fredag 31 december 2010

Det är lätt att summera det år som gått

Rätt många år på raken kunde jag på nyårsafton lätt lakoniskt konstatera att det varit det värsta året i mitt liv. Rätt många år på raken var jag på vippen att sluta tro på att det en dag (eller ett år) skulle vända.

Därför känns det obeskrivligt fantastiskt att idag kunna säga att år 2010 har varit det bästa året hittills i mitt fullvuxna liv! Tänk att jag kan skriva så, så där bara!

Det hade inte hunnit gå många veckor av det här året före Shorty skrev ett flyttkort och flyttade in hos oss. Under flera månader efter det, ändå långt in i december, var jag övertygad om att det inte kunde bli bättre. Och, en glad överraskning igen, det kunde bli ännu bättre! Julen, som jag för första gången på flere år faktiskt, som jag faktiskt såg fram emot, kom med en klapp bättre än jag någonsin kunnat drömma om. Jag vet inte hur snäll jag var varit för att få ett paket som detta, men, tomten, om du läser det här; tack!

Det känns skönt att kunna summera det här året genom att mer än entusiastiskt kunna konstatera att det varit det bästa i mitt liv!

(Jag hoppas att det här inte är ett salt-i-såren-inlägg för den som har det eländigt eller mindre bra just nu. Jag hoppas, tack vare glädjeinsulin i ådrorna, att det kunde funka som ett "ja, om den där misslyckade medelålderskvinnan lyckades, då kommer jag också att lyckas!")

Gott nytt år!

torsdag 30 december 2010

Sluta slänga mat

Med ett par dagar kvar av det här gamla året, vill jag passa på att påminna oss alla om januariförsöket "sluta slänga mat".

Jag har förberett mig mentalt ända sedan vi kom hem från vårt julfirande. Bland annat med att göra upp regler för spelet. Vad sägs om regeln som lyder; mat du kastar under den här månaden är mat du inte får köpa under den pågående månaden. Det vill säga, slänger jag en avocado för att jag glömt äta upp den, då är det ingen mer avocado den månaden.

På tal om avocadon, den är ju ofta dålig redan då man köper den. Då tycker jag det är okej att slänga. Men, jag skall försöka ta till vara så mycket som möjligt av den, trots att den kanske är lite kantstött.

Sen har vi Shortymaten. Det är stört omöjligt att förutspå hur mycket (läs lite) han kommer att äta. Jag kommer att fortsätta köpa mat åt honom ett eventuellt släng till trots.

Ok? Annat?

Ett dilemma

Jag tänkte inleda morgonen (som i mitt fall inleddes lite efter fyra) med en tankenöt.

Hur agerar du om du, mer eller mindre plötsligt, inser att en bekant (flyktig, men bekant ändå) är rasist?

onsdag 29 december 2010

Fler frågor - och några svar!

Det är så roligt att märka att det finns en del av er som tycker att det här med fosterföräldraskap och fosterbarn är intressant! Det finns stunder då jag är rädd att jag drabbats av tunnelseende, och i sådana stunder försöker jag blogga lite om annat också (HBL-kalendern, jag vet).

Mia ställer några frågor i mitt inlägg med svar på Saras frågor:

Får man fråga lite till?
Ja!

Jag blev nyfiken på hur mycket man som fosterförälder vet om sitt barns bakgrund. Det verkar ju på många sätt som ett system med mer insyn än adoption, speciellt om det (har jag förstått rätt?) i många fall finns en tanke om att barnet ska behålla kontakten med ursprungsfamiljen. Skulle du vilja veta mer eller mindre än du vet om Shorty?
Du har helt rätt, i de flesta fosterbarns fall så får man veta rätt mycket om bakgrunden. De sociala myndigheterna berättar allt de vet om barnet och bakgrunden. I vissa fall innebär det att man får precis hela paletten och i vissa fall vet man nästan ingenting. Det är stor skillnad då man jämför med adoptioner, i synnerhet de internationella - i de fallen vet man ofta väldigt lite. Gällande informationen om Shorty kan jag säga att vi vet mycket och det känns väldigt bra.

Sen undrar jag om inte fosterföräldrar måste vara de mest storsinta varelser som finns, som öppnar sina hem för ett barn som de s.a.s. kan "förlora" igen?
Det är inte så att jag går omkring och känner mig speciellt storsint om dagarna (insert smiley here). Nej, det känns mer som om jag vunnit största vinsten i alla lotterier i hela världen, det känns definitivt inte som om jag gjort en uppoffring eller annat dylikt.
Under föräldrautbildningen gick det upp för mig och oss att det handlar om ett barns väl, och det är det absolut viktigaste - kan man erbjuda ett behövande barn ett hem för en tid eller för alltid, så går det före den känslomässiga risk det innebär för de inblandade fullvuxna.
I vardagen är det sedan inte något man tänker på, det har jag sagt åt de flesta som frågar, att vi levt en helt normal barnfamiljsvardag. Det är klart att tanken funnits där, mest i början, då jag märkte hur stor, stark och snabb kärleken till det lilla barnet skulle komma att vara. Den rädslan var tätt förknippad med att jag under en lång tid vande mig vid att inte ha turen precis vid min sida.

Jag tycker det är jätteintressant att veta mer om något som jag tidigare knappt känt till, och jag är glad att du bloggar om det! Men svara bara om du vill! Det är svårt att veta när man ställer för närgångna eller privata frågor.

Tack! Jag hoppas att svaren - eller mitt bloggande om det här - inte känns för privat. Jag lovade mig själv det under familjeutbildningen, då jag märkte hur lite info det finns om fosterbarn (i synnerhet på svenska) att jag skulle göra mitt allt för att sprida information om jag bara kom så långt att jag visste något. Får man något tycker jag att man skall ge det vidare om det går!

Hbl-kalendern

Sådär, 24 luckor senare.

Not a fat chance.

Nu undrar hur pinsam jag är om jag ändå sparar kalendern till det där datumet då de icke-upphämtade sakerna (HAH! hur skall de kunna hämtas ut då ingen vinner dem? Vad?)lottas ut?

Och om du nu tycker att det här lagt sig på ett ohälsosamt sätt på min hjärna, jo, jag håller med dig.

Hipsterfrisyr

Hej kära du som sökt på hipsterfrisyr och landade här, you has gone badly wrong. Ber om ursäkt för det.

tisdag 28 december 2010

Svar på Saras frågor

I mitt julklappsinlägg ställer Sara några frågor om fosterbarn, hur det fungerar. Väl hemkommen skall jag försöka mig på några svar.

Skulle du kunna förklara det här med fosterbarn?
Jag skall försöka så gott jag kan.

Är fosterbarn alltid sådana barn som av olika anledningar omhändertas av någon myndighet?
Barn som kommit så långt att de placeras i fosterhem, långsiktigt, är alltid omhändertagna av myndighet. Det finns alltså ett beslut på att barnet inte kan bo i det egna hemmet, att de biologiska föräldrarna på grund av en eller annan orsak inte kan ta hand om barnet.

Vad har man rent juridiskt för sorts relation till dem?
Som fosterförälder har man ingen juridisk relation till det placerade barnet. Den roll man som fosterförälder har tagit är ett delegerat ansvar att ta hand om barnet enligt bästa förmåga. Det juridiska ansvaret har den kommun som omhändertagit barnet.

Är barnen på något vis fortfarande knutna till sina biologiska föräldrar så länge de är ens fosterbarn?
Svår fråga att besvara. Jo, önskemålet är att barnet skall kunna ha regelbunden kontakt med sin biologiska släkt. Det ligger i allas intresse, trots att man inte alltid skulle tro det. Men, med tanke på barnet, som eventuellt kan flytta hem till den ursprungliga familjen - eller annars bara vill veta mer om sitt ursprung - är det alltid bra om en kontakt kan bibehållas. Tyvärr lyckas det ju inte i alla fall.

Vad krävs för att man ska gå från fosterförälder till adoptivförälder?
Det varierar också. För det första skall man vilja adoptera barnet, det är inte alls alla fosterföräldrar som vill det. Sen skall det önskemålet gärna falla i god jord hos den biologiska familjen, hos de sociala myndigheterna (både fosterbarnets och -föräldrarnas representanter) samt i rätten. En del pappersarbete och några kontroller och så kan det gå som det gick i vårt fall!

Jag vill ännu understryka att det finns lika många svar på de här frågorna som det finns fosterbarn och föräldrar. Varje fall är sitt eget och det är svårt att ge svar som kunde gälla alla. Men, såhär ser det ut hos oss i alla fall.

söndag 26 december 2010

Tack!

Tack för alla gratulationer! Det känns, förstås, alldeles otroligt bra. Jag är alldeles full av blåmärken, jag går omkring och nyper mig själv, allt för att kolla att det här faktiskt händer på riktigt.

Eli, kiitos mahtavista kannustuksista ja onnitteluista. Tämä tuntuu todella ihmeelliseltä ja mahtavalta!

Jag lovar återkomma så fort som möjligt, då skall jag också besvara de frågor Sara ställer mig!

Fortsatt god jul!

fredag 24 december 2010

Den bästa av jular

Det är en sak jag vill berätta.

En av de absolut lyckligaste tiderna i mitt liv har kommit till sin ände. Min tid som fostermamma är över för denna gång.

Nu inleder jag julfirandet, det nya året och resten av mitt liv, som adoptivmamma.

Ett barn är aldrig ens eget, man får bara låna barnet en liten stund i detta livet. Men, så mycket som ett barn kan vara ens eget, är Shorty nu vår. På riktigt och alltid.

Älskade barn. Min. Vår.

Denna sälla lycka!

En fridfull jul och ett lyckligt nytt år!

onsdag 22 december 2010

Om att säga fel

Linn har skrivit ett till, underbart inlägg om hur hennes son uttalar vissa ord - och jag har bett om tillstånd att få låna sonens ord och uttryck.

Fast, det är farligt det här. Att leka med ord, säga dem fel, fast man vet hur det egentligen skall vara. Farligast av allt är det att leka med namn.

Jag har kallat en viss tenor för Placebo Mingo i så många år att jag inte längre är säker på vad han heter på riktigt.

Flugvikt

Nu gäller det för mig att komma ihåg mitt eget inlägg om att vara en så god mor och människa man bara kan.

Jag vet inte vad det är, men man (dvs. jag i det här fallet) känner sig verkligen inte som den bästa av mödrar då ens barn (Shorty i detta fall) gått ner i vikt sedan det senaste rådgivningsbesöket.

Det gäller 100 gram, han har varit sjuk, han rör på sig som en evighetsmaskin, han växer på längden, inte på bredden, han har alltid varit liten, han är kinkig med maten och så vidare och så vidare.

Ändå är det något som gnager inom mig, all riktig fakta till trots.

Här skall - fortsatt - ätas pepparkakor.

tisdag 21 december 2010

Läsare

Jag blir fortfarande överraskad då jag stöter på personer som läser min blogg. Ja, det är ju inte så att det syns på dem att de läser, men, då människor säger att de läst mina senaste uppdateringar.

Ibland är det verkligen överraskande personer som läser. Ett sådant kap är en singelman på drygt trettio, finskspråkig, bosatt i mellersta Finland, som jobbar på ett elkraftverk om dagarna och nätterna.

Wow.

De direkta kopplingarna är ju inte helt uppenbara, eller är de?

Har du stött på överraskande personer som erkänt att de läser din blogg?

Din lista till jultomten?

För en tid sedan var vi inne på de stora önskemålen, men nu är jag mer intresserad av de små önskemålen.

Jag har under hela mitt fullvuxna liv kommit otroligt lätt undan då det har handlat om julklappar. De flesta jularna har jag tillbringat tillsammans med farmor och farfar och vi kom i ett tidigt skede överrens om att vi skippar julklapparna.

Nu har jag bytt julsällskap kan man säga. För att vara en hygglig prick har jag tagit med mig en klapp eller två, allt för att vara välkommen i huset. Och jo, jag har fått en eller två klappar också.

I år har jag faktiskt ett par saker jag önskar mig i julklapp (jag kan inte skriva det här, folk kan känna sig manade att skaffa dem åt mig då) - och det har inte hänt på länge. Jag hoppas att jag får någon av dem!

Hur är det med er, har ni något ni önskat er i gåva den här julen?

På tal om julklappar, den korte börjar alltid klappa i händerna då man pratar om julklappar. Inte för att han förstår vad julklappar är för något, men för att han vet hur man gör då man klappar. Smart gosse.

måndag 20 december 2010

Fosterbarn på radio

Något av det vi upplevde som svårast under vår föräldrautbildning, vi utbildades av Rädda Barnen, var att det var mer eller mindre omöjligt att få tag i information om fosterbarn och -föräldraskap.

Det vi fick höra och lära oss under utbildningen var något som ofta kunde liknas vid horrorhistorier och vi trodde länge att det måste vara ett elände, för alla inblandade, om ett fosterbarn är med i bilden.

Efter att vi, efter horrorhistorierna och alla om och men, blev en barnfamilj, bestämde jag mig för att vara så öppen som möjligt med vår historia. Jag lovade mig själv att svara på frågor och hjälpa om någon visade ett intresse för att veta hur man blir fosterförälder, hur livet ser ut i en familj med fosterbarn. Jag lovade också mig själv att inte pracka information på sådana som inte är intresserade.

Så, i morgon kommer jag och Shorty att vara på radio. Och inte på vilken radio som helst, utan på X3M. Programmet heter Jouren, vi borde vara med efter tolv och du kan lyssna här.

Uppe med tuppen

...men, den lille tuppen tuppade av igen. Ingen orsak att bli orolig, Shorty tuppade inte av, han somnade om.

Det har inte varit en särdeles lugn natt, en feber på 39 grader är förklaringen.

En gång i natt vaknade jag dock av helt andra orsaker än av den lilles feber. Vi har en wake up-light-lampa (jag tror inte att det skall skrivas sådär, nej) som Shorty tycker om att pilla på. En hit är att ställa in den så att det börjar ljusna vid midnatt. Shortys favoritljud på lampan är fågelkvitter.

Om han själv vaknar till lampan? O, nej.

söndag 19 december 2010

Den finns en första gång för allt

Shorty har bott hos oss i tio månader nu, ganska exakt faktisk.

Jag och vi är så otroligt bortskämda, jag har alltid, sådär chausefritt, slängt ur mig att Shorty alltid är frisk som en nötkärna. Att vi inte ens vet hur han beter sig då han är sjuk.

Nåväl, det finns en första gång för allt. Idag firar (nej, vi firar inte, men ni förstår vad jag menar) vi Shortys första dag som febersjuk.

Eller sjuk och sjuk, han är drygt 38 grader varm. Men jösses, säger jag bara. Att man kan vara orolig över den lilla människokroppen.

Hur gör djur?

Egentligen är jag, just nu, inte så intresserad av hur djur gör, jag är mer intresserad av hur du gör.

Julen är inte bara den stillsamma högtiden, tiden för bekväm samvaro och god mat. Det är också fråga om en av de stressigaste högtiderna (i de fall man inte fått stopp på det), en högtid då överraskande få får göra som de egentligen vill.

Min fråga är; hur firar du jul? Och som en följdfråga på det, är det så du vill fira jul? Om inte, hur skulle du helst av allt fira?

Kuriosa om mig och mitt julfirande genom tiderna: jag har aldrig firat jul med min mamma.

lördag 18 december 2010

Slentrian blir fest

Åh, du måste testa Peppes och Magnus slentrianmiddagsrecept - det är bara så gott!

Och Peppe, om det är så där det smakar hos er då ni inte orkar brainstorma fram nya recept, då vill jag äta hos er i alla dagar!

Städservice sökes

Ja, med hänvisning till det förra inlägget så kan jag bara lugnt konstatera att om du känner någon eller vill rekommendera en firma (eller en person) som utför städjobb, gärna Sibbobaserat, så får du gärna höra av dig till mig.

Hur jobbet sköttes idag?

Ja, att det är smutsigare nu än innan städningen, det måste ju vara en form av bedrift det också?

fredag 17 december 2010

För lat för ett jobb

...och jo, så har jag blivit så däst och lat som hemmamamma att jag inte orkar vaxa golven längre.

För att vara ärlig, de här golven vaxades senast för drygt fyra år sedan, då vi flyttade in, och sedan dess har det varit förbökigt att få det gjort.

Vilken är pointen med detta inlägg? Nå, jag vill bara få en chans att säga att jag släppte mig (nej, inte på det sättet) lite wild and crazy och hyrde in arbetskraft (nej, inte min man) som skall göra det här eländesgörat.

Sweetness.

Lurendrejeri

Inget nytt på HumBugkaLender-fronten, ingen vinst än så länge. Ni då?

torsdag 16 december 2010

En god mor

Som tidigare konstaterat, Peppe bloggar fint om hur lätt det är att vara en god mor. Och hur svårt det är att tycka att man själv är en sådan.

Ibland, för att använda mig av chockeffekten, brukar jag konstatera det sådär i förbifarten, att Shorty inte ens vet vad bröstmjölk är, man kan alltså inte tala om att vi har följt devisen att amma i så många månader som man skall för att man skall anses vara en god mor.

Den ersättning han dricker, den värmer vi inte ens. För han tycker inte om varm ersättning.

Shorty äter färdiglagad mat, på burk. Inte ens den värmde vi till en början. För, han tyckte mest om rumstempererad mat. Nu har Shorty så småningom börjat äta mat tillredd av mig, men, fortfarande tar vi till burken om det är brådis eller om Shorty ätit sämre i någon dag. Nuförtiden värmer vi all mat, det lärde vi oss efter hand.

Vi använder engångsblöjor. Shorty var van med engångsblöjor då han kom och reagerade rätt kraftigt på tygblöjorna (som jag, som ville vara en god mor, ändå hade skaffat). Nu använder vi en salig blandning av tygisar och engångsblöjor.

Shorty äter pepparkakor såhär i juletider. Dels för att det är svårt att förbjuda honom samtidigt som vi fullvuxna plockar i oss, dels för att det ibland känns som om det är huvudsaken att han får någonting i sig.

Annat då? Vi har inte satt stoppare på våra lådor, det är mest vårt golv som lider av det ser det ut som. Shorty får leka med både fjärrkontroller och min telefon. Han leker också med både tv:n och stereon. Ju mer han får göra det, desto mindre intresserar det egentligen.

Allt det här är sådant som jag nog kruxat ett nej för, innan jag hade barn. De bästa mödrarna är väl de blivande mödrarna? Här, på andra sidan, har jag insett att det som ser bäst ut i tanken, det är inte nödvändigtvis det som fungerar bäst enligt barnet.

Som jag skrev i min kommentar på Alfamamman, huvudsaken är att jag, man, vi gör så gott vi kan - det gäller i en massa andra fall också - inte bara då det gäller att vara mamma. Mer än så kan ingen göra.

De gånger vi inte gör så bra som vi hade hoppats på, måste vi komma ihåg att vara snälla med oss själva och framför allt inte spegla oss via någon annan. Med handen på hjärtat - hur ofta är det någon annan egentligen lägger märke till hur vi sköter oss och våra barn? Småbarnsmammor har knappast ens tid med det.

För att återgå till barnet, i det här fallet Shorty. Han verkar trivas och må bra. Så länge han får gladspunk av att bara se mig, så tror jag att jag gör ett helt okej jobb.

Mammaroller

Peppe har skrivit ett viktigt inlägg om mammarollerna på Alfamamman. Läs!

Jag vill också återkomma till ärendet, först skall jag gå på musiklekskola med den lille. Det är väl sådant goda mammor gör?

onsdag 15 december 2010

Han är okej med bägge sidor

Shorty går omkring här hemma, det med min rougeborste i högsta hugg (jo, tro det eller ej, jag har en sådan). Han sminkar nu allt han kommer åt.

Samtidigt zappar han kanal på TV:n, han byter helt sonikt till Hustler TV (nej, vi har inte den kanalen, men till den kanal där den skulle finnas).

Shorty är alltså mer än okej med både sina feminina och maskulina sidor.

Sluta slänga mat!

Alla har säkert läst att vi slänger 2 kilogram mat per person och månad? Jag är osäker på om jag och vi i vår familj kommer upp till den mängden, men, kastar mat det gör vi. Tyvärr.

Minorna i vår familj är en del av maten som Shorty äter, jag har en tendens att göra för mycket gröt åt honom på morgonen. Gällande fullvuxen-mat så blir det ofta jobbiga youghurtslattar kvar i tetraförpackningarna. Och så finns det tusen och en andra saker också som är lätta att åtgärda, det vill säga äta upp.

Så, nu tänkte jag satsa på att inte slänga mat längre. Jag vet att jag borde tänka på det extra mycket nu i jultider, men, i och med att vi kommer att vara borta en hel del tänkte jag välja januari som min första projektmånad.

Är du med på att minimera mängden mat som kastas bort? Är du med på januari som en första månad?

Det här med att vara finlandssvensk

Uppväxt med berättelser av Astrid Lindgren och tv-program som Språka på serbokroatiska (jo, jag vet, jag är gammal), med julsånger och alla andra sånger på svenska så känner jag mig ibland helt ute.

Som till exempel i musiklekskolan tillsammans med Shorty. De finska julsångerna säger mig inte mycket.

Det samma gäller "humorprogram" som sänts på finsk tv, jag har aldrig någon aning om vad det talas om. Och då jag någon gång sett en glimt av "humorprogrammen", så är jag glad att jag inte har en aning.

Jojo, här sitter jag mitt i svenskaste Sibbo och känner mig som en utböling.

tisdag 14 december 2010

Sånger förknippade med minnen

I samband med att Anne bad oss läsare tipsa henne om låtar som kunde vara "årets låt" kom jag att tänka på den här:



Den här låten kommer för alltid att påminna mig om de dagarna då jag fick veta att Shorty fanns, att han var på väg hem till oss och att han sist och slutligen blev ett barn i just vår familj.

Det är säkert inte svårt att gissa att det här är årets låt för mig?

Mumford and Sons är i övrigt också ett fint band, det lönar sig definitivt att lyssna.

Fin kropp

Du som använde sökorden "fin kropp" och hamnade här - förlåt.

måndag 13 december 2010

I väntan på tomten

Alla andra har väntat på Lucia idag. Vi väntar på tomten. Vi har identifierat åtminstone en väg han kan använda.

En blåslagen kvinna

Idag har jag lyckats både med att falla över soffan och med att smälla in mig själv i en glasdörr.

Det sägs att de flesta olyckor inträffar innanför hemmets väggar och jag är ett levande bevis för det idag.

Tungan mitt i mun

Du som läst min blogg ett tag, du vet att jag är en lägerbytare. Tidigare (fast då fick du inte veta det) var jag barnlös, högst ofrivilligt. Nu är jag med barn (ja, alltså jag är inte gravid, men är mamma till ett barn).

Jag upplever själv att jag, nuförtiden, är mer än öppen om vår historia och att jag kommer ihåg att inte bara prata barngrejs då jag träffar vänner - både dem som är föräldrar och dem som inte är det. Det är väldigt svårt att veta hur väl jag lyckas, det sitter väl mer i åhörarens öra.

Det jag grubblar över, ibland, är hur jag för mig i de olika lägren. Som barnlös lärde jag känna en del andra barnlösa personer och nu, som mamma, har jag lärt känna en hel del föräldrar. Alltså personer som är just det, antingen barnlösa eller föräldrar, personer jag annars inte skulle lärt känna.

En del av de personer jag lärde känna som barnlösa, de är fortfarande utan barn. Som barnlös upplevde jag att det var väldigt delat då en ofrivilligt barnlös äntligen fick barn. Delar av mig tjoade och tyckte att just den barnlöse hade "rätt att få barn", samtidigt som det var väldigt ångestfyllt att se att det var någon annan barnlös som fick bli förälder, inte jag.

I de fortfarande barnlösas ögon är jag en av dem som bytt läger. Jag hoppas och tror att de flesta är glada med mig, men, jag vet ju hur det också känns.

Med tanke på dem som fortfarande väntar på att få bli föräldrar kan jag ibland tycka att jag borde lägga ett litet lock på. Inte bara dilla om Barnet med stort B, inte snöa in på bara barnbarnbarn. Jag kan till exempel tycka att jag barnbloggat rätt mycket och kan fundera över hur den barnlösa känner då. Så, då byter jag ämne och bloggar om celluliter.

Än en gång, jag vet inte hur jag lyckas, det sitter bland annat i bloggläsarens öga.

Jag är lite som åsnan mellan snabbmatsluckorna. I de biologiska föräldrarnas ögon (andra barns, inte mina föräldrar) är det fortfarande lite synd om mig, och det är så tappert att ställa upp (sic) som fosterförälder. Samtidigt har jag (eller så är det bara i mitt huvud) i de fortfarande barnlösas ögon lyckats med det mest efterlängtade.

Jo. Det är klart att det är helt fantastiskt att äntligen få vara mamma. Men, jag har inte glömt hur det känns att inte få vara det. Och nej, det är absolut inte synd om mig, det var det kanske tidigare, men absolut inte nu längre. Och det är absolut inte en tapperhet som gjort mig till fostermamma. Det är allt det där som du som förälder kanske också hann önska och känna innan du fick barn, som gjorde också mig till mamma.

Segern är vår

Det blev tredje natten gillt, också den här gången. I natt sov den lille så gott som hela natten. Ett par, tre pitstops, men de var mer av typen "äh, det är natt fortfarande, jag sover vidare".

Hurra.

Med lite mer sömn i ögonen så skall det kanske kunna komma ett vettigt blogginlägg så småningom.

söndag 12 december 2010

Sova hela natten - volume 2.0 - natt två

Den andra natten, den gick inte direkt bättre, men den gick på ett annat sätt.

Den första nattens arga timme, som varade i två timmar, den övergick natt två i många (många) kortare arga pass. Så där så att det känns som om ingen av oss sov över huvudtaget.

Jag försöker dra mig till minnes hur den första rundan av den här skolningen gick, och då var det den tredje natten som det kändes som om det kunde bli ett sovande folk av oss också.

Jag hoppas på samma utveckling den här gången.

Nackdelen med en helkroppsspegel

Ja, vi har alltså ingen stor spegel i vårt hus, som skulle visa hela kroppen från topp till tå.

Det händer ibland att jag saknar just en sådan. Sällan, men det händer.

Nu har det ha-begäret gått om! För alltid, dessutom.

Min annars så sköna spaupplevelse fick sig en riktigt rejäl törn då jag noggrant speglade mig själv i den största spegel jag någonsin sett - naken naturligtvis (jag, inte spegeln) - och det var det värsta jag sett.

Medveten om att celluliter ser än värre ut än vad de brukar i ett grått decemberljus på ett fnasigt, blågrått lår, men tammetusan. Att det såg äckligt ut.

Jag har inte öppnat ögonen sen dess (förnekelse funkar alltid) och drömmen om den stora spegeln, den är all gone.

lördag 11 december 2010

Sova hela natten - volume 2.0

Den första natten var rätt jobbig.

Shorty var vaken mellan 00.00-02.00. Han kunde för sitt liv inte fatta vilket av fnatten jag fått. Jag har inte sett en så sårad gråt på mycket, mycket länge - här kan man lugnt tala om ett utrivet hjärta på en lite ledsen mamma.

Han vaknade ett varv till efter fyra, det gick lite snabbare, men, det var lika ledset.

Vid åtta, då han skulle väckas, då skulle han säkert ha sovit tre, fyra timmar till...

Zzz.

Fördelen med att vara anonym

Jag ser att de svenska (och finska) kvällstidningarna brassar med rubriker angående kronprinsessan Victoria. ÄR HON GRAVID? ÄNTLIGEN GRAVID! NU BLIR DE TRE!

Utan att någon egentligen vet hur det egentligen står till.

Än en gång, det är inte okej att spekulera i / fråga om / kommentera kvinnors sälla eller icke-sälla tillstånd. Inte ens då det gäller en eventuell kronarvinge.

I harmoni med världen

Det börjar bli brådis med att sätta sprätt på julklapparna daterade år 2009.

Det har jag gjort hela den här förmiddagen, jag avnjöt ett presentkort på Helsinki Day Spa (massage, färg i ögonbryn och -fransar) medan alla andra stressade omkring i snöyran.

Där jag låg, med gurkskivor instoppade på utvalda platser, var det svårt att inte känna sig rätt harmonisk. Ni vet, klassiskt plinkplonk i stereon, ljud av måsar, sälar, valar och vad allt de hittat på. Doftljus som gör att man blir alldeles snurrig i huvudet och så alla dehär snälla kvinnorna (jep, det är bara kvinnor) som tar hand om en. Harmoni.

Där jag låg, drabbades jag av en fundering. De som jobbar på spa, deras arbetsgemenskaper, de måste ju vara de mest harmoniska i hela världen? Om det görs listor på god fiilis på jobbet, då måste spa-arbetarna klara sig bra. Visst?

Nå, då jag, iklädd min nya harmoni och ny färg i fransarna klev ut genom dörren så slant det. Där jag låg och tuggade i mig snö och slask med brutna ben (varen icke oroliga, jag överdriver), konstaterade jag att det är så lätt att göra sig av med lite harmoni.

fredag 10 december 2010

Rekommenderade annonser

Då jag publicerar inlägg, så rekommenderar den stora internätjätten några annonser. Den högst prioriterade annonsen, den hjälper mig så fort mitt barn blivit kidnappat.

Så nu vet ni det, då det lilla barnet är kidnappat, kontakta mig. Inte för att jag har barnet, men jag har en adress som hjälper.

Det är inte ni, det är jag

Nu har jag betett mig såhär opålitligt igen, låtit bli att blogga på flera timmar. Förlåt.

Jag har varit upptagen med svärförälderbesök, jullunch på jobbet (!) och träff med flera underbara kolleger och pappersarbete på byn.

Det är en av fördelarna med svärföräldrar på besök, helt plötsligt rör man sig både på stan och på byn utan barn. Jag vet inte hur många gånger jag fick en smärre hjärtattack då jag trodde att jag glömt barnet någonstans.

Nu skall jag gå och läsa de senaste kommentarerna, skriva lite och sedan mentalt förbereda mig för Sova hela natten, volume 2.0.

onsdag 8 december 2010

Helsingfors vs. Nickby

Det är en sak att få rekordmycket snö i Helsingfors. Sen är det en helt annan sak att få rekordmycket snö i Nickby.



Anden i flaskan

Jag råkade se en glimt av ett tv-program (ja, ingen tittar ju egentligen på tv) igår. I programmet utbrast en av deltagarna att alla önskar sig så små saker eller händelser nuförtiden, att ingen vågar tro på stort. Nå, det visade sig att den här kvinnan ville ha ett eget tv-program (hur stort eller litet det är, det får var och en avgöra), men det fick mig att fundera vidare i alla fall.

Jag funderade inte så mycket på om jag ville ha ett eget tv-program eller ej, men, på vad jag skulle önska mig om jag nu skulle vara tvungen att önska något.

Min hetaste och högsta önskan var, i så många år, att jag skulle få bli mamma.

Och nu är jag det.

Så, nu vet jag inte riktigt vad jag skulle önska mig. Om det ens är okej att önska, jag har ju redan fått det jag mest av allt längtade efter.

Du då?

tisdag 7 december 2010

Return of the mac

Jag har lämnat er vind för våg i några timmar. Ber om ursäkt för detta.

Kul, eller egentligen mindre kul, att så många delar mina erfarenheter gällande kalendern! Jag har inte fått napp under de två senaste dagarna, det är inte det som hållit mig borta härifrån.

Det som höll mig borta var den ljusa av favoritsystrarna, syster med man ersatte den uteblivna Berlinresan (tack till det inhemska, välfungerande flygbolaget) med ett besök hos oss i stället. Hur fint som helst. Och än en gång, var gång jag träffar dem, mina systrar, så känns 417 kilometer (fågelvägen) som en väldigt lång sträcka.

Allt är bra, med andra ord. Utom på dagisfronten. Till min stora förtjusning (ni känner ironin?) fick jag höra att dagiset vi köat till i ett halvt år, det delar ut platser till människor som inte ens vill dit. Eller, det är ju inte dagiset som delar ut platserna, men ni förstår vad jag menar.

söndag 5 december 2010

En stilla undran

Tror du att det någonstans existerar någon eller något som någonsin vunnit något på HBL:s julkalender?

Svenska på finska

Stunder i ett tvåspråkigt hem:

Mannen och Shorty är i badrummet, borstar tänderna. Man skall ju försöka få barnet att låta bli att svälja allt för mycket av tandkrämen (hur man nu gör det?) - och just därför kan man höra mannen heja på den korte:

- Spytta, spytta!

Det är så sött att jag dör och har inte hjärta att rätta det lilla felet.

lördag 4 december 2010

How to spot a blog

Det här blir nu lite inside-Blogspot, men ändå. Liknande funktioner finns på de flesta portaler eller vad man nu vill kalla dem.

Ni har säkert märkt att det finns en funktion som heter "Nästa blogg" uppe i balken? Slumpa kallas det på annat håll.

Nåväl, det är en funktion jag aldrig använder, och tänkte nu ge det en chans. Jag klickade på nästa blogg och landade hos Albin & jag - det är en skånemamma som bloggar om sin vardag tillsammans med familjen.

Nu tänkte jag vara så smart att jag går in hos henne, i det senast skrivna inlägget, och berättar vad jag ställt till med. Tänk om det här fungerade så bra att det spred sig som en löpeld bland bloggare, tänk om någon till och med spottade mig på det här sättet?

Ja, tänk om.

fredag 3 december 2010

Dag 05

Dag 05 - din definition av kärlek.

Nå, jo. Det är ju en lätt fråga.

Nu är jag ju lite till åren kommen. Och har lagt (tror jag i alla fall) en del av dehär rosa tankarna kring kärlek på hyllan, sååå himlastormande kräver jag inte att det skall vara hela tiden.

Kärleken till den jag delar mitt liv med, den jag delat mitt liv längst med, ja, definitionen på det har länge varit att man skall alltid kunna komma hem. Ja, inte bara kunna komma hem, man skall vilja komma hem. Och väl hemma skall man kunna vara precis sådan som man är. Oavsett humör eller vigör. Sen är det ett plus om man kan prata om allt och delar största delen av värderingarna.

Kärleken har förstås fått en helt ny dimension i och med den korte som bor under vårt tak. Kärleken till ett barn, den är så jädra skön, så totalt kravlös. Det är fantastiskt.

Min kärlek till mina syskon är en sådan som faktiskt bara blivit större under åren som gått, som liten och barn fattar man ju inte alltid poängen med dem. Oftast är de ju bara i vägen.

Sen är jag en sådan som också känner kärlek för en stor del av mina vänner. Om jag inte kommit ihåg att säga det, så puss på er!

Det viktigaste i all kärlek, det är något min farmor lärt, det är att man är snäll mot varandra. Så sade hon alltid, kom ihåg att vara snälla med varandra!

Against all odds

Hur är det möjligt att kuriren (paket-, inte knark-) alltid knackar på då man står med rumpan bar (oftast barnets rumpa, inte den egna)?

Jag har också insett att det är just då jag skulle behöva den tredje armen, då jag skall underteckna mottagning av leverans, med ett rumpan-bar-barn i famnen.

Taxichauffören om att blogga

Det är något med mig och taxichaufförer. Jag har blivit hotad, två gånger av samma chaufför - under olika bilfärder, med fysiskt våld på grund av min längd, jag har blivit inlåst i bilen på grund av mina åsikter (trots att jag höll med?) och jag har fått otaliga skällor på grund av mitt jobb.

Sådan tur man har.

Nå, det har ju inte blivit bättre eller lättare i och med flytten ut på landet. Har jag otur med chauffören så skall jag ju ändå sitta tillsammans med honom i fyrtiofem minuter.

På väg hem från galan i onsdags, uppstod viss polemik då jag avslöjade från vilken fest jag var på väg hem. Jag ställdes mot väggen (eller sätet) och skulle omedelbart svara på frågan varför människan bloggar?

Uhum.

Jag har ingen aning om varför människan bloggar. Jag vet ju knappt varför jag själv gör det.

En av åsikterna som åkte mellan fram- och baksätet var den att man bloggar för att man vill se hur högt man skulle landa på den darwinska stegen. Att man också bloggar för att man inte vågar visa sina känslor på riktigt.

Uhum.

Nå, ingen fick stryk den här gången. Det är ju alltid något.

torsdag 2 december 2010

Dag 04

Jag skulle egentligen göra dag fyra igår, men festen tog överhanden, så jag återger gårdagen nu, i stället för idag.

Rubriken är nämligen

Dag 04 - vad åt du idag

Käkade lunch, överbliven palak med kikärter. Direkt ur skålen, kylskåpskall (jag vet, det är äckligt, men det är jag också). Sen blev det inget annat än några galatuggisar på kvällen (läs bröd med ost samt tomat och mozzarella, omnom). Och alldeles tillräckligt med bubbel.

Väl hemkommen så hade hustomten gjort makaronilåda. Men, att käka makaronilåda klockan ett på morgonen kändes inte okej.

Dramatik

Den mest dramatiska avslutningen på Bloggalan, det har nog vinnaren Pajkvinnan. Man kan inte annat än beundra människan, hur mycket kan man hinna med på några få timmar?!?

Man kan ha för roligt

Det är sällan jag går på fester (ja, också sådär över huvudtaget) där jag på riktigt tycker att det är lite för många människor jag känner och dessutom vill tala med. Det kryddat med en massa fint pack som jag gärna skulle vilja lära känna.

Det var en sådan kväll i går.

Herre du milde så jag hade roligt igår!

Innan jag fick börja dela ut priser, fick jag byta några ord med Lotta Backlund, jag har faktiskt inte pratat med henne tidigare. Vi jämförde våra barn och berättade barnskämt som man inte kan dra vid sandlådan.

Jag fick dela ut pris i kategorin Årets nykomling, vinnare var Enfant Terrible (typiskt att jag skall stå där och försöka uttala franska ord på scen...) - och jag kan bara konstatera att jag inte kände vinnaren i den här kategorin.

Peppe, min hjältinna. Inte bara kvällens snyggaste dam, samtidigt höll hon också det tuffaste motiveringstalet inför utdelningen av juryns hederspris.

Chitchat med massa ljuvliga typer, Linn - kvällens dubbelsegrare! - och jag skulle just inleda ett samtal då vi avbröts av ceremonier. Maratonmamman och jag stod och hängde i baren och blev avbrutna av folk som påstod sig känna mig sedan 1993 - räknas Fontana-bekanta? Fua och jag jämförde våra sjuka barn (jag tror Fua vann?) och sådant.

Och massor, massor mer hände och inträffade.

Förlåt om jag inte pratade med dig. Jag hann inte. Nästa gång, jag lovar.

Sen är jag stolt som en hårig apa över att jag lyckades tacka nej till erbjudandet om att fortsätta in till stan och svira tillsammans med det glada gänget som landade på Lostaren. Det kändes speciellt bra i morse då den korte gol.

Avrundade genom att storslaget beställa tre stycken taxin (jag hoppas att alla kom till användning?) - och just innan jag steg in i bilen, så träffade jag en ny bekantskap - en liten snigel!

P.S Jag skulle ha velat prata med vinnaren Sassa / Pajkvinnan, men jag vågade inte. Hon är för tuff för mig.

Tvära kast

Bara för några timmar sedan var det gala. konfetti, kindpussar och några drinkar. Nu, musiklekskola.

Tvära kast. Jag får återkomma med rapportering. Min rapport, det lär bli en del sådana idag också av andra festprissar.

onsdag 1 december 2010

Hur bra blir inte det här?

Ni som känner mig, ni vet att jag är en kratta på att sminka mig. Riktigt usel.

Till denna kunskap skall nu tilläggas en näsa som snutits oavbrutet i en vecka samt läppar som får en öken att framstå som fuktig.

Det är bäddat för succé ikväll.

Nervositet

Jag undrar hur nervösa de nominerade i Bloggpriset är just nu?

Själv är jag lite sådär halvpirrig. Dels för att jag inte vet vad jag skall ha på mig, dels för att det är en utmaning att ta sig till civilisationen i galadress (i skrivande stund rumpan bar, i och med att jag inte har något att sätta på mig).