måndag 31 mars 2014

Det ofattbara

Ingen har missat att en svensk fotbollssupporter avled i sviterna av en misshandel i går. Mannen misshandlades innan avspark, han hann inte ens in på stadion.

Det ofattbara, "pappa ska gå på fotbollsmatch" och så kommer han aldrig mer hem. För han är död. För han skulle gå och se lite fotboll.

43 år. Fyra barn. Fru.

Fyra barn växer upp utan pappa. Frun ska klara rumban, mitt i sorgen och i framtiden.

Fy fan.

torsdag 27 mars 2014

Mat att älska och hata

Vi hade en nyhet om att eleverna i Söderkulla skola äter den bästa skolmaten i hela landet, och efter det har egna minnen om skolmaten dykt upp.

Jag är så till åren kommen att jag fick inleda min skolgång med egen kökstant, tant Berta i skolan i Malax är för evigt fastetsad i mitt minne. Det är tack vare Berta jag än i dag kan drabbas av akut begär för tunna, tunna leverbiffar. Stekta i smör som gör att kanterna blir extra frasiga.

Att tycka om lever är ju inte en självklarhet, det händer att fullvuxna människor i min omgivning höjer ett ögonbryn då jag säger att jag tycker väldigt mycket om leverbiffar.

Det var likadant i skolan, som en liten arme med gemensam hjärna och ett gemensamt tyckande delade vi in maten in i "mat som gick att äta" och "mat som var äcklig". Den mat som gick att äta, den satt man och petade i, den mat som var äcklig, den fick man absolut inte sätta i munnen - det var en av de tysta överenskommelserna, en regel man inte fick bryta mot. Inte om man ville hålla sin plats i gänget i alla fall.

Det var något av ett problem. Jag själv tyckte väldigt mycket om en maträtt som kallades för "barnmaten". Tack vare konsistensen på rätten, potatismos blandad med stekt köttfärs, jämfördes min favoriträtt med barnmat. Och jag, som tyckte mycket om den rätten, jag försökte äta den första portionen så att så få som möjligt skulle lägga märke till det.

Kan inte dra mig till minnes att jag någonsin hämtade mer av maten, för den var ju äcklig och den som åt den maten, till och med hämtade en portion till, den var också äcklig. Så bräcklig är man som skolelev, eller jag var det åtminstone, att man inte ställer till det på det sätt så att man klassas som äcklig.

Man hade nog med utmaningar ändå, att inte frysas ute ur det ena eller andra gänget är lätt att jämföra med ett heltidsarbete. Konstigt att man hann lära sig något över huvud taget.

Som jag önskar att jag kunde gå och sätta mig bredvid den låg- eller högstadieflicka jag var, och säga åt mig själv att äta, ta en portion till. Att populariteten inte kan sitta i en eller två portioner barnmat.

onsdag 26 mars 2014

Tolkis revisited

I och med att det finns en del adoptiv- och fosterföräldrar bland läsarna: Ett år med Shen.

Andra får givetvis också läsa, mer än gärna!

måndag 24 mars 2014

Det är inte lätt

Den lille, som älskar att räkna, och jag har kommit på kollisionskurs i matematiska frågor.

"...tjugoåtta, tjugonio, tjugotio, vad kommer sen, mamma?"

"Ja, egentligen är det tjugoåtta, tjugonio, trettio"

"Nå, nej, du glömde tjugotio, vad kommer efter det?"

Nåväl, matte har aldrig varit min starkaste sida.

lördag 22 mars 2014

Obehag

Lista över obehagliga grejer:

- då någon sätter fingret i ens navel.

- då någon trycker på ett blåmärke som sitter på en själv.

fredag 21 mars 2014

Hur tänker man här?

För den som bor i Finland är Smoukahontas väl bekant? Jag har sett videon där kvinnan talar olika tungomål och förstår så mycket att hon är en gigantisk framgång just nu.

Jag tycker att det är hur roligt som helst att det går bra för denna Smoukahontas, det som spelar på mina inre strängar, det är det Askungeaktiga i historien, den unga kvinnan kommer från ingenstans, besitter en och flera talanger och är ni på väg till the big U, S and A och ja, hon kan bli hur stor som helst.

Vi var inne på det tidigare, det här med att kunna glädja sig över andras framgångar - och det här kan väl fungera som ett test - är man glad eller inte?

Jag är glad, jag hoppas att Smoukahontas fortsatt ska kunna förverkliga sina talanger och drömmar.

Det som, ja kanske förbryllar mig lite, det är politiken. Eller hur politiker resonerar då stjärnor som Smoukahontas seglar upp.


I tidningen Me Naiset avslöjar Smoukahontas att hon redan blivit ombedd att ställa upp i EU-valet. Som hålls om två månader.

Det är inte det att jag inte tror att Smoukahontas kunde göra stora grejer också ute i Europa, det kunde hon säkert. Det jag reagerar på är att politikern (oavsett person och parti, vänligen notera att det inte är skillnad på vem som gjort påstöten) resonerar som hen gör. "Titta, här är något på gång, den tar vi. Den kan säkert locka väljare (till vårt parti, till våra eventuella mandat).

Det kanske bara är jag, men jag tycker det känns lite genomskinligt. Eller så faller jag nu någon bytta där onda andar får mig att tänka negativt. Hjälp mig lite här, hur resonerar ni?

torsdag 20 mars 2014

Tassepasse

Hemma hos oss kallas mardrömmar tassepasse. För att de är tassiga, det är inte roligt att drömma mardrömmar, oavsett om man är liten eller stor.

Just nu är det en lugn period, den lille drömmer inte så mycket, varken glada drömmar eller mardrömmar. Inte sådana som han kommer ihåg i alla fall. En morgon hände det i alla fall, att han kom ihåg att han sett en tråkig dröm, vi pratade genom den och sen kom han ihåg den igen. Tassepassen över alla andra, en mardröm han såg som riktigt liten.

Han vaknade en natt, gallskrikande, och förklarade att han sett en häst galoppera uppe på våra garderober. På något sätt känner jag den där drömmen i mig, att den måste ha varit obehaglig. Så, före vi gick till dagis igår, så ritade vi oss genom den mardrömmen han drömde för ett par år sedan:

onsdag 19 mars 2014

Ett år senare

Idag har det gått ett år sedan jag förlorade min mor. Ett år av saknad, ett år av tomhet. Ett år av ständigt flöde av minnen.

Den här bilden, på mannen och barnet, togs timmarna innan jag åkte iväg för att följa min mor på hennes sista resa. Också ett år senare är det den här bilden som för mig beskriver hur nära de ligger varandra, glädjen och sorgen. Lyckan och det ledsna. Gemensamt för alla, kärleken.

tisdag 18 mars 2014

Glad över att Saravsvuo fick gå?

I går kom nyheten om att Nelonen sätter punkt för Jari Sarasvuos program med omedelbar verkan. Kvällstidningarna kastade sig över biffen och folk tjoade och tjimmade över nyheten längs hela det alltet som förr i världen kallades för sociala medier.

En och annan, bland annat Tuomas Enbuske och Mikael Jungner, skriver på sina håll att det är sorglig nyhet, sorglig sett ur många och varierande perspektiv. Men, majoriteten firar det att Sarasvuo "får sparken", de skadeglada - få av dem har väl gjort ett tv-program eller flera? - suger gott och länge på den här glada karamellen. Kryddar sin skadeglädje med att häva ur sig sina åsikter mer om Jari som människa - som de känner väldigt bra? - än om tv-programmet som lades ned.

Jag läser en del av kommentarerna, de skadeglada, och undrar varför? Varför blir de här typerna så innerligt glada över det som är en tråkig nyhet. Inte bara för Jari Sarasvuo utan också för dem som jobbade i kulisserna med programmet, de som skulle medverka i programmet, de som kanske tittade på och till och med tyckte om programmet.

Varför vara så glad över något som är en dålig nyhet för väldigt många?

För det här programmet, det var ju inte som fiskleveroljan man tvingades ta som barn. Man måste inte titta på programmet om man tyckte att det var dåligt, eller om man inte uppskattar Sarasvuo. Det finns en byt kanal-knapp på varje fjärrkontroll i hela världen.

Jag såg kanske en scen eller två ur något av de här programmen, det var inget som fick mig att bänka mig varje torsdag, så jag förlorade inget i min vardag. Men det skulle inte falla mig in att vara glad över att Sarasvuos program fick rött kort, varför skulle jag vara glad över nyhet som är så dålig för så många?

fredag 14 mars 2014

Kvällslektyr

I fråga om våra kvällsrutiner kan man verkligen tala om rutiner. En viktig del av rutinen är kvällsläsningen.

Den lille är lik sin mor, hittar han en grej, i det här fallet en bok, kan han lyssna på den boken fyrtio kvällar i rad. Han är glad som en lärka och jag blir galnare och galnare för varje kväll jag måste läsa samma bok om och om igen.

Därför bestämde vi oss för att det är dags för den första långboken, och den första långboken fick den lille välja själv på den lokala bokaffären.

Resultatet, valet föll på den här:

Den lille tycker om boken, lyssnar med varierande intensitet. Jag själv lider lite i smyg, det finns en av Lindgrens karaktärer jag nättupp ogillar och det är just Karlsson.

I går frågade den lille om vi ändå kunde läsa en annan bok, och det var den här han ville vi skulle studera:

Insåg hur lite jag kan om blommor.

onsdag 12 mars 2014

Två viktiga bilder

Farmor Saga har fört lista:


Och den lille lär sig skriva:

För mina svenska vänner, onni betyder lycka.

måndag 10 mars 2014

Charmören

Jag lämnade er hängande med döden, horan och ja, ni vet. Det var ju inte så schysst gjort, ber om ursäkt.

Jag har de facto funderat väldigt mycket på det där, det horribla i att tioåringar kan och vet sådana saker, funderat över hur barnet här hemma använder skärmar och tittat på mig själv som förälder - vilka alternativ erbjuder jag barnet? Är jag den som själv lägger ifrån mig telefon, pekplatta och släpper datorn?

Obiously gör jag ju det ibland, det går att mäta i bland annat uppehållen på bloggen.

Skrev lite till om det här, ledaren räckte inte, så det blev en kommentar på det också.

Men charmören, vettni, snubben som också utanför skärmlivet är en sådan goding. Han hade gett en av medarbetarna på dagiset en komplimang:

"Vet du, dina händer är som hotellsängens lakan."

Och då man känner barnet, så vet man att det är en av de vackraste komplimanger man kan få.

onsdag 5 mars 2014

Hört ur tioåringens mun

Nu vet ni att jag inte har någon tioåring jag kan citera, men på en föreläsning som handlade om barn och mediefostran berättade föreläsaren om en dialog hon tagit del av. De två tioåringarna, den ena erfaren spelare av spelet GTA och den andre en nybörjare i samma GTA, hade diskuterat spelstrategier.

Den inte fullt så kunnige GTA-spelaren hade frågat den mer erfarne spelaren;

"Du menar att man får fler poäng om man dödar horan efter att man knullat henne?"

Jag, som hört det här återgivet av tredje person har varit lite ledsen efter det här. Hur är det möjligt att barn, tioåringar, ens använder ord som döda, hora och knulla?

Jag vet att jag varken vill eller kan linda in det arma barnet jag fått i bomull. Men jag tänker åtminstone försöka hålla honom borta från GTA (som jag tror är ett spel som är K-18) så länge som möjligt och kanske inte lära honom de tre orden. Eller döda, det kan han redan och jag ids inte ta valsen om att han säkert lärt sig av andra barn, men hora och knulla kanske kan få vänta. Åtminstone om jag får bestämma.

Uh.

måndag 3 mars 2014

Gråta sig till sömns

Det mörka molnet ovan våra huvuden, hotet om ett grannland i krig, får mig att bli nio-tio år gammal. Under det som var slutet av sjuttiotalet förlorade jag min mormor och min morfar inom loppet av ett år, min dödsångest var så mycket större än jag kunde bära.

I denna ångest vände jag mig till det jag kanske hoppades var en gud, någon som lyssnade på mig. Varje kväll vände jag mig till denne någon och som en fortsättning på gudsomhaver räknade jag upp en lista på alla dem jag ville att denne gud eller någon skulle sona, låta dem hållas kvar på jorden, i ett jordeliv.

Som jag grät, som jag grät över dem jag saknade, som jag grät i en skräck för att förlora ytterligare någon. Någonstans bland dessa tårar också en isande skräck över något som var så stort att jag inte kunde förstå. Det enda jag uppfattat i det som sades över mitt huvud det var att Reagan när som helst kunde trycka på den röda knappen och vi alla skulle vara borta.

Som jag skulle vilja gå tillbaka till mitt eget flickrum, till mig själv som nio-tio år och stryka mig själv över huvudet.

Bra natt

Man vet att den lille haft en rolig natt (?) då han vaknar och ställer frågan:

"Mamma, vad betyder applåder?"