lördag 12 november 2011

En dag av tårar och besvikelse, eller yet another söndag

Jag tassar omkring i hemmet, ett par paket ligger undangömda och väntar på att det skall bli i morgon. Mannen i huset har fått okej för en sovmorgon och den lille och jag skall fixa frukost. Viss förväntning i luften. Vi skall fira den andra farsdagen i detta hus.

Trots det innerligt vackra i det enkla faktum att vi inte behöver blunda för också den här högtiden i kalendern, så är det något vemodigt och sorgset som rörts upp i mig. Det är inte så länge sedan vi var tvungna att försöka glömma att det firas dagar för mor och att det firas dagar för far.

Det är fortfarande alldeles för många som inte får fira i morgon. Barnet som växer upp utan sin pappa. Barnet som växer upp med en far som inte är värdig. Pappan som inte vet var barnet är. Morfar som ligger ensam på hemmet och farfar vars barn redan dog.
Pappor som levt så att barnet inte kunde bry sig mindre eller barnet som inte bryr sig fast fadern gjorde så gott han kunde.

Och så alla de som i hjärtat varit pappor så länge hjärtat kan minnas. Pappor utan barn. Pappor som inte får de barn de alltid längtat efter, som de saknar.

Det finns ögonblick då jag studerar den lille och mannen tillsammans, ögonblick som får mina ögon att tåras. Det som gör ont i mig nu, i morgon - då en utvald grupp får fira - är att inte alla har orsak att fira.

5 kommentarer:

  1. Äh... en gång till: <3

    SvaraRadera
  2. Fint skrivet. Det riktigt rör om i mitt hjärta. Morgondagen är en konfunderande dag för många.

    SvaraRadera
  3. Det var en gång ... en mera elak än dement svärmorstunga som aldrig missade att påpeka: tänk, när ni blir gamla har ni ingen som bryr sig om er. Det är en lättnad att slippa fira hennes sort.

    SvaraRadera
  4. Tack Micaela, fint skrivet * //emilia

    SvaraRadera