onsdag 30 mars 2016

Tro, tro eller inte tro

Skrev om det här också i fjol kring påsk. Det här med att ha barn som inte tillhör någon församling, du kan läsa inlägget här om du vill ta del av funderingar också om livsåskådning eller religionsundervisning i skolan.

Det roliga är att sexåringen är väldigt fast i sin tro, att inte tro. I det här fallet är det alltså Gud och Jesus han vägrar tro på.

Med handen på hjärtat, ingen påverkan hemifrån.

En kväll diskuterade vi det här med att bli döpt. Sexåringen frågade om lillebror är döpt, vilket han av helt naturliga (och geografiska!) orsaker inte är. Jag frågade om sexåringen vill bli döpt, då han inte är det, så får han naturligtvis bestämma det själv då han blir lite större.

Då sexåringen var lite på det oklara med vad det här "dop" egentligen handlar om, så förklarade jag så gott jag kunde. Senast där vid att han skulle bli upptagen i församling konstaterade han att tack, men nej tack. Så var det inte så mycket mer än det.

I förskolan förs också debatter om samma ämne, Gud och Jesus. Sexåringen är på den sida som inte till exempel tror på att man kommer till himlen då man dör, han ger inte vika för dem som allvarligt tror på det här. Hemma har det här främst handlat om och landat på att huvudsaken är att var och en får tro på vad de vill. Och det verkar räcka mer än väl för sexåringen just nu.

Det händer att han frågar mig vad jag tror på och jag svarar enligt den sanning som är sann för mig, att jag tror på det goda. Det tycker han, hittills åtminstone, duger bra för honom också. Och så tror vi på kärlek också, brukar vi båda tillägga.

Som sagt, jag är mest fascinerad över att han är så bestämd i sin åsikt. Beundrar honom för det. En har ju själv sina enkla och dubbla tvivel ibland.

Så pass mycket har jag låtit hans fasta övertygelse styra honom (eller oss föräldrar, då) att han kommer att läsa livsåskådning i skolan.

torsdag 24 mars 2016

Har man inga traditioner, får man bygga egna

Kan inte komma ihåg att vi skulle haft några påsktraditioner då jag var liten. Helt blankt i huvudet, inga minnen. Inga påskminnen alls.

Har man inga traditioner, så får man bygga egna. Har under de senaste åren, det är tredje året nu faktiskt, tillsammans med mina systrar och deras familjer hyrt en stuga och firat påsk tillsammans.

Det började helt ursprunget ur det enkla faktum att vi i dag är så många att det är lite bökigt att samlas hemma hos någon. Nej, det är inte bökigt, det är omöjligt. Så är det ju alltid så, är man hemma hos någon, så är det ändå denne någon som lätt drar det tyngsta lasset. I och med att man själv vet var man har allt och hur man vill ha det, så helt plötsligt står man där i köket och missar allt det roliga.

Så, vi hyrde en stuga. Första året var vi tolv, sen var vi tretton och i år är vi väl tio. En familjemedlem har haft den dåliga smaken att pricka in en resa samtidigt och hen har minsann fått höra det. För, redan på dessa få år så har traditionen blivit väldigt viktig. Vi bor långt från varandra och kan egentligen bara vara säkra på att träffas - alla samtidigt - denna ena gång per år. Vi fullvuxna, i synnerhet systrarna, ser fram emot det och barnen ser fram emot det. Med en så liten släkt som vi systrar har får man liksom jobba för att hålla igång det man har.

Och det är aproligt. Lite på random lägger vi fingret på kartan och ser var vi landar och söker en stuga som rymmer oss alla. Det är så stökigt och rörigt och roligt - tänk er själv några dagar med fem mer eller mindre barn och några större på det, och sedan vi fullvuxna.

Ha en fridfull påsk!

måndag 21 mars 2016

Ibland får man lust att ta till tvålen

Det kanske är en del av er som funderar vad som hände med lillebror. Han figurerar ju rätt sällan på bloggen. Allt är bra, han är en handfull, mår bra och någon dag ska jag berätta mera.

Just i dag har jag lust att dela med mig av en av mina tankar, en av tankarna som är ursprungen just ur lillebror.

Han är adopterad från utlandet. Han har ett lite avvikande utseende på grund av både bakgrund och andra orsaker. Han är dessutom delvis finlandssvensk. Det går inte många dagar utan att jag funderar på hur hans framtid i det här landet kommer att se ut.

Skrev en längre text om denna rubbade värld och de otroligt konstigt funtade fullvuxna som går omkring här (och är förtroendevalda och ansedda och det ena och det andra) och beter så att man vill ta fram tvålen och tvätta munnen på dem. Du kan läsa texten här, en ledartext för tidningen, om du vill.

fredag 18 mars 2016

Du vet att du är gammal...

...då du kommer ihåg (och berättar och bloggar om) hur det var förr, i världen.

Långfredagen.

Förr i världen var den faktiskt lång, långfredagen. Det var naturligtvis roligt att få vara ledig från skolan, men vad var det för vits med det då man inte fick gå hemifrån. Regeln var nämligen den, på långfredagen fick man inte störa andra. Man skulle sitta hemma och känna sig allmänt nedslagen.

Roligt fick man absolut inte ha. Som kuriosa kan nämnas att man på nattklubbar och andra dylika ställen inte fick spela musik under långfredagen. Tills något magiskt hände vid tolvslaget på natten, då var det vips ordning och oreda i världen igen.

Ni kan bara ana er till hur lastgammal jag känner mig just nu.

tisdag 15 mars 2016

Tack som fan

Jag har jobbat en (stor) del av mitt yrkesföra liv som musikjournalist. Vilket i sig är lite roligt, för jag var inte direkt typen som var intresserad av musik då det gav sig.

Bläddrade i OKEJ då jag var ung, men mest för att alla andra gjorde det. Hade affischer på väggarna, mest på hästar, men också på band och artister - främst för att alla andra hade det.

Parentes; bland andra den här:

(Bild lånad från tradera.com)

Fråga mig inte varför, jag tror inte att jag skulle kunna speciellt många KISS-låtar.

Men, ett band blev ett världens bästa band också i mitt liv. Sommaren 1995 intervjuade jag Kent första gången, den första intervjun som gjordes för den finländska publik som skulle bli väldig, och på den vägen är det.

Så, i går hände det för första gången i mitt liv. Ett band meddelar att de lägger av och jag sörjer. Och man vet att man är ett hängivet (gammalt) fan då också HBL vill att man ska skriva en personlig kommentar på nyheten. Den ingår också i min egen tidning, vill du läsa så kan du göra det här.

Jag försöker vänja mig tanken, tänkte försöka få biljetter till någon av de sista spelningarna och ja, sen får en leva på minnen.

Har gjort ett otal intervjuer med bandet, i olika konstellationer, på många olika håll i världen. Alltid lika roligt. Gjorde en gång (för länge sedan) en kort serie, Popsmart. Kent var ett av banden som spelade genom ett avsnitt.

Bits and pieces finns på Youtube. Bland annat en av mina favoritlåtar, Socker.

Vill du se klippet, så ser du det här.

Tack som fan.