fredag 16 juli 2010

Familjeutbildning

Krister Lundsten frågar idag, på HBL:s debattsida, var familjeutbildningen finns? Hur lång tid den tar och vad den innehåller, och om alla i familjen måste gå den.

Ett av mina favoritämnen. Inte självvalt, men ett favoritämne.

Processen för att få Shorty i vår familj, den tog två år. Då har jag räknat bort alla oceaner av tid som föregick processen.

Vi gick vår utbildning via Rädda Barnen. Det är inte bara så att man går utbildningen, först måste man gå på ett obligatoriskt infotillfälle (och sitta tillsammans med massa andra väldigt glada människor) och sen kallas man till en träff. Man kan få vänta på den första träffen i månader, det gällde för oss. Jag tror vi väntade i ett halvt år på att få komma igång. På RB finns alternativen att gå utbildningen som familj eller i grupp. Vi började som familj, men bytte till grupp. Vi bytte främst för att grupputbildningen kunde leverera klara datum för träffarna, familjeutbildningens träffar slogs fast vartefter (och tog på det sättet mycket längre tid). Sen är det klart att vi med klar blick deklarerade att det finns poänger med att gå i grupp, man får höra andras erfarenheter och få stöd och bii baa bii baa (det visade sig senare att grupparbetet faktiskt funkade, det var en bra grupp och vi hade till och med roligt).

Grupparbetet tog ett halvt år, med träffar varannan vecka och några veckoslut. Den innehöll mycket kändes det som då, men, nu senare har jag insett vad allt man ännu borde veta. Utbildningen handlar om allt från hur ett barn fäster sig vid vuxna och lär sig lita på dem (om de är att lita på är en annan fråga) och hur man som vuxen lär sig att älska ett barn som inte är ens eget. Det handlade om lag, rättigheter och hur man tampas med allt det barnet kommer med, släkt, historia och framtid.

Under grupparbetet, utbildningen, gjorde vi hemläxor, hemläxa efter hemläxa. Läxorna handlade om allt från vår egen barndom, till vårt sexliv. Det handlade om hur vi blivit uppfostrade (om vi blivit det) och hur vi skulle uppfostra ett barn (om vi fick något). Vi skulle tackla olika "situationer" - hur vi skulle göra om barnet var handikappat, om barnet blev en ligist, och hur vi skulle göra om vi inte fick barn.
Vi skulle beskriva vårt liv som en familj.

Efter utbildningen, efter ett glatt "ja, nu har vi vetat vad som har hänt och nu händer inte något längre", uppstod en "tankepaus". Det är meningen att tankepausen skall låta saker sjunka in - efter några månader får man sen en fråga ställd - vill ni fortfarande ha barn?

Följdfrågorna, de ställs under ett av de några hembesöken. Under hembesöken undersöks huruvida hemmet passar för ett barn, hur omgivningen ser ut, hur vi som par beter oss hemma. Dehär hembesöken (som fortsätter efter att man fått ett barn, om man fått ett barn), de är inte alls så hemska som det beskrivs ibland. Eller, så har vi helt enkelt haft en osalig tur då det gäller vår socialarbetare.

Sen, sen är det tystnad igen.

Tills Samtalet med stort S kommer. Om det kommer.

Vi fick ju, uppenbarligen, ett samtal. Så, för oss hade den här processen ett lyckligt avslut och en än lyckligare början (efter asiga år och tider).

Ett par år tar det att få tillstånd att bli fosterförälder. Att man får tillstånd, det behöver inte betyda att det finns ett barn man är lämplig att vara förälder till. Men, det är en annan historia.

Jag har, under svarta stunder, tänkt att det är för orättvist att inte alla som blir föräldrar måste genomgå en liknande utbildning, men står mellan hötapparna här. Om alla barn som föds hade fullständigt kapabla föräldrar, ja, då skulle min och vår situation vara en helt annan.

Jag skulle genomgå utbildningen dagligen (vilket jag väl på sätt och vis gör nu) för Shortys skull. Det har varit och är värt varje sekund (och det är så lätt att säga på denna sida om ån).

(Saker man inte lärde sig under utbildningen, det är helt praktiska grejer, som att spädisar, bebisar skall ha D-vitamin. Att de skall lära sig att äta mat i en viss ordning och sånt. Men, det lär man sig. Om inte annat, så i sandlådan.)

torsdag 15 juli 2010

Tidtabeller i Shorty-familj.

En av de få gånger vi har något inprickat (kära guddottern skall läggas på tåget till Vasa), då satsar Shorty på världsrekord i att sova. Dagssömnen mäter just nu två timmar i längd.

Jag är inte den som klagar.

Det går fler tåg.

Fördelar (?) med att vara ledig.

En av fördelarna med att vara ledig (ja, att inte vara på jobb då), är att hjärnan förtvinar totalt. Om jag nu hade någon fungerande hjärna tidigare...

Jag har alltså tappat den lilla hjärnverksamhet jag hade. Jag glömmer alla mina lösenord, mina bankkoder, rubbet. Shortys ankomst förde med sig en del blankettarbete och det står fullständigt stilla. De allra lättaste blanketter (de är inte så lätta alla gånger) får mig att sitta med ett finger i mun och fundera över hur det är man fyller i viktiga papper på myndighetsspråk. Att försöka klura ut vilka alla bilagor som kunde behövas, det är en rejäl utmaning.

Men, än så länge har allt gått bra. Nu undrar bara om jag anmält Shorty till balettskola eller dagis?

Varen icke oroliga, Shorty är inte på väg på dagis ännu (får jag bestämma så stannar han hemma tills han är sexton år), men, för att nu på riktigt rapoortera om Nickby - folk förökar sig verkligen frenetiskt i den här byn (det finns inget annat att göra här) - och det leder till att dagisköerna är långa. Lååånga.

tisdag 13 juli 2010

Väderleksrapporten.

Jag avlade (av-lade, red. anm.) för flere år sedan ett löfte, jag klagar aldrig på att det är för hett eller för kallt. Klimatförändringshysterikan i mig har inte mage att klaga.

Och jo, jag tycker fortafarande att det är skönt att det är varmt på sommaren och kallt på vintern, de motsatta förhållandena har jag svårare för.

Ekologihysterikan i mig till trots måste jag bara tillkännage följande; köpcentrumhelvetet är ett paradis på jorden en dag som denna! Det är förhållandevis svalt och folktomt (som om folk hade andra ställen att föredra då det är sommar?).

Jag skyller besöket på underbara guddottern som är på moster- och shoppingbesök, samt Shorty, som inte vistas utomhus i sol som denna.

Jag köpte oerhört attraktiva grejer, dörrstoppare, solskydd för barn i bil och ett tält.

lördag 10 juli 2010

Världens bästa sommar.

Det är ju rätt givet att det här är den bästa sommaren ewah. Det är den bästa sommaren hittills i mitt liv i alla fall.

Skulle jag skriva en bok nu, så skulle den säkert heta "Första sommaren med Shorty". Men, nu skriver jag inte bok. Jag skall bara göra ett konstaterande gällande denna sommar.

Nu, då det är så in i helsike varmt och solen skiner som en galning, 20 timmar i dygnet, är det då inte lite ironiskt att jag och Shorty inte pallar för att vara ute? Short people like Shorty, under 1 år i ålder mätt, skall, enligt anvisning, inte vistas i solen.

Shorty i skuggan = jag i skuggan. Shorty inne = jag inne.

Som skådas kan på bildbeviset tidigare, man blir lite blå av att hänga inne en sommar. Men, det är hälsosamt i längden.

Hemska saker

Jag har förstått att man skall lägga in heta bilder på sig själv på bloggen, då blir man populär. Populär vill man ju vara, nicht war? Men, heta bilder går inte att uppbåda. Alltså blir det hemska bilder i stället.

Får jag lov att presentera, semesterlooken 2010:


Fotograf: Jenna Vanhanen

torsdag 8 juli 2010

Multitasking.

En av de skönare grejerna i mitt händelserika liv, det är att epilera benen. Tur att jag tycker om det, för myten om att hårigheten avtar ju längre man epilerar, den stämmer inte.

Inte på mig i alla fall. Eller så är jag den enda gorilladamen i världen som envisas med att försöka få benen människosläta.

Nu är benen rätt släta i alla fall. Samtidigt som det hände, totade jag ihop en sådan här:


Fotot är lånat av mrscake.vuodatus.net

Det borde vara en Ellen Svinhufvud-kaka (kommer månne Stockmann och stämmer mig nu? De försökte väl lägga tassarna och monopol på namnet?). Jag säger borde, för jag har, mig veterligen, aldrig smakat på ett Ellen Svinhufvud.

Det är bara för kvällens gäster att önska att jag inte blandat ihop ingredienserna.

onsdag 7 juli 2010

Det asociala går i släkten?

Ja, eller släkten och släkten, men ändå. Shorty har ärvt (ja, eller lärt sig, som är det gällande i det här fallet) mina asociala gener! Eller så tycker Shorty riktigt illa om grannarna.

Shorty är (eller, det är ju egentligen jag som borde bestämma?) formidabel på att tajma sina tupplurar! Då de andra barnen kommer ut ur sina hålor för att leka i sandlådan, då går Shorty och lägger sig första gången. Då de andra barnen serveras lunch och läggs för att sova, då stiger Shorty upp.

Sandlådan gapar tom - och Shorty får lov att hålla till godo med mig.

Samma procedur upprepas på eftermiddagen.

Vem har sagt att them short ones behöver lika långt sällskap?

tisdag 6 juli 2010

En annan sort av brådis.

Ja, joggandet.

Jag har den stora glädjen att berätta att alla mina joggingturer slutar i kraftfulla slutspurter.

Det har absolut inget med god kondis eller kämpa-anda att göra. Nej, slutspurten beror enbart på att jag (eller min mage för att vara mer exakt) drabbas av sprutkakka.

Ni ville veta det här, visst?

Det sägs att ärlighet varar längst, men, det här får mig nog att undra hur ärlig man skall vara.

Skriver hon och trycker "publicera inlägg".

Brådis.

En av de mest frekventa frågor jag fått efter att Shorty entrerade mitt liv har varit och är "Men, du, hur känns det att vara hemma? Blir inte tiden lång? Har du inte tråkigt?".

Jösses. Jag säger bara det.

Jag hinner ju knappt blogga.

Och, då skall jag poängtera att Shorty och jag inte är den mest dynamiska duon. Gångerna vi varit in till storstaden under den tod Shorty bott här i Nickby - de går att räkna på två händers fingrar. Vi gnider mest omkring här i byn. Hänger i sandlådan. Gungar. Sitter på golvet och bygger torn.

Tråkigt? Nej, absolut inte.

Jag tycker att vi har svårt att hinna med helt basic stuff. Det som tidigare tog mig några minuter (vakna, fräscha upp mig, åka till jobbet), det tar nu ett par timmar i anspråk (ja, det enda jag gör av det tidigare är att jag vaknar, fräscha upp mig och åka till jobbet har jag skippat). Så, tiden, den blir inte lång, nej.

En sak som förändrats, det är att alla dagar är den andra lik. Skillnaden mellan vardag och veckoslut finns inte längre. Det är ganska skönt, nu då jag tänker på det, så kan jag ju åtminstone konstatera att jag lever utan söndagsangst. Om jag någonsin led av en sådan?

måndag 5 juli 2010

Flyt.

Nu skall jag göra mitt bästa för att alla skall grönska som denna blogg, av avund. Jag skall beskriva ett flyt man kan få att rymmas på mindre än ett dygn:

- Shorty sover från midnatt till halv sju, utan uppehåll. Är vaken en stund för att sova till klockan nio.

- Samme Shorty har återgått till två dagssömner, detta efter turnén som satte allt i uppror. Den första sömnen idag varade i två timmar.

- Jag har överraskande nog fått tusingar på mitt konto idag. Glädjande i och med att alternativ a i det förra inlägget egentligen stämmer. (Visste du att man inte får något lagstadgat moders- eller föräldrarelaterat stöd då man är fosterförälder?)

- Jag har fått ivägskickat en blankett som jag pantat på i månader.

Flyt, mao.

Några minuter senare...

Jag inser att det är en av bloggvärldens dödssynder att inte skriva på flere dagar. Bot och bättring lovas i form av inlägg med några minuters mellanrum nu, som tröst.

Jag är antingen a) fattig, b) galen, c) miljömedveten. Avgör själv.

Avsnitt 1 i serien "Saker man sysslar med på den slutna avdelningen på Nickby sinnessjukhus":

Det blir ju alltid bröd över. Kanter och sådant. I vanliga fall för jag dessa till hästen. Nu är hästen på bete och torrt (gammalt?) bröd samlas på hög. I går körde jag in brödet i hushållsmaskinen (eller vad den nu kallas) och gjorde skorpsmulor.

Jag undrar om Marthaförbundet kallar mig som hedersmedlem nu?

Den sista länken?

Ni äro övertygade om att den sista länken tog livet av mig?

Svaret är nej, i och med att detta inlägg inte författas av en spökskrivare. Men, midsommaren tog mig. Tog mig och oss.

En turné på en och en halv vecka med Shorty, det är ingen semester kan jag berätta. Shorty skötte sig som det underbarn han är, utsatt för svärföräldrar, mostrar, morbröder, kusiner och åkdon som bil, buss och tåg - han är verkligen kolugn. Men, att hänga i knutarna hos annat folk, det i så många dagar som vi gjorde, det är inte en semester för Shortys mamma.

Nu, nu är vi hemma igen. Nickby erbjuder 27 grader i skuggan och det är en av de utmaningar som den första sommaren kommer med - too hot is too hot. Så, vi chillar inne.

Meningen är att vi skall återuppta vårt sociala liv då vi återhämtat oss - ta fram kalendern och boka in oss. Vi är Nickbys callgirl och -boy.