torsdag 30 oktober 2014

Nu var isen bruten

Eller rättare sagt armen, mer specifikt, armbågen.

På femåringen, alltså. Vet inte hur ni fungerar, men jag får alltid svälja ner mitt hjärta då jag ser att dagiset ringer mig mitt under dagen. (Vi har förresten haft en sådan svit om tre veckor nu, är det inte Entero så är det stegring...)

För jag ser alltid framför mig det värsta. Och blir lite lättad då det just är Entero eller något annat man mäktar med.

I går kom då samtalet som jag alltid bävat för, att det har hänt si och så och barnet är vid första hjälpen på HVC.

Barnet hade trillat ur klätterställningen och hade ont i armen. Det blev en lång dag som tog oss via HVC här i Nickby till Barnkliniken och tillbaka. Resultatet, en bruten armbåge.

måndag 27 oktober 2014

Så ont att jag inte mäktar med

Samtidigt som jag dansar disco med mina barn, kör en annan mamma in i en buss med sina.

Det gör mig så illa till mods att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag har medvetet, ända sedan olyckan i Rautavaara inträffade i går, försökt låta bli att läsa, lyssna eller se. Eller framför allt, känna. Men ändå, befinner jag mig i baksätet, mitt mellan barnen. Ettåringen, tvååringen och sexåringen. Och går genom det, vad förstår de av situationen, vad hinner de tänka? Vad känner de? Är de rädda?

Och mitt hjärta går i tusen bitar.

Man kan må så illa att man inte ser någon annan utväg, det förstår jag. Men, man kan inte, man får inte, dra med sig oskyldiga i något som detta.

Trodde jag inte

Lite visste jag om vad jag skulle ställa upp på i livet före barn.

I går dansade jag och bägge barnen till femåringens favoritmusik i nästan en timme. Tre låtar (Robins Boom Kah, Cheeks Timantit on ikuisia och PSY:s Gagnam Style) på repeat, dans kompletterad med koreografi, trummor och blockflöjt.

Nej, det finns inget bildbevis.

lördag 25 oktober 2014

Ze power of book

Tog med bägge barnen på bokmässa i dag. Inte sådär jätteklokt kanske att försöka kryssa sig fram mellan alla andra besökare just under den mest populära dagen, men vill man att barnen ska inse vikten av att läsa, så tar man skeden i vacker hand.

Och det var hur underbart som helst. Största ögonblicket mätt med femåringens mått var då favoritförfattaren kluddade i ett av barnets inköp:

Saftig redigering av konstverket by me, hälsningen är nämligen personlig och innehåller barnets namn.

Mycket skall till innan femåringen glömmer det, att Mauri Kunnas, som skrivit en del av barnets favoritböcker, att just den farbrorn har ritat i en av hans böcker.

Jag tror på det, att det är hälsosamt för barnen att vara omgivna av böcker. Att de själva också får välja vad som läses och införskaffas till exempel på bokmässan. Jag tror att det är en investering i framtiden att läsa för och tillsammans med barnen. Att det är viktigt att de ser att både mamma och pappa läser, att de själva ser läsning som viktigt, men framför allt roligt.

torsdag 23 oktober 2014

En sak som irriterar

Det som får mig att bli galen, det är fullvuxna människor som avbryter andra. I samtal, under möten, you name it.

Jag blir galen. Och galen på det sättet att jag oftast bara, om någon försöker avbryta mig, fortsätter prata och gör det högre. Om inte det räcker brukar jag säga åt den som försöker avbryta att tyst med dig, jag ska prata färdigt först.

onsdag 22 oktober 2014

Jag och min String

Snigeln Harald har skrivit ett fantastiskt inlägg om små och lite större grejer som irriterar i världen, du hittar inlägget här.

I kommentarerna får en del inredningsbloggare en del skopor, främst de som inreder i vitt, beige och tråkigt. Och har mage att använda inredningsartikeln Stringhyllan.

Och vid Stringhyllan blir jag lite purken. Inte så mycket för att jag är en av dem som har en del String-hyllor i mitt hem och absolut inte för att jag skulle vara en av dem som skriver inredningsblogg (det gör jag ju då verkligen inte), men för att jag anser att det är skillnad på String och String.

Det har inte undgått mig på något vis att Stringhyllan var pop för några år sedan, att den fortfarande anses vara så pop att man kan känna sig inne om man har en hylla eller två i sitt hus. Men, det finns ju sådana som haft en String på väggen långt redan innan den blev pop på retur.

Som jag. Den första String jag fick är en sådan som är tillverkad på femtiotalet, som är köpt på femtiotalet, som varit i familjen sedan femtiotalet. Vi talar alltså om ett arvegods och mer än det, en praktisk hylla. Som fått sällskap av fler hyllor av samma märke, helt enkelt för att de passar ihop.

Så, let me rant, då det var det som också Snigelns inlägg handlade om.

Jag kan irritera mig på att folk tror att jag har en hel del design i mitt hus bara för att det är design.

Nej, ni får inte se någon bild, för det här är ingen inredningsblogg och hyllan är en hylla är en hylla.

onsdag 8 oktober 2014

Att toppa det tidigare

Det går att toppa det förra inlägget, jag lovar.

Gårdagens inlägg ska gärna läsas med vetskap om att jag den påföljande morgonen, idag, reste iväg utomlands för jobb i tre dagar! Man känner sig som en vinnare då man ligger brevid en kamin som är uppe i fyrtio grader och vet att man ska åka på jobb.

Well. Väl utomlands hör jag att allt ser ut att utvecklas mot det bättre och friskare.

tisdag 7 oktober 2014

Ingen pokal i dag heller

Jag har det alltså som princip, att inte bränna propparna på morgonen. Inte med barnen i alla fall. I alla fall inte med det barn som några dagar i veckan går till dagis.

Idag, av någon outgrundlig anledning, kunde jag inte riktigt hålla mig då vi blev osams om både val av skor och vantar. Och semibrände och det blev ju naturligtvis inte bättre av det. Gråt och tandlagnisslan och vänner igen vid dagiset ungefär.

Men det gnaver en lång bit in på förmiddagen. Och det blir inte bättre av samtalet från dagis, att liten är lite hängig, har stegring och nog borde få komma hem och vila.

Yes. Ingen pokal i dag heller.

måndag 6 oktober 2014

En ode till svärföräldrar

Jag måste bara säga det, att jag haft en osannolik tur då jag valde mina svärföräldrar!

Jag och vi, min familj då, dras med samma problem som de flesta andra barnfamiljer, vi har inget biologiskt nätverk inom de närmaste 250 kilometrarna. Var gång det drar ihop sig till förkylning, magsjuka eller annat som kunde tarva ett par extra händer är vi ute i lätt bris.

Eller skulle vara, om det inte vore för mina svärföräldrar. Vi behöver knappt fråga, så kommer de susande den rätt ansenliga sträcka de måste köra för att komma till oss. De ställer upp, hjälper och gör mycket mer än de någonsin skulle behöva. Och det är aldrig en fråga om att hjälpa till, anser de själva, de gör det så gärna. Och de gör det på det underbara sättet att det aldrig känns som om vi var för många i vårt hem, helt enkelt för att de är så ljuvliga.

Och det är inte bara det att de hjälper till så mycket att jag aldrig kommer att kunna tacka dem för det, jag har samtidigt fått en plats i det som enligt mig är den normala kärnfamiljen. Jag har har fått och får uppleva den bullabakande modern och hela kärnfamiljsköret jag drömde om som barn.

Jag och barnen var hos svärföräldrarna under veckoslutet då barnens far var ute på galej. Och älskade svärmor bara säger det, inför en stort gapande femåring, att ja, din mamma är som farmors flicka.

Hjärta, hjärta.

fredag 3 oktober 2014

Bara lite torsdag

Pricka in femårsgranskningen till klockan åtta, gläd dig över att du hinner med den - och barnet - före jobbet. Ta med barnet på granskning och bli utschasad och sitt utanför och vänta i en dryg timme. Låt bli att trumma med fingrarna, strunt i att batteriet på telefonen tog slut, och sluta för guds skull stirra på klockan.

Bli inkallad och hör att hörseln på ena örat gjorde att det drog ut på tiden lite granna, lyssna på allt beröm barnet får och kom ihåg att du aldrig har bråttom då barnet är närvarande och jo, det är faktiskt rätt underbart att se hur fint och exakt barnet klippt, ritat och skurit och ojdå, nu kom du ihåg att du inte bara skulle till jobbet utan du skulle också föra bilen på service.

Följ noga med vägning och mätning och inmatning av uppgifter i alla system och häften och pussa barnet som börjar klättra längs väggarna. Tack så mycket och hej då och jo, det var det där namnet på den där oljan som finns på apoteket som jag ännu skulle få och jo, nu går vi.

På med alla kläder i snabbaste takt och fart och in i bilen och susa till dagis. Finn att samtliga dörrar är låsta. Inte ett barn eller en vuxen så långt ögat når. Andas lugnt medan barnet tjoar i falsett att man absolut inte får ringa på dörrklockan och ta fram telefonen, vad är det jag har glömt? Vad är det jag har glömt?

Hitta en vuxen. En vuxen som berättar att hela dagis sjunger - utom det här ena barnet i falsett - på det andra dagiset på andra sidan skogen.

In i bilen. Susa vidare, utan att veta den exakta rutten. Med ett barn som, fortsatt i falsett, skriker att man inte tar bilen till det andra dagiset, man går, GÅR, genom skogen.

Nu åker vi bil.

Och hitta det andra dagiset, kör in på amerikanska, skrikande däck så nära dörren du kan komma.

Mamma, varför parkerar du framför dörren?

Ut ur bilen. Ring på dörrklockan. Mamma! Man fååår inte ringa på dörrklockan! Lyft in barnet över ett berg med kläder och lämna det hos en dam du aldrig sett tidigare. Hör henne säga att jo välkommen, barnet kan gå in här i salen och barnet går.

Det sista du hör av barnet, innan du rusar, är ett förtjust; Vi kom hit med bil, vi gick inte genom skogen. Mamma körde jättejättefort.

Sätt dig i bilen. Finn att du är väldigt försenad från allt det du borde. Äntligen lite lugn och ro.