fredag 31 december 2010

Det är lätt att summera det år som gått

Rätt många år på raken kunde jag på nyårsafton lätt lakoniskt konstatera att det varit det värsta året i mitt liv. Rätt många år på raken var jag på vippen att sluta tro på att det en dag (eller ett år) skulle vända.

Därför känns det obeskrivligt fantastiskt att idag kunna säga att år 2010 har varit det bästa året hittills i mitt fullvuxna liv! Tänk att jag kan skriva så, så där bara!

Det hade inte hunnit gå många veckor av det här året före Shorty skrev ett flyttkort och flyttade in hos oss. Under flera månader efter det, ändå långt in i december, var jag övertygad om att det inte kunde bli bättre. Och, en glad överraskning igen, det kunde bli ännu bättre! Julen, som jag för första gången på flere år faktiskt, som jag faktiskt såg fram emot, kom med en klapp bättre än jag någonsin kunnat drömma om. Jag vet inte hur snäll jag var varit för att få ett paket som detta, men, tomten, om du läser det här; tack!

Det känns skönt att kunna summera det här året genom att mer än entusiastiskt kunna konstatera att det varit det bästa i mitt liv!

(Jag hoppas att det här inte är ett salt-i-såren-inlägg för den som har det eländigt eller mindre bra just nu. Jag hoppas, tack vare glädjeinsulin i ådrorna, att det kunde funka som ett "ja, om den där misslyckade medelålderskvinnan lyckades, då kommer jag också att lyckas!")

Gott nytt år!

torsdag 30 december 2010

Sluta slänga mat

Med ett par dagar kvar av det här gamla året, vill jag passa på att påminna oss alla om januariförsöket "sluta slänga mat".

Jag har förberett mig mentalt ända sedan vi kom hem från vårt julfirande. Bland annat med att göra upp regler för spelet. Vad sägs om regeln som lyder; mat du kastar under den här månaden är mat du inte får köpa under den pågående månaden. Det vill säga, slänger jag en avocado för att jag glömt äta upp den, då är det ingen mer avocado den månaden.

På tal om avocadon, den är ju ofta dålig redan då man köper den. Då tycker jag det är okej att slänga. Men, jag skall försöka ta till vara så mycket som möjligt av den, trots att den kanske är lite kantstött.

Sen har vi Shortymaten. Det är stört omöjligt att förutspå hur mycket (läs lite) han kommer att äta. Jag kommer att fortsätta köpa mat åt honom ett eventuellt släng till trots.

Ok? Annat?

Ett dilemma

Jag tänkte inleda morgonen (som i mitt fall inleddes lite efter fyra) med en tankenöt.

Hur agerar du om du, mer eller mindre plötsligt, inser att en bekant (flyktig, men bekant ändå) är rasist?

onsdag 29 december 2010

Fler frågor - och några svar!

Det är så roligt att märka att det finns en del av er som tycker att det här med fosterföräldraskap och fosterbarn är intressant! Det finns stunder då jag är rädd att jag drabbats av tunnelseende, och i sådana stunder försöker jag blogga lite om annat också (HBL-kalendern, jag vet).

Mia ställer några frågor i mitt inlägg med svar på Saras frågor:

Får man fråga lite till?
Ja!

Jag blev nyfiken på hur mycket man som fosterförälder vet om sitt barns bakgrund. Det verkar ju på många sätt som ett system med mer insyn än adoption, speciellt om det (har jag förstått rätt?) i många fall finns en tanke om att barnet ska behålla kontakten med ursprungsfamiljen. Skulle du vilja veta mer eller mindre än du vet om Shorty?
Du har helt rätt, i de flesta fosterbarns fall så får man veta rätt mycket om bakgrunden. De sociala myndigheterna berättar allt de vet om barnet och bakgrunden. I vissa fall innebär det att man får precis hela paletten och i vissa fall vet man nästan ingenting. Det är stor skillnad då man jämför med adoptioner, i synnerhet de internationella - i de fallen vet man ofta väldigt lite. Gällande informationen om Shorty kan jag säga att vi vet mycket och det känns väldigt bra.

Sen undrar jag om inte fosterföräldrar måste vara de mest storsinta varelser som finns, som öppnar sina hem för ett barn som de s.a.s. kan "förlora" igen?
Det är inte så att jag går omkring och känner mig speciellt storsint om dagarna (insert smiley here). Nej, det känns mer som om jag vunnit största vinsten i alla lotterier i hela världen, det känns definitivt inte som om jag gjort en uppoffring eller annat dylikt.
Under föräldrautbildningen gick det upp för mig och oss att det handlar om ett barns väl, och det är det absolut viktigaste - kan man erbjuda ett behövande barn ett hem för en tid eller för alltid, så går det före den känslomässiga risk det innebär för de inblandade fullvuxna.
I vardagen är det sedan inte något man tänker på, det har jag sagt åt de flesta som frågar, att vi levt en helt normal barnfamiljsvardag. Det är klart att tanken funnits där, mest i början, då jag märkte hur stor, stark och snabb kärleken till det lilla barnet skulle komma att vara. Den rädslan var tätt förknippad med att jag under en lång tid vande mig vid att inte ha turen precis vid min sida.

Jag tycker det är jätteintressant att veta mer om något som jag tidigare knappt känt till, och jag är glad att du bloggar om det! Men svara bara om du vill! Det är svårt att veta när man ställer för närgångna eller privata frågor.

Tack! Jag hoppas att svaren - eller mitt bloggande om det här - inte känns för privat. Jag lovade mig själv det under familjeutbildningen, då jag märkte hur lite info det finns om fosterbarn (i synnerhet på svenska) att jag skulle göra mitt allt för att sprida information om jag bara kom så långt att jag visste något. Får man något tycker jag att man skall ge det vidare om det går!

Hbl-kalendern

Sådär, 24 luckor senare.

Not a fat chance.

Nu undrar hur pinsam jag är om jag ändå sparar kalendern till det där datumet då de icke-upphämtade sakerna (HAH! hur skall de kunna hämtas ut då ingen vinner dem? Vad?)lottas ut?

Och om du nu tycker att det här lagt sig på ett ohälsosamt sätt på min hjärna, jo, jag håller med dig.

Hipsterfrisyr

Hej kära du som sökt på hipsterfrisyr och landade här, you has gone badly wrong. Ber om ursäkt för det.

tisdag 28 december 2010

Svar på Saras frågor

I mitt julklappsinlägg ställer Sara några frågor om fosterbarn, hur det fungerar. Väl hemkommen skall jag försöka mig på några svar.

Skulle du kunna förklara det här med fosterbarn?
Jag skall försöka så gott jag kan.

Är fosterbarn alltid sådana barn som av olika anledningar omhändertas av någon myndighet?
Barn som kommit så långt att de placeras i fosterhem, långsiktigt, är alltid omhändertagna av myndighet. Det finns alltså ett beslut på att barnet inte kan bo i det egna hemmet, att de biologiska föräldrarna på grund av en eller annan orsak inte kan ta hand om barnet.

Vad har man rent juridiskt för sorts relation till dem?
Som fosterförälder har man ingen juridisk relation till det placerade barnet. Den roll man som fosterförälder har tagit är ett delegerat ansvar att ta hand om barnet enligt bästa förmåga. Det juridiska ansvaret har den kommun som omhändertagit barnet.

Är barnen på något vis fortfarande knutna till sina biologiska föräldrar så länge de är ens fosterbarn?
Svår fråga att besvara. Jo, önskemålet är att barnet skall kunna ha regelbunden kontakt med sin biologiska släkt. Det ligger i allas intresse, trots att man inte alltid skulle tro det. Men, med tanke på barnet, som eventuellt kan flytta hem till den ursprungliga familjen - eller annars bara vill veta mer om sitt ursprung - är det alltid bra om en kontakt kan bibehållas. Tyvärr lyckas det ju inte i alla fall.

Vad krävs för att man ska gå från fosterförälder till adoptivförälder?
Det varierar också. För det första skall man vilja adoptera barnet, det är inte alls alla fosterföräldrar som vill det. Sen skall det önskemålet gärna falla i god jord hos den biologiska familjen, hos de sociala myndigheterna (både fosterbarnets och -föräldrarnas representanter) samt i rätten. En del pappersarbete och några kontroller och så kan det gå som det gick i vårt fall!

Jag vill ännu understryka att det finns lika många svar på de här frågorna som det finns fosterbarn och föräldrar. Varje fall är sitt eget och det är svårt att ge svar som kunde gälla alla. Men, såhär ser det ut hos oss i alla fall.

söndag 26 december 2010

Tack!

Tack för alla gratulationer! Det känns, förstås, alldeles otroligt bra. Jag är alldeles full av blåmärken, jag går omkring och nyper mig själv, allt för att kolla att det här faktiskt händer på riktigt.

Eli, kiitos mahtavista kannustuksista ja onnitteluista. Tämä tuntuu todella ihmeelliseltä ja mahtavalta!

Jag lovar återkomma så fort som möjligt, då skall jag också besvara de frågor Sara ställer mig!

Fortsatt god jul!

fredag 24 december 2010

Den bästa av jular

Det är en sak jag vill berätta.

En av de absolut lyckligaste tiderna i mitt liv har kommit till sin ände. Min tid som fostermamma är över för denna gång.

Nu inleder jag julfirandet, det nya året och resten av mitt liv, som adoptivmamma.

Ett barn är aldrig ens eget, man får bara låna barnet en liten stund i detta livet. Men, så mycket som ett barn kan vara ens eget, är Shorty nu vår. På riktigt och alltid.

Älskade barn. Min. Vår.

Denna sälla lycka!

En fridfull jul och ett lyckligt nytt år!

onsdag 22 december 2010

Om att säga fel

Linn har skrivit ett till, underbart inlägg om hur hennes son uttalar vissa ord - och jag har bett om tillstånd att få låna sonens ord och uttryck.

Fast, det är farligt det här. Att leka med ord, säga dem fel, fast man vet hur det egentligen skall vara. Farligast av allt är det att leka med namn.

Jag har kallat en viss tenor för Placebo Mingo i så många år att jag inte längre är säker på vad han heter på riktigt.

Flugvikt

Nu gäller det för mig att komma ihåg mitt eget inlägg om att vara en så god mor och människa man bara kan.

Jag vet inte vad det är, men man (dvs. jag i det här fallet) känner sig verkligen inte som den bästa av mödrar då ens barn (Shorty i detta fall) gått ner i vikt sedan det senaste rådgivningsbesöket.

Det gäller 100 gram, han har varit sjuk, han rör på sig som en evighetsmaskin, han växer på längden, inte på bredden, han har alltid varit liten, han är kinkig med maten och så vidare och så vidare.

Ändå är det något som gnager inom mig, all riktig fakta till trots.

Här skall - fortsatt - ätas pepparkakor.

tisdag 21 december 2010

Läsare

Jag blir fortfarande överraskad då jag stöter på personer som läser min blogg. Ja, det är ju inte så att det syns på dem att de läser, men, då människor säger att de läst mina senaste uppdateringar.

Ibland är det verkligen överraskande personer som läser. Ett sådant kap är en singelman på drygt trettio, finskspråkig, bosatt i mellersta Finland, som jobbar på ett elkraftverk om dagarna och nätterna.

Wow.

De direkta kopplingarna är ju inte helt uppenbara, eller är de?

Har du stött på överraskande personer som erkänt att de läser din blogg?

Din lista till jultomten?

För en tid sedan var vi inne på de stora önskemålen, men nu är jag mer intresserad av de små önskemålen.

Jag har under hela mitt fullvuxna liv kommit otroligt lätt undan då det har handlat om julklappar. De flesta jularna har jag tillbringat tillsammans med farmor och farfar och vi kom i ett tidigt skede överrens om att vi skippar julklapparna.

Nu har jag bytt julsällskap kan man säga. För att vara en hygglig prick har jag tagit med mig en klapp eller två, allt för att vara välkommen i huset. Och jo, jag har fått en eller två klappar också.

I år har jag faktiskt ett par saker jag önskar mig i julklapp (jag kan inte skriva det här, folk kan känna sig manade att skaffa dem åt mig då) - och det har inte hänt på länge. Jag hoppas att jag får någon av dem!

Hur är det med er, har ni något ni önskat er i gåva den här julen?

På tal om julklappar, den korte börjar alltid klappa i händerna då man pratar om julklappar. Inte för att han förstår vad julklappar är för något, men för att han vet hur man gör då man klappar. Smart gosse.

måndag 20 december 2010

Fosterbarn på radio

Något av det vi upplevde som svårast under vår föräldrautbildning, vi utbildades av Rädda Barnen, var att det var mer eller mindre omöjligt att få tag i information om fosterbarn och -föräldraskap.

Det vi fick höra och lära oss under utbildningen var något som ofta kunde liknas vid horrorhistorier och vi trodde länge att det måste vara ett elände, för alla inblandade, om ett fosterbarn är med i bilden.

Efter att vi, efter horrorhistorierna och alla om och men, blev en barnfamilj, bestämde jag mig för att vara så öppen som möjligt med vår historia. Jag lovade mig själv att svara på frågor och hjälpa om någon visade ett intresse för att veta hur man blir fosterförälder, hur livet ser ut i en familj med fosterbarn. Jag lovade också mig själv att inte pracka information på sådana som inte är intresserade.

Så, i morgon kommer jag och Shorty att vara på radio. Och inte på vilken radio som helst, utan på X3M. Programmet heter Jouren, vi borde vara med efter tolv och du kan lyssna här.

Uppe med tuppen

...men, den lille tuppen tuppade av igen. Ingen orsak att bli orolig, Shorty tuppade inte av, han somnade om.

Det har inte varit en särdeles lugn natt, en feber på 39 grader är förklaringen.

En gång i natt vaknade jag dock av helt andra orsaker än av den lilles feber. Vi har en wake up-light-lampa (jag tror inte att det skall skrivas sådär, nej) som Shorty tycker om att pilla på. En hit är att ställa in den så att det börjar ljusna vid midnatt. Shortys favoritljud på lampan är fågelkvitter.

Om han själv vaknar till lampan? O, nej.

söndag 19 december 2010

Den finns en första gång för allt

Shorty har bott hos oss i tio månader nu, ganska exakt faktisk.

Jag och vi är så otroligt bortskämda, jag har alltid, sådär chausefritt, slängt ur mig att Shorty alltid är frisk som en nötkärna. Att vi inte ens vet hur han beter sig då han är sjuk.

Nåväl, det finns en första gång för allt. Idag firar (nej, vi firar inte, men ni förstår vad jag menar) vi Shortys första dag som febersjuk.

Eller sjuk och sjuk, han är drygt 38 grader varm. Men jösses, säger jag bara. Att man kan vara orolig över den lilla människokroppen.

Hur gör djur?

Egentligen är jag, just nu, inte så intresserad av hur djur gör, jag är mer intresserad av hur du gör.

Julen är inte bara den stillsamma högtiden, tiden för bekväm samvaro och god mat. Det är också fråga om en av de stressigaste högtiderna (i de fall man inte fått stopp på det), en högtid då överraskande få får göra som de egentligen vill.

Min fråga är; hur firar du jul? Och som en följdfråga på det, är det så du vill fira jul? Om inte, hur skulle du helst av allt fira?

Kuriosa om mig och mitt julfirande genom tiderna: jag har aldrig firat jul med min mamma.

lördag 18 december 2010

Slentrian blir fest

Åh, du måste testa Peppes och Magnus slentrianmiddagsrecept - det är bara så gott!

Och Peppe, om det är så där det smakar hos er då ni inte orkar brainstorma fram nya recept, då vill jag äta hos er i alla dagar!

Städservice sökes

Ja, med hänvisning till det förra inlägget så kan jag bara lugnt konstatera att om du känner någon eller vill rekommendera en firma (eller en person) som utför städjobb, gärna Sibbobaserat, så får du gärna höra av dig till mig.

Hur jobbet sköttes idag?

Ja, att det är smutsigare nu än innan städningen, det måste ju vara en form av bedrift det också?

fredag 17 december 2010

För lat för ett jobb

...och jo, så har jag blivit så däst och lat som hemmamamma att jag inte orkar vaxa golven längre.

För att vara ärlig, de här golven vaxades senast för drygt fyra år sedan, då vi flyttade in, och sedan dess har det varit förbökigt att få det gjort.

Vilken är pointen med detta inlägg? Nå, jag vill bara få en chans att säga att jag släppte mig (nej, inte på det sättet) lite wild and crazy och hyrde in arbetskraft (nej, inte min man) som skall göra det här eländesgörat.

Sweetness.

Lurendrejeri

Inget nytt på HumBugkaLender-fronten, ingen vinst än så länge. Ni då?

torsdag 16 december 2010

En god mor

Som tidigare konstaterat, Peppe bloggar fint om hur lätt det är att vara en god mor. Och hur svårt det är att tycka att man själv är en sådan.

Ibland, för att använda mig av chockeffekten, brukar jag konstatera det sådär i förbifarten, att Shorty inte ens vet vad bröstmjölk är, man kan alltså inte tala om att vi har följt devisen att amma i så många månader som man skall för att man skall anses vara en god mor.

Den ersättning han dricker, den värmer vi inte ens. För han tycker inte om varm ersättning.

Shorty äter färdiglagad mat, på burk. Inte ens den värmde vi till en början. För, han tyckte mest om rumstempererad mat. Nu har Shorty så småningom börjat äta mat tillredd av mig, men, fortfarande tar vi till burken om det är brådis eller om Shorty ätit sämre i någon dag. Nuförtiden värmer vi all mat, det lärde vi oss efter hand.

Vi använder engångsblöjor. Shorty var van med engångsblöjor då han kom och reagerade rätt kraftigt på tygblöjorna (som jag, som ville vara en god mor, ändå hade skaffat). Nu använder vi en salig blandning av tygisar och engångsblöjor.

Shorty äter pepparkakor såhär i juletider. Dels för att det är svårt att förbjuda honom samtidigt som vi fullvuxna plockar i oss, dels för att det ibland känns som om det är huvudsaken att han får någonting i sig.

Annat då? Vi har inte satt stoppare på våra lådor, det är mest vårt golv som lider av det ser det ut som. Shorty får leka med både fjärrkontroller och min telefon. Han leker också med både tv:n och stereon. Ju mer han får göra det, desto mindre intresserar det egentligen.

Allt det här är sådant som jag nog kruxat ett nej för, innan jag hade barn. De bästa mödrarna är väl de blivande mödrarna? Här, på andra sidan, har jag insett att det som ser bäst ut i tanken, det är inte nödvändigtvis det som fungerar bäst enligt barnet.

Som jag skrev i min kommentar på Alfamamman, huvudsaken är att jag, man, vi gör så gott vi kan - det gäller i en massa andra fall också - inte bara då det gäller att vara mamma. Mer än så kan ingen göra.

De gånger vi inte gör så bra som vi hade hoppats på, måste vi komma ihåg att vara snälla med oss själva och framför allt inte spegla oss via någon annan. Med handen på hjärtat - hur ofta är det någon annan egentligen lägger märke till hur vi sköter oss och våra barn? Småbarnsmammor har knappast ens tid med det.

För att återgå till barnet, i det här fallet Shorty. Han verkar trivas och må bra. Så länge han får gladspunk av att bara se mig, så tror jag att jag gör ett helt okej jobb.

Mammaroller

Peppe har skrivit ett viktigt inlägg om mammarollerna på Alfamamman. Läs!

Jag vill också återkomma till ärendet, först skall jag gå på musiklekskola med den lille. Det är väl sådant goda mammor gör?

onsdag 15 december 2010

Han är okej med bägge sidor

Shorty går omkring här hemma, det med min rougeborste i högsta hugg (jo, tro det eller ej, jag har en sådan). Han sminkar nu allt han kommer åt.

Samtidigt zappar han kanal på TV:n, han byter helt sonikt till Hustler TV (nej, vi har inte den kanalen, men till den kanal där den skulle finnas).

Shorty är alltså mer än okej med både sina feminina och maskulina sidor.

Sluta slänga mat!

Alla har säkert läst att vi slänger 2 kilogram mat per person och månad? Jag är osäker på om jag och vi i vår familj kommer upp till den mängden, men, kastar mat det gör vi. Tyvärr.

Minorna i vår familj är en del av maten som Shorty äter, jag har en tendens att göra för mycket gröt åt honom på morgonen. Gällande fullvuxen-mat så blir det ofta jobbiga youghurtslattar kvar i tetraförpackningarna. Och så finns det tusen och en andra saker också som är lätta att åtgärda, det vill säga äta upp.

Så, nu tänkte jag satsa på att inte slänga mat längre. Jag vet att jag borde tänka på det extra mycket nu i jultider, men, i och med att vi kommer att vara borta en hel del tänkte jag välja januari som min första projektmånad.

Är du med på att minimera mängden mat som kastas bort? Är du med på januari som en första månad?

Det här med att vara finlandssvensk

Uppväxt med berättelser av Astrid Lindgren och tv-program som Språka på serbokroatiska (jo, jag vet, jag är gammal), med julsånger och alla andra sånger på svenska så känner jag mig ibland helt ute.

Som till exempel i musiklekskolan tillsammans med Shorty. De finska julsångerna säger mig inte mycket.

Det samma gäller "humorprogram" som sänts på finsk tv, jag har aldrig någon aning om vad det talas om. Och då jag någon gång sett en glimt av "humorprogrammen", så är jag glad att jag inte har en aning.

Jojo, här sitter jag mitt i svenskaste Sibbo och känner mig som en utböling.

tisdag 14 december 2010

Sånger förknippade med minnen

I samband med att Anne bad oss läsare tipsa henne om låtar som kunde vara "årets låt" kom jag att tänka på den här:



Den här låten kommer för alltid att påminna mig om de dagarna då jag fick veta att Shorty fanns, att han var på väg hem till oss och att han sist och slutligen blev ett barn i just vår familj.

Det är säkert inte svårt att gissa att det här är årets låt för mig?

Mumford and Sons är i övrigt också ett fint band, det lönar sig definitivt att lyssna.

Fin kropp

Du som använde sökorden "fin kropp" och hamnade här - förlåt.

måndag 13 december 2010

I väntan på tomten

Alla andra har väntat på Lucia idag. Vi väntar på tomten. Vi har identifierat åtminstone en väg han kan använda.

En blåslagen kvinna

Idag har jag lyckats både med att falla över soffan och med att smälla in mig själv i en glasdörr.

Det sägs att de flesta olyckor inträffar innanför hemmets väggar och jag är ett levande bevis för det idag.

Tungan mitt i mun

Du som läst min blogg ett tag, du vet att jag är en lägerbytare. Tidigare (fast då fick du inte veta det) var jag barnlös, högst ofrivilligt. Nu är jag med barn (ja, alltså jag är inte gravid, men är mamma till ett barn).

Jag upplever själv att jag, nuförtiden, är mer än öppen om vår historia och att jag kommer ihåg att inte bara prata barngrejs då jag träffar vänner - både dem som är föräldrar och dem som inte är det. Det är väldigt svårt att veta hur väl jag lyckas, det sitter väl mer i åhörarens öra.

Det jag grubblar över, ibland, är hur jag för mig i de olika lägren. Som barnlös lärde jag känna en del andra barnlösa personer och nu, som mamma, har jag lärt känna en hel del föräldrar. Alltså personer som är just det, antingen barnlösa eller föräldrar, personer jag annars inte skulle lärt känna.

En del av de personer jag lärde känna som barnlösa, de är fortfarande utan barn. Som barnlös upplevde jag att det var väldigt delat då en ofrivilligt barnlös äntligen fick barn. Delar av mig tjoade och tyckte att just den barnlöse hade "rätt att få barn", samtidigt som det var väldigt ångestfyllt att se att det var någon annan barnlös som fick bli förälder, inte jag.

I de fortfarande barnlösas ögon är jag en av dem som bytt läger. Jag hoppas och tror att de flesta är glada med mig, men, jag vet ju hur det också känns.

Med tanke på dem som fortfarande väntar på att få bli föräldrar kan jag ibland tycka att jag borde lägga ett litet lock på. Inte bara dilla om Barnet med stort B, inte snöa in på bara barnbarnbarn. Jag kan till exempel tycka att jag barnbloggat rätt mycket och kan fundera över hur den barnlösa känner då. Så, då byter jag ämne och bloggar om celluliter.

Än en gång, jag vet inte hur jag lyckas, det sitter bland annat i bloggläsarens öga.

Jag är lite som åsnan mellan snabbmatsluckorna. I de biologiska föräldrarnas ögon (andra barns, inte mina föräldrar) är det fortfarande lite synd om mig, och det är så tappert att ställa upp (sic) som fosterförälder. Samtidigt har jag (eller så är det bara i mitt huvud) i de fortfarande barnlösas ögon lyckats med det mest efterlängtade.

Jo. Det är klart att det är helt fantastiskt att äntligen få vara mamma. Men, jag har inte glömt hur det känns att inte få vara det. Och nej, det är absolut inte synd om mig, det var det kanske tidigare, men absolut inte nu längre. Och det är absolut inte en tapperhet som gjort mig till fostermamma. Det är allt det där som du som förälder kanske också hann önska och känna innan du fick barn, som gjorde också mig till mamma.

Segern är vår

Det blev tredje natten gillt, också den här gången. I natt sov den lille så gott som hela natten. Ett par, tre pitstops, men de var mer av typen "äh, det är natt fortfarande, jag sover vidare".

Hurra.

Med lite mer sömn i ögonen så skall det kanske kunna komma ett vettigt blogginlägg så småningom.

söndag 12 december 2010

Sova hela natten - volume 2.0 - natt två

Den andra natten, den gick inte direkt bättre, men den gick på ett annat sätt.

Den första nattens arga timme, som varade i två timmar, den övergick natt två i många (många) kortare arga pass. Så där så att det känns som om ingen av oss sov över huvudtaget.

Jag försöker dra mig till minnes hur den första rundan av den här skolningen gick, och då var det den tredje natten som det kändes som om det kunde bli ett sovande folk av oss också.

Jag hoppas på samma utveckling den här gången.

Nackdelen med en helkroppsspegel

Ja, vi har alltså ingen stor spegel i vårt hus, som skulle visa hela kroppen från topp till tå.

Det händer ibland att jag saknar just en sådan. Sällan, men det händer.

Nu har det ha-begäret gått om! För alltid, dessutom.

Min annars så sköna spaupplevelse fick sig en riktigt rejäl törn då jag noggrant speglade mig själv i den största spegel jag någonsin sett - naken naturligtvis (jag, inte spegeln) - och det var det värsta jag sett.

Medveten om att celluliter ser än värre ut än vad de brukar i ett grått decemberljus på ett fnasigt, blågrått lår, men tammetusan. Att det såg äckligt ut.

Jag har inte öppnat ögonen sen dess (förnekelse funkar alltid) och drömmen om den stora spegeln, den är all gone.

lördag 11 december 2010

Sova hela natten - volume 2.0

Den första natten var rätt jobbig.

Shorty var vaken mellan 00.00-02.00. Han kunde för sitt liv inte fatta vilket av fnatten jag fått. Jag har inte sett en så sårad gråt på mycket, mycket länge - här kan man lugnt tala om ett utrivet hjärta på en lite ledsen mamma.

Han vaknade ett varv till efter fyra, det gick lite snabbare, men, det var lika ledset.

Vid åtta, då han skulle väckas, då skulle han säkert ha sovit tre, fyra timmar till...

Zzz.

Fördelen med att vara anonym

Jag ser att de svenska (och finska) kvällstidningarna brassar med rubriker angående kronprinsessan Victoria. ÄR HON GRAVID? ÄNTLIGEN GRAVID! NU BLIR DE TRE!

Utan att någon egentligen vet hur det egentligen står till.

Än en gång, det är inte okej att spekulera i / fråga om / kommentera kvinnors sälla eller icke-sälla tillstånd. Inte ens då det gäller en eventuell kronarvinge.

I harmoni med världen

Det börjar bli brådis med att sätta sprätt på julklapparna daterade år 2009.

Det har jag gjort hela den här förmiddagen, jag avnjöt ett presentkort på Helsinki Day Spa (massage, färg i ögonbryn och -fransar) medan alla andra stressade omkring i snöyran.

Där jag låg, med gurkskivor instoppade på utvalda platser, var det svårt att inte känna sig rätt harmonisk. Ni vet, klassiskt plinkplonk i stereon, ljud av måsar, sälar, valar och vad allt de hittat på. Doftljus som gör att man blir alldeles snurrig i huvudet och så alla dehär snälla kvinnorna (jep, det är bara kvinnor) som tar hand om en. Harmoni.

Där jag låg, drabbades jag av en fundering. De som jobbar på spa, deras arbetsgemenskaper, de måste ju vara de mest harmoniska i hela världen? Om det görs listor på god fiilis på jobbet, då måste spa-arbetarna klara sig bra. Visst?

Nå, då jag, iklädd min nya harmoni och ny färg i fransarna klev ut genom dörren så slant det. Där jag låg och tuggade i mig snö och slask med brutna ben (varen icke oroliga, jag överdriver), konstaterade jag att det är så lätt att göra sig av med lite harmoni.

fredag 10 december 2010

Rekommenderade annonser

Då jag publicerar inlägg, så rekommenderar den stora internätjätten några annonser. Den högst prioriterade annonsen, den hjälper mig så fort mitt barn blivit kidnappat.

Så nu vet ni det, då det lilla barnet är kidnappat, kontakta mig. Inte för att jag har barnet, men jag har en adress som hjälper.

Det är inte ni, det är jag

Nu har jag betett mig såhär opålitligt igen, låtit bli att blogga på flera timmar. Förlåt.

Jag har varit upptagen med svärförälderbesök, jullunch på jobbet (!) och träff med flera underbara kolleger och pappersarbete på byn.

Det är en av fördelarna med svärföräldrar på besök, helt plötsligt rör man sig både på stan och på byn utan barn. Jag vet inte hur många gånger jag fick en smärre hjärtattack då jag trodde att jag glömt barnet någonstans.

Nu skall jag gå och läsa de senaste kommentarerna, skriva lite och sedan mentalt förbereda mig för Sova hela natten, volume 2.0.

onsdag 8 december 2010

Helsingfors vs. Nickby

Det är en sak att få rekordmycket snö i Helsingfors. Sen är det en helt annan sak att få rekordmycket snö i Nickby.



Anden i flaskan

Jag råkade se en glimt av ett tv-program (ja, ingen tittar ju egentligen på tv) igår. I programmet utbrast en av deltagarna att alla önskar sig så små saker eller händelser nuförtiden, att ingen vågar tro på stort. Nå, det visade sig att den här kvinnan ville ha ett eget tv-program (hur stort eller litet det är, det får var och en avgöra), men det fick mig att fundera vidare i alla fall.

Jag funderade inte så mycket på om jag ville ha ett eget tv-program eller ej, men, på vad jag skulle önska mig om jag nu skulle vara tvungen att önska något.

Min hetaste och högsta önskan var, i så många år, att jag skulle få bli mamma.

Och nu är jag det.

Så, nu vet jag inte riktigt vad jag skulle önska mig. Om det ens är okej att önska, jag har ju redan fått det jag mest av allt längtade efter.

Du då?

tisdag 7 december 2010

Return of the mac

Jag har lämnat er vind för våg i några timmar. Ber om ursäkt för detta.

Kul, eller egentligen mindre kul, att så många delar mina erfarenheter gällande kalendern! Jag har inte fått napp under de två senaste dagarna, det är inte det som hållit mig borta härifrån.

Det som höll mig borta var den ljusa av favoritsystrarna, syster med man ersatte den uteblivna Berlinresan (tack till det inhemska, välfungerande flygbolaget) med ett besök hos oss i stället. Hur fint som helst. Och än en gång, var gång jag träffar dem, mina systrar, så känns 417 kilometer (fågelvägen) som en väldigt lång sträcka.

Allt är bra, med andra ord. Utom på dagisfronten. Till min stora förtjusning (ni känner ironin?) fick jag höra att dagiset vi köat till i ett halvt år, det delar ut platser till människor som inte ens vill dit. Eller, det är ju inte dagiset som delar ut platserna, men ni förstår vad jag menar.

söndag 5 december 2010

En stilla undran

Tror du att det någonstans existerar någon eller något som någonsin vunnit något på HBL:s julkalender?

Svenska på finska

Stunder i ett tvåspråkigt hem:

Mannen och Shorty är i badrummet, borstar tänderna. Man skall ju försöka få barnet att låta bli att svälja allt för mycket av tandkrämen (hur man nu gör det?) - och just därför kan man höra mannen heja på den korte:

- Spytta, spytta!

Det är så sött att jag dör och har inte hjärta att rätta det lilla felet.

lördag 4 december 2010

How to spot a blog

Det här blir nu lite inside-Blogspot, men ändå. Liknande funktioner finns på de flesta portaler eller vad man nu vill kalla dem.

Ni har säkert märkt att det finns en funktion som heter "Nästa blogg" uppe i balken? Slumpa kallas det på annat håll.

Nåväl, det är en funktion jag aldrig använder, och tänkte nu ge det en chans. Jag klickade på nästa blogg och landade hos Albin & jag - det är en skånemamma som bloggar om sin vardag tillsammans med familjen.

Nu tänkte jag vara så smart att jag går in hos henne, i det senast skrivna inlägget, och berättar vad jag ställt till med. Tänk om det här fungerade så bra att det spred sig som en löpeld bland bloggare, tänk om någon till och med spottade mig på det här sättet?

Ja, tänk om.

fredag 3 december 2010

Dag 05

Dag 05 - din definition av kärlek.

Nå, jo. Det är ju en lätt fråga.

Nu är jag ju lite till åren kommen. Och har lagt (tror jag i alla fall) en del av dehär rosa tankarna kring kärlek på hyllan, sååå himlastormande kräver jag inte att det skall vara hela tiden.

Kärleken till den jag delar mitt liv med, den jag delat mitt liv längst med, ja, definitionen på det har länge varit att man skall alltid kunna komma hem. Ja, inte bara kunna komma hem, man skall vilja komma hem. Och väl hemma skall man kunna vara precis sådan som man är. Oavsett humör eller vigör. Sen är det ett plus om man kan prata om allt och delar största delen av värderingarna.

Kärleken har förstås fått en helt ny dimension i och med den korte som bor under vårt tak. Kärleken till ett barn, den är så jädra skön, så totalt kravlös. Det är fantastiskt.

Min kärlek till mina syskon är en sådan som faktiskt bara blivit större under åren som gått, som liten och barn fattar man ju inte alltid poängen med dem. Oftast är de ju bara i vägen.

Sen är jag en sådan som också känner kärlek för en stor del av mina vänner. Om jag inte kommit ihåg att säga det, så puss på er!

Det viktigaste i all kärlek, det är något min farmor lärt, det är att man är snäll mot varandra. Så sade hon alltid, kom ihåg att vara snälla med varandra!

Against all odds

Hur är det möjligt att kuriren (paket-, inte knark-) alltid knackar på då man står med rumpan bar (oftast barnets rumpa, inte den egna)?

Jag har också insett att det är just då jag skulle behöva den tredje armen, då jag skall underteckna mottagning av leverans, med ett rumpan-bar-barn i famnen.

Taxichauffören om att blogga

Det är något med mig och taxichaufförer. Jag har blivit hotad, två gånger av samma chaufför - under olika bilfärder, med fysiskt våld på grund av min längd, jag har blivit inlåst i bilen på grund av mina åsikter (trots att jag höll med?) och jag har fått otaliga skällor på grund av mitt jobb.

Sådan tur man har.

Nå, det har ju inte blivit bättre eller lättare i och med flytten ut på landet. Har jag otur med chauffören så skall jag ju ändå sitta tillsammans med honom i fyrtiofem minuter.

På väg hem från galan i onsdags, uppstod viss polemik då jag avslöjade från vilken fest jag var på väg hem. Jag ställdes mot väggen (eller sätet) och skulle omedelbart svara på frågan varför människan bloggar?

Uhum.

Jag har ingen aning om varför människan bloggar. Jag vet ju knappt varför jag själv gör det.

En av åsikterna som åkte mellan fram- och baksätet var den att man bloggar för att man vill se hur högt man skulle landa på den darwinska stegen. Att man också bloggar för att man inte vågar visa sina känslor på riktigt.

Uhum.

Nå, ingen fick stryk den här gången. Det är ju alltid något.

torsdag 2 december 2010

Dag 04

Jag skulle egentligen göra dag fyra igår, men festen tog överhanden, så jag återger gårdagen nu, i stället för idag.

Rubriken är nämligen

Dag 04 - vad åt du idag

Käkade lunch, överbliven palak med kikärter. Direkt ur skålen, kylskåpskall (jag vet, det är äckligt, men det är jag också). Sen blev det inget annat än några galatuggisar på kvällen (läs bröd med ost samt tomat och mozzarella, omnom). Och alldeles tillräckligt med bubbel.

Väl hemkommen så hade hustomten gjort makaronilåda. Men, att käka makaronilåda klockan ett på morgonen kändes inte okej.

Dramatik

Den mest dramatiska avslutningen på Bloggalan, det har nog vinnaren Pajkvinnan. Man kan inte annat än beundra människan, hur mycket kan man hinna med på några få timmar?!?

Man kan ha för roligt

Det är sällan jag går på fester (ja, också sådär över huvudtaget) där jag på riktigt tycker att det är lite för många människor jag känner och dessutom vill tala med. Det kryddat med en massa fint pack som jag gärna skulle vilja lära känna.

Det var en sådan kväll i går.

Herre du milde så jag hade roligt igår!

Innan jag fick börja dela ut priser, fick jag byta några ord med Lotta Backlund, jag har faktiskt inte pratat med henne tidigare. Vi jämförde våra barn och berättade barnskämt som man inte kan dra vid sandlådan.

Jag fick dela ut pris i kategorin Årets nykomling, vinnare var Enfant Terrible (typiskt att jag skall stå där och försöka uttala franska ord på scen...) - och jag kan bara konstatera att jag inte kände vinnaren i den här kategorin.

Peppe, min hjältinna. Inte bara kvällens snyggaste dam, samtidigt höll hon också det tuffaste motiveringstalet inför utdelningen av juryns hederspris.

Chitchat med massa ljuvliga typer, Linn - kvällens dubbelsegrare! - och jag skulle just inleda ett samtal då vi avbröts av ceremonier. Maratonmamman och jag stod och hängde i baren och blev avbrutna av folk som påstod sig känna mig sedan 1993 - räknas Fontana-bekanta? Fua och jag jämförde våra sjuka barn (jag tror Fua vann?) och sådant.

Och massor, massor mer hände och inträffade.

Förlåt om jag inte pratade med dig. Jag hann inte. Nästa gång, jag lovar.

Sen är jag stolt som en hårig apa över att jag lyckades tacka nej till erbjudandet om att fortsätta in till stan och svira tillsammans med det glada gänget som landade på Lostaren. Det kändes speciellt bra i morse då den korte gol.

Avrundade genom att storslaget beställa tre stycken taxin (jag hoppas att alla kom till användning?) - och just innan jag steg in i bilen, så träffade jag en ny bekantskap - en liten snigel!

P.S Jag skulle ha velat prata med vinnaren Sassa / Pajkvinnan, men jag vågade inte. Hon är för tuff för mig.

Tvära kast

Bara för några timmar sedan var det gala. konfetti, kindpussar och några drinkar. Nu, musiklekskola.

Tvära kast. Jag får återkomma med rapportering. Min rapport, det lär bli en del sådana idag också av andra festprissar.

onsdag 1 december 2010

Hur bra blir inte det här?

Ni som känner mig, ni vet att jag är en kratta på att sminka mig. Riktigt usel.

Till denna kunskap skall nu tilläggas en näsa som snutits oavbrutet i en vecka samt läppar som får en öken att framstå som fuktig.

Det är bäddat för succé ikväll.

Nervositet

Jag undrar hur nervösa de nominerade i Bloggpriset är just nu?

Själv är jag lite sådär halvpirrig. Dels för att jag inte vet vad jag skall ha på mig, dels för att det är en utmaning att ta sig till civilisationen i galadress (i skrivande stund rumpan bar, i och med att jag inte har något att sätta på mig).

tisdag 30 november 2010

Återvinning

Åh, jag tycker så mycket om cirkulation av bästa sorten.

Här ett hett tips för dig som läser mycket och bara har det shoppingproblemet att bokhyllan inte orkar svälja mer:

Skicka boken vidare - grymt initiativ av Marica!

Dag 03

Dag 03 - Dina föräldrar

Oj, det är en historia så lång att allt bloggutrymme i världen skulle ta slut om jag skrev allt jag ville om mina föräldrar. Så, det blir korta drag i stället.

Jag är ett skilsmässobarn. Mina föräldrar skilde sig så pass tidigt att jag inte kommer ihåg oss som familj. Jag stannade hos mamma, pappa tog en bror och en hund och flyttade några hundra kilometer bort. Närmare än så har vi aldrig bott varandra, min pappa och jag.

Jag vet egentligen inte varför de skilde sig. Historierna var åtminstone två och nu är det så länge sedan att jag inte bryr mig om orsaken längre.

Jag har haft mina duster med båda. Med mamma har jag haft mina vardagsduster och värre duster. Det har gått månader utan att vi pratat med varandra. Det kan fortfarande gå månader, men nu med den skillnaden att jag inte är osams med henne.

Med min pappa har jag haft större och allvarligare duster. Det har gått år utan att jag pratat med honom. Nu kan det gå en månad eller så, men nu pratar vi åtminstone med varandra.

Med risk för att låta som predikanten, det är viktigt att förlåta. Att gå omkring och vara arg eller ledsen, det är man själv som lider mest, längst och tyngst.

Barnet

Adressändring

Härom kvällen fick jag inte sömn i normal ordning (jag brukar somna på tre sekunder) och funderade på hem. Olika hem jag bott i under mitt liv.

Om jag inte räknat helt fel (det kan hända att jag glömt något hus eller slott) så har jag bott i minst 19 olika hem under mitt liv.

Jag är oerhört fascinerad av att det finns människor som bara har ett barndomshem. Än mer fascinerad om just det hemmet fortfarande är det hem man fortfarande besöker då man åker hemhem.

Och nej, jag är inte av nomadsläkt.

måndag 29 november 2010

Note to self

Det lönar sig att ändra termen mouth to mouth till word of mouth i de flesta texter som inte handlar om livräddning.

Antecknat.

Dag 02

Dag 02 - Min första kärlek

Min första kärlek hette Kaitsu. Han bodde i granntrappan i ett höghus på Vasaesplanaden i, ja, Vasa.

Man kan lugnt säga att jag var den mer intresserade och den mer aktiva. Det var alltid jag som fick hitta på saker att göra tillsammans, det var alltid jag som hämtade ut Kaitsu för roliga upptåg.

Jag tror att min frenesi gjorde Kaitsu lite rädd. Det gick så långt att han slutade öppna dörren då jag ringde på. Det var i och för sig inget hinder, en gång klättrade jag upp för brandstegen för att hämta honom. Kaitsu bodde på tredje våningen.

Brandstegsincidenten innebar slutet på vår kärlekshistoria. Min styvfar fick se mig hänga i stegen och resultatet var en hemarrest på två veckor. Det inser ju alla att Kaitsu hann hitta den sanna kärleken innan jag blev utsläppt.

Allt går så snabbt då man är fyra år.

söndag 28 november 2010

En bra dag

Det är alldeles för sällan man, jag, gör det. Konstaterar för mig själv, att det har varit en bra dag idag.

Det har varit en synnerligen bra, fin, dag idag.

Det är inget världsomvälvande som hänt, och det är egentligen det som är det fina. Det räcker mer än väl att Shorty idag lärt sig gå, sådär på riktigt. Han far omkring här i lägenheten och tjoar glada krigstjut då han kommer farande. Det lyser av lycka i hans stora ögon.

Sättet på vilket han tar min hand då han vill att jag skall promenera med honom.

Den slipade och oljade stolen. Kläderna jag färgade som blev hur fina som helst. Korman jag blev bjuden på. Mina nya röda ljusstakar. Knarr under skorna under en kort utevistelse under solen.

Ett barn som skrattar sig till sömns.

Det har varit en synnerligen bra, fin, dag i dag.

Dag 01

Jag tänkte, sporadiskt, börja beta av listan.

Dag 01 - Presentera dig

Micaela Röman. Jag fyllde nyss 40 år - det kändes okej, det kändes inte så mycket alls faktiskt. Jag tror krisen hade varit större om vi inte hade fått barn innan jag blev såhär gammal. Jag är lite typen som tänker "före det och det skall jag ha hunnit med det och det".

Uppvuxen i Vasa, min familj (mamma och underbaraste syskonen med familjer) bor kvar i faggorna än. Det är lite tråkigt att bo så långt ifrån varandra, en del av det sociala nätverket är för långt borta känns det som (ja, att man skall kunna ringa dem och säga "hit med dig, du skall ta hand om mitt barn, nu!").

Jag jobbar på YLE. Är alterneringsledig i ett år, det för att få vara hemma med Shorty! Gick från mitt jobb som kanalchef för X3M, vad som händer då jag återvänder är dolt i mystik just nu, men det är mer än okej.

Shorty är vårt fosterbarn, han är drygt ett år nu. Han kallas Shorty i offentligheten, för fosterbarn skall skyddas och hållas anonyma. Shorty är fantastisk!

Det finns en man till i mitt liv, min man. Jag är gift sedan år 2003.

Jag har två tatueringar, på ställen där solen inte skiner. Jag kan böja mina ben bakom min nacke och är speciellt bra på att dricka genom näsan (fint partytrick, undvik sockerdrinkar). Jag tycker väldigt mycket om hästar, katter och hundar (jag vill ha en bostonterrier mest alla dagar).

Det är jag det.

lördag 27 november 2010

Ett kom-ihåg-inlägg

Hittade den här listan på Peppes blogg:

Dag 01 – Presentera dig
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din defenition av kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblock
Dag 09 – Vad du tror på
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad du har i din väska
Dag 13 – Din vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din bästa födelsedag
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett till ögonblick
Dag 22 – Något som upprör dig
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Vad du strävar efter
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Det ser lite halvroligt ut. Många av sakerna upplever jag att jag redan skriver om, men den första kyssen är ännu orapporterad. Skall sätta tänderna i den här någon dag.

Inte så praktiskt

Ni vet rethostan, som kittlar i halsen så att det känns som om man kommer att kräkas när som helst? Hostan du inte kan hålla tillbaka, utan du går och hackar som en gammal maskin.

Den är inte speciellt praktisk den här hostan, i synnerhet inte då den kombineras med småbarn som skall sova.

fredag 26 november 2010

Fredagsmys

Nå nej. Jag avskyr ordet fredagsmys.

Men, en loppukevennys:



Av rätt naturliga skäl kan jag inte avslöja vem den andra modellen är. Att den gule vill vara anonym, det förstår man ju.

Förlåt. Det är det annalkande svirandet som gör mig underlig.

Ett bättre liv

Nu har också du möjlighet att bli finlandssvensk! Klicka här och du är en av oss!

Den är nog så fin den där kanalen, X3M, så fin.

Otroligt

Jag har fått ett mail av en kvinnna som följt med min och vår historia, med fokus på hur vi blivit en barnfamilj.

I mailet berättar kvinnan att hon, efter att bekantat sig med vårt liv via mina skriverier, har bestämt sig för att försöka få ett fosterbarn. De första avgörande stegen är redan tagna.

Det är så otroligt. Otroligt stort. Och jag önskar henne all lycka på vägen!

torsdag 25 november 2010

Tro det eller ej

Jag skall ut och svira i morgon. Girls night out (eller in egentligen, men så säger man ju inte). Tanken är att vi skall äta gott och dricka vin.

Jag är alldeles uppspelt redan nu.

Ok. Det är verkligen dags för mig att ta mig ut. Det är inte okej att använda ord som svira, girls night out, äta gott och uppspelt.

Fullvuxna människor

Alltså, fullvuxna människor, jag förstår inte rikigt hur vi (de?) fungerar.

Fullständigt kapabla människor känner ett behov av att ordna sig i små kaffekonstellationer (det finska ordet kuppikunta är väldigt beskrivande), den ena kan inte tala med den andra och den tredje tål ingendera.

Och dehär fullvuxna människorna skall fungera tillsammans, de skall få saker att fungera tillsammans. Lite trivsel skulle väl inte heller skada.

Jag befann mig i en situation igår, där jag fick ett meddelande av person A, som ber mig ringa person B, men inte före jag pratat med person C. Så jag kontaktade C, fick det jag behövde och var i kontakt med B och meddelade A att det var fixat.

Vad är det här för sätt? Och varför ställer man (jag!!!) upp på det?

Jag blir så trött.

Innan någon nu ler så att huvudet spricker, så skall jag tillägga att det här inte var en jobbrelaterad incident (jag är ledig, mind you), utan en hobbyrelaterad grej.

Och jag som trodde hobbyn var till för att koppla av i sammanhang man finner njutbara och roliga.

Olika grader av snuva

Jag kan meddela att min snuvighet har nått sådana breddgrader att jag inte längre kan känna på lukten om / då Shorty gjort en tvåa.

Annars mår jag bra.

onsdag 24 november 2010

Om jag skulle vara tvungen

...att leva på en maträtt resten av mitt liv, då skulle det säkert vara på kalla, vegetariska, tortillas.

Inget bildbevis denna gång, det åt jag redan upp.

Lock of love

Jag skrev om kärlekslåset för några dagar sedan.

Och ohoj, Åland! Snart ser ni ert första lås! Erika och hennes man är först ut på den gröna ön!

Grattis - ja, för äktenskapet, inte så mycket för låset - och för att ni är först ut på Åland! Jag hoppas få se en bild då ni låst in er!

(Jo, jag har varit på Åland också. Det är en okej plats på sommaren.).

Den lugna tiden som hemmamamma

Illusionen av att det är lugnt, skönt, fridfullt och tomt i kalendern som hemmamamma. Det måste vara en myt. Det är en myt i mitt hemmamammande i alla fall.

De senaste dagarna, som annars också är lite tungrodda i och med min och Shortys delade förkylning, innehåller helt plötsligt tv-framträdanden (som jag var snäll nog att skicka vidare), jobbsaker (alltså det där riktiga jobbet) och skriverier (både på planeringsstadiet och fastslagna).

Jag hinner inte alls planera utstyrsel för bloggalan som jag märker att alla andra gör. Jag kan lugnt meddela att jag antingen kommer i något jag hittat på loppis eller i något jag ärvt av min svärmor.

tisdag 23 november 2010

Sova hela natten - uppdatering

Ni som varit gröna av avund över vår lyckade sömnskola, ni kan bli normalfärgade nu.

De senaste veckorna har Shorty vaknat så ofta att det känns som om jag sov normalt senast någon gång i oktober. Jag skyller på (och hoppas att väckarklockan själv också gör det) tänder, förkylning och förkovring i vandringens ädla konst.

Zzz.

Fortsättning på fyndandet

I Pargas upphittades följande dyrgrip:



Den på ett loppis jag inte kommer ihåg namnet på.

Halaren, som i verkligheten är knallgul, påminner mig om att det faktiskt pärtar att jag är så kass på handarbete. Alltså inte bara kass, jag får knappt ihop en halsduk.

Det finns två världsliga kunskaper jag verkligen önskar att jag innehade. Jag skulle vilja vara handarbetshändig och så skulle jag vilja kunna sjunga.

Torrschampo

Jag har aldrig förstått mig på ens tanken på torrschampo. Varför skall man tvätta håret och strunta i resten av kroppen? Och blir håret ens rent?

Nu förstår jag.

Torrschampo är säkert tänkt att användas av småbarnsföräldrar som har lite svårt att klämma in ett duschbesök?

måndag 22 november 2010

Åbo var inte bara dåligt

...eller så har jag blivit en mommo. Jag har fått både julsjukan och dille på röda ljusstakar.


Dessa dyrgripar hittade jag på ett loppis med det oerhört tragiska namnet Manhattan Kirpputori.

Att komma i tid

Det finns tre sorters människor. De som kommer i tid till inbokade grejer, de som är kroniskt försenade och de som är kroniskt tidiga till möten, träffar och sånt.

Jag hör till den sista kategorin. Överraskande nog så har jag fortsatt höra till den kategorin också sedan jag fick barn.

Att, som representant för kategori tre, boka träff med den mittersta kategorin, det är en pärs. Eller, själva bokandet är ju inte en pärs, men att sitta och vänta är det.

How is you?

Bara för mammor och pappor del 2

Fua skrev ett fint inlägg som bara passar mammor och pappor.

Jag har en fortsättning på det; i denna arla morgonstund har jag redan hunnit fånga en barnspya. Med blotta handen.

God morgon.

söndag 21 november 2010

Hur något kiva blir rätt dåligt

Vi har varit på weekendtripp till Pargas och Åbo. Det var tänkt att vara en lagom lugn helg, lite hängande med farföräldrar och lite häng på hotell.

Jo, jag säger då det.

För det första var Shorty den mest förkylda lilla människa man kunde hitta då vi packade in oss i bilen (som fortfarande alltså kan värmas upp, inifrån!).

I Pargas hittade vi en farmor, mycket stökigt på vinden, som vanligt. Men, farfar var försvunnen! Efter några besök här och där och några svettiga telefonsamtal hittade vi farfar i Åbo. På sjukhus.

Efter att ha hittat och besökt farfar, som också har rätt stökigt på vinden, drog vi iväg till hotellet för en lugn kväll och natt. Hah! Shorty sov max 15 minuter i sträck och jag vakade tillsammans med honom hela natten.

Hotellfrukost, som egentligen är det bästa, den kan också sabbas. Den sabbades av de andra muntra morgonmänniskorna. Då man, i lugn, luthersk takt, försöker plocka åt sig lite mat, så kommer de farande. Och gräver mat ur lådor som finns just där du står. Du får lite armbågar i sidan och träffas av en smörkniv som någon bara sådär råkar kasta ifrån sig lite slarvigt.

Tack och lov låg vårt rum ovanför restaurangen, så tack vare doften av kebab så behövde vi inte gå hungriga.

Så fin blev vår lugna tripp till Pargas och Åbo.

Men, det finns en riktig blänkare. Shorty fick till sin och vår stora förtjusning upp minibaren på rummet, då han fick upp dörren och såg alla miniatyrsprit- och vinflaskor utbrast han i ett mycket glatt; tsssisch!

fredag 19 november 2010

Det hände en sak



Riktigt såhär illa var det inte.

Men, ni vet, kupévärmaren? Då man backar tillräckligt envist, med sladden fortfarande kopplad till eluttaget, då går den också av. Jag har testat detta idag. Så, käre vackrare hälft, om du tycker sladden ser lite ny och konstigt ut, så är det här orsaken.

Yours truly.

Ett par julklappstips

Rätt billiga dessutom:


Min underbara syster Johanna delar med sig av tips inför julen. Ja, alltså Johanna är varken annonsör eller kvinnan på bilden, Johanna har hittat annonsen.

Kärlekslås

Jag läser i dagens HBL att kärlekslås har börjat dyka upp här och var i Helsingfors. Byggnadskontoret har fattat ett beslut om att låsen skall få hänga kvar (tur är väl det, hur kul är det att vara Byggnadskontoret och vara orsak till alla skilsmässor?).

Grejen är alltså den, då man gift sig (eller bara bestämt sig för att vara ihop), skall man fästa ett lås på en bro över ett vattendrag. Sen fipplar man iväg nyckeln i vattnet och sen är man tvungen att vara tillsammans i alla dagar. Den som inte vill vara med längre måste nämligen dyka i havet och hämta upp nyckeln och låsa upp låset och göra slut.


Fotot lånat av henriklundgren.wordpress.com.

Först var det de vita fredsduvorna, nu är det kärlekslåsen. Jag kan bara säga att jag är i blåsten, jag har inte fattat att nyttja varken vita fåglar eller att låsa låsen.

torsdag 18 november 2010

Så konstigt det kan bli

Jag insåg just att jag, utan att blinka, använder samma salva på mina läppar, som jag ibland smörjer Shortys rumpa med.

(För att inte bli stämplad som en som skriver korta, oseriösa inlägg, känner jag mig tvungen att fortsätta skriva.)

Det där med salvan, det är något som jag inte hade trott skulle hända sådärbara. Listan på saker som händer sådärbara såhär mitt uppe i ett liv hemma med litet barn, den kan göras hur lång som helst.

Jag äter ofta Shortys matrester. Det är ju inte bra att kasta bort mat, och det är ju ändå jag som gjort den och den är bara jobbigt att koka någon egen mat i stället. Det är väl ganska okej, men, då jag också stoppar i mig russin som Shorty ratat (via hans mun) och kex som redan landat på golvet (också via hans mun), så är jag osäker på om det är på fel sida om okej?

Jag pillar gigantiska snorkråkor ur Shortys näsa. Nu dör någon säkert, men det kan hända att jag ibland råkar torka av snorkråkan på min byxa (nåja, nu kommer alla att stirra på mina byxor då jag går ut. Om jag går ut.).

Bajs och blöjor har jag aldrig haft några problem med, så inga saftiga utläggningar (ja, den här gången) om det ämnet.

Nåja. Seriöst blev det inte, men det blev långt. Har du ett intresse av ofrivillig barnlöshet eller annat glättigt, fråga bara, så kanske jag far igång.

onsdag 17 november 2010

Haistakaa kaikki kukkanen

Ni kommer ihåg novemberkaktusen, blomman jag lärt kalenderåret. Den måste gå på steroider, den har gjort en dubbelblomma:


Äh, vad vet jag, blommorna kanske skall se ut så där?

På tal om rubriken, vissa saker sägs så mycket bättre på finska.

tisdag 16 november 2010

Fi-fi-fi-finlandssvensk

Å ena sidan är det tvångssvenskan, å andra sidan är det domänförlusterna. Det handlar om rätten att bruka sitt språk och leva sin kultur. Det handlar om en liten grupp som känner sig hotad. Det är väl de stora frågorna, i vissa fall har vi gastat på vargen av helt konkreta skäl och ibland står vi och skriker i onödan - det skulle vara i de små frågorna då.

Ofta är det "finnen" som gör oss upprörda. Finnen tycker att vi kostar för mycket, finnen blir arg för att vi tar för mycket plats. Men, minst lika ofta tycker jag (ja, det är min blogg, jag har rätt att tycka här) att det är vi finlandssvenskar själva som biter oss i baken.

Jo, det är klart att den lilla snålblåst som drar kring de nominerade i bloggprisutdelningen också drar in över Nickby, helt isolerad i min bubbla lever jag inte här. Kaj skriver redan så vettigt om vårt sätt att gå till väga då vi funderade i de olika kategorierna, så jag skriver bara under det inlägget och säger väl skrivet!

Det enda jag, i det här skedet, vill skriva om främst de kritiska tankar som förs fram i den här frågan, är att det här är ett typiskt fenomen för en liten minoritet. Innan någon har tagit ett initiativ i en fråga, vilken fråga som helst, så går en stor del av minoriteten omkring och tycker och hoppas att någon skall göra något. Sen kommer en dag, då en eller flera tar tag i saken och gör något. Och, då det är gjort, är det sen roligt eller mindre roligt, så är en del av dem som tyckte att något borde göras av den åsikten att det gjordes fel.

Innan någon hinner kommentera i stil med att jaha, du står inte ut med kritiken, så skall jag säga det, jag tycker att diskussion alltid är välkommet. Både de arga rösterna och de glada utropen väger lika mycket. I många frågor, i synnerhet i de som handlar om smak och tyckande, landar man aldrig på ett rätt beslut. En klisché, men ändå, smaken är som baken och alla de som höjer rösten (glad eller arg) har någon eller några orsaker till sin åsikt. Och, än en gång - alla åsikter är värdefulla. Jag hoppas och tror, i det fall till exempel jag eller någon annan i juryn utsätts för kritik, att den som är kritisk också är ärlig gällande det egna motivet. Jag lovar att svara så ärligt jag kan.

Jag behöver inte elda upp mig. Jag är en enkel flicka från landet som lever fina dagar som hemmamamma. Jag extraknäckte som jurymedlem för att jag tycker att initiativet var och är viktigt. Jag tycker att det är viktigt att vi finlandssvenskar och andra vi välkomnar i våra liv, att vi hejar på varandra och vågar peka på för oss också helt okända människor och säga du, du är bra på det du gör, jag tycker om dig. Jag tycker att det är viktigt att viktigt att just vi, som befinner oss i minoritet, att vi pushar varandra. Annars blir vi lätt och snurra i den nedåtgående spiralen, där det enda sättet att klara sig är att trampa på någon annan.

För att ytterligare låna Kaj lite grann, jag håller med honom. Under de senaste månaderna har jag fått läsa och bekanta mig med helt obekanta, fina, fantastiska människor. Människor jag aldrig hade stött på om det inte varit för utdelning av detta pris. Det känns som om mitt Svenskfinland och min bloggsfär blivit så mycket större och rikare. Det gläder mig att en del av de nominerade är glada över nomineringen och för min egen del kan jag bara säga att det gott kunde ha funnits ytterligare kategorier - om inte annat så för att det fanns så många fina bloggskribenter också utanför den skara som nu är först ut att få firas.

Vet egentligen inte hur jag skall avrunda. Det här är bara några tankar av en simpel jurymedlem från Nickby.

måndag 15 november 2010

I den riktiga, viktiga världen

Det blåser. Man kunde nästan säga att det stormar.

I den riktiga, viktiga, världen är det lugnt.



I den riktiga världen har vi firat den allra första farsdagen. Lika mycket som jag gläder mig över Shorty har byggt sitt bo hos just oss, lika lycklig som jag är för att jag får vara Shortys mamma, minst lika mycket känner jag säll salighet över att min man får vara pappa. Han är bra på det.

Farsdagen lade ett skönt dis över det faktum att jag nu är fyrtio år gammal. Det jämna årtalet firades under samma ståhej och det kändes fint att dricka champagne och titta på livet, mitt liv. Jag är glad att jag har ett och att det är just mitt.

Kärlek, bästa vänner. Och frid. Kärlek och frid kan man sällan få för mycket av.

Bloggpriset 2010

Idag kungjordes de nominerade, samtliga aktuella för Bloggpriset 2010 hittar du här.

lördag 13 november 2010

Meni ihan som på Strömsö

Lördagsrapport, jag har sysselsatt mig enligt följande:

Gjort ett modellarbete (skratta bara).
Reparerat en ödla som läckte.
Sytt i ett par jeans.
Bundit en bok.
Paketerat några presenter.

Allt gick smort, som på Strömsö.

Och sen till det allra viktigaste, jo, det har skett en bajsleverans här i Nickby!

I väntans tider...

Nåväl, efter Fuas och Johannas eminenta Levolac-tips, har den lille mannen nu inmundigat ämnet via sin morgonmjölk.

Jag undrar om jag borde berätta för honom, Shorty, att han nu går på laxativer? För att det, ämnet, skall ha önskad effekt. Än så länge är det filttoffelfabrikljud som hörs i blöjan.

fredag 12 november 2010

Shit does not happen

Varning 1: Barninlägg.
Varning 2: Bajsrelaterat.

Kom inte och säg att jag inte varnade er.

Bajsrelaterad fråga; hur frammana själva slaggprodukten? Plommon är testat, utan önskat resultat.


Den korte mannen på fotografiet har väldigt mycket med det här inlägget att göra.

torsdag 11 november 2010

Spännande tider i Nickby

Jag går i väntans tider.

Blomman här under (jag tror det är en kaktus?) fick jag för ett år sedan. I och med att jag inte är någon trädgårdsmästare, brukar jag oftast ha livet ur precis alla mina växter.

Därför är jag så otroligt glad (och överraskad) över att den här envisa jäkeln nu tydligen tänker blomma!

Det är olidligt spännande att vänta på att blommorna skall slå ut!

(Är jag en mommo, är jag?)


Och jo, nästa inlägg kommer att handla om att jag sitter och tittar på då målfärg torkar.

onsdag 10 november 2010

Barn på tv

På söndag, fars dag, kör FST5 säsongsstart på programmet Farsor. Ett program, som precis som namnet säger, kommer att handla om papporna. Pappor till barn.

Jag ser faktiskt fram emot programmet, jag kommer att titta på det.

Ännu för ett år sedan, ungefär den här tiden på året, hade jag väldigt svårt med tv-program som handlade om barn. Jag hade till och med svårt med reklamsnuttar som innehöll barn. Jag kunde inte alla gånger läsa artiklar om barn. Det var tungt att stå ut med mors dagar och fars dagar och det var tungt med barn så där över huvudtaget.

Och nu, nu är det helt plötsligt på ett helt annat sätt. Tänk så livet kan ändra. Tänk att just mitt och vårt liv förändrades på detta sättet.

Ändå, mitt i all fortsatt glädjeyra, så går en tanke eller två, till familjer som fortfarande väntar på att få vara med och fira. Håll ut. Det blir bättre. Det kan till och med bli riktigt bra.

tisdag 9 november 2010

Titta vad jag hittade

Fick ett mail med följande länk:



Jag vet att det osar lite "tant förevisar hur hennes ungdom såg ut", men jag kan inte låta bli. Om inte annat så för att Joakim Berg är finast och Kent är fortfarande världens bästa orkester.

Peppar om bloggalan

Sofias grej om Bloggalan hittar du här.

Jag känner inte riktigt igen att jag skulle sagt att jag tycker att kategorierna borde breddas med tanke på nästa år. I synnerhet inte som jag inte har med saken att göra. Men, jag pratar nu så mycket att det är svårt att hålla ordning på vad jag egentligen säger.

De nostalgiska 70-talisterna

Anu Silfverberg har skrivit en intressant kolumn i det senaste numret av Nyt-liite (som i övrigt är en ganska usel blaska nuförtiden).

Anu skriver om den på sjuttiotalet födda nostalgiska retroivraren. Anu är av den åsikten att typen hon beskriver, det är en människa som försöker återskapa sin barndom, fast lite bättre.

Jag är väl en nostalgiker, om man läser hur Anu beskriver oss. Jag är född på sjuttiotalet, jag klär mig son i kläder som ser ut som mitt sjuttiotal (om de inte är sjuttiotal, så är de nyproducerade kläderna replikor)och mitt hem är inrett i en salig blanding av allt från femtiotalet och framåt i tiden. Jag rör ibland ihop typiska sjuttiotalsrätter och låter helst bli att shoppa nytt om det är möjligt.

Men, jag är osäker på om jag försöker återskapa min barndom, den var inte alltid mycket att ha, så en bättre barndom, det skulle vara alternativet då. En sak som definitivt kan påverka, det är att inget ur min barndom finns sparat. Inte kläder, inte leksaker, ingenting. Så, jag är kanske som en skata som försöker samla ihop det som kunde ha varit mitt?

Till saken hör att jag tycker att möblerna förr var mycket finare, det är den främsta orsaken till att hemmet ser ut som det gör. Sen råkar jag tycka väldigt mycket om orange, grönt och brunt och det är något som går igen också i mina klädval.

Att det här är ett rätt ekologiskt sätt att inreda och klä sig, det är klart att det också påverkar.

Men, om du är sjuttiotalist så kan det löna sig att läsa Anus kolumn - du kan ju alltid kolla om du känner igen dig.

måndag 8 november 2010

Hur gör du?

En, eller många egentligen, fråga om hur du bloggar.

Sätter du dig bara ner och ser vad som komma skall? Eller vet du då du öppnar bloggen vad du skall skriva om? Har du idéer på lager? Om du har idéer på lager, hur bär du dig åt för att komma ihåg dem?

Nyfiken i en strut. Det är jag det.

söndag 7 november 2010

Fulblogg 2

Jag tänkte förgylla helgdagen med fulblogg nummer 2.

Såhär vackert blev det vid Etna:



Ni kan bara ana hur lätt det är att hitta ett representativt foto på mig. SofiaPeppar behöver ett foto på mig tills i morgon. Det är stört omöjligt att hitta ett. Jag kanske tar Etna-fotot.

Edit. Jag är medveten om nyansen av bildtautologi så länge det här inlägget ligger högst upp. Det fixar sig den naturliga vägen.

Edit. Det fixade sig.

En snabbis

Det bästa med överraskningsgäster, det är att man (läs jag) än en gång bevisar det för sig själv; att städa, det går hur snabbt som helst.

lördag 6 november 2010

Jobb

Det är väl ingen som sitter och funderar på jobb såhär sent en lördagkväll? I synnerhet inte vi hemmamammor?

Nå jo. Jag har fått lov att tänka en del på jobb de senaste veckorna och dagarna. Främst för att frågorna kring jobbet har varit många, det har varit roligt att märka att många kolleger bara velat kolla om jag har någon koll, alltså på ett vänligt sätt, och nu också för att en del utnämningar gjorts på jobbet - gratulationerna har åkt som glada pilar på bla. Facebook.

Och ja, jo och nej. Jag tänker på jobbet och jag låter bli att tänka på jobbet. Det är roligt att vara lite uppdaterad och samtidigt är det lätt att koppla bort tankarna (jag har en tanke- och känslomagnet här hemma).

Och, i synnerhet då jag får frågor i stil med "vad skall du göra i framtiden?" och "är du orolig?", så känns det bra, att med innerlig ärlighet kunna säga att jag tar det sen. Just nu är jag hemma med Shorty, jag stortrivs med varje stund och har ingen orsak att låta arbetstankar vara det som håller oss sällskap om dagarna.

Inte då det är öra-öga-mun-leken som får oss att kikna av skratt. Då det är så oerhört roligt att lära sig gå. Då det är så stort att lära sig äta själv. Inte då det är en skvatt glad-galen Shorty som välkomnar mig hem efter en eller två timmars frånvaro.

Jag hinner med det andra. Det ordnar sig. Det ordnar sig alltid på något vis.

Nu är det Shorty. Insert heart here.

fredag 5 november 2010

Barnskydd

Ett infotillfälle hölls igår om barnskyddet i vårt land. På nyheterna kunde jag höra att tio procent av barnen i Finland på något sätt är fall som är behov av skydd, antingen innanför eller utanför den egna familjen. Tio procent är mycket. Fasansfullt mycket.

Det är siffror (eller barn är det ju, inte siffror) som väcker motstridiga känslor i mig. Varje barn är ett barn för mycket i fråga om det här, men samtidigt är det just den här siffran som gör att vi befinner oss i den för oss väldigt lyckliga situationen.

Fina Hanna har också skrivit om det här i dagens HBL och också i hennes artikel konstateras att det är brist på fosterföräldrar, att fosterbarnen står i kö.

Jag kanske har drabbats av tunnelseende, men i fråga om just fosterbarn, vill jag hävda att det skulle underlätta om rättigheterna i fråga om tex. frånvaro från arbetet skulle vara lika som då det gäller biologiska eller adopterade barn. Det är inte lätt att helt plötsligt få ett år (minimikravet som ställs på fosterföräldrarna) ledigt från jobbet - det kräver en mycket förstående arbetsgivare. I synnerhet som fosterbarnet kan anlända med verkligt kort varsel.

Jag tycker att den öppna adoptionen är ett ypperligt förslag (inte alls ett nytt sådant, möjligheten har existerat hela tiden). Men, just i fråga om omhändertagna barn (som eventuellt placeras i fosterhem) är det inte så väldigt ofta förekommande att alla parter ens vill diskutera adoption. Eller diskutera över huvudtaget.

Nåväl. Jag är i alla fall glad att fosterbarn och -föräldrar får utrymme i offentligheten. Då när vi valde vår väg för att få barn tyckte jag att det var svårt att finna information om just fosterbarn och hur det är att vara fosterförälder.

Vett och etikett

Såhär på fredag sitter Shorty förstrött och bläddrar i alkoholmonopolets utgåva.

torsdag 4 november 2010

Fulblogg 1

Ni kanske trodde att jag fått kalla fötter under natten? Att jag sitter här och försöker hitta snygga bilder på mig själv?

Så är inte fallet, de foton där jag ser ut som jag gör (det fagra resultatet här under) är bara så många att det tar sin tid.


Fotot taget av min underbara systerdotter Jenna. Hon är säkert stolt över att se sin gudmor stoltsera på bild och allt.

onsdag 3 november 2010

Fulblogg

Och sedan tar vi ett glatt skutt till den andra sidan.

Jag drabbas ofta av slaganfallsavund då jag glider omkring på andras bloggar. Hur kan alla vara så snygga hela tiden? Och ha så fina fotografier att presentera?

I morgon lovar jag att lägga upp riktigt fina foton på mig själv. Om inte annat, så bara för att torsdagar är halvtråkiga dagar.

Det blir riktigt fult. Fulblogg, jag lovar.

Sov gott, om ni vågar.

Dagisdans, en fortsättning

Ja, här i Nickby är de åtminstone positivt inställda till svenskan, och det är ju glädjande.

Vår önskan är att Shorty skall få gå i ett finskt dagis. Orsakerna är många. Vi är en tvåspråkig familj och Shorty lär sig svenska som första språk i och med att det är jag som är hemma. Det finns två finska dagisar på vårt sjukhusområde och Shortys sandlådekompisar är finska.

Nåväl, i diskussionen med den finskspråkiga koordinatören så dök det rätt fort upp, på förslag av damen i telefon. Att Shorty ju precis lika väl kunde gå i ett av de svenska dagisarna nere på byn. Inte för att det finns plats på de dagisarna heller, men, det var väl ett förslag jag ändå kunde nappa på?

Det är klart jag skulle ha kunnat. Inget är svartvitt då det gäller barnet.

Men, det är lagom knäppt. Då man försöker tänka utgående från barnet och hans bästa (ja, jag tror bestämt att det är det jag gör) - så då drar man fram det frestande svenska kortet, att duger inte svenskan nu då?

Jag tror att det kommer att vara bra för Shorty att få en finsk period just under dagisperioden. Vi får se vad vi gör med skolan sedan, om den blir finsk eller svensk. Jag tror att det är bra att Shorty får gå i dagis med typer som han känner sedan tidigare. Jag tror att det skulle kännas bra för oss att någon kan hämta honom (det är alltid någon hemma på det här området) om något skulle hända, det tar ändå en trekvart att komma hit från stan.

Och, allt det här skulle gå att fixa om Shorty kom in på ett av de två, finska, dagisarna på vårt område.

Men, vid samtalets slut så hade vi landat på att jag är god och tar emot den plats som åt oss utpekas eller så blir vi utan.

Än en gång, det är månader kvar innan det är aktuellt med ett dagisgående, men, det är intressant att se hur lite ens eget försök att använda det sunda bondförnuftet (ja, jag tror att det är det jag använder?) väger.

En sjöman älskar havets våg

Vi inleder dagen med en gåta.

Vet ni vad vi (Shorty & co) har gemensamt med dagens sjömän (nåja, tänk mer de som jobbar på Sverigebåtarna)?

Jo, vi går också enligt vecka-vecka-systemet.

En vecka frisk, en vecka förkyld, en vecka frisk, en vecka förkyld.

Nu är det förkylt.

tisdag 2 november 2010

Nu är jag småbarnsmor

Det finns en del saker som gör att jag känner mig som småbarnsmamma, sådär på riktigt. Det är klart att det är något jag är mest hela tiden, mamma, men, ibland inträffar det grejer som gör att jag drabbas av ett "tänk att det här händer mig-moment".

Ofta är dehär sakerna sådana som tidigare bara drabbade andra, som andra fick njuta eller lida av.

Nu har en av dehär sakerna hänt mig och oss! Jag fick ett samtal av en kvinna som disponerar dagisplatserna här i Nickby. Och, hör och häpna, Shorty ryms inte in på något av de dagisar som vi önskat!

Jag är småbarnsmamma, på riktigt!

Kan vi komma överrens om en sak?

Under ett tiotal år fick jag frågan ställd ett hundratal gånger, i olika skepnader.

När skall ni ha barn? Är det en bulle i ugnen? Hur många barn skall ni skaffa? Väntar ni smått? Det är nog dags snart, du blir ju inte yngre!

Okej. Jag tyckte att det var tungt, jävligt och asigt.

Okej, jag är ju inte kronprinsessan Victoria precis, men, det här delar jag med henne (och så många andra). Med den skillnaden att jag bara hade släkten, bekanta, några arbetsplatsbekanta och till och med några som jag inte alls kände, som var på mig.

Vickan har hela världen på sig.

Kan vi komma överrens om en sak? Det är inte okej att ställa just den frågan, nejdå?

måndag 1 november 2010

Och på en helt annan nivå

Hur irriterande är det inte att vara upptagen i telefon med något totalt onödigt (en telefonförsäljare), höra att telefonen knackar inkommande samtal, få slut på telefonförsäljaren och se att det man missade var ett möjligen mycket spännande samtal?

Om inte om vore

Det barnlösa paret är avundsjukt på familjen med barn, som tittar längtansfullt på paret som reser året runt, som avundas familjen som sitter och grillar på terassen, som kastar längtansfulla blickar på singelkvinnan som tränar dagligen, som avundas grannen som alltid har vänner på besök, som avundas paret med det äppelkindade barnet, som avundas kvinnan som stolt berättar att barnet alltid varit friskt, som avundas paret med den goda familjefadern, som avundas vännerna som fortfarande hänger på öl, som egentligen skulle vilja vara som det enda paret i gemenskapen, som är det barnlösa paret.

Det är så lätt att drömma om och vara avundsjuk på sådant man egentligen inte vet något om.

söndag 31 oktober 2010

Fyra frågor

Jag gör mitt bästa för att undvika bloggtorkan och antar en utmaning jag fått.

Fyra kvistiga frågor.

4 tv-program jag ser
Californication, Sopranos (jo, jag vet, jag är tusen år efter alla andra), Halv åtta hos mig (alla varianter, den finska är rätt skräp) samt matlagningsrealityn över huvudtaget.

4 saker jag gjort idag
Varit ute på en två timmar lång promenad. Träffat bästa chefen. Skrivit några hundratal tecken på en text. Vaknat klockan 04.30 av en mindre glad Shorty (minst glad var jag själv).

4 saker jag längtar efter
Mina syskon och allt som hänger ihop med dem. Självdisciplin. Bloggfesten. Mitten av november, kanske?

4 saker på önskelistan
En allt-i-allo Kitchen Aid (en sådan som rör ihop degen på nolltid). Vinterstövlar (ifjol hittade jag inga jag ville ha, typiskt då det för en gångs skull fanns snö). Fler par stickade sockor. Tajtare rumpa & högre bröst.

4 saker jag avskyr
Att tömma diskmaskinen. TV-reklam (Shorty älskar all sorts tv-reklam). Att det trycks in en massa reklambilagor i mina dagstidningar, trots att jag på min postlåda meddelar att jag inte vill ha någon reklam. Rå avocado.

Peppe, Kaj, André och Anne får gärna haka på!

lördag 30 oktober 2010

Frossa

Inte frossa som i att frysa. Nej, mer den syndiga versionen.

Idag skall det frossas, i ostfondue.


Bilden lånad från laprovence.se

Det är en sak som är fin med vintern. Det är okej att äta smulten ost varje veckoslut.

Jag är en hejare på regler av denna sort. Fondue äter man bara på vintern. Det är inte okej med vita byxor annat än på sommaren. Stearinljus inne då det är ljust ute är nejnej och rosa och rött skall man inte blanda.

fredag 29 oktober 2010

En riktig downer

Alltså, skulle man råka vara på så gott humör att man är tvungen att komma ner några pinnhåll, då rekommenderar jag tv-serien "Lilla huset på prärien".

Det är bara ett elände. Barnen blir blinda, förlamade och dör. Inga pengar har de och pappa skyfflar den änglalika modern tillbaka framför spisen. Fast, de har ju ingen spis heller. I all denna misär är de alla ändå så präktiga att man som tittare sitter och skäms.

Fast, tittar gör man ju inte.


Bilden lånad från mariajensen.blogg.se.

Om någon kom på idén att göra den här tv-serien nu, tror jag att det skulle gå som det skulle för sockret. Man skulle lakoniskt konstatera, att nej, nu blir det lite för mycket av det goda.

Att dyka in i garderoben

I bloggvärlden pågår en klädutmaning, en utmaning som för mig egentligen är lätt att haka på. Jag shoppar otroligt sällan. I synnerhet kläder. Många plagg i min garderob härstammar från allt från fyrtiotalet (ja, 1940-talet) och allt efter det.

Det som egentligen är problemet i min garderob är de otroligt varierande storlekarna på kläder. Jag vet inte hur många plagg som väntar på att jag skall rymmas i dem igen, en del kläder kunde jag använda som tält på min följande vandring. Jag har alltså inte varit berusad (alla gånger) då jag köpt mina plagg, men, jag har under ett par års tid tänjt på min viktkurva. Sisådär plusminus 15 kilo.

Nåväl, jag satsar på att återanvända alla kläder som sitter och hoppas på att kunna nyttja de mindre storlekarna så småningom.

Ett bra initiativ, förresten.


Shorty håller sig fortfarande till farmor Sagas negligé, daterad just ett tidigt fyrtiotal.

torsdag 28 oktober 2010

Saker vi (inte) minns

Peppe har skrivit ett inlägg om kapsyler. Att det finns människor som inte vet hur man öppnar den hederliga dragkapsylen.

Själv låg jag en natt och funderade på väggtelefoner. Den enda människa jag känner som har en telefon kopplad till väggen, det är min farfar. Han är både döv och utgången från sitt hem, så jag vet inte riktigt om han räknas.


(Bilden lånad från vitdesign.se)

På tal om väggtelefoner. Hur kan det komma sig att små barn (Shorty, tex.) vet att dehär leksakstelefonerna (som ser ut som väggtelefoner, med vevskiva och allt), att de är just det, telefoner? Shorty pratar gladeligen i dem, trots att hans blå öga aldrig skådat en traditionell telefon.

Det kan ju förstås hända att det är ett geni jag föder?

En vaken romantiker

Jag skall passa på att uppdatera angående den lille romantikern då han sover.

Sömnskolan, som inleddes så fint, som fungerade så fint - den är lite i flis just nu. Shorty vaknar några gånger per natt igen, åtminstone en gång riktigt ordentligt. Jag har fått honom att hållas kvar i sängen (det är enkelt, jag lyfter inte upp honom), men har syndat genom att fylla på honom med en flaska mjölk.

Skammens bleka rodnad.

Shorty - Sömnskola, 6-0.

Jag som just hade vant mig vid att sova hela nätter.

onsdag 27 oktober 2010

Mammas pojke

Jag hoppas att den blivande svärdottern eller -sonen kommer att uppskatta Shortys uppfostran.

Jag håller på att förädla en obotlig romantiker. Shorty vägrar inta sina måltider i annat än skenet av stearinljus.

De strategiska måtten

Vi har firat onsdag genom att vara på mellankontroll av Shorty på rådgivningen. De strategiska måtten är nu 79,5 cm och 9,510 kg.

Ja, ni ser, Shorty är en lättviktare (det är orsaken till våra mellankontroller). Jag kan lugnt konstatera att Shorty inte brås på mig (ja, det gör han ju de facto inte).

Den nya längden har vi fått lov att fira med ny nattmundering:


Kläderna är av märket Metsola - där hittar ni också kläderna i de rätta färgerna (ja, min gamla Nokia och kameran i den är av period svartvit).

tisdag 26 oktober 2010

En ode till Tuija!

För några månader sedan gav jag utlopp för mitt habegär. Jag efterlyste en (eller flera) Uglydoll - främst var jag ute efter info gällande försäljningsställen.

Och nu, hitskeppad från Berlin, Tyskland, en Uglydoll har gjort entré i vår familj! Shorty är saligt glad över sin nya kompis "Ox"!


Tusen tack, Tuija! Du är en ängel! Puss!

Saker man inte får skämta om

Det var en rolig tillställning igår, bloggprisjuryn sammanträdde och det gick förbluffande smärtfritt att göra en första sammanfattning av de olika kategorierna. Smärtfritt, ja, jämfört med de timmar vi alla suttit och plöjt genom för oss välkända och helt okända bloggar.

Nu har vi tagit ett steg i rätt riktning, men, mycket arbete kvarstår. Jag kan bara säga, fortsättningsvis, att det finns väldigt fina bloggar författade och fotograferade av finlandssvenskar.

Peppe dokumenterade kvällen!

Under min sorti ut ur det Öhman-Silfvenius-Öhmanska residenset, föll det sig naturligt att droppa några skämt om barn. Så där lagom burdusa.

Jag har ett "skämt" som inte sitter så väl i sandlådan. I hemliga sällskap brukar jag konstatera att sättet vi fått barn på, det är det mest ekologiska. Tala om återanvändning.

måndag 25 oktober 2010

Vad är det för fel?

Vad är det för fel på oss finländare?

Kan någon svara, varför är män som Vesa Keskinen och Jethro Rostedt "kändisar"?

Va?

Följande jobb

Nu är HIHS avklarat. Det var roligt att jobba igen. Jag måste ändå erkänna att jag var relativt matt om kvällarna. Det kan enbart bero på all frisk luft jag fick? Eller nej, det kan ju inte stämma, jag satt ju inburad i flera timmar om dagen.

Nu väntar följande arbete. Idag skall juryn träffas angående Bloggpriset 2010. Samkväm med Peppe, André och Kaj - inte illa, trots att vi har en hel del jobb vi måste få avklarat.

Jag kan lugnt konstatera att det finns otroligt många bra bloggar och bloggare i vårt land.

söndag 24 oktober 2010

HIHS, den andra sidan

Underbara Peppe har skrivit ett inlägg om mig! Det är bara att tokfira, och innan jag hinner bli för mallig skall jag försöka visa hur det ser ut från andra sidan.



Här sitter jag och jobbar, glamoröst så det förslår. Idag skall finalen i Kür samt världscupsdeltävlingen refereras. Hur roligt som helst.

Än roligare är det att Shorty & co skall komma och följa med tävlingarna idag! Shorty har tränat i dagarna två på att glatt gnägga "ihahaa"!

lördag 23 oktober 2010

Ihahaa.

Inte hinna blogga. Måste jobba (vilket i sig känns väldigt konstigt).

Sändningen börjar om en timme!

fredag 22 oktober 2010

Mitt i natten

Mitt i natten sitter man och väntar på att HIHS skall publicera startlistan för morgondagens Grand Prix-klass.

Den som väntar på något gott, får säkert någongång någonting.

FST5 i morgon kl. 14.45-17.25.

Kärt barn kan inte ha precis vilket namn som helst

Jag undrar om jag är skadad. Är jag den enda som förknippar de flesta namn med personer ur både det förflutna och nutid?

Nu blev det ju aldrig aktuellt för oss att ge ett barn ett namn (barnet får dras med diverse smeknamn i stället, kärt barn HAR många namn!) - men, om så hade varit fallet, så hade listan på namn som varit omöjliga varit längre än den över de möjliga namnen.

Det är kanske fult att ge exempel, men i min klass i högstadiet fanns en pojke som hette Antero, som var väldigt stygg (på den tiden), så Antero hade varit omöjligt (om det annars hade varit möjligt, nja?). Och Agnes är i min värld en väldigt kär hund-dam.

Saker man funderar på om natten

Kronprinsessan Victoria har tydligen fastnat i mitt huvud.

I natt funderade jag kort över vad Vickan skulle tycka om att komma hem till en helt vanlig (finns det sådana?) familj och hänga? Mest funderade jag på om Vickan månne skulle känna sig instängd, drabbas av klaustrofobi, i en normalstor (vad det nu sedan är?) lägenhet?

Oroa er inte, egentligen sover jag väldigt gott om nätterna.

torsdag 21 oktober 2010

Pedagogik i Nickby

Det är vissa saker jag måste lära mig då Shorty kommer upp i ålder.

Jag tror inte att det är hållbart att min förklaring för flygplan är att "de är bilar, men de åker på himmelen" samt att "pingvinen är en fågel, kvackkvack".

Är pingvinen en fågel?

Almost famous

Emedan (jösses!) andra celebrerar stundande middag med kronprinsessan Victoria och hertig Daniel (jo, jag är avundsjuk. Jag fick en räkning och en tidning på posten idag.) vill jag ju inte vara sämre.

Jag kan rapportera att jag nästan skulle vara med i Min Morgon i morgon. Men, det bidde inget. Tidtabellsstrul är tidtabellsstrul.

Jag får fira under veckoslutet i stället. Då får jag vara på tv i flera timmar i två dagar. Med den goda skillnaden att detta trötta anlete inte skall synas i rutan.

Det är lite som Micaela-radio. Med bild som visar annat.