måndag 30 januari 2012

Den urusla veckan

Skammen, skammen, skogsskövling och sådant.

Det är en usel matrapport jag är tvungen att avlägga.

Det finns en del saker jag kunde skylla på, den lille var sjuk och jag var tvungen att fylla kylskåp och skafferi med grejer jag kanske inte annars skulle ha haft på lager. Men, i sista hand är det ändå slarv och dåligt köksbeteende som ger ett uselt resultat.

Jag har hivat mängder av grejer i soporna under den vecka som gick. I soporna åkte en stor burk kokad pasta. Det bara för att jag kokade för mycket samtidigt som vi fullvuxna försöker äta mindre kolhydrater. En bit leverkorv rök helt enkelt för att vi inte hann äta upp den innan den blev konstig. Alldeles pyttelite vispgröt slängde jag i och med att det lyckades gömma sig i ett hörn av kylskåpet jag sällan gräver i.

Uh.

Det här är ett så asigt resultat att jag kommer att pina mig själv - och er - med åtminstone en offentlig månad till.

Inge glid

En snabbis såhär på morgonen.

Som ett barn av sjuttiotalet, så är jag uppvuxen med Vitalis i vintertid i ansiktet.

Hur är det nu, några decennier senare? Är det okej med Vitalis i nunan då det smäller av kallt i knutarna? Hur gör du?

Det är inte mig själv jag vill smörja in, nej fy (det var ju en otroligt läbbig känsla), jag funderar främst på den lille och hans oförstörda vackra anlete.

torsdag 26 januari 2012

Det kanske har vänt?

Det kanske har vänt, åtminstone för stunden?

Den lille har, hela den här veckan, trots sjukdomsfråvaro senaste vecka, gått strålande glad in på dagis.

Peppar, peppar och ta i trä. Efter månader av mer eller mindre tunga morgnar, så ser det nu ut att ha vänt till det lite lättare. Jag kommer ihåg att personalen sade det, då vi började träna på dagis, att det brukar lätta efter årsskiftet - och det ser ut att stämma.

Då jag lämnade den lille på dagis idag, så åkte han in som en virvelvind, hann knappt se sig om för att vinka hej då. Och jag, jag kan inte annat än vara stolt och glad över hur duktig den lille är. Samtidigt, känslan som kramar mitt hjärta, tiden går så fort, han klarar sig bättre och bättre utan mig, han blir stor.

Och just så skall det vara, men ändå.

onsdag 25 januari 2012

Tusen och en känslor

Den som är bosatt i Finland, den ser nu att den här nyheten nu får lite mer utrymme, det efter att dyningarna efter valet planar ut.

Den här artikeln, nyheterna med anknytning till det här, rör upp tusen och en känslor i mig.

Paret Kaikkoinen & Taiveaho, det känns som om vi vandrat en del av våra historier jämsides. Främst för att då, i tiderna, då paret gick ut i offentligheten med att de inte kan få barn, att de ställer sig i adoptionskö, då gjorde vi precis samma saker, lite mer i skymundan. Jag skäms för att jag är tvungen att erkänna att jag tänkte, med stänk av bitterhet, att de säkert kommer att få barn före oss, att det finns vägar de kan gå som inte är öppna för andra.

Jag skäms än mer idag, för vi vet ju alla hur det gick. Vem som hann först. Om det nu är en tävling.

Men, artikeln, situationen.

Det finns ett faktainlägg i alla nyheter kring det här som jag inte kan tycka att stämmer. Det konstateras att paret Kaikkoinen & Taiveaho skulle få sitt barn från Sydafrika i år. Som om det vore bestämt. Och det är det aldrig i de här fallen. Jo, nyheten blir än mer dramatisk på det här sättet, men den är redan dramatisk nog.

Nu är Kaikkonen inte fälld. Men han är misstänkt för ett ekobrott. Och det förhindrar honom från att vara en god förälder. Det gör att hans fru inte är en god förälder.

Och den sura, bittra uppstötningen. Jag kan känna smaken av den i mun, hur det kändes. Varför skall vi skrutineras på detta sätt? Varför erbjuds vi nålsögon så små att det inte skall vara möjligt att komma genom dem? Varför behöver inte de som totar ihop sina egna, små, gulliga biologiska barn ens säga hej till en myndighet innan de godkänns som föräldrar?

Jag vet, jag vet. Det ställs särskilda krav på personer som får ta emot någon annans barn. Det är viktigt att de blivande föräldrarna är så "bra" som möjligt.

Och mina tankar går till Kaikkonens fru.

En av de tyngsta saker att bära under barnlösheten, det var ångesten jag kände för min nästa. Min man. Så gott som dagligen ansåg jag att det var mitt fel att det var som det var, att min man säkert hade lyckats bättre med någon annan vid sin sida.

Att vara Kaikkonen idag. Och se, att man - i någons öga - gjort fel. Att det felet - som i dagens läge inte är bevisat - kostar en så dyrt. Att inte bara det man själv drömmer om, utan det ens äkta hälft drömmer om, den gemensamma drömmen - den går i kras.

Att vara Kaikkonens fru. Och inse, att det faktiskt aldrig blir något.

tisdag 24 januari 2012

Den lilla i-landsångesten

Är jag den enda som drabbas av lilla ångesten då jag klipper itu ett bank- eller kreditkort?

Nu är det inte så att jag hamnat någon konsumtionsfälla, jag talar mer om tillfällen då kort blir gamla och skall ersättas med nya. Trots att jag har också de nya korten framför näsan gruvar jag mig för klippet i de gamla korten.

Livet är inte lätt och det här är så i-land, så i-land.

måndag 23 januari 2012

Såld!

Just det, jag fick en förfrågan om det alldeles svagt orangeaktiga lilla köksmöblemanget, hur det gick med mina försök att bli av med härligheten.

Jag blev av med det (trots att det knep till lite i mitt hjärta) och den glada nyheten är att möblemanget skall få se världen! Det skall flytta till Köpenhamn och tjäna sin nya innehavare på bästa sätt!

Jag hör av mig då jag har mer att bli av med.

Ingen mat i soporna här inte

I övrigt, mätt i matmått, så var senaste vecka alldeles fantastisk! Jag kan konstatera att vi inte slängde bort någon mat över huvudtaget under hela veckan!

Puka och trumpet!

Den här veckan kan bli lite kvistig, det finns ett par bananer som börjar sjunga på sista versen, samt en gigantisk skål med pasta någon annan än jag borde sätta i sig. Men, jag hoppas naturligtvis på en lika glad matuppdatering nästa vecka!

Du då?

Det lilla hjärtat

Jag har sagt det tidigare, och säger det en gång till. En av de mest omvälvande saker i hela det här paketet där barn ingår, det är känslan av att leva med hjärtat utanför kroppen.

Inte bara i de fall det är kärleken som svämmar över, utan också i de fall oron är så stor och så tung att det känns som om du hade is över hela din kropp. Den lille har alltså lyckats vara mer eller mindre krass i en vecka. Allt från febertoppar och -dalar, till snuva, hosta och spya. Glädjen då han varit bättre och oron då han överraskande blivit sämre på nytt.

Det är som att jogga på lite för höga varv, dygnet runt, för en ovan mamma som jag.

Och insikten, jag kommer att vara orolig för honom, på sätt eller annat under resten av mitt liv.

Den lille mår bättre nu, är frisk. Mammas lilla hjärta.

torsdag 19 januari 2012

Nattliga eskapader

Ni kanske kommer ihåg förkylningen jag kort beskrev i det förra inlägget? Den lille komponerade ett kapitel till sent igår kväll i sjukdomshistorien, nu kan vi tala om förkylning med kräks.

Omnom.

onsdag 18 januari 2012

Sammanfattningsvis

Jag lämnade er med en massa snoppar och snippor. Ber om ursäkt för det, tack och lov är det ett fint samtalsämne. Jag vill passa på att säga att jag inte var den som tyckte att snippa lät riktigt klokt då det introducerades, gläder mig nu åt att det ändå sitter så pass bra som det gör.

En delorsak till att bland annat matuppdateringen är sen - den kommer, den kommer! - är att den lille drabbats av feber. Den lille har verkligen en välfungerande kalender, han är frisk i ett par veckor, sjuk i ett par dagar, frisk i ett par veckor - och ja, ni ser systematiken. Jag hoppas och tror att det fortfarande hänger ihop med att den lille "nyligen" börjat på dagis och undrar hur länge ett "nyligen" håller ut? Hur såg det ut, ser det ut i din barnfamilj?

De gånger den lille blir sjuk - och hur är det möjligt att övergången från frisk till sjuk alltid (alltid!) sker mitt i natten - de gånger kan jag grubbla en stund över hur smart det är att bo så långt ifrån de få släktingar man har. Det är klart att det finns ett mer än tajt nätverk av vänner i närheten, men det är ju inte precis så att det är vännerna man vill ringa och fråga "vill du hänga med en sjukling i några dagar?". Innan nu någon får krupp och blodstörtning, både min man och jag stannar naturligtvis hemma med den lille i alla de fall det går, men vissa dagar är bara knepiga och det vore fint att kunna knalla över gården och be om hjälp.

Nog om det. Nu till maten. Den som inte borde hamna på tippen.

Vi hade en rätt strålande vecka i bakfickan, jag kände redan triumfen i mig, glädjen över att kunna i offentligheten konstatera att vi inte slängt någon mat. Det till den stund då jag skulle röra ner tre avocadon i söndagens sallad. Alla tre var dåliga. Ni vet på det där sättet att man bara vill lägga sig på golvet och skrika "det var inte mitt fel, det var avocadons!" - de kändes fina, hade blivit mogna efter ett par dagar hemma i skålen. Inside, everything was worse.

Resultat vecka 2 blev alltså tre bortslängda avocadon.

Du då?

fredag 13 januari 2012

Nu skall vi prata om det vi har i byxan

Jag sitter på seminariet Mediespråk 2012 i min forna hemstad Vasa. Vi har nyligen hört ett kort inlägg om "hen" - hen i stället för hon eller han, inte en grupp yra hönor alltså.

På det här seminariet, tidigare upplagor av det, har vi alltid i något skede kommit in på vad vi borde kalla det vi har i byxan, i synnerhet i förhållande till barn och unga. Namn, benämningar på våra könsorgan. Och det är ju alltid intressant, vad kallar ni det ni har i byxan (ja, ni märker att jag utgår från att vi alla pratar om just de här delarna i våra vardagliga samtal)?

Då jag var liten kallades mannens pillesnopp för "pelle". Fråga mig inte varför, men det var nu en pelle snubbarna hade mellan benen. Flickorna och kvinnorna, de hade en "blomma". Pelle och blomma hette det alltså hemma hos oss då jag var liten.

Hemma hos oss, då det är den lille som tvingas lyssna på mitt byxprat, pratar vi om pillekuck och pimppi. Pillekuck, jag måste erkänna att jag inte vet var jag och vi hittat det ordet (använder någon annan det?) och pimppi, det är lånat direkt ur finskan.

Så, din tur. Vad heter de här utvalda kroppsdelarna enligt dig?

tisdag 10 januari 2012

Mitt flickrum

En FB-statusuppdatering fick mig plötsligt att dra mig till minnes vilka planscher jag hade på väggarna i mitt flickrum på de glada årtionden då jag var barn.

I och med att det här att blogga och ta digitala foton inte var så väldigt inne på den tiden, så får ni stå ut med att jag bara berättar vilka planscher som etsat sig fast i mitt minne.

Den första planschen som gjorde entre, det var en gigantisk en. En jättebild, klassikern på Elvis iklädd vit kostymmundering och polisonger - just före döden.

Den andra, den förevisade en ytterst hårig Paul Stanley med mycket bar överkropp och oerhört plutande och "erotiska" läppar.

Äh. Jag inser min egen ålderdom och förstår att många måste ta till google för att veta vad jag dillar om.

Mommo säger over and out - före det skall hon bara säga att hon egentligen var hästflicka redan som liten. Hon har ingen aning om hur planscherna hamnade på hennes väggar.

Sluta slänga mat - en första rapport

Den första veckan av sluta slänga mat i det här årets tappning ligger i historien. Det är dags att kavla upp ärmarna och avlägga rapport.

Det som åkte i matsoporna var följande:

- två småburkar barnyoughurt. Burkarna var ett "arv", de åkte hem med oss efter ett julfirande hos svärföräldrarna. Jag lovade, ett par dagar efter bäst före-datum att jag skulle äta upp dem, men gjorde inte det. Slarv och jättedumt av mig.

- en liten hög med trött sallad. Salladen sparades för att läggas in i följande dags dito, men löken hade blivit allt för ilsk under natten i kylskåpet. Ni vet sådär att löken luktar riktigt saligt illa. Det här är mer en "jag försökte faktiskt, men det gick inte".

En rätt okej vecka. En check på hur den första veckan i fjol gick, den ger vid handen att jag slängde en halv burk barnmat. Egentligen gick det bättre i fjol alltså.

Nå, det är som det är. Problemet i fjol var delvis det att den lille inte åt samma mat som vi vuxna alla dagar. Det innebar en del utmaningar vi inte borde stöta på längre. I fjol tampades jag en del med saker som blinkade rött i kylen, det vill säga saker höll p att bli gamla innan jag kom åt att tillreda dem, det borde inte vara ett problem för tillfället i alla fall. En sak jag tänkte satsa på, det är att göra den lilles portioner passligt stora. Inte för att han inte skall få äta så mycket han vill, mer handlar det om att jag är överoptimistisk då jag lassar upp på hans tallrik - och riktigt allt det han inte orkar äta, skall och bör inte jag äta.

Stressmomentet för i år? Kan jag sia i det redan? Jag känner en pockande stress över alla förpackningar maten är packad i, det måste jag erkänna. Lägger alltså till en bonusuppgift åtminstone för mig själv, jag skall försöka köpa så förpackningsfritt som möjligt.

Du då? Hur gick din första vecka?

måndag 9 januari 2012

Två korta

Såhär en liten bit in på det nya året, är det "roligt" att läsa tidningarnas tips på nyttiga och "goda" snacks man skall ta till då man egentligen bara vill vräka i sig onyttigheter.

Expressen listar till exempel pumpakärnor och solrosfrön som jättenyttiga! och jättebehändiga att ha i handväskan! då matmonstret lyfter sitt fula huvud.

Och man bara jojo, men då de smakar illa. Inte alls som chevré och salta stickor och toast skagen.

Det andra anmälningsärendet är presidentvalet, svettigt svettigt. Är jag, som vanligt, den enda tomten i byn, som inte kan bestämma mig om jag skall taktikrösta eller bara gå på känsla?

Extra-bh sökes

Damn you, fullmåne.

Natten har gått åt till att försöka sova med en mångalning. Först var vi, den lille och jag, vakna i sisådär två timmar efter midnatt. Sen somnade den kortare av oss och fram kröp en galen Muhammed Ali-kopia - nu komplett i en nyutgåva modell ultimate fighting. Jag tillbragte resten av natten väjandes för armar, ben och skalle.

Nu behöver jag extra-bh för mina ögonpåsar.

***

Skall återkomma till inlägget - och era svar - här under.

torsdag 5 januari 2012

Få på käften

Det hänger lite våld i luften nu.

Rock-Mom skrev om väninnan vars man motiverar det att han slår väninnan med det allra enklaste; det är kvinnans eget fel att mannen slår henne.

I tidningarna kan vi idag läsa om Anna, som fick fira jul på skyddshem, det helt enkelt för att mannen i hennes liv bestämde sig för att lära Anna ett och annat.

Jag har alltid varit tvärsäker i den här frågan. Gå vid första slaget.

Jag har alltid varit alldeles övertygad om att jag skulle gå vid första slaget. Trots att jag inser hur svårt det skulle vara. Tidigare hade det kanske varit lättare, då skulle det bara ha handlat om mig, att skydda mig själv. Men, nu skulle det vara betydligt svårare, skulle jag nu ha en våldsam orsak att gå, då skulle jag samtidigt riva ner en hel familj. Det blir mer att tänka på med barn i familjen. Det blir fler känslor att ta i beaktande.

Vem är jag att påstå något? Jag lever i ett förhållande som absolut inte innehåller våld. Jag har aldrig blivit slagen av en partner.
Men, jag vill ändå påstå. Till vilken kvinna eller man som helst som blir slagen i det förhållande hon eller han lever i, vill jag bara säga det, gå.

Gå genast.

För det blir inte bättre. Det blir bara inte bättre.

Det känns garanterat motigt och du är rädd för att du inte skall få hjälp. Men, det är inte du som skall skämmas, det är den andra som skall stå med skammen. Det finns hjälp att få, men för att få hjälp måste du berätta att du behöver hjälp. Om du själv inte orkar eller vågar ta det steget - be någon du litar på om hjälp - du kan helt enkelt inleda genom att fråga om det som pågår i ditt liv, om det ser okej eller normalt ut i någon annans ögon.

För dig som tycker att din partner är värd en andra eller ente chans, om inte annat så för barnens skull - nej, det är din partner inte. Ditt barn, dina barn behöver dig som levande, inte som död. Att barnet själv inte blir utsatt för våld av din partner, det duger inte som ursäkt. Ditt barn utsätts för våld, det genom att någon våldför sig på dig. Det sätter tillräckligt djupa spår, som kan göra mer ont än ett slag eller två. Våld sätter spår också i ditt barn, för alltid.

Gå, bara gå.

onsdag 4 januari 2012

måndag 2 januari 2012

Mia!

Kommer ni ihåg hur det var förr i världen, långt innan datorer och mobiltelefoner fanns, ibland kunde man höra efterlysningar på radio. Det var oftast på sommaren, då familjer hade gett sig ut på hederliga bilsemestrar, man hörde meddelanden läsas upp på radio.

"Familjen den och den, som tros befinna sig där och där, ta genast kontakt med den och den. Jag upprepar..."

Jag tyckte de här meddelandena var väldigt gripande då jag var liten. På något sätt visste man ju att det inte stod rätt till, att familjen den och den skulle få höra tråkiga nyheter. Nu för tiden undrar jag om det sättet att skicka röksignaler, om det fungerade?

I alla fall, just nu har jag ett meddelande till Mia.

Mia. Stop. På skidsemester i Frankrike. Stop. Jag försöker få kontakt med dig. Stop. Mobiltelefonseländet (min) fungerar inte som den skall. Stop. Paketet kan fortfarande bli ditt. Stop. Jag hoppas att det är okej att jag ringer dig. Stop.

Minne, jag har tappat mitt minne

Eller, har jag?

Alla andra gjorde bokslut redan i fjol, med inte Micaela för hon började vela.

Velade och velade, jag har väl helt enkelt inte haft tid att sätta mig ner och gå genom bloggen, eller andra anteckningar heller dör den delen. Så, jag designar min helt egen genomgång, jag tager det jag hafver och nämner det jag på något sätt lyckas minnas. I en oerhörd kronologisk ordning till en början:

JANUARI
Jag var alldeles knasuppspelt för att vi fick adoptera den lille. Januari gick åt till att skyffla ihop nya papper åt den kortaste familjemedlemmen. Det samtidigt som adoptionen också innebar att året fick en helt ny plan, min återgång i arbetslivet sköts upp och dagisar och sådant fick ligga på is i några månader. Drog igång sluta slänga mat-kampanjen.

FEBRUARI
Vi firade ett år som familj med barn. Det var fortfarande sådär tokunderligt fint att vi är en barnfamilj.

MARS
KRÄKSJUKA! I kid you not, det var det lilla argt brinnande helvetet på jorden. På hjul dessutom, för vi förflyttade oss 300 km mitt under kräkattackerna. Den lille lyckades kräkdemolera en hel släkt (mannens sida, obs!) och vi själva låg hemma som uppstoppade, likbleka surströmmingar. Uh, döden, döden.

APRIL
Att vi överlevde - och blev smala för några dagar - det firade vi genom att åka till Berlin. Berlin - och sällskapet! - var fortfarande bäst! Jag planerade lite för en återgång i arbetslivet och min man planerade det motsatta.

MAJ
Då den lille nu var en utomordentlig turist, så var det ju lika bra att fortsätta, vi tog en tur till Köpenhamn. Med svärföräldrar i bagaget, det ni! Köpenhamn var kallt och fantastiskt fint. Vi planterade en Tivoliskräck utan like i den lille. Det var ett misstag, jag lovar.

JUNI
Tre månaders zusammen-semester inleddes. Jag inledde semestern och min man blev föräldraledig. Det blev ett saligt hängande på landet. Vid midsommar slogs det fast att jag börjar jobba i augusti. Vi donade ett grönsaksland utan like.

JULI
Fortfarande sommar. I efterhand känns det som om solen sken konstant och jag bar på en pikuliten ångest. Inte så mycket för att jag skulle börja jobba, men för att vi skulle sätta den lille på dagis. Vi upptäckte badstranden. Samt att den lille inte hade någon som helst respekt för vatten.

AUGUSTI
Den lille tyckte dagis var kul. Så länge någon av föräldrarna var med. Jag började hänga på jobbet. Eller, jag flöt mest omkring. Sabbade arbetsdagarna för mina forna kolleger. Månaden avrundades med att den lille firade sin andra födelsedag.

SEPTEMBER
Också mannen återgick i arbetet. Innebar heldag på dagis för den lille. Den lille, som tidigare varit frisk som en nötkärna (minus kaskadkräket i våras) inledde sjukdomskarusellen i form av akuta endagsfeberattacker. Jag minns speciellt en dag på jobbet - jag satt i ett inte göra, på ett kalt rum, utan någon som helst koppling till något och undrade vad i all sin dagar hade hänt. Just den dagen fick jag bita mig rätt hårt i läppen för att inte gråta. Känslan av att vara på helt fel ställe, på grund av helt fel saker, var så otroligt tung. Men, det ordnade ju sig. Till min förvåning ringde telefonen och i all hemlighet inleddes processen som ledde till ett nytt jobb.

OKTOBER
Och nyheten om det jobbet, den lanserades i oktober. Som jag annars inte minns så mycket av. Under hösten - också i oktober - har den lille lärt sig prata. Hans kunskaper i de båda inhemska är så otroligt underhållande.

NOVEMBER
Först firade jag in mig själv på ett nytt jobb och sedan firade jag min födelsedag. Jag insåg också att jag kommer att fira en stor del av mina arbetsdagar på landsvägen.

DECEMBER
Oj. Mycket jobb. Och varierande uppgifter. Allt från tal inför krigsveteraner till kröning av lucior. Många saker att lära mig, många nya människor. Mycket roligt. En andra jul med den lille - Brandman Sam och hans bil var en favorit i julklappssäcken. Alltså, det var den lilles favorit. Själv fick jag en underbar klänning som jag bara väntar på att få inviga.

Se oli sitten siinä. Det är försvinnande få saker jag minns såhär då jag rabblar upp allt ur minnet. Men, trots att detaljerna är få, så är det ändå ett år jag kommer att minnas med gläjde och kärlek. Samtidigt vill jag passa på att tacka er alla som hänger med och läser, ni är bäst och finast.