måndag 31 oktober 2011

En olycka i arbetet

Jag tar hissen ner till första våningen, skall äta lunch med underbara och soon to be fd. kolleger. Står och sjunger för mig själv i hissen, Eric Amarillos "Om sanningen skall fram". Oförhappandes glider dörren upp på fjärde våningen...


Vilket skede i låten jag vrålgnolade på?

"...vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig då, om sanningen skall fram?"

Jag fick inget svar. Det var bara ett moloket hummande i hissen ända ner till ground zero.

Ibland om natten

Ni vet stunden, ögonblicket innan sov-John far iväg med en?

Det är i just det ögonblicket jag kan drabbas av de stora frågorna i livet. Ett exempel från igår kväll; var hände med Lisa Ekdahl? Vem vet?

Varen icke oroliga, jag sover så gott man gör då man har en i sömnen pratande tvååring brevid sig, men dehär existentiella frågorna väcker mig för en minut eller två.

Den sista veckan

Vet ni, det börjar dra ihop sig.

Det här är min sista vecka på mitt nuvarande jobb, jag pular med smågrejer som att fylla i hej, jag slutar jobba här-blanketten, försöker få tag i någon som kan ta emot min dator och min telefon och sådana här små praktiska saker.

Det är med ett visst vemod jag gör alla dehär sakerna, det här huset är fullt av möjligheter och de bästa av människor, men ändå. Ändå känns det roligt att packa ihop. Det skall bli oerhört spännande att göra något jag aldrig gjort tidigare, på ett helt nytt ställe, med idel nya människor.

En sak, jag har alltid funderat på det här med den bruna pafflådan i amerikanska filmer. Alltid då medarbetare blir avskedade och har en timme på sig att packa med sig sina saker, så får de allt att rymmas i en liten låda. Obligatoriskt är att porträttet på familjen åker ner sist av allt. Jag har aldrig fattat hur de får allt att rymmas. Senast då jag slutade jobba här skulle jag ha behövt en mindre paketbil för att få allt med mig.

Nu får jag faktiskt allt att rymmas, jag tror inte att jag ens behöver en låda. Och porträttet, ja, det tog jag aldrig med mig till jobbet.

söndag 30 oktober 2011

Klockor stannar

Jag överlevde uppträdandet på bokmässan, det var inget att överleva, det var bara roligt. Efter min och Mickos lilla seans drog vi vidare till exklusiv drinkbar (det händer aldrig mig, att jag drar vidare till en drinkbar, det är därför jag måste nämna det) och planerade vidare bokprojekt. Ett tv-format fixade vi också. Man blir kreativ då man sitter i drinkbaren, jag borde göra det oftare.

Sen är det bara liv som hänt efter det. För att beskriva kontrasterna mellan drinkbaren och livet, kan jag säga att jag just nu veckotvättar, bakar äppelpajer samt sorterar den lilles kläder.

Vitt skilda världar, fina båda två.

fredag 28 oktober 2011

Dagens du-måste-läsa

Dagens inlägg du måste läsa, det hittar du här.

Det är inte rolig läsning, men det är viktig läsning.

Hyfs och pli i bloggvärlden

Jag har funderat en del över dethär med kommentarer på blogginlägg. Två vinklar, två frågor:

1. Besvarar du kommentarerna du får på din blogg?
2. Då du kommenterar en annan bloggares inlägg, går du tillbaka för att se om du fått svar och/eller för att se hur diskussionen fortsätter?

En professionell gråterska

Ok, det är en vecka kvar på detta jobbet. Det roligaste jobbet, med de absolut bästa kollegerna och vännerna.

Ett avsked redan idag. Och de första tårarna.

Det kan hända att jag gråter i en vecka.

Jo, jag är en riktig blötfis. Gråter lätt. I synnerhet då någon säger något vackert eller snällt om mig.

Så, behöver du någon som stämmer upp i gråt, låter tårarna flöda i glädje eller sorg. Ring mig.

torsdag 27 oktober 2011

Ses vi i morgon?

Jag skall hänga på bokmässan i morgon. Ses vi där?

Mest kommer jag att yra omkring i bokhimmeln med en alldeles för tung väska, stimmig i blicken tack vare alla författare som gör mig alldeles starstruck. Mer detaljerat vet jag att jag kommer att befinna mig vid Edith Södergran-scenen vid halv sju. Kom och säg hej, vettja.

Oh, joy.

Det roligaste som finns, det är då man pillar och pular med något som (för en gångs skull) krävt avancerad tankekapacitet och ifyllning av tabeller och grejer på the internetz och nätet, uppkopplingen och datorn dör.

Oh, joy.

Fetischer

Den lille har grava hang-ups, riktiga fetischer.

Här den lilles topp trea på saker som gör honom knasglad:

Trafikmärken, alla fungerar, men Stopmärket är bäst.



Skyltarna som markerar nödutgångar. Den lille ger upp glada illtjut då han ser dehär skyltarna.



Dörrkransar. Den lille går bärsärkagång av lycka då han ser en dörrkrans. I och med att jag inte är dörrkranstypen har jag inte kunnat glädja den lille på hemmaplan, tack och lov finns det både en och annan kransprydd dörr på vårt område. Den lilles mormor hämtade med sig en krans åt den lille häromdagen. Och tro det eller ej, ut åker natipupun, i säng med kransen!

Tig, kvinna

Ika kommenterar mitt inlägg om Mauri här under. Hur det, då medelålders män betett sig plumpigt, ofta mynnar ut i en diskussion om att vi kvinnor är så överdrivet känsliga, att vi inte har någon humor, att vi inte skall ta saker så allvarligt och att all den välmenta uppmärksamhet vi får, den skall vi - tammetusan - vara tacksamma över.

Fallet med Mauri lille, i det fallet säger kvinnan som utsattes att hon inte blev sårad, men att hon har all förståelse för att någon annan kunde ta illa upp. Och det här är ett typexempel på fall i vilka männen - och en del kvinnor - tycker att det täcka könet inte behöver vara så stingsligt.

Jag vet inte hur jag skall beskriva mig själv - jag är den som tycker att Titgate, sättet mannen betedde sig på är förkastligt. Samtidigt som jag är till och med rå i min humor privat. Jag gör mitt bästa för att hålla dessa sidor på rätt lag i mina olika umgängen. Och det är ju en balansgång, även om jag försöker vara så korrekt som möjligt i de flesta sammanhang, så kan det ju hända att jag beter mig väldigt inkorrekt i någon annans öga.

Men, det här med att kvinnan skall stå ut med den välmenta beundran som mannen serverar oss, ofta med en uppbackning av andra män. Nej, säger jag. Nej, tack.

Jag är inte i en situation att jag, mer eller mindre desperat, behöver bli bekräftad av en man (eller kvinna, för den delen) i en illasittande, glansig kostym.

Memory lane, ett minne ur det förflutna. I tiderna då jag blivit utnämnd till producent eller något annat fint (ironi, högt ärade läsare) här på YLE, fick jag en kommentar av en på den tiden framgångsrik (lite ironi här också) manlig programledare. Han undrade vem av mina förmän jag legat med för att få jobbet.

Jag stötte (nej, verkligen inte stöta på som i den rikssvenska meningen) på den samme mannen i hissen här om dagen. Jag kunde inte låta bli att titta på honom, nuförtiden ser han ut att vara rätt trött, anonym och rätt missnöjd. Skulle jag ha låtit mitt ogina jag skina, skulle jag ha frågat honom det som for genom mitt huvud.

Vem lät han bli att ligga med för att det skulle gå så risigt?

onsdag 26 oktober 2011

Den offentliga förnekelsen

Det blåser en pytteliten storm kring Centerns lille, store man, Mauri idag. Mauri har tydligen föreslagit att man kunde "gå bakom skärmen". Och så har man sagt något om brösten på en kvinna och så vidare.

I morse hette det, ur Mauris hörna, att Titgate, det var bara båg, påhitt och dum lögn. Nu, ur samma hörna, hörs det ett vänt "jomenvist, det var nog så det var i alla fall".

Och så här är det för det mesta. Nej. Nej, det stämmer absolut inte, är oftast det första svaret då man i offentligheten skall ställas till svars för sina göromål. Stunden, timmen, veckan därpå, visar det sig att det ibland var just som det föreslogs till en första början. Och så kommer då den "skyldige" framkrypande. Skyldige nu inom citationstecken i och med att man kan bli beskylld för så konstiga och varierande saker i dag.

Min favorit (men en dålig favorit) är typerna som kör (ihjäl andra människor) i fyllan. Först stämmer det inte alls och sedan då det visar sig att det stämmer så är bortförklaringarna (ja, det finns inga riktiga eller bra förklaringar) riktigt dumma. Som att man inte visste att man var full, man trodde att det var okej att halsa en vinare innan man satte sig bakom ratten och att kvällen överraskande blev till morgon.

En annan favorit är "yllätysvauva", men den är lite mer mediafabricerad, så den hör inte hemma här.

Önskas hyra

Önskas hyra: bebis.
Önskad ålder: 4 mån-1 år.
Placeringsort: Nickby, Sibbo.
Hyresavtal för tiden: bebisen returneras då värdfamiljens barn inte längre är allergiskt mot bebisar.

Erbjudes; värdfamiljen står för bebisens kost och logi. Kläder finns och leksaker och trevlig familj ingår. Rök- och husdjursfri. Ja, samtidigt får bebisens föräldrar semester, långa sovmorgnar och lugn och ro.

tisdag 25 oktober 2011

Feedback

Jag får ibland kommentarer om hur jag skriver. Jag blir så glad då någon av er skriver att jag fått er att skratta. Eller gråta också för den delen.

Det är fint med feedback, tack för den!

Får du mycket feedback på din blogg, på ditt sätt att skriva?

En annan fråga, en sak jag funderat på en liten stund här. Nu råkar det sig så att jag känner en och annan typ som fått en eller flere böcker publicerade, och jag har läst en del av dehär böckerna. Och jag tassar lite omkring här nu, och ställer en direkt fråga; vill en författare ha feedback på boken av vanliga, dödliga läsare som jag?

Är det okej att, under ett möte på stan, börja rada upp vad man tycker om boken?

Det här med tassandet, jag kan ju bara ana mig till hur mycket det ligger i en bok, inte bara jobbet, känslorna dessutom. Så, min tröskel för att feedbacka en book är hög. Det känns inte okej att bara kort konstatera att den var bra, eller okej och så var det med den saken. Det känns som om man borde kunna prestera lite mer då man står öga mot öga med författaren.

Jag bara, hur skall man göööra?

Ja, ut med det nu bara!

Jag måste be om ursäkt

...och vanan trogen, gör jag det i offentligheten.

Innan den lille började på dagis, tyckte jag i ärlighetens namn att det här med att alla barn blir akut jättesjuka precis hela tiden på dagis, att det lät lite överdrivet.

Den lille har alltid varit frisk som en nötkärna.

Tills han började på dagis. Den lille klarar sig rätt bra, lite snuva och hosta nu och då, en överraskande febertopp någon gång. MEN! Men, hans föräldrar, de är sjuka för jämnan efter att den lille öppnade kanalerna till smittohärden, aka dagis.

Jag har, utan att överdriva, varit mer eller mindre däckad i två månader nu.

Förlåt. Ni hade rätt, jag hade fel.

Oj, dte blve liet fle

Alltså, vissa morgnar blir det ingenting av det här med att läsa. Jag är mer dyslektisk än vanligt om morgnarna.

Sett och "läst" denna morgon:

Kisimöte ordnas..., det var ett krismöte, naturligtvis.
Pieni Pyllykauppa, det var främst hyllor de ville sälja
Mellanstrejken avbruten, mellanrea jo, men nu var det fråga om strejken inom Metall.

Good.

Nu söker jag en glädjeflicka!

Eller, alternativt en glädjepojke!

Mina nya jobhoods, Borgå, behöver en egen ljusspridare. En Lucia! Anmäl goda typer, info finns här.

Varför jag är så intresserad? Eventuellt kan det landa på att jag och glädjespridaren kan hamna i närkontakt den 13. december. På en trappa i Borgå.

Festligt!

Dagiset ber att, proudly, få presentera, tillskottet i höstkollektionen; springmask 2011.

Det är den hett efterlängtade uppföljaren till lusen 2011, ja.

(Lusen undvek vi. Jag hoppas på samma lycka angående masken. Horrorhistorierna jag hör om ficklampor i rumpan är skrämmande.)

måndag 24 oktober 2011

Den goda människan

Ända sedan den lille flyttade in hos oss har jag varit alldeles till mig, många gånger om, så många gånger har jag fått ta del av mången människas godhet.

Ett exempel, det finns en kvinna, hon bor hundratals kilometer bort, jag känner inte henne, har aldrig träffat henne. Flera gånger om året skickar hon oss paket med mängder av kläder, leksaker och annat som den lille kan tänkas behöva. Och hon gör det blott och enbart för att hon blivit så berörd av vår historia och är så glad över att den lille fått flytta in hos oss.

Jösses, säger jag bara.

In en värld som kan vara så ond, så är det så oerhört stort att stöta på ren, skär godhet som denna.

Tack. Jag kan bara säga det, tack.

Hemmafest

Jag är så pass senior att jag totalt negligerat det faktum att ungdomen vill se foton i bloggen.

Ok.

Följande bilder tog vi då vi hade en vild hemmafest på tumis i fredags. Jag och den lille.




Pimeät bileet, som den finskspråkiga ungdomen skulle säga.

Toppen är nådd!

Nu kan jag, väldigt lycklig, sluta blogga! Jag har trumf på hand och äss i ärmen vad gäller sökord som leder till min blogg!

"äldre kvinna över 60 som vill ha något roligt i nedre regionerna"

Här ser ni, tydlig nisch för senior- och mommobloggande!

Jag har funnit min plats i livet, ja, men tyvärr, du som sökte på just de sökorden, det är lite för tidigt på morgonen för att jag skall komma på ett vettigt svar.

söndag 23 oktober 2011

Jag facksätter mig själv

Man vet att det gått några år och runnit några liter vatten under bron, då det hetaste och farligaste man gjort under veckoslutet, det är att man städat skåpet för ytterkläder och skor.

Ni läste rätt.

Det att jag fått det skåpet städat, det har glatt mig i flera timmar nu. Jag går ut i tamburen och tittar med jämna mellanrum. Oj, så fint det är! Och jag gjorde det helt själv, med egna händer.

Samtidigt kategoriserar jag nätt in mig som nominerad i seniorbloggen. Mommobloggen. Senilbloggen. Vilken kategori som helst för oss +65 år.

Stressen, stressen

Uh. Det är sista dagen att nominera favoritbloggarna för Bloggpriset idag. Jag sliter mitt toviga hår och har mer eller mindre noll koll.

Hjäpl.

Och nominera bör man, annars kan man ju inte tycka att fel bloggar vinner.

Ironi, kära vänner. Ironi! Man kan inte ta för givet att alla folk förstår det, ironi.

lördag 22 oktober 2011

Vilken dag? Vilket väder?

Ni undrar vilka dagar jag brukar hänga på stallet?

Titta ut genom fönstret. Regnar det?

Då svaret är ja, då är det min tur att åka till stallet.

fredag 21 oktober 2011

Inte dänga huvudet i glastaket, kvinna

Lagom efter en solig och harmonisk morgon i det Römanska residenset, tänkte jag ta upp en sak jag stött på några gånger efter nyheten om det nya jobbet för ett par veckor sedan.

Jag har, några gånger, fått förklara hur jag och vi resonerat då jag beslöt mig för att byta jobb. Nytt jobb, nya utmaningar, mycket jobb och långa dagar, det i kombination med den lilla familjen, med ett nav som stavas den lille.

Och det är ju inte så att jag inte funderat. Och övervägt. Och ändå landat på att jag byter. Främst för att jobbet är så oerhört lockande, det känns så otroligt fint att jag får chansen att göra det här.

Men också för att jag vill, ja, det är ju obevisat än så länge, men antingen visa eller åtminstone försöka visa att det går att fortsätta jobba, kanske till och med med mer krävande uppgifter efter att man blivit mamma och varit borta ur arbetslivet en längre tid. Jag vill, genom dethär bytet av jobb, vara en del av det som bidrar till att en förälder inte automatiskt förväntas jobba med lite lättare uppgifter i några år eller för alltid, efter att ett barn anlänt i familjen.

Vis (?) av att ord läses med förstoringsglas då det handlar om jobb, i och med att en del av er vet var jag jobbar nu och också vet var jag kommer att jobba i framtiden, så vill jag bara säga den här saken också här. Jag trivs förträffligt fint på mitt nuvarande jobb, många av mina närmaste vänner finns på jobbet och jag kommer ypperligt väl överrens med chefen. Det nya jobbet, det känns bara så absolut rätt just nu.

På något sätt tror jag att det är många små olika bitar som faller på plats, också i det här fallet. Då allt är så bra som det kan vara, det är väl just då man kan ändra kurs?

Är det den trettonde?

Detta har hänt;

- under natten var jag tvungen att plocka fram mer eller mindre döda kroppsdelar som låg under mig. Ni vet känslan då armar och lemmar domnat bort på ett sätt som gör att de känns som om de borde sitta fast i någon annan?

- den lille propsade, vrålande, på tre pottbesök efter att pyjamasen åkt av (hans egen pyjamas). Allt för att inte behöva sätta på sig riktiga kläder.

- bänt bort en snorsprutgråtande liten från min kropp på dagis. Den lille är allergisk mot barn som är kortare än han. Glädjande nog har två nya, korta, miniatyrmänniskor dykt upp i den lilles dagisgrupp.

Sweet. Och allt det här före klockan åtta.

torsdag 20 oktober 2011

En ente chans

Alltså, det kan ju gå hur som helst, men på något sätt känns det fint att se och höra en nykter Matti Nykänen prata helt vettiga saker på TV (YLE TV2 just nu).

Han må ha hoppat backe som en ja, backgud, han må ha strippat, supit, slagit sina fruar och sjungit väldigt dåligt. Men, ändå, det känns mer än okej att också Matti fått en ente chans. Jag håller en tumme för honom, jag hoppas att det går bra.

Föredettingen kuittar

Den utlovade artikeln (med foton och keikkor på den där make upen jag själv inte orkade fota) på Papper, den hittar du här.

Telefonbarnet

En del av er har kanske hört mig, då jag pratar om den lille, referera till den lille som "telefonbarnet". Alla gånger graviditeter, förlossningar och bevärliga barn diskuteras, brukar jag försöka belysa fenomenet "telefonbarn och dess fördelar".

Nyfiken?

Fördelar med telefonbarn:

- man kan, om man vill, dricka bubbel och äta riktigt gammal ost och riktigt rå fisk också nio månader före barnets ankomst.

- att jämföra; klämma ut en vattenmelon med taggar ur mufflan under en process som räcker 28 timmar eller lyfta luren för att svara i telefon?

- mufflan är intakt också efter telefonsamtalet (om man inte råkar snubbla av iver då man svarar, förstås)

- då telefonbarnet är vackert, snällt och intelligent kan man skryta över barnet så mycket att man nästan spricker. Man kan ju alltid, om man är på det anspråkslösa humöret, säga att man inte ens gjort barnet själv.

- då telefonbarnet är gnälligt, snorigt, dumt eller drabbas av värsta trotspsykosen (ja, det kan ju ingå sådana dagar också, har jag förstått?), kan man alltid humma lite och säga, sådär ut i luften, att det inte beror på generna i alla fall.

Behöver ni mer?

onsdag 19 oktober 2011

Den sura uppstötningen

Det blev alltså på det sättet igår att jag fick svara på några frågor Papper ställde mig igår. Jag svarade på frågorna i egenskap av före detta jurymedlem, i fråga om Bloggpriset 2010.

Och det var under frågestunden som det slog mig, vilket elände som också föregick det som skulle komma att bli årets festlighet.

Peppe skriver också om det idag, vilket trevligt jobb det kan vara att sitta i en jury i Svenskfinland. Hur ogina och fula vi människor helt plötsligt kan bli.

För så blev det - också - i fjol. Det jag trodde skulle vara ett tungt, men roligt jobb, fick helt knasiga inslag. Vi fyra som satt i juryn fick höra att vi var imbecilla, dumma, partiska och jäv(l)iga. Att vi var fullständigt fel personer att sålla i de förslag som lämnats in på de bästa bloggarna.

Det roliga var ju att det var förbryllande få kommentarer som delgavs åtminstone mig direkt. De argaste och mest "kritiska" debatter fördes i bloggar här och där. Jag försökte, tafatt, lägga in ett ord någonstans och till min stora glädje togs mina inlägg bort eller så förklarades diskussioner avslutade om jag deltog. Nåväl, riktigt knasigt blev det ju på själva festen (som var underbar! Alla nominerade och vinnare var både värdiga och fantastiska!) då en del av dessa kritiska personer betedde sig som om det regnat i ett par veckor. De var så där mol tysta om just den här saken, allt annat var glassigt som Mange Schmidt skulle säga.

I riktigt arga stunder (eller irriterade, som Linn skulle säga?) har jag föreslagit att alla dehär kritikerna skulle ha fått ställa upp som jury i år. Så blev det inte, nu bara så att det skall vara klart för alla att jag inget med juryn eller priset har att göra i år! Men, för att alla de som skrek mest skulle ha en möjlighet att se hur lätt det är att ordna ett kalas i Svenskfinland. Hur lätt det är att ha en rumpa vänd åt alla håll samtidigt, då man försöker bidra till att alla skall ha en möjlighet att ens ha lite roligt. Hur svårt det är att faktiskt inte känna en enda person i hela Svenskfinland, bara för att man inte skall kunna anses jävig, partisk eller imbecill - då det skall delas ut pris.

Äh. Som sagt, det här dök upp i och med en intervju igår. Strunt i det, det blir en strålande rolig fest och en massa fina bloggar kommer att lyftas upp och en massa andra bloggar kommer att ligga där de låg, men det är otroligt fint att arrangörerna drar ihop en gala 2.0! Fest!

Hur du vet att du är dålig

Du vet att du är en dålig bloggare då du är sminkad upp till den minsta rynka (sminkad av ett proffs, that is), med lösögonfransar och keikkor och du ändå låter bli att photoboota dig själv för ett foto på bloggen.

Signaturen "kokemusta on", som dessutom blott kan skylla på att jag var alldeles för trött för sådana publiceringar igår.

Så, nu får ni bara tro att det såg bra ut och eventuellt hoppas att något av resultatet bland annat syns i en nätutgåva av Papper i morgon.

Det är nästan som att dö

Det här med att byta jobb, jag tror det går att jämföra med att dö. Inte för att jag dött så många gånger, men, jag har varit på ett par tillställningar som handlat om de redan döda.

Ni vet, efter begravningar så slås man ibland av tanken, varför säger man inte alla de där nätta sakerna om de nu döda människorna, då de lever? Sällan pratar man så vackert om någon som då någon redan ligger i en kruka.

Därför är det så otroligt roligt att byta jobb, det är en av de få chanserna man har som levande, att få lite feedback på hurudan man uppfattas vara som medarbetare och människa. Nu jobbar jag på ett jobb där jag upplever att jag fått feedback också unterwegs, men nu i och med det här bytet av jobb, så har jag fått höra så underbara saker att jag är alldeles varm under tröjan.

En god påminnelse, för mig själv i alla fall, kom ihåg att berömma människor i din närhet så fort det finns ens en tillstymmelse till orsak till det!

måndag 17 oktober 2011

Vi har haft en spännande dag

Vi fick en liten febertopp igår. Idag såg det i något skede ut som om vi hade lite problem med att pinka.

Riktigt festligt och lite knasigt blev det, då vi helt plötsligt bestämde oss för att det är mer än okej att pinka i engångsmuggarna vi hittade här hemma. Så, vi kissade i engångsmuggar och var glada och stolta då det gick så fint, det var riktigt kul att få pinka på ställen som vanligtvis är förbjudna.

Nu lever vi spännande tider. I morgon borde vi få en första analys av vårt första urinprov, är det uringvägsinfektion vi har eller ej?

Håll med om det, att det är lite svårt att hänga med då småbarnsföräldrar, eller än värre, par, börjar prata om precis allt i vi-form? Man bara, vem höll i muggen? Vem är sjuk? Hjälp!?!

fredag 14 oktober 2011

Går allt att recycla?

En del av er har kanske hängt med så länge att ni vet att jag tycker om att återanvända, så gott som allt. Grejer till hemmet, kläder, leksaker och böcker - då jag hittar fina grejer på loppis blir jag glad.

Och ibland lite ställd, som då jag trillade över följande:





Jag är lite osäker nu. Sista uppslaget, det är negerdockan Tippe, lakrits och sotarmurre, det.

Jag tror den pedagogiska boken får ligga i vår bokhylla ett tag, jag inväntar ögonblicket då jag och den lille samtalar om vad man får säga och vad man inte får säga.

Frivillig, förening och talko

Jag vet att jag sagt det tidigare, men jag ger det en omgång till.

Vad är det med folk?

Tänk förening, folk samlas kring en fantastisk hobby. Då det ordnas tillställningar som kräver talkoanda - tyst som på den där berömda fabriken, bortsett från en handfull som alltid är med och donar.

Då det, för en gångs skull, betalas ut understöd och trevliga grejer, då dyker de där upp, som inte deltar i det där jag tidigare nämnde. Också de blir understödda, klart det, det är de gemensamma reglerna som gäller. Vissa understöd delas ut under vissa premisser - samma reger för alla, fortfarande.

Vem surar?

Den som inget gör och ändå får. Men, den vill få utan de regler som gäller för alla andra.

Suck.

Det är nästan så att jag kunde börja sura själv, men jag ids inte.

Tur att det finns en off-knapp

Jag tittade på A-Talk igår, lika äktenskapsrätt för alla diskuterades.

Det är år 2011, och likväl sitter det en persusnubbe i studion och säger att homosexualitet är ett val och att ett äktenskap mellan man och man eller kvinna och kvinna, det går att jämföra med att syskon eller djur också borde få gifta sig.

Äh, det var olidligt att titta på smörjan, men ändå kan man inte tillåta sig att trycka på off-knappen. Man måste titta, bara för att komma ihåg att världen inte är färdig än.

torsdag 13 oktober 2011

Fantastisk service!

Shorty går på världens bästa dagis.

Det pep till i min mobil tidigare idag. Meddelandet bestod av ett fotografi, den lille käckt iförd enbart en handduk över höften samt ett meddelande; "Mamma, jag vill pigga upp din dag! Jag har gjort en gigantisk tvåa i pottan! Hälsningar, Shorty"

Underbart!

Nu är det förkylt

Såhär i förkylningstider, en anekdot.

För några år sedan hade jag en verkligt besvärlig förkylning, det var hosta, snor och ont i halsen och jag vet inte vad.

Som den mommo jag var redan då, beslöt jag mig för den väl beprövade husmorsmetoden "ånga upp dina rör", ni vet koka upp en kastrull vatten, lägg huvudet i (nå nej, inte i, ovanför!) kastrullen, en handduk på härligheten och vips! Vips är du renrensad som bilen på väg ut från servicen.

Tänkt och gjort, fram med kastrullen och handduken och det som kom att vara den fatala kryddan. Jag "råkade" ha en burk med liniment avsett för vältränade kapplöpningshästar i mitt hem och i och med att hästlinimenten ofta har en ganska "fräsch" doft, tyckte jag att det kunde vara en god idé att ha i en droppe eller två.

Make that två matskedar ungefär.

Det doftade salighet (jag kände doften, redan det visade att jag var på väg åt rätt håll!) och jag trädde in under handduken och dök in i ångorna. Och med den mest tilltäppta näsa du kan tänka dig försökte jag inhalera det djupaste jag kunde.

Och jag inhalerade.

Sekunden efter sprutar det snor ur alla kroppsöppningar i de övre regionerna du kan tänka dig. Så, det fungerade. Att ögonen stod i brand, vi pratar öppna lågor här, det var en annan, blind, femma.

Om jag rekommenderar?

Nej, inte egentligen. Eller jo, men blunda för guds skull.

Mamma?

På TV snurrar en reklam som på något sätt hänger ihop med kvinnans possibla problem i de nedre regionerna, tänk inkontinens.

Varje gång den lille ser reklamen (jo, det händer att den lille ser vår TV, också utanför BUU-Klubbstiderna), pekar han på reklamen och konstaterar glatt "mamma!".

*?*

onsdag 12 oktober 2011

I serien "jag förstår inte"

Eller, som Linn kanske skulle säga, saker som irriterar del tusen:


Fel grejer i fel soptunna.

Varför, o, varför lägger man tomflaskor i roskisen? Varför lägger man paff och lådor och sådant i den vanliga roskisen då det finns en låda för det brevid? Hur är det möjligt att folk (alltid då jag är irriterad kallar jag människor för "folk") fortfarande, år 2011, lägger glas i soptunnan?

Varför?

För att människan (folk) är lat och dum och struntar i att rädda världen.

Hitler om min sorti

Hitler kommenterar i följande video också min sorti, min transfer till tidningsvärlden.

Nu skall jag skärpa mig

Förlåt, ni kanske trodde att jag inte överlevde premiärnatten utan den lille? Jag överlevd och sov faktiskt riktigt gott, den biologiska klockan (nej, inte den klockan, den har stannat för länge sedan) väckte mig den tid den lille brukar vakna, men jag somnade glatt om.

Mitt bloggande har varit mer eller mindre uselt den senaste månaden, främst för att jag varit rätt upptagen med processen som ledde till, ja, den där nyheten i fredags. Det visade sig vara pikilite svårt att blogga, dels för att tiden var lite knapp och faktiskt också för att det kändes konstigt att blogga på som om inget var på väg att hända.

Någon dag skall vi tala om processer som kan leda till nya jobb, eller som inte leder till jobb.

Men, det tar vi senare, för det är tusen och saker som blivit hängande i och med att den lilla kapacitet jag har, den har varit upptagen på annat håll.

Så, tre korta franska:

- Sluta slänga mat - allt i sin rätt goda ordning? Hos oss har hösten och det nya livet, det vill säga med tre personer ute i förvärvslivet och enbart ett kvällsätande, satt nya parametrar för hur vi handskas med maten. Det är nu uppenbart att det är mateffektivt då den ena föräldern är hemma med barnet, den föräldern äter rester och på så sätt är svinnet litet. Nu är det tajtare planering som gäller och det går okej. Inte bra, men okej. Vi måste skärpa oss - vi bara väntar på att den nya dagsordningen skall börja gå på rutin (jag undrar hur länge det tar?).

- Löpningen. Inte bra, inte alls bra. Om vi säger såhär; jag kommer att vara tvungen att göra en nystart. Det jag nu lovar, det är att jag skall göa den innan det blir så halt att det är våghalsigt att sätta igång.

- Bloggloppiset, det vi pratade om att ordna till förmån för de svältande i Afrikas horn. Det är inte alls så att jag glömde det, men jag har inte hunnit lägga något i kors för att det skall kunna bli av. Jag ser mer än gärna att det bli av - visst är ni med fortfarande?

Så, det var det som tyngt mitt samvete i en månad, nu är det nya tag!

måndag 10 oktober 2011

Det ryker en oskuld i natt

I natt kommer jag, för första gången sedan den lille anlände, att sova på ett annat ställe än han.

Jo, det är fenomenalt att det är första gången på 1 år och åtta månader det händer - och det är kanske just därför det känns lite svårt.

Så, bli inte rädd om jag plötsligt dyker upp brevid dig i sängen.

Out of office

Jag kommer att vara utlåst ur bloggkontoret mer eller mindre hela dagen. Festyrseln till ära (?) gör jag det jag aldrig vågat göra tidigare, öppnar för en stund för frågor.

Fråga vad du vill och jag svarar!

Så fort jag kommer in på kontoret igen, det vill säga.

Puss! Fridens lilja!

söndag 9 oktober 2011

Det är inte som ni tror

Ja, om det är så att ni trodde att jag, efter fredagens nyhet, bara glidit omkring i högklackat och negligé, sippandes på mitt bubbel.

Nej, det är inte riktigt så.

I stället har jag fått kiss på mig (helt på riktigt), fått ett par runkare på tråden (ja, alltså inte bara dumma typer, utan den fysiska varianten), jagat diesel, ridit dåligt och varit mamma.

Det om den glamouren. Inte för att jag tror att det är glamoröst att vara chefredaktör, men sådär som att festen kunde ha fått både starta och pågå.

Men, alla samtal, meddelanden, sms och glada utrop (också här!), det har gjort att den här lilla förändringen i min arbetsbild verkligen har varit en fest. Jag blir påmind om hur fina människor det finns i mitt liv!

Tack än en gång för alla gratulationer, de värmer.

Nu skall jag packa en dagisväska och en övernattningsväska.

fredag 7 oktober 2011

Ett ödmjukt tack

En liten nyhet i världen, en stor notis i mitt liv.

Min nuvarande arbetsgivare skriver om mitt nya jobb här och min kommande arbetsgivares notis finns här.

Tack för alla gratulationer, ni är fina och bäst!

Helvetet sände dig en fredagmorgon

Den lille är förkyld, så förkyld att han stannade hemma måndag, tisdag och onsdag. Att går till dagis igår, det var som att börja om från början. Gråt (snor, mer snor!) och tandagnisslan.

Kulmen nåddes idag, redan promenaden till dagiset var en utmaning. Väl inne på dagiset, var det en annan liten gosse som också avskydde situationen. Det uttrycktes genom att skrika, gorma och gråta - vilket ledde till att den kortaste representanten i vår familj blev alldeles förtvivlad och det enda han hade att tillägga var ett "eiEieiEi!" - i full gråt (snor! mer snor!).

Och jag gick till bussen. Som var en halvtimme sen. För att det hade skett en olycka, en passagerare hade fått ett sjukdomsanfall.

Uh.

Det kan bara bli bättre nu?

torsdag 6 oktober 2011

Att rippa RIP

Nyheten om Steve Jobs frånfälle pep till i min mobil under morgonnatten.

Läste min FB-feed under bussresan till jobbet och förundras än en gång över alla de kondoleanser mina FB-vänner lägger upp. En del nöjer sig med ett RIP Steve Jobs, andra skriver långa och faktiskt direkta hälsningar till den avlidne.

Det här frapperar mig, var gång en känd människa går ur tiden. Att mina vänner och polare, som i det här fallet knappast var bekanta med äppelmannen, har ett behov av att offentligt skriva av sig. Är det sorg? Är det ett behov av att visa att man vet att mannen i fråga dött?

Steve Jobs var en stor man, en visionär som tydligt lämnat sina spår och han hade säkert haft mycket kvar att ge och göra. Men, som relativt icke-intresserad av teknik, så är jag inte den som idag smeker mina i-apparater mer kärleksfullt. Jojo, det var ett konstaterande i en av uppdateringarna.

Frid över alla själar.

onsdag 5 oktober 2011

Det allra mest förbjudna

Det kan hända att det figurerar ett par byxor sans bakficka i min närhet.

Ingen outfitbild, nej.

Lunchdiskussionen, den om att föda barn

Vi diskuterade förlossningar över lunchen. Jag deltog ivrigt i samtalet, min ringa erfarenhet till trots.

I fråga om mig har vi ju barnfacit på hand, ett telefonbarn senare och livet innehåller så mycket mer än jag någonsin vågade drömma om. Det är därför jag vågar konstatera det följande och känn ingen sorg för mig Göteborg;

Jag skulle ha velat vara gravid i en hel graviditet, jag hade gärna fött barn. Jag skulle ha viljat veta hur det känns.

Vad gör du nuförtiden?

I samkväm med nya eller flyktiga bekanta så är det en frekvent återkommande fråga; vad jobbar du med då?

Oftast får det ju igång diskussionen på något plan, men det blir ju lätt lite praktiska utläggningar och det krävs ett riktigt intresse från alla parters sida för att den diskussionen skall ta en vidare till nya områden.

Därför tycker jag att det är mycket roligare att fråga människor jag möter, vad de skulle göra om de inte jobbade med det de gör just nu. Jag tycker att det är underbart att se hur människor lyser upp, hur de till och med förändras, får något mjukt i kanten då de börjar prata om det som kan vara den egentliga drömmen.

Så, nu är jag nyfiken på dig och er. En enkel fråga; om du inte jobbade med det du jobbar med idag, vad skulle du då vilja jobba med?

Jag har ett "alter ego-arbete", återkommer till det. Först vill jag se var ni finns i era dagdrömmar.

tisdag 4 oktober 2011

Behöverru nya, skräddarsydda kläder?

En snabbis.

Vår hovleverantör, skräddaren Jerry, är i stan (i Helsingfors), han har några lediga tider i morgon. Någon som behöver skjortor, klänningar eller en kostym?

Jerry, hemma från Hong Kong, låter sy upp kläder enligt dina mått och önskemål på några veckor. De kunder jag träffat har, samtliga, varit väldigt nöjda.

Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postbrev om du är intresserad!

Hur tänker ni här?

Jag bläddrade genom den forna hemstadens svenskspråkiga dagstidning, Vasabladet, och ögnade genom födelseannonserna.

Och ser, än en gång, en annons med texten;

"Flaggan i topp, det blev en med snopp!"

Jag bara undrar, hur tänker man här? Om det hade varit en typ av det andra könet man fått, hade man sorgeflaggat då?

Djurens dag, firas den i himmelen?

Vi som fortfarande lever, vi firar djurens dag idag.

Jag hoppas det firas en liknande dag i djurhimmelen. Note to chefen i den samma himmelen;

Batman firar gärna med chips.



Robin tar gärna en länga sej.

Och jag ångrar att jag inte sade något

Bilskrället. Jag var och hämtade eländet igår.

Jag stod vid kassan och väntade på att få betala, kvinnan som jobbade i kassan var upptagen med en annan kund en bit bort.

Plötsligt hör jag en smäll bakom mig, mannen bakom mig i kön blev så frustrerad att han tappade sin pafflåda i golvet. Innan jag hann tycka att det var roligt, började den arge mannen gorma och ha sig. Det var "Kan man få någon jävla service på det här stället, man har väl annat att göra än att stå här och hänga, kom hit och ge mig service, för fan" - på ett ganska aggressivt sätt.

Kvinnan återvände till disken och konstaterade lugnt att hon var upptagen med att ta hand om en annan kunds göromål, att var och en skall få service.

"Du skall inte komma här och påstå att du erbjuder service, du är bara en kassatönt, en infoflicka" fortsatte mannen.

Jag ville bara dö. Och konstaterade, där jag stod först i kön, att han gärna kan gå före mig. Att jag inte vill låta idioter vänta.

Men äh, så jag ångrar att jag inte sade något mer, eller ställde till med en scen, eller våldförde mig på något (nej, jag är en fredens kvinna, jag skulle inte våldföra mig på något). Att jag var en sådan fegis har irriterat mig hela kvällen och nu återkom harmen på morgonen. Jag borde verkligen ha fått ur mig något mer.

måndag 3 oktober 2011

Linn!

Hallå Linn! På vilket torg har du bongat Shorty i sällskap av två kvinnor?

Herredumilde, han är alldeles för ung för sådant. Det får vänta i fyrtio år.

Vi svepte alltså genom Pargas och Åbo i helgen, och de gånger Shorty var ute på vift var det nog tillsammans med en skäggig kvinna (jag) och en mindre skäggig man (min man).

Är vi på väg upp, nordvästlig riktning, hör jag av mig. Det skulle vara kalas att ses!

En husfru frågar:

Handen på hjärtat; hur många av er bäddar på riktigt sängen då ni stiger upp på morgonen?

Undantagstillståndet, förklaringen

Ingredienser; en trasig bildörr, ett barn, ett geografiskt utomsocknes läge samt två förvirrade föräldrar.

Ok. Vi har kommit så långt att vi kör något av ett familjemöte på söndagkväll. Blott för att samordna kalendrar, gå igenom vem som för, vem som hämtar och vilka kvällarna med "överraskningsmoment" är. Vi fick ordning på hela veckan igår och konstaterade att allt fungerar som smort så länge ingen av ingredienserna rör på sig, går sönder eller blir sjukt.

Planen var att jag skulle föra bilen till doktorn, mannen skulle föra barnet till dagis och sen skulle vi på något sätt ta oss genom kollektivtrafikens under fram och tillbaka till och från vårt hem.

Kaikki hyvin, tills jag mitt i natten inser att barnet är sjukt (tack vare fantastiskt effektiv luftkonditionering i ett hotellrum i Åbo). Och att hela logistiken för denna måndag var att riva upp. Att lägga logistik klockan 0600 en måndagmorgon med en feberhet snorspruta (barnet, red. anm.) i sängen, det är ingen hit.

Nåja, hjälp anlände ovan (mellersta Finland, för att vara mer korrekt) och allt är nu frid och fröjd. Snorsprutan sover och bilen är på reparation och jag vet att det är just såhär det också kan vara att hålla igång familjemaskineriet.

Pust och stön.

Ledsen, Kommentatorn, det var inte mer upphetsande än såhär. Jag lovar, jag hittar på något riktigt hett till nästa gång, ja?

Undantagstillstånd

Ja, det råder ett sådant just nu. Jag återkommer.

lördag 1 oktober 2011

Äventyr i väst

Som tidigare konstaterat, drar den Römanska klanen västerut idag, det för att frottera sig med äldre generationer. Trots att det är en alldeles kort tur, blir jag alldeles vimmelkantig av packandet. Ena dagen värmebölja, andra dagen oktoberväder?

I och med att jag är på flygande fot hela dagen, så finns det nu en möjlighet för dig att ställa en fråga eller komma med ett påstående i kommentarsfältet - på det sättet sysselsätter du mig (tack för det!) under vår tripp!