tisdag 26 april 2016

Dehär gråzonerna?

Ni vet, läget då barnet är för friskt för att vara hemma, men för sjukt för att gå till förskolan?

Vad heter det läget?

Ett annat läge, det större barnet är så stort att det med största sannolikhet kommer att gå till förskolan följande dag. Då ringer telefonen och dagiset rapporterar att det mindre barnet insjuknat.

Vad kallas det läget?

Ett förtydligande, jag klagar inte. Jag bara frågar.

Signaturen "One week and counting"

fredag 15 april 2016

Får jag komma hem till er (och leka)?

Jestas, så jag älskar det här.

Storebror är redan så stor så det handlar ganska mycket om kompisar, att leka efter förskolan, gå hem till kompis, kompisar som kommer hem till oss. Det är ljuvligt, jag är så glad att vi dels bor i något som en liknar en Lindgrensk Bullerby, att man faktiskt går upp till kompisar och bara ringer på dörren och dels det att barnet har kompisar (ni vet, den ständiga ångesten över att ens barn skulle vara ensamt...)

En sak jag noterar både i mitt eget barn och andras barn, är att det ganska snabbt blir en fråga om när lekandet, det historiska (?) och fysiska övergår till det som är nutida lek, skärmtid. Ganska snabbt blir det en fråga om när man eventuellt kan få börja spela.

För att göra det lätt för mig själv har jag gjort upp en princip med barnen. Kommer man hem till oss för att leka, då leker man åtminstone halva tiden. I många fall slukar leken hela tiden man stannar hos oss, men det händer också att halva tiden går åt till spel. Det har fungerat bra hittills, än har inte antalet kompisar som dyker upp bakom dörren minskat. Det är ju sådant här som också kan framkalla den där "jag-har-förstört-mitt-barns-hela-barndom-ångesten", tänk om det att jag håller fast vid våra principer leder till att ingen vill komma hem till oss längre? Ja, ja. Då får man svarva lite.

Lika rolig är jag som morsa då barnet går hem till någon annan. Inte så att jag bestämmer hur tiden tillbringas, men jag är stenhård på att barnet inte ska spela spel som inte är gjorda för honom, mätt i åldersgränser då.

Vi diskuterade det här så sent som igår med barnet och han tog det inte bara bra, han bad mig dessutom diskutera det här med den fullvuxna mottagaren i andra ändan. Vilket värmde mitt hjärta. På något sätt tolkar jag det här som om han ogärna lämnar detta mitt beslut i bara barnens händer, att han känner sig tryggare om alla fullvuxna är med i samma båt.

Så, välkomna hem till oss bara.

onsdag 13 april 2016

Och helt plötsligt, köpstopp.

Den som känner mig vet att jag inte är ett mode- eller trendlejon precis. Tvärtom, jag är säkert motsatsen till det.

Har en del basplagg som jag snurrar runt, de flesta plagg svarta, några grå som jag drar på mig då jag känner mig färgglad.

Nå, också svarta och grå plagg kommer till sin användnings ände och till och med jag inser att jag kanske borde skaffa något nytt. Något nytt som i några nya svarta t-skjortor och kanske någon grå tröja.

Tro mig, också du som tycker att jag ser ut som en slashas och har gjort det länge, jag försöker verkligen. I veckor, månader, har jag försökt förmå mig själv att skaffa något nytt till garderoben. Jag har dammsugit hela the internetz, jag har till och med gått i butiker. Små butiker och stora kedjor. Jag har gått så långt att jag försökt vidga mina vyer - och det är inte helt lätt - och tittat på något som skulle vara annat än svart och grått.

Nada. Ingenting.

Jag har inte hittat ett enda klädesplagg jag skulle ha kunnat tänka mig att införskaffa. Inte ett endaste plagg. Känner ingenting, inte ett jag vill ha! Inte ens ett det här kunde jag kanske tänka mig att klä mig i. Ingenting.

Är på riktigt fascinerad och imponerad av människor som drabbas av det stora köpsuget, personer som inte kan gå in i en enda butik utan att komma ut med välfyllda kassar. Folk som i förlängningen kan lägga upp bilder på snygga outfits, som går omkring på stan och ser snygga, modemedvetna och trendiga ut. Är full av beundran. Stum, rentav.

Så jag hasar omkring i samma gamla trasor. Gläder mig över att det är både ekonomiskt och ekologiskt.

tisdag 12 april 2016

Visdomen sitter i baksätet

Jag: "Visst är det spännande att bollhallen inte tagits ner ännu?"

Sexåringen på baksätet: "Det är inte spännande. Big Bang är spännande. Att människan existerar är spännande."

Tyst i framsätet.

torsdag 7 april 2016

Carpe nu det där effin' Diem

Vår. Kanske lite försiktig vår där ute.

I många år har jag tänkt på det, att jag verkligen ska njuta av varje litet nytt "vår" som dyker upp. Den första doften av blöt sand, den första vindpust som inte kommer försedd med istappar, den första skymten av grönt på en kvist.

Hur det har gått?

Dåligt.

Swisch säger det bara så står jag där vid det som ser ut som en ny årstid, försiktig sommar och tänker att det var den våren det och inte registrerade jag nu så mycket av den i år heller. Så, jag bestämmer mig för samma förhållningssätt till sommaren. Den första på riktigt varma vindpusten, den där kvällen och natten då det på riktigt är ljust dygnet runt, dagen då blomsterdoft är den enda doft jag känner.

Och så ett jäkla swisch igen och ett nytt trappsteg eller stup och byte av sida i kalendern.

Erkännas ska, det stora vemodet rullar in redan vid midsommar. Vilket är helt jäkla knas i och med att jag brukar jobba i veckor ännu efter midsommar... Vid midsommar säger känslorna, inte så mycket huvudet, att det var den sommaren det.

Ni märker. Jag borde verkligen ta och carpe det där diemet.

onsdag 6 april 2016

Dagens

Dagens karma:

Du vet spaveckoslutet inplanerat under sportlovet, det som inhiberades på grund av överraskningsgästen magsjuka? Boka in det ett veckoslut i april och du kan vara bombsäker på att hela familjen däckar i förkylning just då.

Man borde uppfinna ett sätt att boka in roliga grejer på ett sätt så att ens kropp inte får någon information alls i förväg.

Dagens dumbom:

Att du alltid tar till de där mjuka näsdukarna i ett allt för sent skede.

måndag 4 april 2016

Generationsklyftan du upptäcker en måndagmorgon

Körde till jobbet. Zappade mellan kanalerna och lyssnar en stund på Radio X3M:s morgonprogram.

Janne, en av programledarna, berättar att han fått ett mail med ett ringbud.

Jag kände generationsklyftan rivas upp mellan mig och programledarna då de länge diskuterade det faktum att de inte visste vad ett ringbud är för något.

Nu ska jag gå och ondulera håret.

onsdag 30 mars 2016

Tro, tro eller inte tro

Skrev om det här också i fjol kring påsk. Det här med att ha barn som inte tillhör någon församling, du kan läsa inlägget här om du vill ta del av funderingar också om livsåskådning eller religionsundervisning i skolan.

Det roliga är att sexåringen är väldigt fast i sin tro, att inte tro. I det här fallet är det alltså Gud och Jesus han vägrar tro på.

Med handen på hjärtat, ingen påverkan hemifrån.

En kväll diskuterade vi det här med att bli döpt. Sexåringen frågade om lillebror är döpt, vilket han av helt naturliga (och geografiska!) orsaker inte är. Jag frågade om sexåringen vill bli döpt, då han inte är det, så får han naturligtvis bestämma det själv då han blir lite större.

Då sexåringen var lite på det oklara med vad det här "dop" egentligen handlar om, så förklarade jag så gott jag kunde. Senast där vid att han skulle bli upptagen i församling konstaterade han att tack, men nej tack. Så var det inte så mycket mer än det.

I förskolan förs också debatter om samma ämne, Gud och Jesus. Sexåringen är på den sida som inte till exempel tror på att man kommer till himlen då man dör, han ger inte vika för dem som allvarligt tror på det här. Hemma har det här främst handlat om och landat på att huvudsaken är att var och en får tro på vad de vill. Och det verkar räcka mer än väl för sexåringen just nu.

Det händer att han frågar mig vad jag tror på och jag svarar enligt den sanning som är sann för mig, att jag tror på det goda. Det tycker han, hittills åtminstone, duger bra för honom också. Och så tror vi på kärlek också, brukar vi båda tillägga.

Som sagt, jag är mest fascinerad över att han är så bestämd i sin åsikt. Beundrar honom för det. En har ju själv sina enkla och dubbla tvivel ibland.

Så pass mycket har jag låtit hans fasta övertygelse styra honom (eller oss föräldrar, då) att han kommer att läsa livsåskådning i skolan.

torsdag 24 mars 2016

Har man inga traditioner, får man bygga egna

Kan inte komma ihåg att vi skulle haft några påsktraditioner då jag var liten. Helt blankt i huvudet, inga minnen. Inga påskminnen alls.

Har man inga traditioner, så får man bygga egna. Har under de senaste åren, det är tredje året nu faktiskt, tillsammans med mina systrar och deras familjer hyrt en stuga och firat påsk tillsammans.

Det började helt ursprunget ur det enkla faktum att vi i dag är så många att det är lite bökigt att samlas hemma hos någon. Nej, det är inte bökigt, det är omöjligt. Så är det ju alltid så, är man hemma hos någon, så är det ändå denne någon som lätt drar det tyngsta lasset. I och med att man själv vet var man har allt och hur man vill ha det, så helt plötsligt står man där i köket och missar allt det roliga.

Så, vi hyrde en stuga. Första året var vi tolv, sen var vi tretton och i år är vi väl tio. En familjemedlem har haft den dåliga smaken att pricka in en resa samtidigt och hen har minsann fått höra det. För, redan på dessa få år så har traditionen blivit väldigt viktig. Vi bor långt från varandra och kan egentligen bara vara säkra på att träffas - alla samtidigt - denna ena gång per år. Vi fullvuxna, i synnerhet systrarna, ser fram emot det och barnen ser fram emot det. Med en så liten släkt som vi systrar har får man liksom jobba för att hålla igång det man har.

Och det är aproligt. Lite på random lägger vi fingret på kartan och ser var vi landar och söker en stuga som rymmer oss alla. Det är så stökigt och rörigt och roligt - tänk er själv några dagar med fem mer eller mindre barn och några större på det, och sedan vi fullvuxna.

Ha en fridfull påsk!

måndag 21 mars 2016

Ibland får man lust att ta till tvålen

Det kanske är en del av er som funderar vad som hände med lillebror. Han figurerar ju rätt sällan på bloggen. Allt är bra, han är en handfull, mår bra och någon dag ska jag berätta mera.

Just i dag har jag lust att dela med mig av en av mina tankar, en av tankarna som är ursprungen just ur lillebror.

Han är adopterad från utlandet. Han har ett lite avvikande utseende på grund av både bakgrund och andra orsaker. Han är dessutom delvis finlandssvensk. Det går inte många dagar utan att jag funderar på hur hans framtid i det här landet kommer att se ut.

Skrev en längre text om denna rubbade värld och de otroligt konstigt funtade fullvuxna som går omkring här (och är förtroendevalda och ansedda och det ena och det andra) och beter så att man vill ta fram tvålen och tvätta munnen på dem. Du kan läsa texten här, en ledartext för tidningen, om du vill.

fredag 18 mars 2016

Du vet att du är gammal...

...då du kommer ihåg (och berättar och bloggar om) hur det var förr, i världen.

Långfredagen.

Förr i världen var den faktiskt lång, långfredagen. Det var naturligtvis roligt att få vara ledig från skolan, men vad var det för vits med det då man inte fick gå hemifrån. Regeln var nämligen den, på långfredagen fick man inte störa andra. Man skulle sitta hemma och känna sig allmänt nedslagen.

Roligt fick man absolut inte ha. Som kuriosa kan nämnas att man på nattklubbar och andra dylika ställen inte fick spela musik under långfredagen. Tills något magiskt hände vid tolvslaget på natten, då var det vips ordning och oreda i världen igen.

Ni kan bara ana er till hur lastgammal jag känner mig just nu.

tisdag 15 mars 2016

Tack som fan

Jag har jobbat en (stor) del av mitt yrkesföra liv som musikjournalist. Vilket i sig är lite roligt, för jag var inte direkt typen som var intresserad av musik då det gav sig.

Bläddrade i OKEJ då jag var ung, men mest för att alla andra gjorde det. Hade affischer på väggarna, mest på hästar, men också på band och artister - främst för att alla andra hade det.

Parentes; bland andra den här:

(Bild lånad från tradera.com)

Fråga mig inte varför, jag tror inte att jag skulle kunna speciellt många KISS-låtar.

Men, ett band blev ett världens bästa band också i mitt liv. Sommaren 1995 intervjuade jag Kent första gången, den första intervjun som gjordes för den finländska publik som skulle bli väldig, och på den vägen är det.

Så, i går hände det för första gången i mitt liv. Ett band meddelar att de lägger av och jag sörjer. Och man vet att man är ett hängivet (gammalt) fan då också HBL vill att man ska skriva en personlig kommentar på nyheten. Den ingår också i min egen tidning, vill du läsa så kan du göra det här.

Jag försöker vänja mig tanken, tänkte försöka få biljetter till någon av de sista spelningarna och ja, sen får en leva på minnen.

Har gjort ett otal intervjuer med bandet, i olika konstellationer, på många olika håll i världen. Alltid lika roligt. Gjorde en gång (för länge sedan) en kort serie, Popsmart. Kent var ett av banden som spelade genom ett avsnitt.

Bits and pieces finns på Youtube. Bland annat en av mina favoritlåtar, Socker.

Vill du se klippet, så ser du det här.

Tack som fan.

torsdag 25 februari 2016

Man ska aldrig säga aldrig...

Ja, det var ju det där med att inte ropa hej före man är över bäcken, eller hur det nu var.

Dubbelsidig ögoninflammation, ben i slimsor OCH kräksjuka.

På sportlovet.

Grattis bara.

torsdag 18 februari 2016

Sjuk humor, sjukhumor

Det är ju tur att jag inte har kräksjuka (fasiken, man ska aldrig säga det där).

Skulle jag ha kräksjuka skulle jag aldrig hinna till toaletten.

Fast det är ingen skillnad, jag skulle ju inte ens hitta till toaletten.

tisdag 16 februari 2016

Livet i bubblan och den tröskellösa aggressionen

Vet ni. Jag var och handlade i en av bybutikerna igår. Ni som läser vet att jag är både halt och lytt - i bägge ändorna dessutom - och det syns. På en av bänkarna vid utgången språkade två män och de hejade glatt på mig då jag haltade förbi.

"Du har stött benet, så går det då man inleder nya fritidsintressen."


Så talades vi vid en stund, och skiljdes åt med deras vänliga önskan om att jag snart skulle vara på bägge benen.

Jag tänkte på det under kvällen. Hur roligt det är att bo i en liten by, i en by där människor vet vad som drabbar dig utan att du själv desto mer har informerat om det. Jag vet att det kan vara ett elände att bo i en by där alla känner alla och berättar allt om alla åt alla andra, men just i mitt fall, som inflyttad känner jag en sådan trygghet i att någon på byn ändå vet. Vem jag är och vad jag råkat ut för, och att de här typerna önskar mig god bättring.

En trygghet. En trygghet i min egen bubbla i form av byn jag bor i.

Samtidigt allt det där som rasar omkring inte bara mig, utan alla. I dagens tidning har vi en kolumn skriven av Mats Fontell, Matte skriver om hur han och en bekant till honom blev utsatta för fysiskt våld i en situation där våld inte bara är det sista de och man kan tänka sig. Läs gärna kolumnen här.

En bekant till mig berättar om hur hon och hennes väldigt gamla mamma blev brutalt utskällda för att de råkat ta fel på bastutur i huset, det helt enkelt för att turerna hade ändrats. Den person vars tur det egentligen var ställde till med ett stort rabalder, ställde ohemula krav och betedde sig otroligt dåligt i väntan på att min bekanta och hennes mamma skulle hinna ut.

Vad hände med det vi gjorde förr? Då vi märkte att något enligt oss inte stod rätt till? Inte började vi väl gorma och slå? De fall som ovan är beskrivna har berott helt och hållet på misstag och missförståelse, men ändå har "offret", det vill säga den som känt att den blivit felbehandlad, inte bara skrikit och gormat, utan till och med slagit. Slagit en människa som begått ett misstag.

Vad hände med "Ursäkta, men kan det vara så att ni har tagit fel på bastuturen?".

Tröskeln för dåligt, till och med aggressivt beteende, är alldeles, alldeles för låg idag.

Det är säkert fler än bara jag som skriver under det påståendet.

Frågan är bara hur jag, man och vi ska höja den tröskeln rejält och mycket?

Och det är ett annat spår jag tänkt på under de senaste dagarna. Med de här fysiska besvären jag nu dras med, inte allvarliga men jobbiga, har jag tänkt det några gånger. Att det får räcka nu, jag orkar inte mer. Inte allvarligt i mitt eget fall, men jag förstår och känner igen känslan av att närma sig bristningsgränsen. Och där, där är ju allt bara ett nattsvart mörker.

I det mörkret är det svårt att vända andra kinden till, eller att ge varje situation en möjlighet att vara en bra sådan för alla inblandade.

Det är just här kanske jag och någon med mig kan - åtminstone försöka - lägga på ett extra kol. Inse att det inte är någon annans fel att jag är halt och lytt. Att jag mår illa, i mitt fall fysiskt just nu, det ska inte få gå ut över någon annan. Det att jag mår illa, det blir inte bättre av att jag får någon annan att må det samma. Tvärtom.

Så, jag försöker vara en gladare och snällare variant av mitt tillfälliga jag. Och mår ju bättre då människor omkring mig är fortsatt glada, ibland till och med trots eller tack vare mig.

Men, de som beter mig som svin, de hinner kanske inte tänka genom allt det här före det knäpper till i skallen. Än värre, de kanske hinner tänka genom det och låter det ändå knäppa.

Vad ska jag göra med alla dessa lösa trådar då? Jag är en vän av att kärleksbomba, åtminstone då alla vitala kroppsfunktioner är i skick. Är mer än medveten om att jag kanske inte varit riktigt i topp i fråga om att sprida kärlek den senaste tiden, men jag lovar skärpa mig. Jag lovar skärpa mig från och med tvärt.

måndag 15 februari 2016

Min lilla bebis

Det känns som igår. Den allvarliga djupblå blicken, den ihopbitna munnen, den lite buttra uppsynen.

Min egen nervositet, en så liten människa. Hur håller jag i en sådan dyrgrip, håller i så att hen inte går sönder? Hur hålla av så att mitt hjärta inte brister?

Jag minns vaknätterna. Jag kommer ihåg hur du helt plötsligt vände på dig, tog dig framåt, jag kommer ihåg då du stod upp.

Jag kommer ihåg dina första ord, ord bara jag förstod och som vi delade. Jag kommer ihåg då du lärde dig gå, då du lärde dig gå i trappor. Jag kommer ihåg hur det slet i mitt hjärta då du började dagis, hur ofattbart det var då du bytte språk.

Jag kommer ihåg din första tand som tittade fram, jag kommer ihåg då du tappade den första.

Jag har memorerat varje sjukdom och varje olycka.

Jag har känt min stolthet växa via varje ny sak du tar dig an, jag kommer ihåg och har sparat den första lapp på vilken du själv skrev ditt namn. Varje fotbollsmål, varje vänskapsband du knyter.

Varje klok- eller roliga dumhet du levererat i form av ord och uttryck har jag skrivit ner.

Varje morsdagskort, varsamt sparat.

Varje kväll då du somnar, tittar jag på dig, min lilla bebis. Så liten, så stor. Så otroligt efterlängtad och älskad.

Hur är det möjligt att den här lilla bebisen, långt över 1,20 m över havet, att den här bebisen ska anmälas till skolan?

lördag 13 februari 2016

Hur gick det sen?

Ni kanske kommer ihåg mina euforiska inlägg om fotbollen?

Resultatet just nu: vadmuskel och akillesena i slimsor.

Lägg gärna till ögoninfektion. Dubbel.

Queen of fucking everything.

onsdag 10 februari 2016

Hur hinner ni med allt?

06.00 Vakna!
06.10 Stig upp!
06.30 Åk till jobbet!
07.00 Jobba (e-post och sådant du inte hinner med annars)
08.45 Möte
09.30 Skippa möte nummer två, på grund av transportsträcka
10.15 Podda
11.15 Lunch, inklämd för att träffa ex-kolleger och vänner
12.00 Transport, jobbsamtal under körning
12.45 Glöm för fasiken inte att köpa födelsedagspresent, barn på kalas på kvällen!
13.00 Hoppa in för kollega som är sjuk
15.00 Möte
15.30 Åk hem, brådis hem från dagis och förskola på grund av kalas
16.15 Barn hemma, mat!
17.10 Vackrare hälft anländer hem, tar barn och för hälften av dem till kalas, det andra tvingas åka med på grund av följande:
17.15 Förbered intervju med författare
17.40 Transport
18.00 Träff med författare
18.30 Intervju med författare inför publik
19.20 Transportsträcka
19.40 Vackrare hälft kommer hem med barn
19.55 Vackrare hälft iväg på träningar (och jag bloggar, oasen! OASEN! Barn tittar på tv, OASEN!!!)

Kvar att utföra: kvällsmat åt barnen, plocka fram rätt kläder för dagis och förskola samt egna kläder för jobb.

Phew.

Det jag inte fattar, det är hur alla andra klämmer in trevliga lekkvällar hos bekanta, parmiddagar, träffar med vänner, shopping, mer träning än så här och kanske lite tid för tanke.

Hur är det ens möjligt?

tisdag 9 februari 2016

Usch, så äckligt

Fastlagstisdag, det är väl en lämplig dag att berätta äckliga saker om sig själv?

Jag tycker om att äta kall ärtsoppa, direkt ur burken. Jo, köpe-ärtsoppa för att göra det ännu värre.

fredag 5 februari 2016

Döden, döden.

Den lille, ja, han som redan är sex år gammal har tydligen fortsatt grubbla på allt det där han inte tror på.

På förskolan hade han, provocerat, uttryckt sin ilska och frustration över att människan inte kan bli "äldre än hundra år". Han vill enligt utsago bli minst en miljard år gammal. Han hade själv räknat ut att det naturligtvis är lite besvärligt, främst för att det skulle innebära att antalet människor på jorden skulle bli ganska många.

Det är något där vid döden den lille inte är riktigt sams med.

På tal just om döden så hade något annat barn inflikat att hen inte tycker att döden är så dramatisk, för efter den "så åker man ju upp till himlen och hänger med alla de tidigare avfallna där i stället", vilket ju hade lett min sexåring tillbaka till det där han tror på, eller inte tror på. Han tror inte på Gud och han tror inte på himlaresorna heller.

Var och med sitt, som en brukar säga. Den fullvuxna som återgav detta berättade att barnen hade landat på det, att var och en får tro på sitt.

Och jag är så fascinerad, och det gör mig både glad, stolt, rädd och nedstämd då jag tänker på det, alla dessa tankar som ryms in i dessa barns huvud och tankar.

torsdag 4 februari 2016

Måste ännu återkomma till bollen

...till fotbollen.

Skrev om det för några dagar sedan, att jag anmälde mig till en fotbollsskola för fullvuxna.

Jag har alltid sett mig själv som en som avskyr lagsport. Det sportande jag utövat, det har alltid, alltid handlat om något jag gjort ensam. Ridit. Simmat. Länkat. Alltid ensam.

Att jag gjort på detta sättet, det beror dels på att jag tycker väldigt mycket om att vara ensam, dels på att jag inte tycker om att jämföra mig med andra. I synnerhet inte i fråga om sport och idrott, vilket i sin tur kan bero på att jag själv inte anser att jag är så där väldigt bra på det jag utövat. Ja, jag som inte vill jämföra mig med andra.

Men, jag har också byggt ensamsportandet på tron på att jag inte har någon tävlingsinstinkt. Och då kan jag lika väl gnata på för mig själv.

Fotbollen, då? Har inget minne av att jag ens skulle spelat fotboll under gymnastiken i skolan. Men, har också utgått från att mitt bollsinne är lika med noll, i kombination med koordineringsförmåga som en soffa ungefär.

Så, fotbollsskola. Det var så långt borta från min bekväma hörna man bara kan tänka sig. Jag trodde faktiskt att jag skulle avsky varje stund i fotbollshallen.

Tji fick jag. Jag fick tji så det rungar om det.

Jag älskar fotbollsskolan.

Nu är jag ingen Messi, men ingen totalmess (haha) ändå. Det är klart att jag inte är en dribbel- och spelmästare, men det är så roligt att det inte gör något! Jag tränar tillsammans med två andra kvinnor och cirka 15 män och alla träningar avslutas med en "match". I de här matcherna har jag överraskat mig själv, i synnerhet då någon av männen försöker (och lyckas!) dribbla bort mig - jag blir så arg. Och ilskan gör att jag kämpar ännu hårdare, det kan alltså hända att en liten tävlingsinstinkt har lyft sitt vackra tryne.

Vi har ju apdålig halltid (men, vi har en hall!), vi tränar mitt i natten. Och det enda som grämer mig, det är att vi bara har en träning i veckan. Jag skulle vilja träna varje kväll!

Så sent som i går tänkte jag på det, att det var ju synd att jag skulle komma på att jag verkligen tycker om att träna tillsammans med andra och tycker om att spela fotboll först nu. Men, jag ändrade ändå den tanken till det motsatta. Det var ju en innerlig tur att jag upptäckte det här nu!

Träning i kväll! Äntligen!

tisdag 2 februari 2016

Klippa eller inte klippa

Banken skickar med jämna mellanrum nya bank- och kreditkort, helt enkelt för att de du använder har ett bäst före-datum.

Ett av de mest stressande ögonblicken i en i-värld, det är då du står där med saxen i högsta hugg för att klippa sönder det kort som inte längre fungerar.

Är det nu helt säkert rätt kort jag klipper?

måndag 1 februari 2016

Var och en med sitt

Det pågår så många diskussioner just nu.

Bröstdiskussionen för att nämna en, så råkade jag nyss höra Radio Vegas program Familjeliv i vilket brand, logon och varumärken i barns liv diskuterades. Två käpphästar mot varandra, ena laget tycker att det är okej att barnen "hänger med" i form av Frozenprinsessor, spel och lego och det andra laget säger bestämt stopp och nej till allt som är norm eller ett etablerat varumärke.

Vet inte om jag är trött eller gammal eller lider av en släng av bäggedera (språkskruden tyder på ålderdom...) men kommer inte riktigt igång i diskussionen.

Det ska jag bara konstatera om mig själv som mamma, att jag var den bästa, den mest bestämda och den mest principfasta morsan före jag fick barn.

fredag 29 januari 2016

Mamma, jag tror inte

"Mamma, är lillebror döpt i Kina?"

Ni vet de där lättsamma frågorna man får en fredagkväll?

Det här var inledningen och ledde till en lång diskussion med sexåringen i kväll.

Jag och vi pratade om dopet och upptagningen i församlingen och det faktum att sexåringen inte heller är döpt. Det var, då det begav sig, inget vi kunde påverka och inget vi ville göra något åt. Vilket sexåringen vet en del om, men vet inte allt och behöver inte heller förstå allt ännu.

Men, det var ett diskussionsämne det också, att inte heller sexåringen är döpt. Att han ändå har ett namn och kan genomgå ett dop om han så önskar.

Vi har pratat om det tidigare och han upprepade det nu. Att han inte tror på Gud, då jag hade förklarat hur dopet, församlingen och Gud hör ihop.

Han har kollat det med mig några gånger, vad jag tror på och vad jag inte tror på och hans lakoniska sammanfattning av hans egna tankar gör mig så varm.

"Mamma, jag tror på det goda."

måndag 25 januari 2016

Ingen vågar komma och påstå

Januari, mörker och kallt.

Leder lätt till cravings. Saltgurka, choklad, whatnots.

I mitt fall, getost.

Fördelen med att öppet ha berättat att man inte kan få biologiska barn?

Ingen vågar lite retsamt fråga/påstå att jag kanske är gravid.

I och för sig kan det ju också bero på att jag är gammal. Att ingen frågar eller påstår, alltså.

lördag 23 januari 2016

Begreppet "tid"

Det händer att jag blir både glad och förskräckt då jag tittar mig i morgonspegeln. Inte helt sällan är det min mor som blickar tillbaka på mig.

Några bångstyriga hår i silver, påsarna under ögonen som närmast tarvar en egen hållare. Nariga händer, fnasig hy. Den trötta blicken.

En blir ju inte yngre precis.

Dels är det årstiden, dels är det livet. En stor del av det är den faktiska åldern. Hoppas att ingen sätter latten i halsen, men insåg själv alldeles nyss att jag ligger närmare femtio år än fyrtio sådär i år mätt.

Vad fan ska man göra?

(Alltså det är inte på så sätt att jag lider av åldersnoja, men jag reagerar på att klockan tickar.)

Puma! var min första tanke. På med tightsen och ut på disco!

Min aversion mot leopardmönstrat är så stor att jag inte kan böja mig. Dessutom är jag redan gift med en man som är så mycket och tillräckligt mycket yngre än jag.

Ny bil! Cabriolet! var följande tanke.

Men jag behöver inte ny bil. Dessutom är det alldeles för kallt att köra omkring med en förlängare utan tak.

Så, vad gör jag?

Anmäler mig till en fotbollskola för fullvuxna.

Fullvuxna, mogen fallfrukt, eller vad man nu vill kalla oss.

Jag, som helst av allt vill vara ensam, som avskyr att göra något i grupp (i synnerhet att sporta). Jag som hatar att springa. Jag som har så dålig koordineringsförmåga att det är ett under att jag kommer framåt i takt som heter gå.

Fotbollskola. Så out of the box som det bara kan vara.

Jag har varit på två träningar. Jag har tappat mina stortånaglar och jag älskar det. Jag är ute som Bambi på den hala isen och jag älskar det.

Jag vill inte annat än gå på fotbollsträning.