onsdag 25 november 2015

Inte ett enda slag

Man ska inte tala om att fira, det är väl mer korrekt att säga att FN i dag, år ut och år in just den 25. november, vill påminna oss om våld mot kvinnor. I dag är det alltså den internationella dagen mot våld mot kvinnor.

Några ord om det. Kom att tänka på det i går då statsminister Juha Sipilä överraskande var så aktiv i fråga om den våldtäkt som en ung kvinna blev offer för i Kempele. Statsministern och många andra pratade väldigt mycket om vem eller vilka som utförde dådet. Nu är det inte bara det faktum att statsministern ingriper i ett specifikt våldtäktsfall i den egna hemkommunen som gjorde mig beklämd, mer beklämd blev jag i och med att väldigt få nämnde eller bar omsorg om offret. En ung flicka. Ja, den 20.11 var det dessutom den internationella barndagen. Också den instiftad av FN.

Men, våld mot kvinnor i Finland, få (politiska) röster som höjs mot detta som i det närmaste kan ses som ett normaliserat "fenomen" i Finland. Inte helt sällan så att det är en helt i Finland född finländsk man som är våldsam mot sin flickvän, sambo, fru, barnens mor.

Jag är uppvuxen i ett våldsamt hem. Under så gott som hela min barndom fick jag se min mor bli slagen. Jag blev själv slagen av samme man som slog min mor. Inte på något när så ofta eller så brutalt som min mor, det går inte att jämföra, men slagen ändå. Mer ärr i själen än i kroppen.

Jag kan fortfarande, efter alla dessa år, på en bråkdelssekund ta mig tillbaka till alla de där situationerna, grälen och slagen. Det behövs bara ett ljud, en lukt, en hotfull situation så är jag tillbaka i min barndom. Rädd, tillsammans med mina syskon. Skammen över att jag inte kunde få det att sluta, rädslan för att något värre skulle hända , ångesten under de dagar som kunde kallas lugna.

Min mors skam. Över att hon på något sätt lät detta fortsätta. Hennes bestörthet då hon insåg att jag var på väg att följa henne i hennes fotspår. Inte för att jag valde det, utan för att den som slog henne inte hade några dubier för att låta slagen hagla också över andra.

Spåren det satt. Jag kan fortfarande drabbas av panik i situationer som jag upplever som hotfulla. Må det vara berusade personer som börjar gräla på spårvagnen eller personer med en aggressiv framtoning. Jag kan inte vara i sådana situationer, det handlar inte om att jag måste ta mig bort ur de här omgivningarna, det handlar om regelrätt, intuitiv flykt.

Tillbaka till frågan om skam. Det är den vanligaste förklaringen kvinnor som blir misshandlade uppger som orsak till varför de inte säger något. Varför de inte gör något åt saken. Min mor är, eller var ett exempel på den allsmäktiga och förintande skammen. Nu kan jag inte påstå att vi i familjen var de enda som visste det här, men skam bidrar säkert också till att ingen annan - utomstående - sade något eller ingrep.

Jag bar på samma skam då jag var liten, då jag levde mitt i det här. Som jag önskar att jag varit befriad från den, har många gånger tänkt att jag kanske hade kunnat bidra till att bryta det här då. Men, så var det inte och jag kan förlåta mig själv det. Jag var ett barn. Och kan idag bara vara glad över att jag inte låter skammen hålla tand för tunga. För det här är inget jag hymlar med, jag kanske inte skriker ut det, men försöker dra det som är min historia då det finns en orsak, ett sammanhang. För att någon kanske ska, ja, jag vet inte. Våga mer än jag vågade? Våga mer än min mor kunde?

Fram för allt vill jag bidra till att det här inte är ett sådant hyschhysch-ärende som det långt har varit. Kan jag få ett barn, en ung människa eller kvinna att känna att hen inte är ensam så är det redan ett litet, kort, strå till stacken.

Behöver jag säga att jag är en fullfjädrad våldsmotståndare? Behöver jag säga att jag är den som, som ett mantra, alltid säger det. Gå vid första slaget. Nej, gå före första slaget.

En tröst, en snuttefilt, är att min mor fick leva många år och sina sista år i lugn och ro. Ett liv som hon själv basade över, ett liv i vilket hon inte behövde vara rädd för någon. Älskade mamma.

tisdag 17 november 2015

Kontakt med Gud var ett måste

Läste Sandra Erikssons blogginlägg om hang-ups och nojor, du kan läsa det här och kom att tänka på det.

Att jag också hade en rätt lång period i min barndom då jag maniskt bad till Gud om kvällarna. Bad till Gud och grät.

Jag tror att bönerna hade sitt ursprung i att jag under en relativt kort period förlorade både min mormor och morfar och all denna död gjorde mig rädd för att förlora resten också. Så bönestunden byggde främst på att jag rabblade namn, namn på dem jag önskade att Gud skulle hålla vid liv. Ni kan bara ana er till hur livrädd jag var för att glömma något namn.

Så här höll jag på i det som nu känns som evigheter.

Rabblade också bönen "Gud som haver..." så där som inledning, jag tror att jag hade för mig att jag först måste komma med något anständigt före jag började be om en massa saker och tjänster.

I något skede avtog dödsskräcken och bönen föll bort. Och titta nu bara på hur det blev. Lever alla de som jag bad att skulle för evigt bevaras. Nä, där ser man.

En detalj på det ännu. "Lyckan", ni vet som i "...lyckan kommer, lyckan går...", just den "Lyckan" såg jag framför sig som en filur gjord på en kaffepåse, ni vet den där som kaffet är förpackat i. På två, korta, spinkiga ben.