onsdag 29 april 2015

Dagens Martha

Jag har haft gruvligt dåligt samvete en längre tid. Jag och min familj har varit i total otakt i fråga om maten och det har lett till att vi kastat bort en del mat. Och det vet ni, det skär i min kropp.

Har analyserat ner orsakerna till vårt dåliga beteende och landat på följande. Det blir hackigt då en del av familjen äter hemma om dagarna och båda de fullvuxna handlar mat omlott och omedvetna om varandras inköp, helt plötsligt har vi sex paprikor men ingen mjölk, ni kanske vet. Den största boven, det var ett stökigt och - måste erkännas smutsigt kylskåp. Hur många burkar med lite slattar och annat konstigt gömmer sig inte i ett kylskåp?

Nu är kylskåpet så grundligt städat att man kan kalla det en renovering. Och jo, det är mycket lättare att hålla reda på vad som finns och vad som måste köpas i ett rent kylskåp.

Då jag nu är inne på det, två handyman-tips. Jag späder ut diskmedel i en sprayflaska som jag har stående på diskbordet. Sen samlar jag på de små tomataskarna, de i paff. Dem har jag alltid framme för att slänga biorosk i då jag gör mat. Behändigt.

Så, den hundraåriga mommon avslutar sin rapport här.

måndag 27 april 2015

Stor och liten i samma paket

I dag hände det första gången, då det nästan gått ett år tillsammans med lillebror.

Storebror brister ut i ett "det skulle vara bättre om vi inte hade lillebror".

Det var inget allvarligt, storebror blev bara trött på att lillebror, på gränsen till maniskt, följer efter och apar efter allt det storebror gör. Och det gick om.

Samma storebror och det farliga hörnet i sovrummet. Det farliga hörnet vi tittar på varje kväll, för att försäkra oss om att inget farligt döljer sig där.

Så stor och så liten samtidigt.

Julbordet

Så här lagom inför valborg vill jag berätta en sak för er.

Jag har aldrig gräddat en julskinka. Aldrig.

Jag har gått direkt från farmors julskinka till min svärmors julskinka. Jag har gått från julbord till julbord, färdiga sådana.

Hur ska jag någon dag kunna styra upp ett julbord helt på egen hand?

Mina arma barn.

onsdag 22 april 2015

Lägg dig i tid, människa!

Så där som det lätt blir, i synnerhet under rusningsåren, så sover jag alldeles för lite.

Men, efter att fått alla barn i säng, då allt har lugnat ner sig vid tiotiden, då vill jag inte annat än ha lite lugn och ro. I vaket tillstånd.
I säng har jag väl kommit vid elva, tolv. Och upp igen vid sex.

Har själv tyckt att jag sovit mina korta timmar ganska gott och väl. Men, icke. Gick på ett så kallat återhämtningstest, som mätte hur väl jag återhämtar mig efter jobb och vardag. Inte så väl.

Det visar sig att jag är som mest stressad under natten, under den tid jag sover. Vi talar om stresspeak vid ett, två på natten. Ingen återhämtning alls.

Jag vet ju att jag sover för lite, slätar över det med "rusningsåren, rusningsåren", men det här är allvarligare än så. Vet att rätt många läsare är mitt uppe i samma rumba som jag, och vill bara säga det; gå och lägg dig.

(Fast ni är säkert mycket smartare än jag och hade räknat ut det här för länge sedan.)

onsdag 15 april 2015

Ett störande drag

Linn skrev om det tidigare i veckan, störande människotyper, det fick mig att tänka på ett störande drag.

Slappa handen.

Det finns inget värre än ett slappt handslag.

Kalla, döda, svettiga, slappa fisken, ni vet?

måndag 13 april 2015

Att utsätta sitt barn för besvikelser

Såg en annons i tidningen senaste vecka, det ordnades Hippo-tävlingar i byn och fick ett infall. Tänk om det lilla barnet kanske ville testa det här? Springa, kasta boll - varför inte? Han är ju världens snabbaste, en fena på att kasta boll och på alla sätt och vis underbar.

Kollade det naturligtvis med barnet och jo, han ville absolut testa. Så vi, anmälde honom.

Och jag hade noterat det i annonsen, att alla barn får medalj.

Löpningen, inga problem. Alla barn sprang i tur och ordning. Den lille var snabb som vinden. Vid bollkastningen noterade barnet att några av barnen kastade bollen längre än vad han själv gjorde. Besvikelsen, som en gardin över barnets ansikte.

Prisutdelning och, trots att alla barn fick medalj, noterade barnet att han egentligen inte landade prispallplats. Han fick, enligt egen utsago, bara brons. Och det var inte roligt. Först var det så tråkigt att han inte ens ville bära medaljen, det lättade senare, men han vill ogärna prata om det hela.

Jag är absolut inte föräldern som vill eller kräver att mina barn ska tävla. För mig räcker det bra att barnen rör på sig och mår bra. Så, det här gjorde vi mest för att det kanske kunde vara kul.

Och jag vet att en av förälderns viktigaste uppgifter också är att lära sitt barn att möta en och många besvikelser, men inte är det lätt inte. I mina ögon är han en fantastisk människovarelse oavsett hur fort han springer, hur långt han kastar boll och jag vill att han alltid, alltid ska veta att han är mer än perfekt. Men, han är inte världens snabbaste femåring och han kommer att se sig slagen eller obesegrad många gånger ännu.

Nu har vi testat på det, under såhär organiserade former, en första gång. Och du milde, att se barnets besvikelse, det blir väl aldrig lätt?

torsdag 9 april 2015

De stumma i hissen

Den klinik vi anlitade då vi inte kunde få barn, den har på något lustigt sätt flyttat. Lustigt på det sättet att den nu finns i samma hus som jag besöker med jämna mellanrum å jobbets vägnar.

Många morgnar händer det, att jag delar hiss med ett par som står där. Så allvarliga i ögonen, stumma.

Mer än ofta händer det, att jag vill vända mig mot dem och säga det. Att jag vet vart de är på väg. Mer än i den geografiska meningen. Att jag vet hur det känns att åka dit upp, oavsett om de är i början, mitt i, eller i slutet av en era. Att jag vet hur det där allvaret, det stumma, tynger. Att man tittar på alla andra som om de inget visste. Trots att det man mest av allt önskar, det är att någon visste.

Jag vill säga det åt de par jag ser. Att jag åkt samma hiss som de. Många gånger. Att jag åkte hiss en sista gång som fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle få det jag önskade, önskade då jag åkte hiss, upp och ner. Upp och ner.

Det jag mest av allt vill säga, det är att det finns en möjlighet, till och med en stor sådan, att det ordnar sig. Att det blir bra, till och med bättre än de vågar tro.

Men jag står där, stum brevid de stumma, allvarliga i hissen, och känner den. Vågen som för med sig mer än minnen, vågen som för med sig känslan, den avgrundsdjupa sorgen. Det allvarliga, det stumma.

tisdag 7 april 2015

Valkompasskräcken

Jojo, det är ett ord.

Jag har hög tröskel för att göra de olika valkompasserna de flesta mediahus kör med i dag. Varför?

Nå, tänk nu om du svarar enligt samvete, moral och känsla och du skulle få bara knäppgökar och rasistpartier som toppkandidater? Vad skulle inte det säga om en själv?

Våga mig just på en första kompass (är alltså ganska ute och cyklar i fråga om vem jag ska lägga min röst på) och lättnaden är stor. Inga knäppgökar, inga partier jag "har lite svårt för" som toppkandidater.

Phew.