måndag 30 september 2013

Hur man vet

Vet ni hur man vet att man driver (HA! Det lät ju ambitiöst!) en liten blogg? Det är då man blir exalterad över att det kommit en (1) ny kommentar den senaste veckan. Med darrande hand klickar man på kommentaren och inser att det är ett svar man själv skrivit.

Jag tar min jacka, jag lovar.

Can You See Me?

Det är rätt sällan man, jag, får lust att grabba luren och ringa en artist och säga tack. Under de senaste veckorna, månaderna, då jag hört Krista Siegfrids låt "Can you see me?" har jag drabbats av just den lusten. Att ringa Krista och säga tack. Tack för att du sätter ord på en del av den sorg jag känner.

Sorgen, som är så individuell och så svår att placera, den lättar för stunden då man anar någon annans lika individuella sorg och sorgearbete.

Det blev inte ett samtal, det blev offentligt tack i stället.



söndag 29 september 2013

Det var en överraskning

Jag trodde inte att jag skulle hitta mig själv i ottan, under ett veckoslut, på en elektronikmässa. Men nu har det hänt, i går.

Det här med att flytta får en att göra konstiga saker, se ovan, och jag kan nu meddela att jag är nybliven ägare till en ny tvättmaskin med tillhörande torktumlare. Eller vad då tillhörande, jag fick nog lov att rada upp en och annan sedel på bordet för att få tumlaren också.

Det var lugnare och mer enligt planerna idag, marknad i Nickby och jag köpte det jag alltid köper. Havtorn, honung (hittade Sibbohonung) och tranbär.

Men tumlaren, jag har aldrig tumlat något i hela mitt liv. Lever i villfarelsen (?) att den nöter ut kläderna så fort kläderna ser tumlaren. Är det så?

Varför den flyttar in hos oss? Skall vi säga som så att det händer att jag sent på söndagkväll inser att ingen i den här familjen har något att sätta på sig. Det gäller i synnerhet kläder som den där på fyra jordsnurr bara måste ha för att klara en vecka på dagis.

fredag 27 september 2013

Tack och hej

Dagens dikt;

"Ingen mer Barilla,
för det här rimmar illa.
"

Morgonöppning i residenset

"Mamma, din parfym doftar gott. Som vattnet i simbassängen."

torsdag 26 september 2013

Lihaton lokakuu

Då jag nu är i farten (åter inhemska tomater på lager) ser jag fenomenet "Lihaton lokakuu" sprida sig. För svenska läsare, lihaton lokakuu översätts till "köttfritt oktober", mer information (på finska) här.

Är lite sugen på att haka på. Har levt år utan kött på tallriken, det var inga problem över huvud taget. Skall erkänna att det som får mig att dra mig lite för det här är kombinationen köttfri och det lilla barnet. Nu äter hen ju vad som helst, men då inspirationen sviker (mig, inte barnet), så är det så lätt att slänga ner några knackkorvar i soppan.

Någon annan, till vardags köttätare, som tänkt haka på en månad som köttfri?

onsdag 25 september 2013

Marthan Micaela rapporterar

Vi äter lök, morötter och rödbeta ur det egna grönsakslandet. De kommer att räcka en lång tid framöver. Vi har också blåbär, hallon, potatis och chili så att vi klarar oss över vintern, det gäller också saft.

Jag lutar mot att fatta vissa principiella beslut inför vintern, beslut som gäller grönsaker. Efter att ha ätit egna tomater under sommaren har jag bestämt mig för att försöka klara mig utan tomat under vintern. Den utländska tomaten, den som åkt flyg för att landa på min tallrik, den smakar ju inte ens tomat. Så, varför köpa och försöka äta den?

I övrigt vet jag inte hur ett sådant här säsongstänk kommer att påverka min konsumtion, konsumerar du med tanke på säsong? Vad dyker upp på din tallrik under vintern, vad försvinner?

Äntligen speciell

Läser att två procent av jordens befolkning har gröna ögon.

Äntligen en orsak att känna sig speciell.

Speciell kände jag mig också i natt. Den lille dök upp i vår säng, uppjagad av någon dröm. Är det veckoslutets frånvaro eller var det ett nattligt påhitt, men han ville i alla fall att jag skulle sova vänd mot honom, precis hela tiden.

"Mamma, du måste titta på mig då jag sover. Du måste titta hela tiden."

tisdag 24 september 2013

Ett hjärta krasar så lätt

Har lämnat hemmet i ottan, sitter på jobbet. Får ett meddelande:

"Barnet berättade på morgonen att han saknar mamma."

Min frånvaro under veckoslutet känns än i det lilla barnet.

Ett hjärta, i detta fall mitt, krasar så lätt.

Byta kläder

Om det skulle vara så lyckligt att jag hade en eller flera läsare i Östnyland, kan ni hjälpa mig?

Min älsklingssoffa + fåtölj (köpt någon gång under nittiotalet, orginal från femtiotalet, för femtiolappen i mark) behöver nya kläder. Nu behöver jag någon som kan byta kläder på det möblemanget samt kanske utföra vissa andra sömnadsrelaterade grejer.

Också ni som inte bor här i svängarna får naturligtvis gärna hojta till, men själva hjälten, hen får gärna finnas på axeln Sibbo-Borgå. Det för att inte möblerna skall behöva färdas världen runt för sin nya skrud.

Tips emottages med öppen famn.

måndag 23 september 2013

Outgrundliga äro vägarne

Får ett meddelande om att jag kommer att anmälas för hets mot folkgrupp (heterosexuella).

Nu återstår att se om det står små gulliga grupper bestående av medelålders, färglösa män och gör H-hälsningen då jag går utanför dörren?

Långfingret får jag ju redan, det efter min text om roadrage.

Halsduken som hatade

I fråga om grejer är jag ingen slarver. Jag är inte den som glömmer nycklar, tappar telefonen eller annars bara förlorar saker.

Men, nu har jag mött en motståndare som är mig övermäktig. En av mina halsdukar har jag lyckats tappa bort riktigt rejält i tre olika versioner. Den här halsduken, en favorit - annars skulle jag låta den vara - har lyckats lämna mig i Pargas, Vasa och ja, nu vet jag inte var den är.

Den här arma trasan, den vill verkligen inte vara på samma plats som jag. Jag tror min halsduk hatar mig.

söndag 22 september 2013

I något skede

I något skede, till exempel dag två, blir det nästan komiskt.

I den här livssituationen sätter man inte längre likamedtecken mellan arbetsresa och fest. Den enda man ser fram emot är att man skall få sova lite längre om morgonen. Det blev tji igår och det blev lika tji i dag. Kvart i sex vaknade jag av att regnet likt skott träffade fönstret och fönsterplåten, friskt ackompanjerat av ett åskväder utan like.

I något skede blir det komiskt. Lika bra att åka hem, där är förväntningar om sovmorgnar inte lika högt uppskruvade.

I övrigt noterade jag att jag, åtminstone för stunden, nått den nivå att det finns en stol reserverad.

lördag 21 september 2013

Det som irriterar nästmest

Att vakna klockan 0600 den lördag man har sovmorgon.

fredag 20 september 2013

Ze vemod

Fick jag välja, jag får väl det ibland, så väljer jag alla gånger att åka tåg framom att flyga. Inte bara för den gröna sakens skull, utan att det helt enkelt är betydligt mindre enerverande att ta sig ombord på ett tåg än ett flyg.

Sitter på tåget nu. Siktet inställt på Vasa, en kombinerad arbets- och fritidsresa (jo, man hinner med bägge på två dygn). Sitter i en av "arbetshytterna" och slås av att ingen faktiskt jobbar. Jag skall försöka göra det, jobba, så fort jag är klar med det här.

Det är lite svårt att ta tag i jobbet, det hänger tjocka sjok av vemod i luften. Senast jag åkte tåg, samma riktning, gjorde jag det för att ta ett sista och absolut avsked av min mor.

torsdag 19 september 2013

Torsdagens fiilisbild


Mushroom.

En torsdagspresent

Jag har knappen ni kan behöva någon dag:


Knappen går att hämta här: Viktiga knappen.

onsdag 18 september 2013

Det mest irriterande

Toppar listan över mest irriterande just nu;

Att börja gråta då man blir arg.

Det finns möten

...och så finns det möten.

Det finns jobbmöten och så finns det möten utanför arbetet - föräldramöten, föreningsmöten och andra möten.

Det är väldigt mycket möten i mitt arbete. Jag föredrar möten med a) agenda, b) tajt tidtabell samt c) lite utrymme för sådant som inte finns på agendan och d) inget privat marrande.

Möten som saknar det jag önskar och innehåller det jag inte vill veta av gör mig galen. Nu är jag inte medlem i många föreningar och ta mig tusen om det inte är just föreningsmöten som är en delorsak till det. För föreningars möten verkar vara allt det där jag inte önskar av ett möte.

Nu behöver man ju inte delta i möten bara för att man är medlem, men vill man delta och fixa så blir det ju ändå så ibland.

Att man sitter på möten som inte börjar på utsatt tid, som inte leds, som inte bokförs, där ingen ber om ordet eller delar ut ordet. Att man lyssnar på för mötet helt irrelevanta historier till och med tre gånger - främst för att alla inte var med då mötet började - och sen grälar man för att man inte förstår vad den ena säger för att den andre inte lyssnar.

Huoks.

tisdag 17 september 2013

En cigg och en konjak, kanske?

Vet inte om jag berättat det, men jag lider av någon underlig åkomma som innebär att jag inte kan göra saker då alla andra gör det. Ingen social fobi, tror jag i alla fall, men mer sådär att om alla andra läser Dan Brown - då på den tiden då det hände - så kan jag inte göra det.

Inte samtidigt i alla fall.

Samma sak har gällt tv-serier, då andra tittar så låter jag bli och kollar något år efter. Sopranos tror jag att jag såg för ett par år sedan. Netflix hakade jag på några månader efter alla andra och ser först nu Mad Men.

Och jösses den serien. Den är så tjock av också annat än tobaksrök och konjaksånga att jag blir alldeles matt då jag tittar på den. Jag får lust att sparka de väna hemmafruarna och en del av sekreterarna i stjärten då jag tittar på dem. Samtidigt är de ju så ljuvligt ljuva och har så vackra kläder.

Tänk om vi bara skulle leva så en dag eller en vecka både på jobbet och hemma, ja, minus den där kvinnorollen då. Bara hasa omkring på kontoret från rum till rum, en drink här, ett bloss där, allt för att avrunda arbetsdagen på det lokala haket.

Det där rökandet - och då är jag ändå uppvuxen med rökning i bil (det var inte jag som rökte), rökning på flyg, rökning inomhus - det ser så galet ut då de i Mad Men sitter och röker vid matbordet.

Tänk att det skulle gå så här snabbt, det dröjde bara så här länge så känns det konstigt att se folk röka offentligt.

Jag kanske berättade det redan, att den lille håller på att tappa konceptet då han ser någon röka? Han går helt sonikt fram till folk och säger det, "Vain tyhmät tukapoi."

Där står man sedan och visslar.

måndag 16 september 2013

Att lura sitt barn

Den lilles dagis kör med så kallade projekt, utgående från barnens diskussioner i början av hösten utkristalliseras ett projekt som barnen sedan jobbar med under hela året. Fungerar bra, det är roligt att följa med också som förälder.

För två år sedan, i trakterna av att den lille skulle börja på dagis, besökte en cirkus vår by. Vi ansåg att den lille var för liten för cirkus (inte för dagis, tydligen) och stannade hemma (samtidigt som resten av byn vallfärdade till cirkusen).

Det blev ju naturligtvis så att projektet den hösten, den annars också omvälvande hösten, blev just "cirkus". Och jösses så vi har skrattat år det (vi fullvuxna), att den lille har varit totalt absorberad och indragen i ett projekt uti vilket han inte ens visste vad rubriken betydde.

I ett helt års tid.

Hyggliga vi är.

Nåväl, för att råda bot på trauman i efterhand tänkte vi gå på cirkus i dag.

(Uh. Jag har gruvlig angst för cirkus. Är rädd för clowner och tycker synd om alla djur som uppträder. Uh.)

Dagens i-lands

Eller egentligen handlar det om de senaste veckornas i-landsproblem.

Vet ni hur svårt det är att hitta ett balkong- eller terassmöblemang som inte är fult som stryk?

fredag 13 september 2013

Vi måste prata om det

Ögonfransförlängningar, vi måste prata om dem.

Är jag den enda som blir lite till mig då jag möter personer som förlängt fransarna? Det gäller i synnerhet med människor som man ser ofta, en dag står de där med fransar betydligt längre än tidigare.

På något sätt drar dehär fransarna blicken till sig, och det är ju högst naturligt att se folk i ögonen, menmen. Då det känns som om jag skulle stirra på förlängningen och bara förlängningen? Sänka blicken kan jag ju inte heller, för då tittar jag ju rätt som det är på helt fel ställe igen.

Så, om ni ser någon med blicken som flackar, så är det jag och mitt problem med fransförlängningar.

WTF?

Fick i går fingret av en ung, manlig, bilist som körde i motsatt riktning, mot tinningen så där att jag skall förstå att jag är en riktig idiot.

Orsak?

Jag stannade för att låta ett barn cykla över gatan.

Only in Porvoo.

torsdag 12 september 2013

Nästan som Alexander Stubb

I dag känner jag mig nästan som Alexander Stubb.

Klämde in ett pass joga i stället för lunchpaus i arbetsdagen. Ni vet att Stubb alltid påminner oss om att en timme sport betyder två timmar mer fritid och att han alltid tillsammans med sin planeringsansvarige ser till att planera in träning i sitt arbetsschema.

Så, jag är nästan som Stubb. Utom att jag måste ansvara för min schemaläggning helt på egen hand.

Och inte skulle jag riktigt klara av en triathlon heller.

Trodde jag inte

Det är inte sällan jag hittar kalsonger i min jobbväska.

Tur att man är småbarnsmor, det förklarar en del i alla fall.

onsdag 11 september 2013

Naken, då man står inför sorgen

Tanken var att jag skulle gå på utgivningen av Mikaela Soncks nya bok "Naken" igår, men kalendern gjorde kullerbyttor och förorsakade krock, så det bidde inget.

Lyssnade ändå på Micko på radio och där jag satt i bilen tog jag Mickos tankar om att bemöta sorg till mig.

I ärlighetens namn har jag inte behövt ta ställning i fråga om den sorg som död innebär speciellt många gånger under mitt vuxna liv. Jag känner nu, några månader efter att min mor gick bort, att det att någon gått bort har fått en ny tyngd i min vardag. I synnerhet då någon mer eller mindre oväntat går bort, eller går bort på grund av sjukdom i något som kan anses ung ålder, så dröjer jag mig lite längre kvar vid det.

Det är i dagarna ett halvt år sedan min mor dog. Varken hon eller det som hände är något som förekommer i det "offentliga" i mitt liv, jag pratar inte om henne eller det jag tänker och känner i fråga om min mor varje dag. Men visst finns hon, min mor med mig alla dagar. Det roliga - för visst får man säga så? - är att jag tänker på min mor oftare nu än jag gjorde då hon var i livet. Jag både ser henne, hör henne och tar emot minnen som dyker upp betydligt mer frekvent nu än jag gjorde tidigare.

Saknar henne mer än jag kunde ana att jag en dag skulle. Så innerligt glad att vi hann med allt det vi hann, att allt var bra då det kom till en ände.

Som i så många andra fall, är det en låt som alltid kommer att påminna mig om min mamma, om de dagar, den tid som omger hennes bortgång.

tisdag 10 september 2013

Kvällsnöten

"Mamma, varför heter det surskorpa och sårskorpa?"

Purr, purr, anyone?

Inte råkar någon ha en katt att låna?

Signaturen "Försök nu förklara för en fyraåring hur och varför en katt spinner"

måndag 9 september 2013

Hur man skadar ett barn

Glömde det, eller ja, har ju inte bloggat så aktivt att jag återgett allt jag gjort eller allt jag tänkt på, men glömde berätta hur miljöskadat det lilla barnet är.

För att ta ut allt av de sista semesterdagarna, satsade vi stort. Bestämde oss för att åka in till stan för att gå på bio. Det går att dissekera händelsen i detalj, i synnerhet om man gör det under rubriken "Små saker ett barn som bor på landet uppskattar med stan":

1. För det första, stan som i Helsingfors, inte som Borgå. Kommer man från en by som består av några rondeller och ett par matbutiker så är det som att åka ut i rymden då man åker in till stan.

2. Att åka. Buss! Kollektivtrafik. Det är så stort att det nästan är onödigt att stiga av då man väl kommit till ändhållplatsen. Åkte man direkt på retur skulle det ha varit en upplevelse ändå.

3. Vi hann sitta en stund på ett café i Kampens köpcentrum. Den lilla var så taggad att han inte kunde tänka sig att äta något över huvud taget. Han ville bara njuta av omgivningen, för att citera honom "Mamma, det är så mycket människor här." På det bra sättet, enligt honom.

4. Tjusningen med alla affärer, alla skyltar i neon. För att, än en gång citera barnet; "Mamma, här är så vackert."

5. Biograf. Jag säger bara det, Tennispalatsi efter att enbart någon gång ha tittat på TV. Det var nästan bara för mycket. Inte bara för att det var film på enorm duk, popcornen och möjligheten till lösgodis, men - rulltrapporna. Kan ni fatta det, automatiska rulltrappor. Barnets totala lycka då han insåg att vi får åka både upp och ner om vi vill.

6. Trafikljusen. Tänk att det finns något så vackert och välfungerande som trafikljus. Det är lite tuffare än rondell, det. Trafikljus, mmm.

7. Spårvagn! Metro! Tänk att det finns sådana! Hur det känns att åka i dem, det vet den lille inget om ännu, vi spar det till någon nästa gång. Spårvagn, metro!

Behändigt och billigt. Inte en gång att den lille skulle få för sig att han, eller rättare sagt jag, borde köpa något i form av pryl, godis eller något annat. Hittills har den lille varit så begeistrad av att annat i stan att han inte ens förstår att en del folk åker in till stan för att köpa något - hur skall man hinna med det då man skall titta på alla rulltrappor och skyltar och allt? Berätta aldrig den andra sanningen för honom.

Sen åkte vi tillbaka till landet igen och så håller vi där honom i några månader igen och sen känns en tur i metron som näst intill julafton.

torsdag 5 september 2013

Från runda hörn

...till nittio graders vinklar.

Det är många som får sig ett rejält gapskratt då de hör att den stundande flytten, den kommer att bära iväg med oss några hundra meter. Kan man ens tala om en flytt då vi bara byter lägenhet och hålls på samma område? Allt kommer ju att förbli, samma dagis, samma arbetsresa, vänner på området som består.

Men ändå, it is a small step for mankind, men ett giant leap i mitt fall.

Fabulerar om det jag tror är orsaken i dagens avis, om du vill kan du läsa här.

måndag 2 september 2013

Att släppa taget

"Känslan då man släpper taget och den lille cyklar iväg. Utan stöd, utan mamma. Det är väl så här framtiden kommer att kännas."

Den lille, fyra år stor, allt sedan lördag.