torsdag 21 juni 2012

Puss på pannan

Nu vettni.

Det är dags att hämta den lille från dagis, lille skall få fira sitt första sommarlov!

Presenterna, ni kanske kommer ihåg att vi pratade om presenter åt dagispersonalen? Det blev ett sammelsurium, det är havtornschoklad. Nötchokladfudge. Och tunnt knäckebröd.
Fråga mig inte hur det blev så, jag försökte hitta ekologiska produkter av små producenter, då blev det sådär.

Ja, men efter hämtning av barn tänkte jag dra ur precis alla sladdar som finns, jag behöver det verkligen nu. Så, jag passar på och tillönskar er alla en fin midsommar och en fin fortsättning på allt det som kommer efter det också.

Puss på pannan, ni är bäst.

onsdag 20 juni 2012

Var jag är i detta året

Nej, vet ni vad. Midsommarfirandet inleds i morgon och jag är fortfarande totalt överraskad av det.

Jag, min kropp och de fragment av tankar jag har, de är kvar i något som känns som början av mars. Hur är det möjligt att halva juni redan hann schappa?

Det är helt galet just nu, allt det jag, man, måste få undan före semestern inleds, det är - uhum - mycket.

Det jag sörjer, det är att jag inte ens riktigt fattat att det blivit sommar utanför fönstret. Jag brukar vara väldigt noga med att registrera sommaren, liksom allt av den. Nu är jag lite håglös, jag märker att sommaren är på gång, men har inte kommit att njuta av den.

Kontrasten efter två helt lediga somrar, den är bjärr och den känns.

tisdag 19 juni 2012

Det är så lätt att slungas bakåt

Eller lätt är väl egentligen ett orätt ordval.

Det är premiär på FST5 ikväll, de kör den svenska serien Barn till varje pris i fem veckor framöver.

Serien handlar om människor som vill ha barn, till varje pris. Människor som inte får barn, fast hur hett de skulle önska det.

Det behövs bara några minuter av programmet, en av huvudpersonerna sitter och väntar på ett samtal från den fertilitetsklinik hon anlitat. Ett samtal som, för ente gången, är avgörande i hennes strävan att få bli mamma.

Och jag är helt plötsligt tillbaka där, i den perioden där almanacka, främmande människor, läkemedelsindustrin och olyckan och ledsenheten, väntan på telefonsamtal och nej efter nej, negativt efter negativt inte ens avlöste varandra, utan allt är en enda tjock, grå, kletig massa. Där det definitivt inte föds något efterlängtat levande utan allt faktiskt bara är fara, död och elände.

Herre gud.

Tänk att man överlevde det där.

Och jag höjer blicken.

Där ligger han och sover. Den lille. Den högt älskade, efterlängtade, lille.

Och jag är så tacksam att det gör ont. Jag så hjärtinnerligt tacksam för att jag överlevde. Att jag och vi får leva det vi får leva nu.

En midsommar minus tre barn

Nej, jag blir så otroligt förtvivlad.

Inte nu igen.

Tre barn är ur detta livet. Ofrivilligt. Högst antagligen via faderns hand. Den de skulle kunna lita på mest i sina små ljusa liv, satte punkt för, inte bara sitt eget elände och illamående, utan också för sina barns liv.

Vad skall vi göra för att vi inte skall behöva publicera nyheter som denna?

måndag 18 juni 2012

Ytterligare en sak jag inte förstår

Ni vet torkrum, som en del höghus är försedda med?

Hur irriterande är det inte då folk hänger sin tvätt exakt framför fläkten - trots att hela rummet är tomt? Hänger den så där att precis varenda kotte som vill hänga eller hämta sin tvätt, måste krypa under, få genom och kanske samtidigt skita ner den tvätt som hänger exakt framför torken?

Frågar surpuppan som sovit risigare än någon annan.

söndag 17 juni 2012

Vad härnäst?

Råkade se reklam för en kommande tv-serie på någon av de finska kanalerna. I höst får vi, glädjande nog, se en reality som handlar om att flytta.

Vet inte om det bara skall handla om den största flyttfirman i Finland (vad då product placement?) eller om familjer som flyttar i allmänhet (och "råkar" ha anlitat den största flyttfirman i Finland).

Det jag bara, lite trött, konstaterar är att det tydligen inte bara går, utan det skall göras reality-tv på precis allt.

Vad saknas? När skall det göras en reality på chefredaktörer, jag bara frågar?

fredag 15 juni 2012

Så får du högsta poäng

Hur man får högsta möjliga mammapoäng?



Man inser vid läggningsdags att man glömt Olli på dagis.



onsdag 13 juni 2012

Short notice

Idag hinner jag tyvärr inte riktigt med bloggen. Stop.
Det är lite bråttombyxa på jobbet. Stop.
Jag sitter nyhetschef och skall gå på fullmäktigemöte ikväll. Stop.
Jag återkommer då visaren rör sig långsammare över uret. Stop.
Kärlek.Stop.

tisdag 12 juni 2012

Feelisbilden

Vissa bilder innehåller, utan någon egentlig förklaring eller synlig orsak, så mycket god feelis.

För mig är det här en typisk feelisbild:



Dagens glada nyhet

Idag är det den där dagen då det vi finländare förtjänar börjar landa i vår egen ficka.

Jag väljer att vinkla nyheten som en positiv sådan, jag menar, man blir ju lite matt av att tänka på att man jobbat nästan halva året så att pengen går i någon annans ficka. Och egentligen har jag ju inget emot den allmänna fickan, jag kan utan att blinka nämna en handfull av saker som gör att jag nog fått tillbaka en del av mina pengar, med råge. Farmor ligger väl inbäddad på långvården. Farfar får besök av fina, hjälpsamma människor flere gånger om dagen och den lille går på ett underbart dagis.

Det var allt från nyhetsbyrån.

måndag 11 juni 2012

Bara så ni vet

Den lille förkunnar inför en celeber och rätt obekant publik;

"Pappa har pilikuck. Mamma har pimppi."

Att det inträffar vid kaffebordet, mitt mellan mjölken och bullen, det gör det hela än mer festligt.

Tonårsangsten

Linn skriver om en tonårsangst hon hittar nedpackad i några pafflådor hos sina föräldrar.

Tonårsangst, jo då. Jag har det samma, packad innanför pärmarna i ett otal dagböcker och packad som ett och många minnen under pannloben. Som jag skriver i min kommentar hos Linn, det händer att jag önskar att jag kunde gå till mitt tonårsjag och säga det åt mig själv, att allt blir bra. Att det, trots murar som reser sig vågrätt, kommer att bli mer än bra.

Vad skulle du säga åt ditt tonårsjag? I vilken ålder i det förflutna skulle du vilja gå in för att träffa dig själv? Skulle du gå in just där för att ändra kurs, eller vad skulle du göra?

Bloggarens harakiri

Det ondaste man kan göra i en blogg, det är inte att berätta vad man drömt om. Det ondaste man kan göra, det är att berätta vad ens barn drömmer om.

Så, here we go.

Vaknar i natt av att den lille skrikgåter - i full sömn - "antakaa mulle enemmän risuja".

(För svenska läsare, fri översättning: "ge mig mera ris (som i käppar av trä och sånt)".

fredag 8 juni 2012

Jag kommer till er med en fråga:

Vad säger ni, är det då man hör att man figurerar i en fråga i ett inträdesförhör, är det då man skall tycka att man blivit till något?

(Fniss, fniss, det beror ju förstås lite på vilken skolas inträdesförhör det är frågan om.)

Jag får dåndimpen

Nej, vet ni.

Det har varit en så rolig vecka, så där med tanke på våra morgonsysslor. Som jag berättade så gick den ena dagen ut på att den lille hade armband och halsband på sig, en annan dag hade han hårband, en dag var han fluga (inte bar, var) och idag hade han ett hårspänne i håret.

Som jag också sagt, är vårt dagis underbart. Dels för att de också tycker att också pojkar ser finfina ut i smycken och dels för att de tar sig tid att skicka foton under dagens lopp på små stunder som de tror en mamma kunde uppskatta.

Som det här:



Insert hjärta här.

Det hälsosamma påståendet

Det här kommer nu att låta helt galet, men, jag vill bara säga det, att pizza, det enda man kan dricka till en pizza - det är cola.

Inte vatten, inte mjölk, inte öl, inte vin.

Cola skall det vara.

(Och nu är jag naturligtvis orolig för att ni tror jag att äter pizza och dricker cokis dagarna i ända. Med vän röst vill jag påpeka att så inte är fallet.)

torsdag 7 juni 2012

Insidertipset

Drömmer du om ett glänsande och skinande golv i ditt hem?

Häll ut en flaska matolja, försök torka upp och voila!

#kitchen fail

Finlandssvensk fosterförälder

Hej du som sökte på orden "finlandssvensk fosterförälder"!

Jag har varit en sådan. Fosterförälder. Det utvecklades lite, så idag kan jag kalla mig finlandssvensk adoptivförälder.

En av orsakerna till att jag började blogga, förekommit en del i media och annars också pratat mycket om fosterföräldraskapet i offentligheten, det var att jag också var tvungen (eller fick, lite beroende på humör) att skriva in just de sökorden "finlandssvensk fosterförälder" i sökmaskinen.

Då jag googlade fann jag rätt lite, det kändes ibland som om jag var den enda finlandssvensken i världen som kanske skulle bli fostermamma. Jösses, sällan har jag känt mig så ensam som då.

Det var då jag fattade beslutet, som jag försöker hålla, att jag alla gånger det finns någon som ber om det, ber om hjälp eller vill höra hur det är, skulle berätta hur det är att vara, just det, finlandssvensk fosterförälder.

Så, om du vill höra mer eller har frågor du vill ställa, om fosterföräldraskapet, processen, eller något annat, fråga! Om du inte vill göra det hör på bloggen så kan du maila mig, adressen finns där till höger ->

Ni är kungarna!

Ex-kollegerna, jag säger bara det, ex-kollegerna regerar på dansgolvet i sommar!

onsdag 6 juni 2012

Det gråa köttet

Vi har inte pratat om mat på länge.

En scen ur ett hem i Nickby:

Det malda köttet, butiken mal själv, hade bäst före datum igår. På grund av tidtabellsutmaningar hann jag inte tillreda mat igår, tänkte göra det idag. För inget är ju dåligt dagen efter. Eller?

Uh. Jag säger då det. En gråare, mer illaluktande massa har jag inte skådat.

Nu sitter jag och strör aska över mig själv, det gör ont i själen att kasta också skämd mat.

Provocerad av Pippi

Med några år på nacken, nuförtiden "tvungen" att läsa litteratur också avsedd för barn igen, är det dags att göra upp med Astrid Lindgren.

Astrid Lindgren, det är så lätt (för mig) att på grund av kvinnan i fråga - hon verkade vara en fantastisk typ, jag har aldrig träffat henne - packa in allt det hon skrivit och placera det i facket "fenomenalt".

Men, jag tycker inte alls om allt Astrid författat. Här far vi:

Favorit:
Emil i Lönneberga.
På något sätt så lätt att ta till sig.

Givetvis:
Bröderna Lejonhjärta. Mio min Mio.
Kuriosa: Mio min Mio gav mig min första pojkvän.

Tycker om:
Barnen i Bullerbyn. Ronja.
Tycker jag mest om så här retrospekt.

Jag kände aldrig riktig igen mig:
Madicken.
Det var nog lite för fina för att jag skulle känna igen mig.

Lämnade mig oberörd:
Vi på Saltkråkan.

Helst inte:
Karlsson på taket.
En tjock gubbe på taket, med propeller i ryggen, som stjäl köttbullar av barn. Näe.

Och sist, men inte minst. Jag blev och blir fortfarande provocerad av Pippi. Naturligtvis ser jag allt det goda med Pippi, jag kan bara ha mina aningar om vad Astrid ville skriva in i karaktären. Men, jag tyckte på något sätt att Pippi ofta gick lite för långt, och ofta på bekostnad av Tommy och Annika. Pippi lyckades framkalla skamkänslor i mig redan då jag var liten. Men, som ni ser, man behöver inte vara speciellt skarpsynt för att inse att mina känslor för Pippi, det handlar mer om mig än om Pippi.

tisdag 5 juni 2012

Det är ett halsband, inte ett ok

Ni har säkert sett och läst att det blåste upp en glad liten storm hos Linn, det då Linn vågade sig på ämnet barn utan begränsningar.

Och om halsbandet den lille hade på sig morgonen. Det är ju inte så att jag tvingar in smyckesskrinet under näsan på den lille och tvingar honom att välja åtminstone två dyrgripar han måste ha på sig hela dagen.

Nä. Den lille konstaterar att mamma har smycken, det ser fint ut, han vill också ha. Varför skulle jag säga nej? För att pojkar inte använder smycken?

Duden är drygt två år. Klart han skall använda smycken om han vill.

Det som smärtar mig, det har inget med dagispersonal att göra, det har inget med mina ampra försök att få honom att bli flicka - för det försöker jag inte, det som smärtar mig, det är det att den lille snart kommer att inse att det är fel. Att han är fel.

Att det han tycker är fint, är inte lämpligt för honom att bära. Det är olämpligt på grund av orsaker som han är alldeles för liten att förstå. Det han kommer att höra är ett nej. Och det han tyvärr kommer att uppfatta är spe.

Äh, jag som är gammal som gatan kan inte fatta varför en snubbe på dryga två inte skall få bära smycken om han tycker det är snyggt.

Rusningsåren

Det finska ordet ruuhkavuodet är svårt att översätta, det blir typ rusningsåren. Åren då man försöker kombinera de minsta barnen med mest jobb.

Peppe skrev om det här om dagen, inlägget finns här, och jag måste erkänna att det händer att jag tänker och känner i samma banor.

Nu är det lite lättare i och med att inte hela garderoben behöver byltas på om morgnarna, men sträckan mellan hemmet och dagiset (det är inte långt, det är några hundra meter) har varit en riktig pärs många morgnar. Två, tre tunga väskor, ett motsträvigt barn i famnen / pulka / kärra genom snö eller regn och det blöta i skorna. Just då axelremmen glidit ner över axeln så att hela arrangemanget gått i bitar, då har jag ibland, stilla för mig själv, undrat vad det är jag håller på med.

Eller som kvällen, låt säga igår. Hämta från dagis, se till att ha mellanmål med sig, hinna leka, gå in och byta på barnet och ut igen. In igen, äta, leka. Leka samtidigt som man försöker tämja råddet som ständigt spelar i det vinnande laget. Kvällssysslor och få den lille i säng för att ställa i ordning med det som skall vara mat i några dagar, samtidigt som man jobbar det där lilla extra som man inte hann med för att man skulle hämta från dagis.

Och nästa dag, samma sak.

Jag skulle inte byta bort något av detta mot något annat. Men, minuttidtabellen är lite tajt. Å andra sidan har minuttidtabellen under vardagarna fått mig att uppskatta veckosluten på ett helt annat sätt än tidigare. Mycket talande är det - och lite hjärtskärande - att den lille mest varje morgon frågar om det är veckoslut nu?

Nej, inte riktig än. Det är tisdag. Och då det är måndag som är leksaksdag på dagis, firade vi tisdag genom att välja favoritsmycken till dagisstassen. Den lille är iklädd vitt, ultralångt halsband och valde till det ett matchande armband i vitt plast.



Sorry, le bad pic, men ni fattar det underbara.



måndag 4 juni 2012

Running Nickby

Äh, jag har inte haft mod nog att lägga ut texten om den kraschade karriären som löpare. Senast i dag över en lunch deklarerade jag försynt att jag inte riktigt fått tag i mitt nackludd. Jag kan ta mig ut för en runda eller två, men det är ytterst sporadiskt och absolut utanför allt man kunde kalla disciplin eller regelbundenhet.

Springer gör jag ändå rätt ofta. Av helt andra orsaker. Det här är den vackraste orsaken:



Leksaksdag

Måndag på dagis innebär leksaksdag. Det igen innebär att de korta får ta med sig valfri, egen, leksak till dagiset.

Vet ni vad den här typen ville ta med sig idag?



Sin mamma.

Inte den vassaste kniven i lådan

Vet ni, en sak jag inte alla gånger vågar erkänna, det är jag än i denna dag inte fattar vem som hade livet av Laura i tv-serien Twin Peaks.

Serien Lost fattade jag ännu mindre av. Jag föll av då det smög in ett stort, grått, argt moln i serien.

söndag 3 juni 2012

Toppnoteringar

Veckoslutet som försvann, det kunde man rubricera det här. Så snabbt gick det.

Följande höjder vill jag dela med eder:

- den lille kom in med en syrenkvist här om dagen. Då han överräckte den tillade han med vän stämma "älskar dig". Den våta pölen, det är jag det.

- jag fick en gigantisk bukett med liljor av en granne. De hade så mycket att de ville dela med sig.

- jag noterar de roligaste sökorden på länge: "mämmiä saatana". Välkommen hit skall du vara, hoppas du fann det du letade efter. Eller något annat som passade in.

Följande på kommande:

- snack i programmet Slaget efter 12 i morgon, om Finlandsbilden.
- partiordförandedebatt, SFP:s, den sista inför valet, på tisdag i Lovisa. Undertecknad leder debatten.

lördag 2 juni 2012

Fråga mig inte vad det är som inte syns

Alltså, en framtid som naturfotograf har jag ju då inte:


Och tur är det väl att det inte syns vad det är vi tittar på på bilden. För om jag vore tvungen att svara, så skulle jag blygt humma något om "en fågel".

fredag 1 juni 2012

Lodisen

Tanken slog mig då jag läste någon av listorna som cirkulerar på bloggarna just nu.

Att jag alltid, läs alltid, då jag kommer hem, kränger av mig jobbstassen (som inte är så speciell den heller) för att dyka in i mina lodiskläder. Förlåt, hemmakläder. Men, de ser verkligen ut som lodiskläder.

Om jag säger såhär, mina hemmabyxor är av materialet frotté, köpta på en Nansoutförsäljning för sju, åtta år sedan. De är noppiga som bara den och har gigantiska hål i skrevet.

Du skulle vilja komma hem till mig och titta, erkänn?

Tur att jag inte har långt hår. Då skulle jag nog inte ha annan frisyr än "tofsen".

Det att man litar på dig

Det är underbart fint att bo på landet.

Vi var ute på utflykt hela familjen igår, och det hände sig så att vi blev hungriga på hemvägen. Så, vi stannade vid grillen i Box (jojo, inte oja sig över våra matvanor nu) för att köpa ett par knackisar och något. Då vi skulle betala visade det sig att vi inte hade några kontanter på oss - pinsamt och olägligt, vårt misstag - och vi blev ju lite stirriga och tänkte att närmaste automat ligger tiotals kilometer bort.

Döm om den glada förvåningen - och tacksamheten! - då vi fick höra att det är okej, vi kan betala följande gång vi har vägarna förbi. Utan att kolla vem vi var, eller vad vi heter, fick vi vår mat och lov att köra vidare.

Grillen i Box - det var jag! Jag kommer att köra där förbi tills jag alldeles säkert betalt min skuld! Tack för att du litade på oss!

Tala om att jag kan älska att bo på landet, det är alldeles underbart att det finns små oaser där folk fortfarande litar på varandra.

Short cut; sen är det en helt annan sak här inne i "stan". Jag, som är van vid att matbutiken öppnar klockan sju - det gör den i Nickby, blev tagen för tjuv och inbrytningsförsök då jag gick in på det köpcenter som ligger arbetsplatsen närmast. Argh.