måndag 16 december 2013

Sagt och gjort i sjukhusparken, avsnitt "Döden"

Barn och deras förmåga att lägga knepiga frågor, små pärlor, just före läggningsdags.

Hört härom kvällen:

"Mamma, då vi dör, blir vi alla änglar då?"

Jag ba' (för mig själv:) Tänk kvinna, tänk med insidan av huvudet!

Man har väl ett förflutet som journalist och jag gjorde det typiska (lite fräckt kanske, snubben är ju fyra år) och ställde en motfråga:

"Skulle du vilja att vi blev änglar då vi dog?"

Svaret var nej, vi landade på ett "då vi är döda sover vi."

Och samtidigt allvaret som ligger bakom, det har varit ganska mycket död under året som gått. Inte helt lätt för en fyraåring heller att greppa.

fredag 13 december 2013

Sagt och gjort i sjukhusparken

"Mamma, mamma, jag har en rymdsn*pp!"

Den lille fann en tub med julgransbollar och lade den resolut på, ja, rymdstationen.

torsdag 12 december 2013

Dagens roligaste

Humor är galet svårt tycker jag. Alla uppfattar humor och roligt på helt eget sätt.

Själv går jag omkring och tycker att roligt, det är sådant som händer i misstag, tassiga (inte taskiga, red. anm) saker människor säger. Som det jag hörde på radio nyss, en lyssnare ringde in till ett kontaktprogram och det första som hördes var ett:

"Är det jag som pratar?"

Som jag har skrattat åt det. Med värme. Och så skratt igen.

onsdag 11 december 2013

Inspirerad av Peppe

Peppe twittrade om hur vissa saker och vissa beteenden förändras efter att man fått barn.

Jag är än i dag fascinerad av att jag kan handskas med en annan persons snor och snorkråkor utan att dö äckeldöden.

Det trodde jag inte om mig själv.

Det jag nu fasar för, det är att jag en dag måste kunna handskas med situationen då annan person börjar tappa tänderna.

Annan person, ja, det är blott fråga om barnet, andra får klara kråkorna och tänderna helt på egen hand.

Dagarna då man önskade att man var man

Så förkyld som jag är, är det nästan så att jag önskar jag var man.

Så att jag kunde ta ut svängarna lite, verkligen gotta mig i min manflu.

måndag 9 december 2013

Vissa saker glömmer man bara

Jag vill ju tro att jag har ordning och koll, vilket rätt ofta visar sig inte stämma.

Som i butiken, eller rättare sagt hemkommen från butiken får jag ofta märka att det redan finns tre eller fyra förpackningar med florsocker hemma. Eller två, tre burkar naturell yoghurt. Det händer också att vi har fem, sex burkar kidneyböna i kö.

söndag 8 december 2013

Post party

Ja, det var en av sakerna jag gärna skulle ha berättat för farfar Toivo, att jag skulle få gå på presidentens fest. Trots att det alla gånger varit vettigare och mer riktigt att farfar Toivo hade varit den som hade blivit bjuden, vet jag att han skulle vara, kanske är, galet stolt över att barnbarnet fick inbjudan till presidentparets mottagning.

Det var roligt att se festen inifrån, det var roligt att få vara med ett år då inget var som det brukade och vad jag tyckte? Det ser betydligt mer planerat ut på tv än vad det egentligen är, en del köande och väldig trängsel. Men, också högtidligt, stämningsfullt och kul.

Tro inte att vi kom att tänka på att vi kunde ha fått oss fotograferade i feststass, inte en chans. Lånar en bild av Svenska Yle, så får ni en bild av hur firarjag såg ut:

onsdag 4 december 2013

Om jag bara fick prata med dig

Jag slås dagligen av det, att jag skulle vilja berätta det ena eller eller det andra för den ena eller den andre. Helt plötsligt finns det och händer det så många saker jag vet att min mamma skulle vara så otroligt glad över, det händer saker som älskade farfar Toivo skulle gått i taket av, av stolthet. Och jag tänker tanken, äh, jag bara måste ringa och berätta det här.

Och var gång, lite förlägen, vi pratades ju inte vid dagligen då heller, de finns ju inte på telefonavstånd nuförtiden.


Senast hände det idag, en man farfar såg upp till under sitt liv, beklagade min förlust, det efter att han sett farfars dödsannons. Tänk det, tänkte jag och ville ringa farfar, att han och jag pratade om dig i dag, mannen beklagade att du inte längre är här med oss. Jag saknar dig, jag saknar er båda.

torsdag 28 november 2013

Tusen och en saker

Jag har tusen och saker jag vill prata med er om, men är för mosig i huvudet för det just nu. Orsaken till moset går att finna i följande fråga;

Hur är det möjligt att barn alltid prickar in "start för sjukdom" mitt i natten?

Inte helt sällan tillkommer bonus i form av "gärna så nära veckoslutet som möjligt".

Nu skall jag inte klaga, jag är tack och lov välsignad med ett barn som är så friskt, så friskt för det mesta. Och det igen innebär att de gånger den lille är sjuk är jag sjuk av oro och därpå följande trötthet.

torsdag 21 november 2013

Det förändrade debattklimatet

Inte för att jag inbillar mig att ni går omkring och funderar över hur det egentligen är att ha ett jobb som det jag har. Men, om ni vill ta en titt bakom kulisserna - pah, det är helt offentligt - så kan ni ta en titt här.

En ren, ram, fröjd, som ni ser.

Vill ännu säga det, skulle inlägget handla om någon annan än mig själv, en kollega, beslutsfattare eller annan person, skulle jag aldrig publicerat det.

onsdag 20 november 2013

Tetris för fullvuxna

Vat ni hur man spelar tetris för fullvuxna?

Man försöker få alla udda grejer att passa in i det lilla källarutrymme man har.

tisdag 19 november 2013

Plenty shades of grey

Alltså, just nu är det så grått ute att lite svart skulle piffa upp det hela.

Utmaningen ligger i att veta när detta dagens mörker är ett nattens mörker. Då får man åtminstone - så där lagligt - sova.

måndag 18 november 2013

Överflödet

Jaja, flytten gör att man är lite sysselsatt.

Det fina - och det helt flippade - med att flytta, det är att man i fysiken får det gnuggat i ögonen, överflödet man lever i.

Jag kan, utan att överdriva väldigt mycket, lova att jag kunde duka upp åt hela vårt hus så att alla skulle ha åtminstone en omgång tallrik, glas, efterrättsskål och ett snapsglas att dricka ur. Jag kunde torka allas munnar med kökshandduk av något slag, ge en omgång till i gåva och samtidigt bli kvar med handdukar så att det räcker i några år. Jag skulle också kunna bädda ner majoriteten av våra nya grannar i kompletta lakanset, för att inte tala om alla udda exemplar. Udda exemplar av för att inte säga av allt.

Jag ids inte ens nämna alla kläder.

Och allt detta är kvar då allt är genomgånget, det vi inte själva vill ha sorterat, sålt och bortgivet.

Uh.

Nåväl. En flytt leder till att man inte är så väldigt shoppingsugen. Vilket jag inte är till vardags annars heller.

tisdag 12 november 2013

Utmaningen

Det här är någonting som (alldeles för) långsamt lät sig formuleras i mitt huvud i går.

Tyfonen som drog in och över Filippinerna. Så mycket större än jag någonsin kan förstå. Ögonen blir svettiga då jag läser om barn och bebisar som är försvunna, mirakelbebisar som föds mitt i den största katastrof de tack och lov inte kan förstå.

Jag vill göra något, så att ångesten inte tar överhand. Hörde en vis kvinna säga klokt på radio i går, på plats och ställe behövs proffs, det vi andra kan göra, det är donera reda pengar.

Det är många som samlar in medel, pengar, till förmån för de som drabbats av tyfonen.

Jag väljer att ge mitt bidrag till Rädda Barnen. Dels för att det i mitt fall är de drabbade barnen som rör upp alla känslor i mig, dels för att jag tack vare Rädda Barnen har fått det största man kan få, ett barn, mitt barn.

Jag hoppas att så många som möjligt, i synnerhet alla ni som gått via Rädda Barnen eller annan organisation för att få ert eller era barn hakar på och delar detta.

Här hittar du information om hur du går till väga för att hjälpa.

måndag 11 november 2013

Klassiska felskrivningar

Man känner sig så lyckad då man skall gratulera en annan på födelsedagen och det blir fel.

Man skulle skriva "Gratulerar, fining!".

Men skriver "Gratulerar, finnig!".

Man skall avsluta ett meddelande "Puss på dig!".

Men avslutar "Piss på dig!".

söndag 10 november 2013

Man tager vad man hafver

Mina hälar som kallas Akilles ropar på Hosianna och hjälp. Jag har packat ner och jag har packat upp och vi är inte ens färdiga. Mitt i flytten har ändå rört på sig så mycket att jag snart säger nattinatti och sover en andra natt i det som skall förvandlas till vårt hem. Än känns det mer som en lägenhet än ett hem.

Sisådär trettio flyttlådor tornar upp sig i diverse rum och det skall mycket till för att jag skall hitta något att sätta på mig då jag går på jobb i morgon, men det tar sig nog.

Saker som överraskar; då man byter från keramisk spis till induktionsspis så står man lätt där och kokar kvällgröt i en stekpanna. Vi har exakt en kastrull (av väldigt många) och en stekpanna som fungerar.

Men, det känns inte så illa, vi har ändå rökt lax i dag.

Och det är inget kodspråk för något annat än just det.

Mitt i allt detta, ett firande av den lilles fader. Samma stora, nej, enorma tacksamhet som alltid över att den här familjen får fira dagar som denna. I tankarna också denna gång de som inte ännu får fira, sin väntan och längtan till trots.

tisdag 5 november 2013

Flytt pågår

Jag är så in between man bara kan vara. Ett ben i det gamla hemmet och ett annat i den nya lägenheten och kroppen på jobb. Så det är och kommer att vara rätt glest här en tid framöver. Jag vet att det här är det absolut bästa sättet att sjasa bort läsare och lämnar er med en cliffhanger, för ni är ju galet intresserade av att se hur det ser ut i vårt nya boende?

fredag 1 november 2013

Fail, fail, fail

I dag är dagen då man skall hänga som en asgam över skärmen och sluka information om hur mycket höginkomsttagarna i vårt land förtjänade under fjolåret.

Jag är inte sådär särdeles intresserad och nöjer mig med att citera Yle; "Den typiska höginkomsttagaren: Nyländsk man född 1946".

Konstaterar att det i mitt fall är fail på alla tre, det enda jag prickar rätt är "född".

Effektivt sätt att komma igång

Är du den som har lite svårt att komma igång på morgonen? Jag har ett gyllene tips just för dig:

Se till att någon i familjen, i vår familj användes en fyraåring, gömmer din plånbok dagen innan. Bästa effekten får du naturligtvis om du själv är helt omedveten om att en kurragömmalek inleds.

Jag kan garantera att du får upp hela familjen på en röd sekund, själv är du så där allmänt uppe i varv då du fortsätter med vad det nu var du skulle göra.

tisdag 29 oktober 2013

Samtidigt på sinnessjukhuset

Barnet hoppar omkring, det faller legobitar ur rumpan (nåja, byxorna för att vara mer exakt).

"Mamma, titta, jag föder barn."

Skadeglädje?

Alltså hur tidigt är det tillåtet att lära sig skadeglädje?

Den lille, fyra jordsnurr, är tydligen expert på området redan nu. Skadeglädjen gick inte att ta miste på denna morgon då han, djupt under täcket, sade det;

Tänk, mamma, att du måste gå på jobb och jag får stanna här hemma med farmor och farfar.

Jag undrar var han lär sig sådant här.

måndag 28 oktober 2013

Där sitter de, farfar Toivo och Lou Reed

Ni vet de där stunderna då universum inte bara knackar på axeln, utan verkligen slår med stora hammaren. Skriker i versaler, hej dudette, jag har ett ärende.

Jag var med om ett sådant ögonblick i fredags då vi satt i bilen, på väg till farfar Toivos begravning. Efter dagar av grått, vått och sorgtunga moln satt jag plötsligt i ett solsken, milt och otroligt vackert. Med denna sol i mina ögon hör jag helt plötsligt Blue Oyster Cult spela på radion, Don't fear the reaper.

Det kändes bra.

I går kväll kunde jag konstatera att de nyss bortflugna i den egna familjen har fått sällskap av Lou Reed. På något vis känns det också bra, trots att varken min mor eller farfar Toivo kanske var Reeds största anhängare, att de hänger tillsammans någonstans just nu.


torsdag 24 oktober 2013

Till vardags gör jag ingen skillnad

Jag vet att jag är otroligt icke-politiskt korrekt nu, men just i dag är jag glad att jag är mor till en son. Det i och med att HPV-vaccinet debatteras och det är för och emot i de flesta flöden jag ser. Jag är helt enkelt för trött för att vaccindebattera, och är därför, just i dag, glad att barnet är en han.

Men, någonstans tycker jag att det är intressant, inte skillnaden mellan flickor och pojkar, men den egna inställningen till det eller de barn man blivit välsignad med. Är det lättare som förälder att identifiera sig med ett barn av samma kön? Eller är det helt enkelt roligare med ett eller flere barn av det motsatta könet? Och hur är det om man har barn av olika kön - ser man framtidens skräckscenarier och lyckostunder på olika sätt för barnen om de är av olika kön?

Jag ska vila på den och kanske återkomma med egna funderingar utgående från det lilla liv jag har.

Sans viande

Förstår att ni plågas om nätterna, undrar hur det går. Med min köttfria oktober.

Kan konstatera att det går galant, en parentes dök upp i och med att vi var bortresta och åt hemma hos andra under senaste veckoslut, men annars inga problem. Inte för att jag trodde att det skulle innebära problem, men är glatt överraskad över att det går så smort att jag inte ens tänker på projektet.

Har, vanan trogen, mest levt på vegetarisk tortilla. Men, måste bara säga det, gjorde enligt mig själv historiens godaste Chili sin carne igår.

Jag riktigt hör hur papper antänds. Det då intresseklubben i frenetisk fart antecknar.

Grejer som saknas i handboken

Det är så mycket som saknas i de här barnhandböckerna och bruksanvisningarna.

Ingenstans har jag läst följande;

"Som förälder kan det vara bra att vara förberedd på att du kan bli brutalt skallad av barnet. Också då du pottar barnet mitt i natten och genom skallningen, som med fördel alltid träffar läpp eller öga, märker att barnet somnat på pottan."

onsdag 23 oktober 2013

Le chock

För att, ens för en stund, tänka på något annat.

Den lille drog igång en serenad, eller ja rätt många, i går kväll.

"Timantit on ikuisiaaaAaah"

(Rap av en artist som heter Cheek, för den icke-införstådda.)

Cheek är inte direkt topseedad som artist hemma hos oss, så jag kände mig manad att fråga om Cheek är den lilles favoritartist.

Svaret var nej. Den lilles favoritartist är Amorphis.

(Ett metallband, mer än okej.)

Pheeew.

tisdag 22 oktober 2013

Den plattbröstade

Medveten om att jag bryter mot det som kanske kan ses som ett mönster, måste jag erkänna det. Att elefanten på bröstet gör mig smått handlingsförlamad, att skriva blogg, att ens försöka känns som att ta sig över ett berg.

För att citera mig själv, jag har sådan ångest att brösten snart kommer att pluppa ut i ryggen.

tisdag 15 oktober 2013

Det bakvända

Det bakvända i allt det som hänt efter fredag, det är att den jag skulle vilja ringa för att berätta att farfar Toivo är borta, det är min mamma.

Helt fysiskt har jag, i tanken, varit på väg att göra det - ta fram mobilen för att ringa min mor. Tills det slår mig, att hon inte är anträffbar, inte per telefon i alla fall.

Det är roligt, de båda, min mor och min farfar, de pratade ofta om varandra, var måna om att den andra hade det bra.

Utan att veta var de finns just nu, min mor och min farfar, så hoppas jag att de sammanstrålar.

Med hjärtat utanför kroppen

Då jag redan till vardags har rätt lätt till både skratt och gråt så är det fullständigt naturligt att den senaste tidens händelser får mina känslor att kasta än mer vanligt.

Jag såg ett fotografi, en far som kysser sitt lilla barn på hjässan och det fotot lämnade mig inte.

Resultatet blev en text som publicerades i dagens tidning, du kan läsa texten här om du vill.

Fotografiet, taget av Laura Mendelin, ser du här.

måndag 14 oktober 2013

Ett stilla tack

Jag vill stilla tacka er för er tröst och stöd efter fredagens uppdatering. Alla kommentarer, samtal och sms tar jag till mitt hjärta och tar trösten till mig.

Det känns som om det är en av underrubrikerna för detta pågående år, jag är ledsen och får så mycket tröst, omsorg och kärlek.

Och jag som innerst inne inte är en ledsen människa, jag som enligt mig själv står ut med rätt mycket, erkänner gärna det. Att jag någonstans där på fredagkväll tyckte att det får vara nog, att jag inte tar mer av de här dödens uppdateringar under detta år, under den närmaste tiden. Att det är orättvist, att jag inte orkar med fler samtal av den här sorten. Och så grät jag, allt vad jag i gråtväg hade att gråta grät jag ut på fredagkväll.

Och tog er tröst till mitt hjärta. Intill mina högt aktade minnen av en älskad farfar lade jag er tröst. Det ledsamma alldeles intill det varma, precis som i livet.

fredag 11 oktober 2013

Så kommer Döden

...och stryker varsamt med sin varma hand över varm och skrynklig kind. Och tar i hand den som kallat på Döden i dagar redan, bett om att få komma i land, meddelat att han är färdig med jordelivet. Bett om att få komma hem till den Gud han tror på, klar med de bestyr som vi levande sysselsätter oss med.

Och Döden kom, strök med varsam hand över älskade farfar Toivos kind och Toivo, han valde dörr och finns inte längre bland oss. Farfar Toivo, med det hesa skrattet pockandes på, den finurliga glimten i ögat, klar och tydlig, valde väg, valde den himmelska.

Det är naturligt och klockan var slagen. Kan inte protestera mot naturen, Döden och farfar Toivos sista önskan, men ändå. Min trygghet, min klippa, du som alltid hade en famn. Min oas i allt det som var oreda, oordning och blåst, min älskade farfar. Du som alltid älskade mig.

Du kommer att fattas mig. Du kommer att fattas mig oändligt.

Och du, Döden, var god med honom. Han var bland de finaste. Se till att du tar väl hand om honom.

torsdag 10 oktober 2013

Älskade lille lintott

Ni har säkert läst om sextonåringen i Uleåborg?

Det är en sak som förändrades efter att jag blev mamma, att de här pojkarna som ställer till det, för sig och andra, rör upp väldiga känslor inom mig. Det är klart att skolmassakrer alltid känts vidriga, men efter att jag fick bli mamma så går mina tankar alltid till utövaren av våldet, pojken.

Också den pojke som gick bärsärkagång i Uleåborg i dag är någons son. Han har också - förhoppningsvis - varit någons mest älskade lille son. Den ljuvaste, underbaraste lille lintott, så full av upptäckarglädje, entusiasm och skrupelfri kärlek. Hans föräldrar har väl knappast sett det komma, att det mest underbara, mest förknippat med kärlek och skratt, helt plötsligt förvandlas till något våldsamt, svart, fullt av hat som skadar andra? Hans föräldrar har väl åtminstone inte haft det för avsikt, att skapa ett monster?

Och jag tittar på honom, mest älskade lille lintott och kan inte annat än önska att vi och senare han - i praktiken ensam, men med oss i bakgrunden - skall klara av de motgångar, ilskor och helvete också han kommer att stöta på på ett bättre sätt än lintotten i Uleåborg.

Jag kan inte annat än hoppas att allt det glada, den kärlek och den försiktiga handledningen i med- och motgång vi försöker erbjuda - att den skall bära. Att den lille skall förstå vikten av att vara ledsen, arg och gråta i tid - för att sedan kunna vara det motsatta - glad, lycklig och hel och att det skall kännas så mycket bättre.

Gudars, det finns så mycket man ville värja de små liven mot och ändå vet man att man inte får eller kan skydda dem mot allt som världen kommer att ge dem.

Detta modershjärta, alltid utanför kroppen.

Gånger jag känner mig mindre lyckad

Jag vet att jag är en alldeles lämplig moder för vårt barn, men det finns gånger då jag känner mig mindre lyckad.

Det gäller alla årstidsskiftningar och de klädbyten som skall ske under dessa. Jag är alla gånger helt ute då det gäller att se till att barnet har torrt på fötterna (och resten av kroppen) då det blir kallt, varmt eller vått eller vad det nu blir. Allt, också det som var införskaffat i modell stor, så att det skulle hålla ännu en säsong krymper och blir för trångt medan det bor i skåpen.

För att beskriva övergången mellan sommar och höst - barnet gick till dagis iklädd vinterstövlar under några dagar under de kallaste dagarna.
Nu har vi backat tillbaka till något som ser ut som höstdoijor.

Sen kan jag ibland låta min egen trötthet gå ut i ett "oj, jag glömde visst att hen är fyra". Som då jag skulle skoja till det och erbjuda honom rullen i stället för hushållspapper i och med att pappret tagit slut. Den lille, som var aptrött, uppskattade inte skojandet och röt till. På vilket jag svarade med ett fullvuxet (i det här fallet på det dåliga sättet fullvuxet) "jaha, skall det vara på det här sättet så får det väl vara då."

Ni skulle ha sett minerna runt matbordet.

Hyvä minä.

På en hög ligger de

De svar man borde ha på tal, de gömmer sig på ett förargligt sätt alla de gånger man skulle behöva dem.

Som det här med "har du ingen humor?" som man ofta får höra då man pekar på eller visar exempel på hur kvinnan än i dag skall läggas under mannen i alla lägen - i fråga om pengar, jobb, fördelning av arbete i hemmet och så vidare OCH SÅ VIDARE.

För att jag inte bara skall stå och himla med ögonen eller sucka skall jag alltid hädanefter svara på alla "har du ingen humor" med ett "jo, men som världen ser ut och du beter dig ser jag ingen orsak att skratta".

onsdag 9 oktober 2013

Dagen då humorn stannade hemma

Har under de senaste dagarna funderat mycket på och grubblat över olika härskartekniker, tänkt en hel del på kvinnor och män, 83 cent av en euro och sådant.

Gladde mig stort över att radiokanalen YleX valde en kvinna till musikchef (roligt att man skall tycka att det är extra fint att en kvinna får jobba med musik i ledande roll, inom media dessutom år 2013) och gladde mig också över det här i offentligheten. Bland annat genom att berätta, jaja, jag med mina egna historier, att jag i tiderna då jag som kvinna jobbade med musikjournalistik fick höra att jag säkert rott i land jobbet genom att ligga mig fram.

Vad jag fick för kommentar på det?

En fråga om jag gjort det, legat mig fram?

Vem det var som frågade?

En man, naturligtvis.

Jojo, jag hör det redan. Att det var ett skämt, att lite humor skall jag väl tåla.

Men, alla de där andra funderingarna jag går med, de gör att jag inte är på det där roliga humöret just nu.

Saker man gör på jobbet

Översätter från finska till svenska. Aivopieru blev just "hjärnfjärt".

God morgon.

tisdag 8 oktober 2013

Det lätta livet

Banne mig, jag tror att fyraåringen sitter på världsalltets sanning. Hört denna morgon;

"Mamma, om du bara skulle gå till jobbet och hämta din lön, så kommer du hem tillbaka så leker vi hela dagen."

Insert heart here.

måndag 7 oktober 2013

Här redogör jag för jobbgrejer

Så hoppa över om ni finner jobb, tidningen (papperstidning, höhöö, den är ju ändå på utdöende, höhöö) och chefredaktörskapet totalt ointressant.

Vill i alla fall nämna det, att Linn gjort ett jobb för Borgåbladet. Beviset hittar ni här.

Kan varmt rekommendera Linn Jung för liknande uppgifter i framtiden, som man skriver i arbetsintyg. Och då detta är min blogg så kan jag tillägga, att faktiskt! Jag rekommenderar sjuttons varmt! Det var smidigt, det gick galant (och snabbt!) och det var roligt. Slutresultatet är, som ni kan se, mer än bra!

Rise and shine

Hänt i det Römanska residenset:

"Mamma, du ser inte ut som min mamma. Du ser ut som en gammal dam."

Så väcks man en söndagsmorgon hos oss.

söndag 6 oktober 2013

Lycka är...

...att förrådet i källaren för det nya boendet är en kvadratmeter större än det vi har nu.

Strunt i resten av kvadratmetrarna, mer förvaringsutrymme, en hel kvadratmeter!

lördag 5 oktober 2013

En husmoders utvik

...indelat i franska streck, dessutom.

- Under rubriken "Dagens i-land", finns det något jobbigare än överfulla soppåsar? Och paffinsamlingsgrejs och plåt- och metallkärl då de svämmar över?

- Jag dagdrömmer med jämna mellanrum om en sådan där behändig extra-dammsugare på ställning. Ni vet en sådan som inte är lika meckig att ta fram som den riktiga dammsugaren? Landar alltid på att den riktiga dammsugaren står en, två meter längre bort och så slutar jag drömma. Eller, skall vi säga som så att jag bytt ut den där extra-dammsugaren mot drömmar om sopborste och skyffel.

- Microvågsugn. Så onödigt. Vi har levt sju år utan och det går så galant så. I nya lägenheten finns en egen hylla för micron, jag tror jag radar en del av kokböckerna där.

- Att de som påstår att det är så svårt att tillaga vegetariska rätter inte vet vad de talar om. Att tillaga rätter med kött i är svårt.

Det var allt som fanns under hucklet just nu.

Då jag låste in Timberlake

Det är så länge sedan att jag omöjligt kommer ihåg alla artister och incidenter, det blev en rätt lång räcka av dem under tv-jobben på nittiotalet.

Just därför är det roligt att det finns andra som kommer ihåg och dessutom påminner om det, att det hänt en del saker som många sett och som jag fått vara med om. I dagens läge, som den superstar han är, är det ju roligt att tänka på det, att jag faktiskt lyckats låsa in Justin Timberlake i ett omklädningsrum. Catten berättade det här.

En typisk sådan här "roligt att ha något att berätta då man sitter i gungstolen". Och om någon nu undrar, jag och Justin var på varsin sida om den låsta dörren.

fredag 4 oktober 2013

En blixt som alltid slår ner på samma ställe

Kärleksförklaringarna den lille ger mig är många och jag suger i mig likt en riktigt törstig svamp. På något sätt har den jag fick i går verkligen gått in i mitt hjärta och rumsterat om, den känns verkligen. Har gått omkring och nynnat åt den mer eller mindre hela dagen och alldeles just, då jag likt en packåsna släpade på mat från butiken, tung arbetsväska och allt det där, så slog den ner igen.

Blixten som alltid slår ner på samma ställe.

Tacksamheten, en tacksamhet så stor att jag aldrig kommer att kunna sätta ord på den. Tacksamheten över att allt det som var så eländigt kunde bli något så här olidligt vackert. Att just jag fick bli mamma till den där typen som älskar mig så att siffrorna tar slut. Kärleken som gör att jag tappar andan, allt det jag kan känna för den här lintotten som ännu försäkrar sig om att alla siffror, plus femman och sjuan, att det är mycket.

Insert heart here.

torsdag 3 oktober 2013

Låt det alltid vara så

Den lille vid nattningen:

"Mamma, jag älskar dig så mycket att siffrorna tagit slut. Och sen sju och fem också. Är det mycket?"

Hur nyhjälplös kan man vara?

Jag såg en reklam för den här varan på tv för en tid sedan:


Och jag bara öh, hur nyhjälplös kan man vara och öh, hur desperat är man om det är det här man köper då man skall fixa käket?

Det här är kanske det som estetiskt och etiskt mest skär i ett trött modersöga, men skall erkänna att jag nog reagerar på allt från färdigtskurna ugnsgrönsaker till färdigt stekt omelett i förpackning.

onsdag 2 oktober 2013

Att känna och må på social plattform

Har reflekterat över det en tid nu, främst då jag varit inne i Facebooks sfärer. Reflekterat över det här med att känna och må på social plattform.

Min feed är rätt bred, där finns allt från typen som bara visar hur fint och glassigt allt är, till typen som aldrig uppdaterar sin egen status, utan mest hänger där för att ha koll på vad alla andra gör. Var och en av dem som är min vän på Facebook är det av en orsak och jag uppskattar och respekterar dem alla.

Så, följande är absolut inget man skall uppfatta som kritik, det är bara en reflektion utan någon som helst målbild, onödigt att försöka hitta någon specifik person som skulle vara figuren bakom mina funderingar.

Men, har en tid reagerat på FB-vänner som känner och mår på FB. Känner sig ledsna, sorgsna och trötta. Mår dåligt och illa. Gemensamt - inte för person eller personer, utan för statusuppdateringarna i kategorin må och känna - är att det är fråga om kvinnors uppdateringar. Vilket får mig att fundera över om det är för att kvinnan är mer benägen att uttrycka känsla? Själv tror jag inte det, men mer benägen att uttrycka just det här på just FB?

Något som är gemensamt för statusuppdateringar i den här kategorin är allt det som lämnas öppet efter punkt, frågetecken eller en smiley. Utrymmet. Kommentarsfältet.

Jag står alltid lite förvirrad vid kommentarsfältet, i synnerhet i de fall jag inte har en aning om varför skribenten uppdaterat som hen gjort.

"Jag orkar inte mer."

Vad skall jag säga då? Vad svarar man då?

Nu är det där bara ett exempel, men jag känner mig osäker i situationer där en känsla, ett mående, på något sätt endimensionellt, klistras upp på en vägg. Så att jag skall tycka (till) om det.

Det här är alltså inte motsatsen till de som lägger upp bilder på den fantastiska semestern och det välstädade hemmet, det är något annat.

Som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men som jag uppenbart grubblar över.

Tvångstankar

Psykoterapeuten skulle säkert ha ett och annat och säga om det, men jag erkänner det ändå. De flesta av mina gärningar, du kan läsa mer här om du vill, går via en omsorg för miljön.

Nu då vi skall flytta, det är mindre än en månad kvar nu, har jag drabbats av något som närmast kan liknas vid någon form av mani. Manier har man ju många av och det är bara att stoltsera med dem.

Den här nyaste manin, den går ut på att använda slut på så mycket av det vi har i vårt hem just nu. Skafferilådan skall ätas upp, eller inte lådan, men innehållet. Den mat som finns i frysen skall ätas upp. Alla krämer, salvor och shampon skall användas.

Allt för att vi dels inte skall behöva bära med oss mer än nödvändigt, dels för att det här är en gyllene chans att för en gångs skull använda slut det man redan har.

Till råga på detta så har det gått fullständigt vilt till på försäljningssidan, ut åker ett gigantiskt vitrinskåp, en stol, tvättmaskinen, ja, med den här farten kommer vi inte att ha några möbler då vi skall flytta.

Så, det är bara att säga hepp om det är något du behöver.

tisdag 1 oktober 2013

Den lille dikterar

Vi diskuterar kärlekens storlek med den lille.

"Satatuhtaviiskyttuhatneljätuhatviiskyttuhatneljämiljoonaa"

Så mycket älskar han mig.

Och jag, jag dör en smula.

En strip som känns

Uh. Jag försöker, så gott jag kan, vara så närvarande som möjligt i samvaro med den lille. Men jag säger det ändå, uh. En strip som känns:


Lånad från Hbl 1.10.2013

Dagiset, vänligen notera!

Om den lille i dag eller någon annan dag högt deklarerar "mina föräldrar bara bråkar hela tiden" så är det påståendet taget ut animationen "Chuck".

Det var allt jag hade på hjärtat just nu.

måndag 30 september 2013

Hur man vet

Vet ni hur man vet att man driver (HA! Det lät ju ambitiöst!) en liten blogg? Det är då man blir exalterad över att det kommit en (1) ny kommentar den senaste veckan. Med darrande hand klickar man på kommentaren och inser att det är ett svar man själv skrivit.

Jag tar min jacka, jag lovar.

Can You See Me?

Det är rätt sällan man, jag, får lust att grabba luren och ringa en artist och säga tack. Under de senaste veckorna, månaderna, då jag hört Krista Siegfrids låt "Can you see me?" har jag drabbats av just den lusten. Att ringa Krista och säga tack. Tack för att du sätter ord på en del av den sorg jag känner.

Sorgen, som är så individuell och så svår att placera, den lättar för stunden då man anar någon annans lika individuella sorg och sorgearbete.

Det blev inte ett samtal, det blev offentligt tack i stället.



söndag 29 september 2013

Det var en överraskning

Jag trodde inte att jag skulle hitta mig själv i ottan, under ett veckoslut, på en elektronikmässa. Men nu har det hänt, i går.

Det här med att flytta får en att göra konstiga saker, se ovan, och jag kan nu meddela att jag är nybliven ägare till en ny tvättmaskin med tillhörande torktumlare. Eller vad då tillhörande, jag fick nog lov att rada upp en och annan sedel på bordet för att få tumlaren också.

Det var lugnare och mer enligt planerna idag, marknad i Nickby och jag köpte det jag alltid köper. Havtorn, honung (hittade Sibbohonung) och tranbär.

Men tumlaren, jag har aldrig tumlat något i hela mitt liv. Lever i villfarelsen (?) att den nöter ut kläderna så fort kläderna ser tumlaren. Är det så?

Varför den flyttar in hos oss? Skall vi säga som så att det händer att jag sent på söndagkväll inser att ingen i den här familjen har något att sätta på sig. Det gäller i synnerhet kläder som den där på fyra jordsnurr bara måste ha för att klara en vecka på dagis.

fredag 27 september 2013

Tack och hej

Dagens dikt;

"Ingen mer Barilla,
för det här rimmar illa.
"

Morgonöppning i residenset

"Mamma, din parfym doftar gott. Som vattnet i simbassängen."

torsdag 26 september 2013

Lihaton lokakuu

Då jag nu är i farten (åter inhemska tomater på lager) ser jag fenomenet "Lihaton lokakuu" sprida sig. För svenska läsare, lihaton lokakuu översätts till "köttfritt oktober", mer information (på finska) här.

Är lite sugen på att haka på. Har levt år utan kött på tallriken, det var inga problem över huvud taget. Skall erkänna att det som får mig att dra mig lite för det här är kombinationen köttfri och det lilla barnet. Nu äter hen ju vad som helst, men då inspirationen sviker (mig, inte barnet), så är det så lätt att slänga ner några knackkorvar i soppan.

Någon annan, till vardags köttätare, som tänkt haka på en månad som köttfri?

onsdag 25 september 2013

Marthan Micaela rapporterar

Vi äter lök, morötter och rödbeta ur det egna grönsakslandet. De kommer att räcka en lång tid framöver. Vi har också blåbär, hallon, potatis och chili så att vi klarar oss över vintern, det gäller också saft.

Jag lutar mot att fatta vissa principiella beslut inför vintern, beslut som gäller grönsaker. Efter att ha ätit egna tomater under sommaren har jag bestämt mig för att försöka klara mig utan tomat under vintern. Den utländska tomaten, den som åkt flyg för att landa på min tallrik, den smakar ju inte ens tomat. Så, varför köpa och försöka äta den?

I övrigt vet jag inte hur ett sådant här säsongstänk kommer att påverka min konsumtion, konsumerar du med tanke på säsong? Vad dyker upp på din tallrik under vintern, vad försvinner?

Äntligen speciell

Läser att två procent av jordens befolkning har gröna ögon.

Äntligen en orsak att känna sig speciell.

Speciell kände jag mig också i natt. Den lille dök upp i vår säng, uppjagad av någon dröm. Är det veckoslutets frånvaro eller var det ett nattligt påhitt, men han ville i alla fall att jag skulle sova vänd mot honom, precis hela tiden.

"Mamma, du måste titta på mig då jag sover. Du måste titta hela tiden."

tisdag 24 september 2013

Ett hjärta krasar så lätt

Har lämnat hemmet i ottan, sitter på jobbet. Får ett meddelande:

"Barnet berättade på morgonen att han saknar mamma."

Min frånvaro under veckoslutet känns än i det lilla barnet.

Ett hjärta, i detta fall mitt, krasar så lätt.

Byta kläder

Om det skulle vara så lyckligt att jag hade en eller flera läsare i Östnyland, kan ni hjälpa mig?

Min älsklingssoffa + fåtölj (köpt någon gång under nittiotalet, orginal från femtiotalet, för femtiolappen i mark) behöver nya kläder. Nu behöver jag någon som kan byta kläder på det möblemanget samt kanske utföra vissa andra sömnadsrelaterade grejer.

Också ni som inte bor här i svängarna får naturligtvis gärna hojta till, men själva hjälten, hen får gärna finnas på axeln Sibbo-Borgå. Det för att inte möblerna skall behöva färdas världen runt för sin nya skrud.

Tips emottages med öppen famn.

måndag 23 september 2013

Outgrundliga äro vägarne

Får ett meddelande om att jag kommer att anmälas för hets mot folkgrupp (heterosexuella).

Nu återstår att se om det står små gulliga grupper bestående av medelålders, färglösa män och gör H-hälsningen då jag går utanför dörren?

Långfingret får jag ju redan, det efter min text om roadrage.

Halsduken som hatade

I fråga om grejer är jag ingen slarver. Jag är inte den som glömmer nycklar, tappar telefonen eller annars bara förlorar saker.

Men, nu har jag mött en motståndare som är mig övermäktig. En av mina halsdukar har jag lyckats tappa bort riktigt rejält i tre olika versioner. Den här halsduken, en favorit - annars skulle jag låta den vara - har lyckats lämna mig i Pargas, Vasa och ja, nu vet jag inte var den är.

Den här arma trasan, den vill verkligen inte vara på samma plats som jag. Jag tror min halsduk hatar mig.

söndag 22 september 2013

I något skede

I något skede, till exempel dag två, blir det nästan komiskt.

I den här livssituationen sätter man inte längre likamedtecken mellan arbetsresa och fest. Den enda man ser fram emot är att man skall få sova lite längre om morgonen. Det blev tji igår och det blev lika tji i dag. Kvart i sex vaknade jag av att regnet likt skott träffade fönstret och fönsterplåten, friskt ackompanjerat av ett åskväder utan like.

I något skede blir det komiskt. Lika bra att åka hem, där är förväntningar om sovmorgnar inte lika högt uppskruvade.

I övrigt noterade jag att jag, åtminstone för stunden, nått den nivå att det finns en stol reserverad.

lördag 21 september 2013

Det som irriterar nästmest

Att vakna klockan 0600 den lördag man har sovmorgon.

fredag 20 september 2013

Ze vemod

Fick jag välja, jag får väl det ibland, så väljer jag alla gånger att åka tåg framom att flyga. Inte bara för den gröna sakens skull, utan att det helt enkelt är betydligt mindre enerverande att ta sig ombord på ett tåg än ett flyg.

Sitter på tåget nu. Siktet inställt på Vasa, en kombinerad arbets- och fritidsresa (jo, man hinner med bägge på två dygn). Sitter i en av "arbetshytterna" och slås av att ingen faktiskt jobbar. Jag skall försöka göra det, jobba, så fort jag är klar med det här.

Det är lite svårt att ta tag i jobbet, det hänger tjocka sjok av vemod i luften. Senast jag åkte tåg, samma riktning, gjorde jag det för att ta ett sista och absolut avsked av min mor.

torsdag 19 september 2013

Torsdagens fiilisbild


Mushroom.

En torsdagspresent

Jag har knappen ni kan behöva någon dag:


Knappen går att hämta här: Viktiga knappen.

onsdag 18 september 2013

Det mest irriterande

Toppar listan över mest irriterande just nu;

Att börja gråta då man blir arg.

Det finns möten

...och så finns det möten.

Det finns jobbmöten och så finns det möten utanför arbetet - föräldramöten, föreningsmöten och andra möten.

Det är väldigt mycket möten i mitt arbete. Jag föredrar möten med a) agenda, b) tajt tidtabell samt c) lite utrymme för sådant som inte finns på agendan och d) inget privat marrande.

Möten som saknar det jag önskar och innehåller det jag inte vill veta av gör mig galen. Nu är jag inte medlem i många föreningar och ta mig tusen om det inte är just föreningsmöten som är en delorsak till det. För föreningars möten verkar vara allt det där jag inte önskar av ett möte.

Nu behöver man ju inte delta i möten bara för att man är medlem, men vill man delta och fixa så blir det ju ändå så ibland.

Att man sitter på möten som inte börjar på utsatt tid, som inte leds, som inte bokförs, där ingen ber om ordet eller delar ut ordet. Att man lyssnar på för mötet helt irrelevanta historier till och med tre gånger - främst för att alla inte var med då mötet började - och sen grälar man för att man inte förstår vad den ena säger för att den andre inte lyssnar.

Huoks.

tisdag 17 september 2013

En cigg och en konjak, kanske?

Vet inte om jag berättat det, men jag lider av någon underlig åkomma som innebär att jag inte kan göra saker då alla andra gör det. Ingen social fobi, tror jag i alla fall, men mer sådär att om alla andra läser Dan Brown - då på den tiden då det hände - så kan jag inte göra det.

Inte samtidigt i alla fall.

Samma sak har gällt tv-serier, då andra tittar så låter jag bli och kollar något år efter. Sopranos tror jag att jag såg för ett par år sedan. Netflix hakade jag på några månader efter alla andra och ser först nu Mad Men.

Och jösses den serien. Den är så tjock av också annat än tobaksrök och konjaksånga att jag blir alldeles matt då jag tittar på den. Jag får lust att sparka de väna hemmafruarna och en del av sekreterarna i stjärten då jag tittar på dem. Samtidigt är de ju så ljuvligt ljuva och har så vackra kläder.

Tänk om vi bara skulle leva så en dag eller en vecka både på jobbet och hemma, ja, minus den där kvinnorollen då. Bara hasa omkring på kontoret från rum till rum, en drink här, ett bloss där, allt för att avrunda arbetsdagen på det lokala haket.

Det där rökandet - och då är jag ändå uppvuxen med rökning i bil (det var inte jag som rökte), rökning på flyg, rökning inomhus - det ser så galet ut då de i Mad Men sitter och röker vid matbordet.

Tänk att det skulle gå så här snabbt, det dröjde bara så här länge så känns det konstigt att se folk röka offentligt.

Jag kanske berättade det redan, att den lille håller på att tappa konceptet då han ser någon röka? Han går helt sonikt fram till folk och säger det, "Vain tyhmät tukapoi."

Där står man sedan och visslar.

måndag 16 september 2013

Att lura sitt barn

Den lilles dagis kör med så kallade projekt, utgående från barnens diskussioner i början av hösten utkristalliseras ett projekt som barnen sedan jobbar med under hela året. Fungerar bra, det är roligt att följa med också som förälder.

För två år sedan, i trakterna av att den lille skulle börja på dagis, besökte en cirkus vår by. Vi ansåg att den lille var för liten för cirkus (inte för dagis, tydligen) och stannade hemma (samtidigt som resten av byn vallfärdade till cirkusen).

Det blev ju naturligtvis så att projektet den hösten, den annars också omvälvande hösten, blev just "cirkus". Och jösses så vi har skrattat år det (vi fullvuxna), att den lille har varit totalt absorberad och indragen i ett projekt uti vilket han inte ens visste vad rubriken betydde.

I ett helt års tid.

Hyggliga vi är.

Nåväl, för att råda bot på trauman i efterhand tänkte vi gå på cirkus i dag.

(Uh. Jag har gruvlig angst för cirkus. Är rädd för clowner och tycker synd om alla djur som uppträder. Uh.)

Dagens i-lands

Eller egentligen handlar det om de senaste veckornas i-landsproblem.

Vet ni hur svårt det är att hitta ett balkong- eller terassmöblemang som inte är fult som stryk?

fredag 13 september 2013

Vi måste prata om det

Ögonfransförlängningar, vi måste prata om dem.

Är jag den enda som blir lite till mig då jag möter personer som förlängt fransarna? Det gäller i synnerhet med människor som man ser ofta, en dag står de där med fransar betydligt längre än tidigare.

På något sätt drar dehär fransarna blicken till sig, och det är ju högst naturligt att se folk i ögonen, menmen. Då det känns som om jag skulle stirra på förlängningen och bara förlängningen? Sänka blicken kan jag ju inte heller, för då tittar jag ju rätt som det är på helt fel ställe igen.

Så, om ni ser någon med blicken som flackar, så är det jag och mitt problem med fransförlängningar.

WTF?

Fick i går fingret av en ung, manlig, bilist som körde i motsatt riktning, mot tinningen så där att jag skall förstå att jag är en riktig idiot.

Orsak?

Jag stannade för att låta ett barn cykla över gatan.

Only in Porvoo.

torsdag 12 september 2013

Nästan som Alexander Stubb

I dag känner jag mig nästan som Alexander Stubb.

Klämde in ett pass joga i stället för lunchpaus i arbetsdagen. Ni vet att Stubb alltid påminner oss om att en timme sport betyder två timmar mer fritid och att han alltid tillsammans med sin planeringsansvarige ser till att planera in träning i sitt arbetsschema.

Så, jag är nästan som Stubb. Utom att jag måste ansvara för min schemaläggning helt på egen hand.

Och inte skulle jag riktigt klara av en triathlon heller.

Trodde jag inte

Det är inte sällan jag hittar kalsonger i min jobbväska.

Tur att man är småbarnsmor, det förklarar en del i alla fall.

onsdag 11 september 2013

Naken, då man står inför sorgen

Tanken var att jag skulle gå på utgivningen av Mikaela Soncks nya bok "Naken" igår, men kalendern gjorde kullerbyttor och förorsakade krock, så det bidde inget.

Lyssnade ändå på Micko på radio och där jag satt i bilen tog jag Mickos tankar om att bemöta sorg till mig.

I ärlighetens namn har jag inte behövt ta ställning i fråga om den sorg som död innebär speciellt många gånger under mitt vuxna liv. Jag känner nu, några månader efter att min mor gick bort, att det att någon gått bort har fått en ny tyngd i min vardag. I synnerhet då någon mer eller mindre oväntat går bort, eller går bort på grund av sjukdom i något som kan anses ung ålder, så dröjer jag mig lite längre kvar vid det.

Det är i dagarna ett halvt år sedan min mor dog. Varken hon eller det som hände är något som förekommer i det "offentliga" i mitt liv, jag pratar inte om henne eller det jag tänker och känner i fråga om min mor varje dag. Men visst finns hon, min mor med mig alla dagar. Det roliga - för visst får man säga så? - är att jag tänker på min mor oftare nu än jag gjorde då hon var i livet. Jag både ser henne, hör henne och tar emot minnen som dyker upp betydligt mer frekvent nu än jag gjorde tidigare.

Saknar henne mer än jag kunde ana att jag en dag skulle. Så innerligt glad att vi hann med allt det vi hann, att allt var bra då det kom till en ände.

Som i så många andra fall, är det en låt som alltid kommer att påminna mig om min mamma, om de dagar, den tid som omger hennes bortgång.

tisdag 10 september 2013

Kvällsnöten

"Mamma, varför heter det surskorpa och sårskorpa?"

Purr, purr, anyone?

Inte råkar någon ha en katt att låna?

Signaturen "Försök nu förklara för en fyraåring hur och varför en katt spinner"

måndag 9 september 2013

Hur man skadar ett barn

Glömde det, eller ja, har ju inte bloggat så aktivt att jag återgett allt jag gjort eller allt jag tänkt på, men glömde berätta hur miljöskadat det lilla barnet är.

För att ta ut allt av de sista semesterdagarna, satsade vi stort. Bestämde oss för att åka in till stan för att gå på bio. Det går att dissekera händelsen i detalj, i synnerhet om man gör det under rubriken "Små saker ett barn som bor på landet uppskattar med stan":

1. För det första, stan som i Helsingfors, inte som Borgå. Kommer man från en by som består av några rondeller och ett par matbutiker så är det som att åka ut i rymden då man åker in till stan.

2. Att åka. Buss! Kollektivtrafik. Det är så stort att det nästan är onödigt att stiga av då man väl kommit till ändhållplatsen. Åkte man direkt på retur skulle det ha varit en upplevelse ändå.

3. Vi hann sitta en stund på ett café i Kampens köpcentrum. Den lilla var så taggad att han inte kunde tänka sig att äta något över huvud taget. Han ville bara njuta av omgivningen, för att citera honom "Mamma, det är så mycket människor här." På det bra sättet, enligt honom.

4. Tjusningen med alla affärer, alla skyltar i neon. För att, än en gång citera barnet; "Mamma, här är så vackert."

5. Biograf. Jag säger bara det, Tennispalatsi efter att enbart någon gång ha tittat på TV. Det var nästan bara för mycket. Inte bara för att det var film på enorm duk, popcornen och möjligheten till lösgodis, men - rulltrapporna. Kan ni fatta det, automatiska rulltrappor. Barnets totala lycka då han insåg att vi får åka både upp och ner om vi vill.

6. Trafikljusen. Tänk att det finns något så vackert och välfungerande som trafikljus. Det är lite tuffare än rondell, det. Trafikljus, mmm.

7. Spårvagn! Metro! Tänk att det finns sådana! Hur det känns att åka i dem, det vet den lille inget om ännu, vi spar det till någon nästa gång. Spårvagn, metro!

Behändigt och billigt. Inte en gång att den lille skulle få för sig att han, eller rättare sagt jag, borde köpa något i form av pryl, godis eller något annat. Hittills har den lille varit så begeistrad av att annat i stan att han inte ens förstår att en del folk åker in till stan för att köpa något - hur skall man hinna med det då man skall titta på alla rulltrappor och skyltar och allt? Berätta aldrig den andra sanningen för honom.

Sen åkte vi tillbaka till landet igen och så håller vi där honom i några månader igen och sen känns en tur i metron som näst intill julafton.

torsdag 5 september 2013

Från runda hörn

...till nittio graders vinklar.

Det är många som får sig ett rejält gapskratt då de hör att den stundande flytten, den kommer att bära iväg med oss några hundra meter. Kan man ens tala om en flytt då vi bara byter lägenhet och hålls på samma område? Allt kommer ju att förbli, samma dagis, samma arbetsresa, vänner på området som består.

Men ändå, it is a small step for mankind, men ett giant leap i mitt fall.

Fabulerar om det jag tror är orsaken i dagens avis, om du vill kan du läsa här.

måndag 2 september 2013

Att släppa taget

"Känslan då man släpper taget och den lille cyklar iväg. Utan stöd, utan mamma. Det är väl så här framtiden kommer att kännas."

Den lille, fyra år stor, allt sedan lördag.

onsdag 21 augusti 2013

Återuppståndelsen

Det är dags att borsta bort damm och mjäll från axlarna, bloggrycka upp sig lite.

Sommaren, semestern. Tack och lov för den, bägge behövdes verkligen. Mottot och målet för det som står mellan mig och julafton, det är att andas lugnt. Inte snurra igång på det där sättet som kanske inte syns, men som känns.

Den här lille typen som sitter och zenmediterar i bushen, har blivit stor. Så stor att han fick byta till mellangrupp på dagis. Föräldrarna var lite stirriga och högtidliga då vi gjorde entre via den nya dörren för en dryg vecka sedan, den lille igen, han tjoade glatt "heippa" och försvann in i det nya, det pirriga och spännande.


De fullvuxna, också jag, återgick till mitt niotillfem. Eller, niotillfem är det ju aldrig, men siktet är på att det skall vara lite mer av det nu.

I övrigt, då det tidigare i somras figurerade ett inlägg på den här bloggen med rubriken "Nya vindar", så skall jag bara konstatera det. Att vi sålt ett hem och köpt en lägenhet.

Som en avrundning, har inget mjäll att borsta bort.

onsdag 24 juli 2013

Det behövs så lite

Ibland ligger de stora glädjeämnena i de riktigt små detaljerna.

Som nyss, då jag lyckades få till exakt proportion vatten/grötflingor för kvällsgröten.

Det är ett spännande - glädjefyllt - liv man lever.

tisdag 23 juli 2013

Sandra naglar det

I dagens läge då det går att sätta igång en hysteri snabbare än man stavar till ordet - kring vad som helst, gäller också annat än mat - är det skönt att läsa Sandra Erikssons inlägg om mat.

Du hittar inlägget här.

Som Sandra säger, känns det bra så fungerar det bra.

måndag 22 juli 2013

Dålig PR

Jag är, uppenbart, en luspudel på PR.

Har sommarpratat på Radio Vega och absolut glömt att berätta det för er. Skyller på att jag semestrat, varit på landet och inte desto vidare hållit reda på dagar och sådant.

Vill ändå passa på att tacka för alla fina kommentarer jag fått om pratet, via FB, via mail, per brev och per telefon. Tack. Tack för att ni lyssnade på min lilla mässa.

Det gläder mig stort att ni tyckte om pratet och lika glad är jag över att de flesta tycks ha tyckt om låtarna. Det fanns inget behov av att desto vidare öppna låtarna i programmet, men jag vill ändå göra det här. Hoppas ni inte misstycker.

Hello Saferide - Anna

En låt om hur det kunde gått. Så mycket, då man väntar och väntar, är upphängt på hopp, önskningar och drömmar om en ytterst oviss framtid. En låt som starkt påminner mig om tiden då ingen visste något, hur ofta jag jag tänkte tanken "om du bara visste..."

Samuli Putro - On elettävä huolella

Så mycket under den tid vi väntade blev infekterat. Det fanns ögonblick då jag knappt kunde titta på TV, reklam för allt från blöjor till resor - mycket som innehöll bilder på barn - skavde. Också bra skivor, som Samuli Putros, kunde helt plötsligt runga rakt in i hjärtat.

Den Svenska Björnstammen - Vart jag mig i världen vänder

En text som för mig handlar om att överleva, vad än som händer. En låt om att klara sig, stå ut, försöka hitta en framtidstro.

Kent - Dom som försvann

Jag erkänner det gärna, i den här låten är det främst raden "Så trött på ditt jävla gnäll..." som tilltalar. Det fanns skeden då jag ansåg att mångas tröskel för att gnälla - också om barnrelaterade ärenden - är alldeles för låg.

Mumford & Sons - Little Lion Man

I den här låten är vändningspunkten inpaketerad i några minuter. Den här låten är det jag kommer ihåg från vår resa ut för att träffa det som skulle bli vårt barn för första gången. Den lille är allt sedan dess vår lilla lion man. Varje gång jag hör låten tänker jag på resan som ledde till att vi blev föräldrar.

Johanna Kurkela - Ainutlaatuinen

Under ett av mina första arbetstillfällen efter att vi fått den lille, i bilen på väg till jobbet, hörde jag den här låten. Jag kände mig oerhört träffad av orden i låten,
med risk för att svälla ut vill jag ändå säga det, att den kärlek jag kände då jag hörde låten var så stor att jag blev rädd.

Sommarpratet, om någon är intresserad, finns här.

tisdag 2 juli 2013

Lite sliten?

Inte för att det gör så stor skillnad, här i alla fall, men meddelar sonikt att jag semestrar.

Skillnad gör det däremot hemma, för mig själv och förhoppningsvis också för min familj (om den står ut med mig). Jag är nämligen lite trött.

Skrev en ledare om det, inte så mycket min trötthet, men generationens trötthet. Du hittar texten, "För sliten för semester", här.

Foto: Evy Nickström (Bbl)

måndag 17 juni 2013

Hon som hade allt

Jag är så illa berörd av nyheten om Nigella Lawson, ni har kanske noterat The Mirrors bildserie på Lawson ute på restaurang med sin man.

Det finns en bildserie på hur den här äkta hälften, mannen, tar några strypgrepp på sin hustru. På restaurang, så där inför alla. Så att det fastnar på bild.

Nej, jag tycker inte att man skall fota kändisar då de är ute och äter. Men, i det här fallet är jag glad att någon gjorde det. Jag har, naturligtvis, ingen aning om vad som ligger bakom mannens beteende och det kvittar fullständigt. För så där gör man inte. Inte mot sin hustru, inte mot någon annan heller.

Jag tror inte Nigella läser min blogg, och gjorde hon det så kanske "goda råd" är det sista hon behöver. Men, i alla fall, gå Nigella. Gå.

Skammen är inte din, skammen är din mans.

torsdag 13 juni 2013

Nya vindar

Till salu

I Ekborg, hus nummer V, säljes 3r + k + b, 90,5m². Mycket ljus, väldigt bra botten, ett hem med högklassiga material.
Välkommen att titta på lägenheten, fotografier fås på begäran via e-post.


Micaela Röman, micaela.roman@bbl.fi, 044-7835 815

Du hittar annonsen på sidan www.04110.fi

lördag 25 maj 2013

Bloggpriset 2013

Jag kan redan nu utannonsera mig som vinnare i kategorin "Årets mest usla bloggare".

Juryns motivering;

Bloggaren avviker från det allra mest heliga, att blogga åtminstone en gång om dagen. De få gånger hen uppdaterar är det oerhört krystade inlägg vi får läsa. De gånger hen får det att glimta till ens med den minsta låga, det är då hen - skrupelfritt - utnyttjar sitt barn för att återge de roliga historier hen tror att barnet har att komma med. Juryn avstår från att gratulera och zzz...

Tröstar mig själv med att jag ändå skall få sommarprata på Vega i sommar. Men, de kanske bad mig för att de a) hade fått back av någon storhet, b) hade slut på bra namn eller c) tycker synd om mig.

tisdag 21 maj 2013

Ytterligare i serien

Som en fortsättning på griskotletten, slog det mig i går då jag slevade upp glass åt tredje person att jag aldrig gjort det.

"Krupit upp i soffan och ätit en burk glass, direkt ur burken." Så där som jag nu inbillar mig att många, främst kvinnor, meddelar att de gör, i synnerhet då förhållandena är sorgliga.

måndag 20 maj 2013

En sak

En sak, två frågor:

När i alla himla tider blev det så här mycket sommar? Hur är det möjligt att det lilla barnet blivit så stort?



Signaturen "Frågvis och efter i tidtabellerna"

tisdag 14 maj 2013

I serien "Har jag aldrig testat"

Det slog mig idag, då vi talade om grisar här hemma - vilket vi gör ofta - att jag aldrig tillrett griskotletter.

Var det inte typ det enda man åt under 70- och 80-talet?

måndag 13 maj 2013

Kvistig fråga på kvällskvisten

De bästa frågorna får jag vid läggdags, den lilles läggdags.

"Mamma, vart försvinner prupplukten?"

Allt det dubbla i en enkel söndag

Den lite barnsliga tanken, det är inte okej att gå och dö så nära inpå morsdagsfirandet.

Sällan, aldrig, har jag känt av en morsdag som jag gjorde igår. I ärlighetens namn tänkte jag på det redan några dagar innan, att det var väl galet att gå bort så nära inpå flaggningsdagen för mödrar.

De senaste åren har jag varit så absorberad av morsdag utgående från mitt eget perspektiv. Först stack dagen i ögat för att jag inte var mamma. Efter att den lille anlände i familjen har dagen varit alldeles mjuk, full av sol och outsinlig glädje. Så jag måste erkänna att mitt perspektiv, mitt firande av min mor har fallit i skymundan.

Den lite barnsliga fantasin, om jag hade en mor, om jag hade haft en i går, oj, så jag skulle ha firat henne!

Det är så lätt att konstatera det nu, då jag är mitt uppe i den egna rumban som mamma i en barnfamilj. Då jag är omgiven av andra i min situation. Blicken varit riktad åt andra hållet.

Jag är och har varit så upptagen i min roll som mamma, att jag ibland, ofta, glömde att rikta blicken åt det andra hållet. Mot min mor.

Så det jag, i något som var en salig blandning av glädje, tacksamhet lycka och sorg, gladde mig över igår - med tanke på allt det jag missat - var att jag hann fram tillsammans med min mor innan det var dags för mig att bli moderlös.

Att vi under de sista åren var just det vi alltid bara skulle vara, mor och dotter. Utan något där mellan som skavde, gjorde oss till något annat än det. Det gladde mig i går, mitt i sorgen.

Och glad var jag naturligtvis, långt mer än glad, över det som är en kärna. Min familj. Min man. Mitt barn. Min kärna som firade mig som en prinsessa. Tacksamheten över att vara på den här sidan, där jag är en mor. En mor som får frukost på sängen, får gåvor, får njuta av att vara en mamma under solen.

Tacksamheten över att en del av de kvinnor som väntat länge, länge, på att få fira, att de fick fira en första gång i går.

Och i tankarna de som fortfarande väntar. Också de som inte längre ens får vänta. I tankarna finns ni.

fredag 10 maj 2013

Julafton för dig med ekotänk?

Julafton för den med ekotänk, det är definitivt att städa förrådet, lagret, vinden!

Vi städade igår (trots helgdagen, jojo) och jösses så många grejer vi har som jag totalt glömt. Hade förskansat mig på att vara hård, det vill säga ta farväl av så mycket som möjligt och lyckades faktiskt med det.

Från och med i kväll kommer julklapparna att finnas till salu - till billiga priser - på ett lopptorg nära dig (förutsatt att du bor i Östnyland, då). Bland annat en symaskin modell Singer anno 1970- eller 80-talet kommer att finnas till salu, nämner det i och med att jag lärt mig att de maskinerna håller bättre och klarar mer än de nya maskinerna.

onsdag 8 maj 2013

Morsdagskaffe

Jag blev bjuden på morsdagskaffe på dagiset i morse. Kaffet har föregåtts av ett otroligt hemlighetsmakeri och mycket hysch, hysch.

Barnet, tillsammans med alla andra barn på dagiset sjöng en sång och sedan fick jag en gåva.

Den lille har tillverkat en krona som jag fick klä mig i. Och det är rätt klockrent, i stunder som den i morse - ni vet, tårarna som kommer under våravslutningar, festligheter och rätt ofta annars också - så mår jag som en prinsessa. Som alltid, jag är så otroligt tacksam över att jag får vara den lilles mamma.

fredag 3 maj 2013

Mamma

Lusten att blogga. Fast det kanske inte ser ut så, så har jag en enorm lust att blogga. Saknar känslan av att lägga trött huvud mot mjuk kudde, det är så det känns ibland då jag skriver. Då jag skriver mer för att tillfredsställa mig själv än någon annan.

Det ekar, skallar fortfarande tomt. Det är därför jag hittar mina kuddar på annat håll.

Slås av hur lite fotografier jag har på min mor. Det finns foton på min mor, men i och med att vi inte varit varandras vardag på mer än tjugo år, så finns inte de där vardagsbilderna. I synnerhet inte de där vardagsbilderna på mig och min mor tillsammans. Det är kanske just därför något annat dykt upp.

Det där med att jag ser min mor. Inte i andemening, hon är god nog, min mor, att inte spöka än, men så där på gatan. Jag ser ofta det jag tycker kunde vara min mor, någonstans på trottoaren, en bit bort.

Vilket i sig andas andemening och, mer än det, saknad. För det att jag såg min mor i gatubilden, det fanns inte före och det fanns inte efter.

Det här, kära snuttefiltar, det tar er till ett mycket tidigt sjuttiotal:



torsdag 2 maj 2013

Så fel det kan gå

Snälla du, du som sökte goda råd och tips med sökorden:

"Hur kan man vara cool?"

Jag ber så väldigt mycket om ursäkt för att du landade här och hoppas att du hade mer lycka på annat håll.

söndag 28 april 2013

Veckor, månader

Ni är fina. Försynta frågor om hur jag mår, om jag slutat blogga, var jag håller hus.

Tack.

Jag är nog här. Eller delar av mig är, resten är liksom utspritt. Frånvaron i bloggform beror på många saker, jag är trött, jag är lite uppochner, jag är som vanligt, jag har mycket att göra, jobbar och det är ont om tid.

Det som kanske ändå gör att jag inte riktigt finns, det hänger fortfarande ihop med det samma, att inget riktigt känns ännu.

Sol och tid. Jag litar på att de läker.

torsdag 4 april 2013

Hur det känns?

Det känns som om utropstecknen är borta.

Det känns som om de flesta, om inte alla, orsaker att använda utropstecken är borta.

Mammas pojke

I tiderna var den lilles favoritfärg rosa.

Den lille blev större och favoritfärgen blev röd.

Nu är han tre och ett halvt år och har skiftat färg.



Den lilles favoritfärg är svart.

Han tittade länge på mig igår, från topp till tå, och konstaterade lugnt att han har alldeles för lite svarta kläder.

I morse då vi borstade tänderna framförde den lille ytterligare ett önskemål. Han önskar att nästa tandborste han får, att den skall vara svart.

Mammas pojke.

tisdag 2 april 2013

Ni finns intill mitt hjärta

Tack för alla era vackra svar på mitt bud om min mors bortgång.

Tack också för telefonsamtal, mail och kramar på gatan.

En dag i taget.

måndag 25 mars 2013

Ett före och ett efter

En av de där perfekta dagarna. Dagen som är så perfekt att du i kvällningen faktiskt kommer ihåg att säga det högt, konstatera det inför den lilla församlingen, att det har varit en perfekt dag.

En lördag inte helt olik de helt vanliga lördagarna. En runda på loppis, en tur i en främmande matbutik, det främmande får helt vardagliga matvaror att kännas nästan exotiska. Dagssömn och en välstädad lägenhet. Vårsol som avslöjar att man gott kunde ha städat lite bättre, men inte något som inte alla knippen av tulpaner skulle klara av att skyla över.

Vårsolens värme i kälkbacken. Glada barn och lika glada föräldrar. En vådlig vurpa som vänds till att ingen annan i dagiset någonsin, någonsin kört så fort och gjort en lika fin volt.

God mat, en avrundning i form av det som kan kallas en hederlig familje- och filmkväll. Till och med popcornen är hemmapoppade. Barnet smakar för första gången med salighet i blick på lösgodis och allt är, just det, perfekt.

För en gångs skull kommer du ihåg att säga det, att det har varit en perfekt dag. Som en omfamning för dem du delat dagen med. Som ett tack, utan egentlig mottagare, mer på måfå, ett tack utifall att det finns någon som registrerar det.

Och då, mitt i det perfekta, mitt i tacksamheten, mitt i lugnet och i ron.

Ett samtal. Du tittar på displayen och något går längs ryggraden. För någonstans vet du, utan att ens ha hunnit svara, att det inte är ett efterlängtat samtal, inte ens väntat.

Och bekräftelsen, att du hade rätt. Det kalla kramar lite hårdare och du känner dig hård och kall och konstaterar, samtidigt som du lyssnar och pratar, att det faktiskt stämmer. Att man, då man får det samtalet, faktiskt inte känner något. Att man tittar på sig själv lite utanför. Ser, att jo, där står hon och hon reagerar inte nämnvärt och det tar tydligen en väldigt lång stund innan det sjunker in i henne.

Och tillbaka i den egna kroppen då det börjar sjunka in.

Då det börjar sjunka in. Att den här samma perfekta dagen, då fattar döden mammas hand. Den här samma perfekta dagen, då vi känner att livet kanske ändå kommer att spricka ut i vår vilken sekund som helst, då omfamnas mamma av det som innebär början på slutet.

En sista tågresa till det som ännu fanns. Några sista dagar, timmar, tillsammans. Hand i hand med sorgen, glädjen. Över att ha hunnit fram, över att ha hunnit fram för länge sedan. Glädjen över att förlåtelsen vunnit över förståelsen.

Och ett sista andetag, en tisdag då också solen lät bli att lysa, lät bli att väcka till liv. En tisdag då döden, på något sätt efterlängtat, drog det längre och sista andetaget.

Ett före och ett efter.

fredag 15 mars 2013

Detaljer

Det är små, små detaljer som dyker upp ur mitt minne. En del dyker upp som små överraskningar, en del har funnits med mig länge.

Små detaljer jag kopplar ihop med nära människor.

Som nyss då jag bytte strumpbyxor (fråga mig inte varför) så såg jag det framför mig. Älskade farmor Saga och hennes bestyr då hon klädde sig i strumpbyxor. Var gång det hände så klädde hon sig i de tunnaste av bomullshandskar, först efter det drog hon försiktigt upp nylonet längs benen. Älskade farmor Saga.

Mina systrar, älskade systrarna som jag ju kommer ihåg tusen och en grejer med och kring. Ett minne som sitter så det känns är då jag i mina tidiga tonår klippte deras hår. Allt från det att jag tvättade deras långa, långa hår - det ena ljust, det andra mörkt - i lavoaren (i bästa salongstil) till själva klippet - det minnet sitter nära mitt hjärta.

Vännen, som alla gånger vi var ute i sus och dus, i omgångar frågade mig om hon var röd i ansiktet (vilket hon blev ibland då vi var ute på galej). Som jag saknar den frågan idag.

Jo jag vet, jag håller på att bli en sentimental gammal gumma. Eller, jag är väl det redan.

onsdag 13 mars 2013

Vad skall de säga på torget?

Lyssnade på en dam som pratade på radio i går.

Ämnet var päls och damen berättade att hon drog sig för att gå ut i pälsen om hon bara hade ett ärende ner på stan. För vad skulle ortsbon tycka? Ortsbon skulle säkert tro att damen i fråga trodde något om sig själv.

Men, som damen sade, åkte hon till Åbo eller Helsingfors, då kunde hon nog dra pälsen på sig.

Har hört samma fenomen rapporteras från mindre orter. Att man, om man är man, inte till exempel skall klä sig i linnebyxor. För det är inte okej. Hatt och keps är också no-no, och ja, det är bäst att skippa alla färgglada kläder. Beige skall det vara.

Men på riktigt, år 2013? Kan man sticka i ögat på grund av tex. ljusblått och en keps? Tydligen.

Nåja, jag är nu ett sådant klädmonster, på det sätt att jag inte noterar så långt vad jag har på mig, att jag är förbluffad över att man borde tänka på det här?

tisdag 12 mars 2013

Det stora lilla barnet

Vi har som bäst besök av en familj med barn, en liten en på ett år och fyra månader.

Det var många tankar som for genom huvudet då jag tittade på vår version av den lille tillsammans med den andre lille. Att det tyvärr är sant, att man glömmer så mycket.

Jag kan inte riktigt komma ihåg vårt barn som ett och fyra månader. Det finns naturligtvis mängder av foton och film, men jag måste titta på dem för att komma ihåg exakt hur vårt barn såg ut som bebis. Mer kommer jag ihåg hur det var då han började prata, hur hans personlighet har utvecklats. Är jag en typisk torris, eller?

Det var också fascinerande att se hur "stort" vårt barn blev då det fanns en mindre i huset. Bebisen råkade krypa in i väggen, med tårar som följd och den lille redogjorde för att han inte gjort något och hur det hela gått till. Jag hörde, eller såg, hur dagiset - på ett positivt sätt - lärt också honom att redovisa saker för fullvuxna.

Min lilla bebis. När blev han så här stor och förståndig?



Ljuvlig har han varit hela tiden.

fredag 8 mars 2013

Utan att ha en aning om vad jag drömde om

Fäster gårdagens ledare i bloggen, tar den med mig i mitt eget arkiv.

"Jag drömde många gånger om att socialen skulle komma och hämta mig och mina syskon. Utan att veta vad jag egentligen drömde om, drömde jag om socialen som en räddande ängel då alkoholintaget i familjen tog överhanden, då misshandel ägde rum."

Hela ledaren kan du läsa här.

tisdag 5 mars 2013

Till minnet av ett barn

Ångesten. Det har säkert inte undgått någon i vårt avlånga land att rättegången mot paret som hade livet ur en åttaårig flicka mitt i morsdagsfirandet i fjol inleds idag.

Min ångest är inget, absolut inget jämfört med det lidande barnet utsattes för, men jag känner den välla över mig igen.

Ångesten.

I stället för att gotta oss i rättegången, hur försvaret försöker rentvå och den andra parten påpekar och upprepar alla vidrigheter som barnet utsattes för kan vi väl sysselsätta oss i andra ändan, ja?

Påminna oss själva om att vi finns till för att skydda och älska barnen, oavsett barn. Ingripa då barn behandlas fel, också om det inte är vårt eget barn. Och jobba för ett på riktigt fungerande barnskydd i vårt land.

Kan vi göra så? Kanske det kunde vara ett sätt att hedra det barn som inte fick uppleva oss göra just det.

torsdag 28 februari 2013

WTF?

Ja, snabba ryck.

Från att känna tacksamhet till ett WTF.

Ett debattprogram på radio. Handlar om tummen fortsatt ner för rätten för homosexuella att ingå äktenskap.

Programledaren konstaterar att landets inställning till minoriteter påminner rätt mycket om inställningen till minoriteter i Östeuropa (dvs. inte så hygglig inställning).

KD:s representants svar på detta?

I all dess korthet:

"So what?"

Lätt att föra diskussionen vidare efter det, eller hur?

Att stanna upp och känna tacksamhet

Det slog mig i natt, att nyheterna som gör en innerligt lycklig faktiskt duggat tätt under de senaste månaderna. Jag har för det mesta, nästan alltid kan jag till och med säga, känt ärlig glädje då vänner och bekanta berättat att de skall bli föräldrar.

Men, för att vara riktigt, riktig ärlig så blir jag fortfarande ännu lite gladare, nyheten kommer med ett guldskimmer då personer som haft svårt att få barn äntligen får det. Oavsett vilken väg de får det.

Och de goda nyheterna har faktiskt duggat rätt tätt under de senaste månaderna. En kär vän som väntat i år på att få bli mamma fick äntligen bli det i augusti. En kvinna som mer eller mindre i misstag berättade om deras långa köande i väntan på inhemsk adoption hade glada nyheter att berätta mitt i den mörkaste hösten och det senaste miraklet, det sker som bäst.

Du kan bekanta dig med första delen av miraklet här.



Den stora glädjen, den än större tacksamheten.

onsdag 27 februari 2013

När jag en liten chauvinist?

Utspelade sig denna morgon i det Römanska residenset:

Jag och den lille går mot hallen för att klä på oss för att ta oss till dagis och jobb. Jag går framför och den lille går bakom mig då han helt plötsligt klappar mig på stjärten och glatt tjoar "hyvä pylly!" (sv. snygg rumpa).

Nu kanske ni tycker att det här är något jag och min man får skylla oss själva för, varför lär vi den lille ett mönster som detta. Men, nej.
Varken jag eller mannen är den stussklappande sorten.

tisdag 26 februari 2013

Den lille festprissen

Ja, man kan väl säga att vi tömmer den riktiga kameran rätt sällan. Det hände idag och vi trillade över några foton från någon av den lilles julfester.

Festutstyrsel:

Bits and a piece

Det är skralt med bloggandet, men vägrar, dag två på jobb efter ett ljuvligt sportlov, marra om någon brådis. Jag går in för att det inte är brådis, utan dålig planering.

Men, några trådar som blivit hängande (och som ni naturligtvis är jätteintresserade av att jag plockar upp, ja?):

Den lille hade ju mer eller mindre under två år rätt stora problem med att få till stora tvåan. Jag kan rapportera att det problemet, peppar, peppar, ser ut att ha gått till historien. Den lille går fortfarande på medicin light, mest för att det inte skall bli propp och stopp.

Smaklig inledning eller hur?

Under min semester inledde jag projekt "rör på dig åtminstone en timme om dagen" - ni undrar hur det fortsatte? Inte så bra, är det korta svaret. Den där brå... nej, dåliga planeringen trädde i kraft ungefär samtidigt som det blev mycket jobb och mörkt om kvällarna. Sporadiskt simmar jag, skidar, går på gym och ett par olika gympapass. Det som känns skönt är att ljusfenomenet där ute gör att lusten att klä på sig joggingskorna lyfter sitt vackra tryne.

Bestämde mig i går för att alltid, alltid under vardagarna försöka komma i säng vid tio på kvällarna. Det svider, dels för att en del blir ogjort med så korta kvällar, men desto mindre svider det i ögonen då klockan ringer vid sex på morgonen.

På tal om det - vilken tid går ni och lägger er om kvällarna?

fredag 22 februari 2013

Bassängpolisen

Ja, vi drog iväg på sportlov. Har varit på två olika span, så på det sättet tror de helt om oss på dagiset...

Men, i alla fall, måste erkänna att jag är en bassängpolis av rang. I synnerhet då jag simmar så där på riktigt. Jag blir tvärarg på folk som simmar åt fel håll, blir galen på folk som går i rad i spåret, får fel i huvudet av vuxna som låter sina barn träna hopp och dyk in bland konditionssimmarna. Ja, suck.

Krydda gärna min ilska med damer och herrar som dyker ner i svallet fullkomligt nedsölade med parfym, smink och hårlack och grejer.

Annars var det fint.

måndag 18 februari 2013

Den felaktiga bilden

Fick höra det en dag på dagis, att vi - familjen Röman, då - inte tycks göra annat än hänga på spa och fina bad dagarna i ända.

Bygger säkert på information den lille delat med sig. Vi har varit till simhallen i Borgå ett par gånger och en gång firat ett veckoslut på Kasnäs.

Så, på dagiset lever tron vidare. Att vi drar från badanläggning till badanläggning. Lär få mer luft under vingarna efter sportlovet.

lördag 16 februari 2013

Två korta

Uno:

Läser i en blogg om en skola som deltagit i "Tidningen i skolan", ser följande:

"Klassen skriver egna tidningar. Vi får snart våra tidningar färdiga. Våra tidningar heter DBL Dickan bladet. Det finns tre grupper. Grupperna är delade så att pojkarna skriver tillsammans och flickorna i två grupper. Alla har kommit långt med sina tidningar."

Sucka mitt hjärta. Sucka över indelningen i grupp.

Dos:

Höjden av husmoderns tillfredställelse; en tom tvättkorg.

Hur snabbt det vänder: då det första smutsiga plagget åker i korgen sekunden efter att man nått toppen (se punkt "höjden").

torsdag 14 februari 2013

Stalltips för löpare i Sibbo

...eller, varför inte för löpande bloggare?

Varghoneloppet, klassikern på 6 kilometer, löps i undersköna Nickby 31.8.2013.

Visst är ni med?

Jag kommer att vara med, åtminstone på något hörn. Taggad av just det här hörnet beslöt jag mig för att det är mitt mål i år - att verkligen löpa det här loppet. Har missat det i flere år på grund av bröllop och annat sånt.

onsdag 13 februari 2013

Det tvåspråkiga barnet

Hört ur djupet av sänghalmen i morse:

"Väckarklockan i mitt rummessä soi paljon kovempaa."

Amazing Race

Ja, det är realityn jag gärna skulle delta i. Frågan är bara vem som skulle åka med?

Naturligtvis skulle jag väldigt gärna delta i tex. Biggest looser. Inte för att jag vill eller kanske ens behöver gå ner i vikt, men hur skönt skulle det inte vara att få bo på internat, ha personlig tränare, kostrådgivning och roliga gymnastiska övningar i någon månad?

Nåväl, jag droppade ut ett par dagar, ni kanske trodde att jag dök rakt in i ett realityprogram någonstans. Nej, sanningen är betydligt vardagligare än så. Jag har haft brådis.

Det som föranlett brådis är bland annat en ny webbplats för tidningen, , som jag öppnade genom att skriva en ledare om ett av de senaste dagarnas hetaste ämne, du kan titta här om du är nyfiken.

fredag 8 februari 2013

Reality bites

Ponera att du var tvungen att ställa upp i en reality-show som sänds på tv - vilken väljer du?

Och på tal om något annat, så var Reality bites en ljuvlig film.

Mer kärlek öses över fina kvinnor

Ja, ett led i att sprida nätkärlek, det är väl att lyfta fram kvinnor man gärna vill puffa?

Undertecknad proudly presents, Kia Svaetichin.

torsdag 7 februari 2013

Jag är nygift!

Den lille hittar mannens vigselring, trär den på sitt ringfinger och går omkring i hemmet glatt skanderande:

- Jag skall vifta mamma, jag skall vifta mamma! Pappa kan inte vifta mamma!

En sådan dag i dag

Vet ni, i dag är en sådan dag att jag inte ännu heller - och klockan är 14.41 - vet vad det är för dag.

Det är jämnt mellan torsdag och fredag i kampen. Men, samtidigt är det något som drar lite mot onsdag. Kroppen skriker efter det där ögonblicket som innebär att kravet på fysisk närvaro på arbetsplatsen går upp i rök.

Allt försvåras lite av det faktum att jag skall gå på ett luciamöte senare i kväll.

Jag är Annes promotor

Nå nej, det är jag inte. Men, jag skulle vilja vara det!

Anne Hietanen är ute på turné i de finlandssvenska skolorna och startskottet gick, som ni kanske läst på Annes blogg i går i Lovisa.

Uppmärksammades naturligtvis också av oss; här kan du läsa mer.

onsdag 6 februari 2013

I stället för hat, kärlek

Jag har också sett filmen om näthatet mot kvinnor, kvinnor i offentligheten. Råkade få syn på följande på Facebook:


och känner ja! Just på detta viset!

Som journalist och kvinna känns det lite som att gå med håven i och med att vi uppmanas skicka kärlek just åt en journalist, tycker ju att det är många som kunde få bli glada över lite god respons. Men, huvudsaken är att man, vi, jag, börjar någonstans!

Bilden lånad av Jesper Eriksson på FB, det är han som startat kampanjen.

Bakom flötet

Ok, det är säkert bara jag, men jag trodde att alla Ratatabloggare gått i strejk eller gått upp i rök.

Tills jag insåg att det pillats på verktygen, Ratatas - inte mitt - och att ni Ratatabloggare dyker upp i min feed längre.

Djup suck. Inte för att jag inser att ni fortsatt blogga, men för att jag måste uppdatera feeden. Djup suck.

Så mycket sömn det ryms i en natt

Med dumt huvud får kroppen lida, som tidigare konstaterat.

Vet nu vad en förkylning som är lite värre än den vanliga kallas? Manflu. Jag tror jag har en släng av den nu.

Men, det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle bara konstatera att jag är rätt dum. Varför går man inte och lägger sig klockan 21.15 varje kväll?* Det ser ju redan för saligt ut då väckarklockan meddelar att man får sova nästan nio timmar, redan det gör att man känner sig utvilad och harmonisk.

Den lille sov också en lång natt, ni som läst om hans mardrömmar vet att uppskatta följande. Den lille satte sig upp mitt i natten och meddelade att han drömt. En glad dröm! En dröm som handlade om bollar.

Så lade han sig ner och fortsatte sova.

Man borde ta natt så här tidigt alla kvällar.

*Svaret på frågan? För att man inte hinner helt enkelt.

tisdag 5 februari 2013

Ofrivilligt barnlös

Först av allt, tack för era otroligt fina och varma kommentarer på det förra inlägget. Ni är finast.

Senare på eftermiddagen fick jag en förfrågan om att tala om det här med att vara ofrivilligt barnlös. Något som tål att funderas på ur många aspekter alla gånger och också nu. Jag märker att jag mer och mer tänker i banorna av att jag ju större den lille blir, desto mindre borde jag, kommer jag att prata om just vårt fall i offentligheten.

Dels för att det under kommande år kommer att vara en privat angelägenhet, eventuellt en till och med svår sådan, dels för att den lille själv måste få avgöra hur privat det här skall vara i framtiden.

Jag avböjde förfrågan om offentligt framträdande den här gången, främst för att det är ett forum jag redan besökt i samma ärende.

Skall erkänna att det funnits stunder då jag känt mig som en självutnämnd "den ofrivilligt barnlösa i Svenskfinland", men, som jag kanske berättat tidigare så bestämde jag mig för att prata om det här i det skede jag var färdig att göra det. För det jag tyckte var tungt då jag och vi var mitt uppe i det tunga, röriga, osäkra och sorgliga det var att ingen pratade om det. Som jag uppfattade det så var det åtminstone ingen finlandssvensk som pratade om det.

Och en av kommentarerna på inlägget i går;

Hej,
vill lämna ett anonymt tack till dig. Jag genomgår för tillfället barnlöshetsundersökningar och läste boken Utan. Särskilt din berättelse berörde mig och gav hopp, tack för att du berättat öppet din historia! Som sagt finns det ännu hopp för vår del, mannen är ok, men jag har en hel del problem.
Fortsätter kämpa och läsa din blogg =)


får mig att känna att jag valde rätt då jag valde att prata om det och skriva om det.

Till dig som skrev kommentaren vill jag bara säga att jag hoppas att det reder upp sig. På något sätt gör det det, reder upp sig. Jag är glad att jag kunde ge dig en gnutta hopp via texten i "Utan", jag hoppas att vår historia här på bloggen på något sätt visar att det kan bli mer än bra också andra vägar än den biologiska. Jag håller tummarna för dig och er!

måndag 4 februari 2013

Man tror man är förberedd

Det är så typiskt mig, att skriva om pillekuckar och grejer, då det var en helt annan sak jag skulle skriva igår.

Det var egentligen en helt vanlig söndag igår, rätt vardagliga ting genom klockan. Och samtidigt en helt obeskrivligt stor dag i mitt och våra liv.

Den 3. februari, 2010, för tre år sedan, fick vi barn första gången. Det som för andra är en utebliven mens, ett första ultraljud med bild, ja, hur man nu fått det bekräftat första gången, att man väntar barn.

I vårt fall kom vårt besked per telefon.

För tre år sedan fick jag det samtal vi väntat allra mest på i våra liv. Ett samtal, som de facto var två, som jag faktiskt inte ens besvarade.

Just den delen av dagen är - naturligtvis - fastetsad i mitt minne.

Jag satt på jobbet, i ett möte med en person som just då var hemma med sitt första barn. Under samtalets gång var barnet med, en liten typ på dryga fem månader. Jag var, som i alla lägen som barnlös väldigt medveten om barnets närvaro. Och lika noga som vanligt med att inte låta något av just det privata synas, det var jag alltid som barnlös.

Det finns roliga element i samtalet med min kollega, som annars också var ett fint samtal. Som att samtalet avslutades med mitt konstaterande om att "vart skulle jag nu försvinna från den här arbetsplatsen" och att det visade sig att åldersskillnaden mellan barnet på rummet och barnet som skulle vänta på mig i telefon, ligger på två dagar.

Då mötet var slut hade jag två missade samtal på min telefon. Jag såg naturligtvis att det var vår kontaktperson som ringt och jag ville hoppas att det var samtalet med stort S, samtidigt som jag också fick för mig att det dykt upp något som innebar att vi aldrig skulle få barn.

Men, det var samtalet med stort S. Samtalet som man väntat på i månader och år, samtalet som man verkligen tror att man är förberedd på. Och det är man inte alls, inte alls.

Det var den dagen, ett samtal jag ringde från mitt kontor i Böle. Ett samtal som innebar att jag fick ta mina första steg mot att bli mamma.

Kroken i det samtalet var det att tidtabellen kom att skifta rätt mycket. I och med att vi var föreslagna ett barn på 2-4 år, hade vi räknat med en inlärningsprocess på några månader, kanske ett halvt år. Under det samtal jag ringde fick jag lära mig att vi hade två veckor på oss att fixa allt.

Vilket vi gjorde, och på den vägen är vi. Saligheten, saligheten. Tacksamheten, tacksamheten. Kärlek, kärlek.

söndag 3 februari 2013

Blommor och bin

Den lille lyfter på pillekucken, pekar på pungen och frågar: "Vad är det här?"

Jag är inte direkt känd för att vara pryd, men att förklara för en typ på dryga tre att det är där dina kommande barn simmar omkring, det känns lite som överkurs.

Nåväl och anyhow, den lille meddelar att han helst inte skulle vilja ha några nötter.

(...och han kommer verkligen inte att uppskatta ett inlägg som det här då han är stor nog att uppskatta sina nötter.)

lördag 2 februari 2013

Saker jag måste ha:

I kylskåpet:
Ost

I frysen:
Soppgrönsaker

I skafferiet:
Mandelmjöl

I skålen:
Avocado

I skåpet:
Rödvin

fredag 1 februari 2013

Morgonfail

En av de många fördelarna med att få svärföräldrarna på besök är det att man kan stiga upp ännu vanligare än tidigt för att hinna med ett gympass före jobbet.

Allt för att för en liten stund kunna glänsa som en liten übermensch.

Jag kan meddela att man krymper till normalstorlek då man står där, oduschad och mornig, och inser att det här råkar vara en av de morgnar då gymet öppnar en timme senare.

Med dumt huvud får kroppen lida.

torsdag 31 januari 2013

Du måste vara fläckfri

Utan att ta ställning till om Antti Kaikkonen begått ett brott eller ej, utan att ta ställning till om domen för brottet är för lindrigt eller för hårt, vill jag bara säga det.

Att det känns illa att det här slår så hårt mot Kaikkonen och hans fru privat.

På grund av den här ekonomiska härvan var ju beskedet redan tidigare det att Kaikkonen och Taiveaho steg ur, tvingades stiga ur adoptionskön.

Mitt privata förflutna gör sig påmint, den väldigt stressande känslan av att man måste vara perfekt ut i fingerspetsarna, totalt fläckfri och hundraprocentigt frisk för att få köa för ett barn. Hittar man en plump i protokollet åker man ut, med väldigt små chanser att kvala in igen.

Naturligtvis är det viktigt att barn som redan har ett tungt förflutet skall få komma till en familj som är så "bra" som möjligt. Men, fortfarande känns det orätt att det i Kaikkonens granne kan bo en familj som slår varandra och sina barn, som super och knarkar och lämnar barnen vind för våg, kanske till och med hatar sina barn. Och de får ha barnen och till och med behålla dem, bara för att de lyckats tota ihop de här barnen på egen hand, den biologiska vägen.