jag känner, som jag skriver i rubriken, jag skulle vilja lägga ett "förlåt" på banken. För att kunna ta ut det någon dag, den dag det behövs.

För jag vet ju att syskon är något av det finaste man kan ha. Det finns få personer som gör dig så mycket till den du är, som dina syskon. Och jag vill ju tro det, att liten i framtiden ska tycka det, att det finaste han fått, det är ett syskon. Precis som jag vill att det lilla syskonet ska tycka att det bästa i vår familj är storebror.

Men, det är ju det. Att man inte kan veta. Man vet alltid vad man har, men man vet aldrig vad man får.

Vilket också mal på i bakhuvudet. Att vi har det så bra, vi har varit så otroligt välsignade med detta första barn. Han är och har alltid varit så underbar på alla sätt, och de band vi har är så innerliga och djupa. Jag går omkring och bannar mig själv, säger åt mig själv att vi är giriga. Att den som mycket har, den ska tydligen ha mer.

Vardagen i sig, den tänker jag faktiskt inte så mycket på. Så pass vettiga människor är vi att vi klarar det mesta, mycket ska stå emot oss för att vi inte ska klara det. Men, alla de här frågorna som mal på i mitt huvud, alla de här farhågorna jag bär på, de är orsaken till att jag, samtidigt som jag är väldigt, väldigt glad också är skitskraj.

torsdag 10 april 2014

Spektret är brett just nu

En del dagar innehåller många och verkligt breda spektrum. De senaste dagarna har på alla sätt möjliga varit av typen "högt i tak, luft mellan väggarna".

Dag 1 fick jag ett samtal som innehöll frågan om jag kanske ville att vårt hem skulle delta i tv-programmet "Finlands vackraste hem".

Öh, nej.

Fint är det ju och världens bästa hem just för oss, men visa upp det på tv, så att vi alla i familjen dessutom skulle vara med i programmet, nej, jag tror inte det.

Fick också en förfrågan av en annan part om jag och vi kunde tänka oss att låta dokumentera vår resa till Kina.

Absolut inte.

Det här är lite trickigt, på många olika sätt. Jag har ju inte precis stuckit under stol med det här och andra sätt att få barn, har skrivit spaltmeter, blogg och bok om det. Har deltagit i radio och tv, timme upp och timme ner. För, och det var en av bakgrunderna till också den här bloggen, jag vill att folk ska veta. Jag vill att både sådana som direkt berörs av det som berör oss, barnlöshet och "andra sätt att få barn" och sådana som inte har någon aning om vad det handlar om, ska få en möjlighet att veta.

Vad det handlar om, hur man kan känna, hur man kan komma vidare.

Då när allt det här ännu var framför oss, var det en av mina sorger, att jag kände mig så ensam. Jag kände mig så ensam, misslyckad och vilse, hittade inte människor som var i samma situation.

Därför berättar jag, därför bloggar jag, därför är jag på radio, därför är jag på tv. Därför skulle jag - om dokumentären hade handlat om mig - ha kunnat tänka mig att delta.

Men gränsen går vid mig, min familj, varken man eller barn är med - annat än som min familj, som mannen och barnen (TÄNK! JAG SKRIVER BARNEN! FLER ÄN ETT; BARNEN!) ska inte vara med. Mannen för att han inte vill, barnen för att de inte kan bestämma själva.

onsdag 9 april 2014

Alltid kliar det någonstans

Daghemmet tampas med en invasion av hårlöss - och så fort jag får meddelande om att kolla barnet extra noga i kväll, så börjar det klia.

Det är samma sak då jag hör att någon i de närmare kretsarna drabbats av magsjuka - jag börjar omedelbart må illa.

Nåja, under tiden vi väntar på att lusen ska bosätta sig i våra hår kan jag konstatera att det är stort och smått som gäller. Vi bokade våra flyg till och från Kina i går. Det vänder sig, på ett bra sätt i magen, då man tänker på det. Att vi bokar resan dit för tre personer och bokar en resa hem för fyra (förutsatt att allt går som det ska). Jag blundar lite för den där tanken på hur svettiga, trötta och eventuellt lite spända vi kommer att vara då vi inleder vår hemresa.

Samtidigt har vi lämnat ett förslag till våra guider och medhjälpare i Kina om reseplan. Det är en del man måste bestämma redan innan man är på plats. Till exempel vilka platser man vill besöka och då handlar det inte bara om shoppingmöjligheter och nöjesfält. Det handlar mer om vilka platser förknippade med barnets historia vi vill besöka. Och det skulle vara en sak att göra en plan om det bara var vi och det nya barnet som var på denna resa, men vi har också liten, storebror, med oss och jag grubblar väldigt mycket på det här. Vad vi kan och ska visa honom, vad som kan vara sådant som är för stort för en fyraårings hjärna och hjärta.

tisdag 8 april 2014

Gusså ni är ljuvliga!

Ni är bara bäst! Ni är bäst då man är glad och ni är lika bäst då man är det motsatta!

Tack, ett tack som kommer direkt från de innersta delarna av hjärtat. Tack för alla hurrarop, tack för alla gratulationer och tack för alla de hälsningar vi fick i går. Det sägs ibland att den som får barn någon annan väg än den biologiska, den kan inte alla gånger vänta sig att få gratulationer i samma mängd och i lika glada tjut som de som lyckas göra sina barn själva - men, det stämmer inte i fråga om mig och oss. Inte med er som vänner, jag känner mig väldigt lyckligt lottad, på många olika sätt.

Det finns så mycket jag vill skriva om det här, alltså inte om gratulationer i sig, men om den här resan vi nu skall bege oss på. Och jag fick minst lika många nya uppslag under gårdagen i alla era kommentarer, frågor och hälsningar.

Skriva, om jag vågade mig på en vild gissning på vad det är som skiljer det här sättet att få barn från det biologiska sättet, så skulle jag tro att det handlar om att skriva. Fylla i papper och blanketter. Inser ju att man måste fylla i papper också då man själv gjort barnet, det handlar i vårt fall bara om en annan sort av blanketter. Vi satt under kvällen och fyllde i visumansökningar, en Schengenansökan, en reseplan för våra veckor i Kina, samt surfade runt för att komma till och från Kina på något vettigt sätt, vettigt som i så billigt som möjligt.

Jag och vi fick ett världens bästa tips inför vår resa, av en sexåring som också varit med om en liknande resa:

Då barn härjar så lönar det sig inte att drabbas av panik. Barn ska härja, det är en del av deras lekar. Då man härjat färdigt kan man krypa upp i mammas famn och så lugnar allt ner sig.


Visa ord. Ska försöka komma ihåg dem.

måndag 7 april 2014

Det är en sak jag måste berätta

Du sitter ner? Jag själv är tvungen att sitta, det är en sak jag vill berätta.

Liten ska bli stor, stor som i storebror.
Jag ska bli tvåbarnsmamma.
Vår familj blir en tvåbarnsfamilj. En familj med två barn.

Om drygt en månad åker vi till Kina och får vårt andra barn, liten får ett syskon.

Jag är glad som en lärka, lycklig och - ursäkta uttrycket - skitskraj.

torsdag 3 april 2014

Läsandets kraft

Har de senaste dagarna funderat mycket - otroligt mycket faktiskt - på läsande. På vad det här med att läsa för barn betyder. Har skrivit om det å jobbets vägnar, den mer officiella versionen här och en mer personlig reflektion här.

Diskuterade frågan också på Facebook och blev glad över alla svar jag fick på frågan om mina vänner och FB-bekanta läser för sina barn. Vad de läser och vem som läser. Svaren var många, de flesta läser och i många fall på många olika språk och en del konstaterade att de kunde läsa mer.

Här i vår hushåll läser vi för och tillsammans med barnet, åtminstone på kvällen blir det en bit av en längre historia eller en kort bok eller två. Båda föräldrarna läser och vi läser på två språk. Ofta blir det också annat löst prat, funderingar och frågor. Saker den lilla funderar på brukar dyka upp på kvällen, ibland är det mest hejdlöst fnitter och ibland somnar barnet mitt i berättelsen.

I kväll läste jag ett stycke ur Karlsson på taket, den lille hade sett fram emot högläsningen redan tidigare under kvällen, frågat om vi kan läsa just Karlsson. Och vi läste.

Vi är mitt uppe i att Lillebror vill ha en hund, han önskar sig en hund mer än något annat. Vi kom in i historien då Lillebrors syskon busar med honom och ger honom en leksakshund. Där vid att Lillebror blir arg och ledsen och börjar gråta såg jag på den lilles min att det inte var roligt längre, att han också höll på att brista ut i gråt.

Jag frågade den lille om historien kändes ledsam och han grät, som han grät. Han berättade att han blev så ledsen över Lillebrors öde och ledsenhet att han också blev ledsen, att han inte skulle kunna sova, så ledsen var han.

Som han grät. Och som jag i den stunden bara kände det, att det är viktigt att läsa. Att det handlar om så mycket mer än historien, att det är en massa annat som också rör sig under den stunden. Och jag hoppas att det är något vi bygger, för nuet och för framtiden. Att den lille alltid skall känna, i sig själv och för andra. Att i synnerhet han i framtiden ska ha en gigantisk verktygslåda att ta fram vad än som möter honom.

Vi kom vidare genom att jag frågade den lille om han önskade att jag kollade hur historien fortsatte innan jag läste vidare. Det ville han och Lillebror fick en hund, en riktig hund.

måndag 31 mars 2014

Det ofattbara

Ingen har missat att en svensk fotbollssupporter avled i sviterna av en misshandel i går. Mannen misshandlades innan avspark, han hann inte ens in på stadion.

Det ofattbara, "pappa ska gå på fotbollsmatch" och så kommer han aldrig mer hem. För han är död. För han skulle gå och se lite fotboll.

43 år. Fyra barn. Fru.

Fyra barn växer upp utan pappa. Frun ska klara rumban, mitt i sorgen och i framtiden.

Fy fan.

torsdag 27 mars 2014

Mat att älska och hata

Vi hade en nyhet om att eleverna i Söderkulla skola äter den bästa skolmaten i hela landet, och efter det har egna minnen om skolmaten dykt upp.

Jag är så till åren kommen att jag fick inleda min skolgång med egen kökstant, tant Berta i skolan i Malax är för evigt fastetsad i mitt minne. Det är tack vare Berta jag än i dag kan drabbas av akut begär för tunna, tunna leverbiffar. Stekta i smör som gör att kanterna blir extra frasiga.

Att tycka om lever är ju inte en självklarhet, det händer att fullvuxna människor i min omgivning höjer ett ögonbryn då jag säger att jag tycker väldigt mycket om leverbiffar.

Det var likadant i skolan, som en liten arme med gemensam hjärna och ett gemensamt tyckande delade vi in maten in i "mat som gick att äta" och "mat som var äcklig". Den mat som gick att äta, den satt man och petade i, den mat som var äcklig, den fick man absolut inte sätta i munnen - det var en av de tysta överenskommelserna, en regel man inte fick bryta mot. Inte om man ville hålla sin plats i gänget i alla fall.

Det var något av ett problem. Jag själv tyckte väldigt mycket om en maträtt som kallades för "barnmaten". Tack vare konsistensen på rätten, potatismos blandad med stekt köttfärs, jämfördes min favoriträtt med barnmat. Och jag, som tyckte mycket om den rätten, jag försökte äta den första portionen så att så få som möjligt skulle lägga märke till det.

Kan inte dra mig till minnes att jag någonsin hämtade mer av maten, för den var ju äcklig och den som åt den maten, till och med hämtade en portion till, den var också äcklig. Så bräcklig är man som skolelev, eller jag var det åtminstone, att man inte ställer till det på det sätt så att man klassas som äcklig.

Man hade nog med utmaningar ändå, att inte frysas ute ur det ena eller andra gänget är lätt att jämföra med ett heltidsarbete. Konstigt att man hann lära sig något över huvud taget.

Som jag önskar att jag kunde gå och sätta mig bredvid den låg- eller högstadieflicka jag var, och säga åt mig själv att äta, ta en portion till. Att populariteten inte kan sitta i en eller två portioner barnmat.

onsdag 26 mars 2014

Tolkis revisited

I och med att det finns en del adoptiv- och fosterföräldrar bland läsarna: Ett år med Shen.

Andra får givetvis också läsa, mer än gärna!

måndag 24 mars 2014

Det är inte lätt

Den lille, som älskar att räkna, och jag har kommit på kollisionskurs i matematiska frågor.

"...tjugoåtta, tjugonio, tjugotio, vad kommer sen, mamma?"

"Ja, egentligen är det tjugoåtta, tjugonio, trettio"

"Nå, nej, du glömde tjugotio, vad kommer efter det?"

Nåväl, matte har aldrig varit min starkaste sida.

lördag 22 mars 2014

Obehag

Lista över obehagliga grejer:

- då någon sätter fingret i ens navel.

- då någon trycker på ett blåmärke som sitter på en själv.

fredag 21 mars 2014

Hur tänker man här?

För den som bor i Finland är Smoukahontas väl bekant? Jag har sett videon där kvinnan talar olika tungomål och förstår så mycket att hon är en gigantisk framgång just nu.

Jag tycker att det är hur roligt som helst att det går bra för denna Smoukahontas, det som spelar på mina inre strängar, det är det Askungeaktiga i historien, den unga kvinnan kommer från ingenstans, besitter en och flera talanger och är ni på väg till the big U, S and A och ja, hon kan bli hur stor som helst.

Vi var inne på det tidigare, det här med att kunna glädja sig över andras framgångar - och det här kan väl fungera som ett test - är man glad eller inte?

Jag är glad, jag hoppas att Smoukahontas fortsatt ska kunna förverkliga sina talanger och drömmar.

Det som, ja kanske förbryllar mig lite, det är politiken. Eller hur politiker resonerar då stjärnor som Smoukahontas seglar upp.


I tidningen Me Naiset avslöjar Smoukahontas att hon redan blivit ombedd att ställa upp i EU-valet. Som hålls om två månader.

Det är inte det att jag inte tror att Smoukahontas kunde göra stora grejer också ute i Europa, det kunde hon säkert. Det jag reagerar på är att politikern (oavsett person och parti, vänligen notera att det inte är skillnad på vem som gjort påstöten) resonerar som hen gör. "Titta, här är något på gång, den tar vi. Den kan säkert locka väljare (till vårt parti, till våra eventuella mandat).

Det kanske bara är jag, men jag tycker det känns lite genomskinligt. Eller så faller jag nu någon bytta där onda andar får mig att tänka negativt. Hjälp mig lite här, hur resonerar ni?

torsdag 20 mars 2014

Tassepasse

Hemma hos oss kallas mardrömmar tassepasse. För att de är tassiga, det är inte roligt att drömma mardrömmar, oavsett om man är liten eller stor.

Just nu är det en lugn period, den lille drömmer inte så mycket, varken glada drömmar eller mardrömmar. Inte sådana som han kommer ihåg i alla fall. En morgon hände det i alla fall, att han kom ihåg att han sett en tråkig dröm, vi pratade genom den och sen kom han ihåg den igen. Tassepassen över alla andra, en mardröm han såg som riktigt liten.

Han vaknade en natt, gallskrikande, och förklarade att han sett en häst galoppera uppe på våra garderober. På något sätt känner jag den där drömmen i mig, att den måste ha varit obehaglig. Så, före vi gick till dagis igår, så ritade vi oss genom den mardrömmen han drömde för ett par år sedan:

onsdag 19 mars 2014

Ett år senare

Idag har det gått ett år sedan jag förlorade min mor. Ett år av saknad, ett år av tomhet. Ett år av ständigt flöde av minnen.

Den här bilden, på mannen och barnet, togs timmarna innan jag åkte iväg för att följa min mor på hennes sista resa. Också ett år senare är det den här bilden som för mig beskriver hur nära de ligger varandra, glädjen och sorgen. Lyckan och det ledsna. Gemensamt för alla, kärleken.

tisdag 18 mars 2014

Glad över att Saravsvuo fick gå?

I går kom nyheten om att Nelonen sätter punkt för Jari Sarasvuos program med omedelbar verkan. Kvällstidningarna kastade sig över biffen och folk tjoade och tjimmade över nyheten längs hela det alltet som förr i världen kallades för sociala medier.

En och annan, bland annat Tuomas Enbuske och Mikael Jungner, skriver på sina håll att det är sorglig nyhet, sorglig sett ur många och varierande perspektiv. Men, majoriteten firar det att Sarasvuo "får sparken", de skadeglada - få av dem har väl gjort ett tv-program eller flera? - suger gott och länge på den här glada karamellen. Kryddar sin skadeglädje med att häva ur sig sina åsikter mer om Jari som människa - som de känner väldigt bra? - än om tv-programmet som lades ned.

Jag läser en del av kommentarerna, de skadeglada, och undrar varför? Varför blir de här typerna så innerligt glada över det som är en tråkig nyhet. Inte bara för Jari Sarasvuo utan också för dem som jobbade i kulisserna med programmet, de som skulle medverka i programmet, de som kanske tittade på och till och med tyckte om programmet.

Varför vara så glad över något som är en dålig nyhet för väldigt många?

För det här programmet, det var ju inte som fiskleveroljan man tvingades ta som barn. Man måste inte titta på programmet om man tyckte att det var dåligt, eller om man inte uppskattar Sarasvuo. Det finns en byt kanal-knapp på varje fjärrkontroll i hela världen.

Jag såg kanske en scen eller två ur något av de här programmen, det var inget som fick mig att bänka mig varje torsdag, så jag förlorade inget i min vardag. Men det skulle inte falla mig in att vara glad över att Sarasvuos program fick rött kort, varför skulle jag vara glad över nyhet som är så dålig för så många?

fredag 14 mars 2014

Kvällslektyr

I fråga om våra kvällsrutiner kan man verkligen tala om rutiner. En viktig del av rutinen är kvällsläsningen.

Den lille är lik sin mor, hittar han en grej, i det här fallet en bok, kan han lyssna på den boken fyrtio kvällar i rad. Han är glad som en lärka och jag blir galnare och galnare för varje kväll jag måste läsa samma bok om och om igen.

Därför bestämde vi oss för att det är dags för den första långboken, och den första långboken fick den lille välja själv på den lokala bokaffären.

Resultatet, valet föll på den här:

Den lille tycker om boken, lyssnar med varierande intensitet. Jag själv lider lite i smyg, det finns en av Lindgrens karaktärer jag nättupp ogillar och det är just Karlsson.

I går frågade den lille om vi ändå kunde läsa en annan bok, och det var den här han ville vi skulle studera:

Insåg hur lite jag kan om blommor.

onsdag 12 mars 2014

Två viktiga bilder

Farmor Saga har fört lista:


Och den lille lär sig skriva:

För mina svenska vänner, onni betyder lycka.

måndag 10 mars 2014

Charmören

Jag lämnade er hängande med döden, horan och ja, ni vet. Det var ju inte så schysst gjort, ber om ursäkt.

Jag har de facto funderat väldigt mycket på det där, det horribla i att tioåringar kan och vet sådana saker, funderat över hur barnet här hemma använder skärmar och tittat på mig själv som förälder - vilka alternativ erbjuder jag barnet? Är jag den som själv lägger ifrån mig telefon, pekplatta och släpper datorn?

Obiously gör jag ju det ibland, det går att mäta i bland annat uppehållen på bloggen.

Skrev lite till om det här, ledaren räckte inte, så det blev en kommentar på det också.

Men charmören, vettni, snubben som också utanför skärmlivet är en sådan goding. Han hade gett en av medarbetarna på dagiset en komplimang:

"Vet du, dina händer är som hotellsängens lakan."

Och då man känner barnet, så vet man att det är en av de vackraste komplimanger man kan få.

onsdag 5 mars 2014

Hört ur tioåringens mun

Nu vet ni att jag inte har någon tioåring jag kan citera, men på en föreläsning som handlade om barn och mediefostran berättade föreläsaren om en dialog hon tagit del av. De två tioåringarna, den ena erfaren spelare av spelet GTA och den andre en nybörjare i samma GTA, hade diskuterat spelstrategier.

Den inte fullt så kunnige GTA-spelaren hade frågat den mer erfarne spelaren;

"Du menar att man får fler poäng om man dödar horan efter att man knullat henne?"

Jag, som hört det här återgivet av tredje person har varit lite ledsen efter det här. Hur är det möjligt att barn, tioåringar, ens använder ord som döda, hora och knulla?

Jag vet att jag varken vill eller kan linda in det arma barnet jag fått i bomull. Men jag tänker åtminstone försöka hålla honom borta från GTA (som jag tror är ett spel som är K-18) så länge som möjligt och kanske inte lära honom de tre orden. Eller döda, det kan han redan och jag ids inte ta valsen om att han säkert lärt sig av andra barn, men hora och knulla kanske kan få vänta. Åtminstone om jag får bestämma.

Uh.

måndag 3 mars 2014

Gråta sig till sömns

Det mörka molnet ovan våra huvuden, hotet om ett grannland i krig, får mig att bli nio-tio år gammal. Under det som var slutet av sjuttiotalet förlorade jag min mormor och min morfar inom loppet av ett år, min dödsångest var så mycket större än jag kunde bära.

I denna ångest vände jag mig till det jag kanske hoppades var en gud, någon som lyssnade på mig. Varje kväll vände jag mig till denne någon och som en fortsättning på gudsomhaver räknade jag upp en lista på alla dem jag ville att denne gud eller någon skulle sona, låta dem hållas kvar på jorden, i ett jordeliv.

Som jag grät, som jag grät över dem jag saknade, som jag grät i en skräck för att förlora ytterligare någon. Någonstans bland dessa tårar också en isande skräck över något som var så stort att jag inte kunde förstå. Det enda jag uppfattat i det som sades över mitt huvud det var att Reagan när som helst kunde trycka på den röda knappen och vi alla skulle vara borta.

Som jag skulle vilja gå tillbaka till mitt eget flickrum, till mig själv som nio-tio år och stryka mig själv över huvudet.

Bra natt

Man vet att den lille haft en rolig natt (?) då han vaknar och ställer frågan:

"Mamma, vad betyder applåder?"

torsdag 27 februari 2014

Det där efterlängtade meddelandet

I serien meddelanden man riktigt längtar efter att få;

Vi har vattkoppor på vårt dagis!

Det meddelandet får plats på samma lista som de glatt förmedlade "Vi har löss" och "Vi har springmask!".

Nu har vi inte lyckats få varken loppa eller mask, få se om vi har större tur med kopporna.

måndag 24 februari 2014

Osäker på om det är hållbart

Jaja, jag låter ju så lagom mallig då jag påstår att jag drabbats av en längtan att springa.

Men, skam den som ger sig och det är svårare att ge sig om någon vakar som en hök över en.

Lissu! Hilfe! Springer du än, Lissu? Kan du övervaka mig? Läser till min stora besvikelse att Smartfysio inte ordnar någon Springstart den här våren. Buhuuu.

Om Lissu vägrar ställa upp - jag är tung att släpa på och riktigt motsträvig ibland - finns det någon annan i hemknutarna, Nickby, som vill hänga på?

Jag springer både kort och långsamt.

Bara vägar

Tusen tack för era svar och kommentarer i inlägget under, ska definitivt återkomma med ett inlägg i ärendet. Har på känn att det kan bli ett långt ett. Måste också låta lite vatten rinna under bron, jag var i ett lite echauffrerat tillstånd då jag frågade eder och äro ånyo lite het om kinderna. Då skall man inte författa.

(Vad är upp med språket från 1800-talet?!?)

Bara vägar, vettni. Den där pockande känslan, jag tror tammetusan att kroppen vill dra på sig joggingskorna. Kåsch i taket.

(Så, nu kom jag åtminstone själv ur min sekelskiftesfeelis sådär i språk mätt.)

tisdag 18 februari 2014

Empirisk undersökning, hjälp behövs

Eventuellt för vidare funderingar har jag en fråga jag gärna skulle se att du skulle besvara.

Vad än du ställs inför, som kan klassificeras som nytt eller en förändring, vilken är din reaktion:

A) Wow, nytt!
B) Nytt, det låter intressant.
C) Uh, nytt, jag vill inte att något nytt ska hända.
D) Det blir bara skit.

Vill du så får du gärna också lägga till egna funderingar.

Tusen tack.

måndag 17 februari 2014

Ett ömt hjärta om vändagen

Fick ett av de finaste meddelanden på vändagen.

En vän skrev i ett meddelande på Facebook att hen, trots att åren går aldrig kommer att glömma det jag en gång gjorde för hen. Att allt det som var så hemskt som det kunde vara, tack vare en insats av mig byttes ut mot det som är och ser ut att vara det finaste. Att hen förlovat sig, kommer att gifta sig inom kort.

Min egen insats var, enligt mig själv, liten. Det jag gjorde var att jag frågade om hen verkligen ville fortsätta leva sitt liv på det sätt hen gjorde det då. Förminskad, rädd och ångestfylld. Pratade, lyssnade och såg hen bryta upp. Bryta det mönster hen fastnat i, byta ut det dåliga till något bra.

Jag blev så innerligt glad av meddelandet. Trots att mina egna göromål i ärendet var ringa, så känns det bra att veta att man bidragit till att göra åtminstone en människas liv bra.

fredag 14 februari 2014

Min fina hemby

Det händer ju att man läser ett blogginlägg, en statusuppdatering eller något annat som avslöjar hur trötta föräldrar till småbarn är. I dagens läge, då allt fler bor väldigt långt ifrån sina primära nätverk, går det ju inte i en handvändning att föra barnen till mor- eller farföräldrarna - om det ens finns sådana.

Och vet ni vad, i min hemby, Nickby, har man tagit det på allvar, det här med att barnen behöver allt stöd de kan få. Förknippat med de grova brott som skett med barn inblandade har det ju talats om att man borde stöda föräldrar och fullvuxna i ett tidigare skede, allt för att de inte ska gå i väggen med risk för att barnen hamnar där emellan, just före man kraschar. På de flesta ställen har det här fastnat i pratskedet, men i Nickby har man tagit steget vidare. Här ordnar man avlastningsdagis, med övernattning, en gång i månaden. Mest rörande är att dagiset drivs helt och hållet på frivillig basis av Mannerheims Barsnkyddsförbunds frivilligarbetare.

En artikel om det här finns här och min kommentar finns här.

onsdag 12 februari 2014

Det bidde visst lite fel

Penisdagen.

Ni vet hur förargligt det är då man glömmer en viktig bokstav.

tisdag 11 februari 2014

Nu vet jag!

Tittar med ett halvt öga på OS och upplever ett aha-ögonblick!

Nu vet jag!

Det jag skulle vara bra på, det är ju definitivt rodel. Rodel - om du inte orkar googla - det är den där grenen där du, högt uppe på en isbana, tar lite fart, lägger dig på en kälke och så susar du neråt.

Det måste ju vara grenen där lite extra dövikt bara är en fördel?

Slarvmaja

Tro det eller ej, men jag har alltid haft koll på grejer. Alltså mina fysiska grejer, det andra ska vi inte orda om. Jag har aldrig tappat mina nycklar, plånbok eller mobiltelefon, har alltid haft stenkoll på precis var allt ligger.

Men nuförtiden, nu är det annat ljud i skällan. För ett par veckor sedan tappade jag mina hemnycklar. Tappade sådär på riktigt alltså. Ingen aning om var de kunde vara så det var ju bara att rigga säkerhetslås och ringa disponenten och grejer. Telefonen, jag vet inte hur många gånger om dagen jag gräver genom väska, arbetsbord och hem för att hitta den. Plånboken kan vara precis var som helst.

Vet inte riktigt vad som håller på att hända. Jag håller kanske på att bli gammalvirrig.

måndag 10 februari 2014

Afrikas stjärna

Ser att Linkkus barn är begeistrade av spelet, och jag är så glad för att den lille också hos oss fattat poängen med sällskapsspel. Vi spelar Afrikas stjärna varje dag, många gånger. Helt kul tycker den lille inte att det är då någon av oss längre far i väg med Afrikas stjärna eller någon sjörövare tar alla hans pengar, men mestadels är det roligt.

Som jag spelade sällskapsspel med min farmor och farfar då jag var liten! Så fort de lade ner disktrasan, potatishackan eller vad de nu hade i händerna satt jag vid bordet, redo som den mest enerverande scout. Alltid samma spel, Kimble eller kortspelet Maja, i flera timmar om dagen. I mina minnen är det här solvarma dagar, saft och bulle, underbara farmor och farfar och bara det bästa. De måste - väldigt väl dolt för mig - ha suckat många gånger. Inte enbart av samma entusiasm som jag.

OS sett med en fyrårings ögon

Den lille tittar på OS, är grymt fascinerad av grenen skidskytte (jaja, den lille är väldigt intresserad av vapen, ett påtuggat kex blir ett gevär i det barnets hand, det trots att pacifistföräldrarna naturligtvis inte på någon vänster bejakar detta intresse).

"Mamma, då jag blir stor ska jag också hålla på med skidkanon."

Varför ta ett litet verktyg då man kan använda ett lite större verktyg?

lördag 8 februari 2014

För speciella tillfällen

Har för mig att jag har en del läsare som har, kommer att få eller känner någon som kommer att få barn. Vill tipsa om ett dopsmycke som en vän tillverkar, du hittar smycket här: hurmiodesign.

Tycker själv att smycket är vackert, nu ska jag inte döpa något barn såvitt jag kan se, men försöker hitta på en annan orsak att få ett sådant smycke.

Kan varmt rekommendera smyckestillverkaren, hen är duktig, pålitlig och annars bara underbar.

fredag 7 februari 2014

Mamma är på (men luktar inte) möte

Man vet att man varit för lite hemma då barnet på morgonen då det vaknar frågar sin far om mamma fortfarande är på möte.

Till takterna av finsk musik

Jag borde ge ut en bok. En sammanställning över samtal man får motta som chefredaktör.

I väntan på den får ni ta del av min morgon och framtid i stället:

När vaknade du imorse?

Vaknade halv sju, betydligt senare än vanligt. Resten av familjen har drabbats av manflu, så rutinerna är lite lösare för min del.

Vad var det första du tänkte när du vaknade?
Undrar hur sjuka de är? Ska vi till läkare?

Har du ringt nån imorse, vem och vad sa ni?
Jo, ringde dagiset (fel grupp, dock) och meddelade att den lille stannar hemma.

Vilket humör är du på?

I grund och botten är det bra, tänkte på det i morse, att det är så himla skönt att inte vara genomplågad av stress. Fick ett samtal (se översta raden) nyss som gjorde att jag för en sekund var bister, men det har gått om redan.

Har du ont någonstans?

Nej.

Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på?

Tomatsoppa med getost.

Vad köpte du när du drog ditt kort senast?
Mat, pasta och halspastiller.

Vilken var den första hemsidan du gick in på på internet?

Facebook.

Vad ska du göra ikväll?

Köpa blommor, försöker göra det till en tradition, det går sådär. Roligare att städa med blommor på bordet. I ärlighetens namn ska det dock vara riktigt roligt att göra hemmagrejer, har inte hunnit med det under veckan.

Vilken är den första låten du sätter på idag?
Samuli Putros "Tavalliset hautajaiset" kom emot mig på radion.

Vad gjorde du för exakt en vecka sedan, den här tidpunkten?
Åt frukost, var på väg att bada i simbassäng. Det var ljuvligt.

Vad har du på dig idag?
Jeans, svart tröja, två halsdukar.

Och helgen då, hur blir det med den?
Det bästa med helgen, det är att jag inte har någon aning om hur det blir med den. Det är så jag vill ha helgen, så oplanerad som möjligt.

torsdag 6 februari 2014

De här dagarna som fattas i veckan

Måndag, tisdag och onsdag och så vidare, men det finns en massa dagar i veckan som någon har glömt att lägga in.

Måndag
Dagen då inget hålls i händernadag
Tisdag
Dagen då man inte kan pratadag
Onsdag
Dagen då mna inet kan skirvadag
Torsdag
Dagen då man läser allt feldag
Fredag
Lördag
Nej, shit, är veckoslutet slut redandag
Söndag

onsdag 5 februari 2014

Andras vardag gnuggad i ansiktet

Där sitter man, på sitt halvbelåtna arsle, lite småfjantigt glad över att få leka fe en liten stund. Dela ut lite pengar, vad är nu roligare än det?

Är alltså en av parterna som ansvarar för en insamling av pengar till förmån för sådana som kan behöva understöd (Luciainsamlingen, Borgåbladet & co). Det kom in mycket pengar också under årets luciaarbete och vad är väl bättre än det. Juryn beslöt sig för att välja en huvudsaklig mottagare av de insamlade medlen, Borgå skyddshem.

Skyddshemmet i Borgå, antalet vårddygn steg i fjol med 112 procent jämfört med året innan. Hemmet är fullt hela tiden.

Chefen för hemmet var med om utdelningen av pengarna i går. Och det hon har att berätta är hårresande. En kraftig uppgång i fråga om gravida kvinnor som söker sig till skyddshemmet, kvinnor som - under graviditeten - utsätts för grovt, fysiskt, våld. Antalet spädbarn, nyfödda, någon vecka gamla, som kommer till hemmet ökar hela tiden.

Medan jag satt där och delade ut de insamlade pengarna, befann sig tio barn tillsammans med sina föräldrar, på skyddshemmet. För att de inte kan vara hemma.

Vad skyddshemmet ska göra med pengarna? Man håller på att gå i bitar då man hör chefen berätta att det klienterna önskar sig, det handlar om duschtvål, en mjuk handduk, kanske en timme hos massören. I fråga om massören är det viktigt att massören vet vem det är hen masserar, massage av axlar på en kvinna som är van med strupgrepp kan gå riktigt fel. Att fira till exempel Runebergsdagen är viktigt också på skyddshemmet, att på alla sätt försöka göra sådant som vanliga människor gör, sådant är extra viktigt för någon som varit tvungen att ta sig till ett skyddshem.

Trots att chefen för skyddshemmet var väldigt glad över pengarna, den absolut största donationen de någonsin fått, så känns det så litet. Jag känner mig så liten.

Än en gång, en fin uppmaning till mig själv att visa lite hederlig tacksamhet över att jag har det som jag har det. Och orka göra något för någon annan som kanske behöver det.

Tankenöt i morgonstund

Jag och den lille kom att diskutera skägg denna morgon.

Förskräckt, med uppspärrade ögon, frågar den lille om han också kommer att få skägg. Jag, min vana trogen, något om att maybe, maybe not.

Den lille, i detta kanske dolt den negativa inställningen till hår i ansiktet:

"Mamma, gör det ont då skägget kommer ut genom kinden?"

måndag 3 februari 2014

Populärkulturens intrång och lite kläder

För de i Finland bosatta som tittar på tv ibland är säkert familjeunderhållningen "Putous" bekant. Utan att den lille skulle titta på showen, vilket han alltså inte gör, kan jag meddela att den karaktär som går bäst hem bland fyraåringar är den typen som cyklar omkring och upprepar "Mitä jäbä duunaa?"

Det är väldigt mycket mitäjäbäduunaa hemma hos oss för tillfället, vilket är lite rörande i och med att de ord den lille inte vet vad de betyder är "jäbä" och "duunaa", "mitä" lär han ha någon uppfattning om.

Lite som med "sexy lady" i Gangnam style.

Det här med kläder, den lille har lyckats pricka min motpol vad gäller kroppshydda. Han är lång och smal, för att inte säga spinkig. Frågan lyder, ni som har kunskap eller samma form på era barn, vilka märken tillverkar tillräckligt långa och smala kläder? Främst är det brallorna som vållar huvudbry i denna ände av stan. Stan, höhöhö.

tisdag 28 januari 2014

Fotobomben

Att byta telefon handlar i dagens läge inte bara om att flytta över telefonnummer och andra kontakter till den nya manicken, det handlar minst lika mycket om att ta sig en titt på vad allt man varit med om under de senaste åren.

Man har bland annat inspekterat insekter:

...suttit i sängen:

...varit i Sverige:

...fiskat mitt i vintern:

...och tagit ett närmare titt på insekterna:

Nu kanske ni tror att jag bara fotar den lille och det ser inte bättre ut än att ni har rätt.