fredag 18 december 2015

Inte ett spår av julstress

Som jag lider med er, er som stressar inför jul.

Jag har aldrig, aldrig stressat över julen. Något år kanske det har varit knepigt att hitta den exakt rätta gåvan för någon speciell, men julstress - aldrig.

Eller jo, julstress ur ett annat perspektiv. Mina drygt trettio första år firade jag jul tillsammans med mina farföräldrar. Utan min egentliga familj alltså, brukar "chockera" med det som knoppinformation då och då, att jag aldrig firade en jul tillsammans med min mor. Men, jag firade alltså tillsammans med mina farföräldrar för att samtidigt träffa min far. Så kan det gå då ens föräldrar väljer att gå skilda vägar.

I det finns en viss stress inbakad, som barn visste jag inte hur julen hemma förlöpte (läs gärna inlägget nedan för förklaring). Kände ofta ett sting av skam för att jag firade så lugnt och traditionellt och varmt då jag inte visste om mina syskon hade en fridfull jul.

Jag gifte mig, mina farföräldrar blev gamla och flyttade till mindre boende och det blev lite meckigt att flytta in hos dem under jul. Så, jag förflyttade mitt firande till min nya familj, började fira tillsammans med min mans familj. Inte så mycket stress, mer ett dåligt samvete för att jag "lämnade" mina farföräldrar.

Men traditionell stress, över julmat, julklappar och sådant, inte alls. Inte i år heller.

onsdag 25 november 2015

Inte ett enda slag

Man ska inte tala om att fira, det är väl mer korrekt att säga att FN i dag, år ut och år in just den 25. november, vill påminna oss om våld mot kvinnor. I dag är det alltså den internationella dagen mot våld mot kvinnor.

Några ord om det. Kom att tänka på det i går då statsminister Juha Sipilä överraskande var så aktiv i fråga om den våldtäkt som en ung kvinna blev offer för i Kempele. Statsministern och många andra pratade väldigt mycket om vem eller vilka som utförde dådet. Nu är det inte bara det faktum att statsministern ingriper i ett specifikt våldtäktsfall i den egna hemkommunen som gjorde mig beklämd, mer beklämd blev jag i och med att väldigt få nämnde eller bar omsorg om offret. En ung flicka. Ja, den 20.11 var det dessutom den internationella barndagen. Också den instiftad av FN.

Men, våld mot kvinnor i Finland, få (politiska) röster som höjs mot detta som i det närmaste kan ses som ett normaliserat "fenomen" i Finland. Inte helt sällan så att det är en helt i Finland född finländsk man som är våldsam mot sin flickvän, sambo, fru, barnens mor.

Jag är uppvuxen i ett våldsamt hem. Under så gott som hela min barndom fick jag se min mor bli slagen. Jag blev själv slagen av samme man som slog min mor. Inte på något när så ofta eller så brutalt som min mor, det går inte att jämföra, men slagen ändå. Mer ärr i själen än i kroppen.

Jag kan fortfarande, efter alla dessa år, på en bråkdelssekund ta mig tillbaka till alla de där situationerna, grälen och slagen. Det behövs bara ett ljud, en lukt, en hotfull situation så är jag tillbaka i min barndom. Rädd, tillsammans med mina syskon. Skammen över att jag inte kunde få det att sluta, rädslan för att något värre skulle hända , ångesten under de dagar som kunde kallas lugna.

Min mors skam. Över att hon på något sätt lät detta fortsätta. Hennes bestörthet då hon insåg att jag var på väg att följa henne i hennes fotspår. Inte för att jag valde det, utan för att den som slog henne inte hade några dubier för att låta slagen hagla också över andra.

Spåren det satt. Jag kan fortfarande drabbas av panik i situationer som jag upplever som hotfulla. Må det vara berusade personer som börjar gräla på spårvagnen eller personer med en aggressiv framtoning. Jag kan inte vara i sådana situationer, det handlar inte om att jag måste ta mig bort ur de här omgivningarna, det handlar om regelrätt, intuitiv flykt.

Tillbaka till frågan om skam. Det är den vanligaste förklaringen kvinnor som blir misshandlade uppger som orsak till varför de inte säger något. Varför de inte gör något åt saken. Min mor är, eller var ett exempel på den allsmäktiga och förintande skammen. Nu kan jag inte påstå att vi i familjen var de enda som visste det här, men skam bidrar säkert också till att ingen annan - utomstående - sade något eller ingrep.

Jag bar på samma skam då jag var liten, då jag levde mitt i det här. Som jag önskar att jag varit befriad från den, har många gånger tänkt att jag kanske hade kunnat bidra till att bryta det här då. Men, så var det inte och jag kan förlåta mig själv det. Jag var ett barn. Och kan idag bara vara glad över att jag inte låter skammen hålla tand för tunga. För det här är inget jag hymlar med, jag kanske inte skriker ut det, men försöker dra det som är min historia då det finns en orsak, ett sammanhang. För att någon kanske ska, ja, jag vet inte. Våga mer än jag vågade? Våga mer än min mor kunde?

Fram för allt vill jag bidra till att det här inte är ett sådant hyschhysch-ärende som det långt har varit. Kan jag få ett barn, en ung människa eller kvinna att känna att hen inte är ensam så är det redan ett litet, kort, strå till stacken.

Behöver jag säga att jag är en fullfjädrad våldsmotståndare? Behöver jag säga att jag är den som, som ett mantra, alltid säger det. Gå vid första slaget. Nej, gå före första slaget.

En tröst, en snuttefilt, är att min mor fick leva många år och sina sista år i lugn och ro. Ett liv som hon själv basade över, ett liv i vilket hon inte behövde vara rädd för någon. Älskade mamma.

tisdag 17 november 2015

Kontakt med Gud var ett måste

Läste Sandra Erikssons blogginlägg om hang-ups och nojor, du kan läsa det här och kom att tänka på det.

Att jag också hade en rätt lång period i min barndom då jag maniskt bad till Gud om kvällarna. Bad till Gud och grät.

Jag tror att bönerna hade sitt ursprung i att jag under en relativt kort period förlorade både min mormor och morfar och all denna död gjorde mig rädd för att förlora resten också. Så bönestunden byggde främst på att jag rabblade namn, namn på dem jag önskade att Gud skulle hålla vid liv. Ni kan bara ana er till hur livrädd jag var för att glömma något namn.

Så här höll jag på i det som nu känns som evigheter.

Rabblade också bönen "Gud som haver..." så där som inledning, jag tror att jag hade för mig att jag först måste komma med något anständigt före jag började be om en massa saker och tjänster.

I något skede avtog dödsskräcken och bönen föll bort. Och titta nu bara på hur det blev. Lever alla de som jag bad att skulle för evigt bevaras. Nä, där ser man.

En detalj på det ännu. "Lyckan", ni vet som i "...lyckan kommer, lyckan går...", just den "Lyckan" såg jag framför sig som en filur gjord på en kaffepåse, ni vet den där som kaffet är förpackat i. På två, korta, spinkiga ben.

onsdag 28 oktober 2015

Saker en funderar på

Vet ni, jag har under månader haft svårt att formulera något som kunde se ut som riktiga inlägg. Det är inte fråga om att det inte skulle surra i huvudet, det gör det, men inget blir till något som ser ut som "inledning, uppfart, kulmen och klart".

Mest bara korta franska streck.

Så, jag lägger ut dem här i stället. Så kanske de flyttar ut ur mitt huvud. Inte för att alla tankar behöver göra det, en del av dem är riktigt behagliga.

- Bloggalan. Vet ni, jag inser att jag är riktigt lastgammal. Själva galan, nomineringarna och festen, berör mig noll. Desto mer engagerad är jag i alla kringdiskussioner. Vi har poddat om det i den Finlandssvenska mediepodden (som du hittar HÄR) och om alla galna avstickare det som borde vara en glad fest urartat i.

- Uh. Att bara nämna att jag poddar ger mig själv rysningar. Det är en av mina absoluta svagheter, jag fullkomligt avskyr att marknadsföra mig själv eller att sälja det jag gör. Eller att sälja över huvud taget.

- På tal om att sälja. Den lille, eller den större av de två små. Han spelar fotboll nuförtiden. Och i och med det tvingas jag sälja, tvål och sådant. Jag försökte sälja med ett tårdrypande mail som gick till mina kolleger. Vill ni ha en kopia? Det bidrog till god försäljning kan jag lova.

- Sen en fundering. Har de senaste dagarna grubblat mycket över en ekvation. Då det kostar exakt lika mycket att behandla en människa väl som det kostar att behandla en människa dåligt, varför väljer så många det senare alternativet?

- Hjälper det att ha något att se fram emot? Hell yes.

- Fick genomläsa en intervju gjord om och med mig själv som var så fin att det kändes långt in i hjärtat.

torsdag 22 oktober 2015

Problemområden i residenset

Visst, visst. Jag trivs bäst i ett välstädat hem, städat åtminstone så att det inte ligger en massa saker framme.

Hur tror ni att det ser ut hos oss?

Den där sköna fåtöljen. Alla andra sitter "invirade i en varm film med en kopp te och brinnande ljus". Hos oss är det tvättade lakan och handdukar som myser i stolen.


Det är så behändigt med ett stort arbetsbord. Synd bara att alla andra grejer hann först. Och så lite kläder på det, de kravlar verkligen upp överallt.


Som i den här fåtöljen, som gjord för att sitta och läsa i. Vem hann först? Kläderna.


Vi har verkligen många, sköna stolar. Den här lämpligt placerad framför tv:n. Undrar vilka program kläderna tycker om att titta på?


Vi kan väl ta en titt i köket också? Som många andra, prioriterar vi mycket yta så att det ska vara lätt att vara lite huslig. Kan berätta att det är svårt att klämma in sig i det här hörnet för att tillreda lite mat...


Så, nu har ni sett några av problemområdena i det Römanska residenset. Välstädat och avskalat.

fredag 16 oktober 2015

De där drömmarna man hade som barn

Det var en Ikea-kasse på min kollegas rum som helt plötsligt påminde mig om något ur min barndom jag helt hade glömt.

Jag var en hästflicka då jag var liten. De monetära möjligheterna för att få egen häst, eller ens för att få rida var väldigt begränsade. Jag red egentligen ganska lite, mer handlade det om att hänga på stallet, göra det man fick göra i väntan på att få en egen sköthäst - alltså sköta någon annans häst, göra allt det där ägaren inte ville göra själv.

Innan jag går in på själva minnet som hästtäcket i Ikea-kassen påminde mig om, några ord om stallet. Sett ur det här perspektivet så stämmer det, det som sägs om hästflickor, att man faktiskt lär sig väldigt mycket man kan ha nytta av senare i livet om man hänger på stallet.

Som det här med att få förtroendet att sköta en häst. Jag kan med fog säga att jag och vi verkligen slavade för att visa våra framfötter. Det började med att man kanske vågade sopa stallgångarna. Man ledde lektionshästar under nybörjarlektionerna. Man ställde upp som frivillig på alla talkon som ordnades, man blev lycklig då man fick en så kallad städtur som innebar att man fick städa sadel- och klubbrum. Man blev rent av salig då man uppgraderades till en av dem som hade stalltur, alltså blev en som fick i uppgift att på lördag- eller söndagmorgon ta sig till stallet, vid 0600, för att mata hästarna och städa boxarna (som var drygt 30 till antalet i vårt stall).

Det att ens namn dök upp på en städ- eller stallturslista, det innebar att man var någon. Och inte bara det, samtidigt var ett bevis för att man visat att man var någon som var värd förtroendet.

Och den där efterlängtade "egna" hästen att sköta. Kanske till och med få rida på någon gång. Den omsorg med vilken man tog sig an uppgiften. Sällan har väl hästar varit så välryktade som då den nya skötaren får en chans, sällan har sadel, träns och allt annat som hör till varit så glänsande rena.

Som en detalj, att ta hem allt från hästens borstar till täcken för att tvätta dem, det var inte ett jobb, det var en fröjd.

Inte bara det att man äntligen hade en häst att ta hand om, att ösa all sin kärlek över. Utan också det att någon litade på en i sådan mån att man fick det ansvar man fick.

Och genom allt detta, alla människor. Alla flickor, ja det var bara flickor och en eller ett par pojkar, som fightades för samma sak, ridlärare, annan personal och hästägare - denna helhet av människor som man skulle komma överrens med, lära sig av, bli lurad av och vara bäst vän med. Man kan med fog säga att det stämmer, att man lär sig mycket på stallet man har nytta av.

Som det till exempel, att ville man till stallet - i vårt hushåll i alla fall - så fick man ta sig dit på helt egen hand. Det kvittade hur långt det var till stallet, det kvittade att vi inte hade råd med cykel, för att inte tala om att någon skulle fått för sig att skjutsa mig stallet. Ville jag dit, fick jag ta mig dit.

Och dit tog jag mig, varje dag.


Men minnet då? Jag hade en gammal kappsäck under min säng, en röd en. I den samlade jag dyrgripar som kunde vara bra - och nödvändiga - att ha den dagen jag fick en egen häst. En elastisk binda ur ett medicinskåp, en borste, bomull och en hovkrats, kanske något till.

I backspegeln ser jag ju att det var just inget jag hade samlat, men då var det mina dyrgripar. Varje enkel liten sak, jag gick ofta genom dem alla, var ett säkert steg mot att vara förberedd den dagen jag skulle få en alldeles egen häst.

Det här minnet känns så soligt och underbart nu då jag kommer ihåg det i dag. Så ljuvligt att vara så övertygad om att drömmen en dag kommer att bli sann, att helt fullt ut bäras av den.

Nu, då minnet är flera tiotal år gammalt kan jag ju galant konstatera att jag än i denna dag inte haft en egen häst. Då när man skulle haft tid och utrymme för en häst hade man inte råd, nu då man kanske skulle ha råd har man varken tid eller utrymme.

Så, jag tröstar mig med det där andra. Att man har nytta av det man lärt sig på stallet i stället.

lördag 10 oktober 2015

Dagens martha

...eller dagens och dagens. Säsongens, ska man kanske säga.

Nej, men i dag har jag åtgärdat det sista som måste göras efter att ha skördat allt från landet och växthuset.

Det finns inlagda rödbetor och gurkor i kylen. Det finns morot, riven och i skivor i frysen, morötterna har lika nedfrusna vänner i rödbetorna - också de i skiva och rivna. Spenaten ligger också i frysen. Lök har vi burkar mest längs hela huset och det sista jag gjorde i dag var att jag tog ner libbsticka, citrontimjan och oregano som nu är torkad.


Det roliga är att allt det här - precis som salladen, tomaterna och potatisen - finns att köpa i butiken mindre än en kilometer bort. Att köpa det jag nu i stället sått, skött och skördat, skulle garanterat ha varit mycket, mycket billigare. Men, ändå. Det är inte bara det att jag känner mig sådär ljuvligt 50-tals huslig då jag donar med allt det här, det är så mycket annat också.

Dels tycker jag om att låta barnen se hur mat faktiskt blir till, den större av dem tycker dessutom om att pynja där i landet med mig. Dels är det så jädrans bra och terapeutiskt göra. Att gå lös på ogräs och annat i landet, det finns få saker som är så avkopplande.

Nu ska jag äta mig genom den här vintern och vänta på att få börja i ruta ett igen.

onsdag 7 oktober 2015

Jag har aldrig...

...sett ett enda avsnitt av serien "Downton Abbey". Jag har inte ens sett någon liten del av ett avsnitt. Jag trodde länge att hela serien hette "Downtown Abbey".

Råkade nämna det här i ett sammanhang igår och jösses så folk blev upprörda.

fredag 2 oktober 2015

Hur man vet att man är gammal

...eller mer korrekt, vet att man fått barn i "mogen ålder":

Man går direkt från småbarnsåren till klimakteriet.

(Jag vill gärna lugna er nu, jag är inte där ännu, but I can see it coming...)

torsdag 1 oktober 2015

Throwback thursday

Linn skriver på sin blogg att hon alltid har fler läsare då hon lägger upp bilder på sig själv. Hon är ju otroligt vacker (och än mer än det, smart och rolig!), så det förstår man ju.

Då en inte tävlar i samma kategori, så kan en satsa på att vandra skammens långa vandring. Kalla det kasta mig tillbaka-torsdag eller walk of shame, men här en walk of the nittiotalet och olika looks:




Det är inte mycket man ser av mig här, men ni noterar kanske guldjackan? De här bilderna är annars tagna från Iltasanomat som gjorde en grej om ett tv-program jag medverkade i för ungefär femton, tjugo år sedan. Det roliga är att jag har ingen aning om vem det är jag intervjuar.



Ja, grönt är väl skönt? Och hippaste håret. Vi talar slingor här, två riktigt feta, orange, slingor. Sexåringens kommentar på den här bilden: "Mamma, du var nog rysligt mycket fulare förr i tiden."



Ja, men fest är väl alltid kul. Här tillsammans med mina kära kolleger Pizza och Joonas. Kommer ihåg att Matti-Esko Hytönen skrev en kolumn om den här kvällen, den fokuserade främst på mina lår.


Blondes have more fun och så varför inte köra snagg samtidigt? Jösses. Det jag själv förvånas över, det är hur ofta jag orkade byta look. Nu är jag snabb som en sengångare i fråga om att ens klippa håret. Och det syns:


Situationen i dag. Som någon så vackert lade orden i går. "Du ser ut som en modersmålslärare."

onsdag 30 september 2015

En egenskap jag saknar

Finns det någon egenskap jag innerligt saknar, på så sätt att jag högt önskar att jag hade den, så är det att vara händig.

Alla, jo, precis alla jag känner, låter nu hösten rulla in och tröstar sig med hederligt handarbete. Alla, jo precis alla uppdateringar, handlar om soffan och filten och ljuset och det där handarbetet.

Alla stickar, virkar och en del till och med syr. Alla bilder på raggsockor, tröjor och mormorsrutorna gör mig grön av avund.

Jag vill också.

Kan jag?

Nej.

Och jag lovar, det finns inte en beskrivning eller en tutorial som kan eller har hjälp mig på traven heller.

Denna avundsjuka.

(Sen skulle jag vilja kunna sjunga också, men det är en helt annan femma.)

måndag 28 september 2015

Så lång en minut kan vara

Tänkt på det någon gång, hur lång en minut kan vara?

Minuterna hos tandläkaren.

Minuterna då du väntar på att chauffören framför dig ska tanka färdigt.

Minuterna då du står framför micron och väntar.

Ta samma minuter, minuterna före väckarklockan ska väcka dig och du vaknar lite för tidigt, hurrar över att du inte behöver stiga upp riktigt än. Hur fort går inte de minuterna?

måndag 21 september 2015

Fritidsintresserage

Ondgjorde mig redan kort över det här på FB, men fan så arg jag blir på ohängda snorungar som på ledda fritidsaktiviteter beter sig som osnutna glin.

Ni vet, ledaren säger att de absolut inte får göra det och det under uppvärmningen och det är det första de gör. Samma barn är de som kilar förbi i kön, som går mot strömmen för att bara få göra de roligaste sakerna och skapar allmän förvirring.

Jag avskyr de här barnen. Avskyr riktigt ordentligt. Och föraktar (och är arg på) deras föräldrar. För i just det här fallet som idag gjorde mig rosenrasande är det så att föräldrarna kan följa med barnens intresse och utövning och "upptåg".

Äh. Jag vet att man ska passa sig väldigt noga för att gnälla på andras ungar då man inte vet vilka små ligister man kommer att ha i sitt eget hus. Men, än så länge är det barn som nu var ute i hobbysammanhang väldigt lydigt, på gränsen till för försiktig och ja, inte den som tar så mycket plats. Och det pärtar mig att hen inte ska få fritida i fred.

Inte bara för att jag betalt precis lika mycket som föräldrarna till de där andra barnen, inte för att jag önskar att barn ska sitta tysta i ett hörn och plocka med sina frimärken, men för att det i fråga om den här hobbyn också är en fråga om säkerhet.

Jag vet att det inte är barnens fel, fast det nog i de här fallet också handlar om "pin kiv", att det främst är föräldrarnas fel.

Men jag blir ändå så jäkla arg.

torsdag 17 september 2015

Dagens måste läsa

Som förälder, tänk dig att du skickade iväg dina barn - ensamma - till ett främmande land. Ja, egentligen vet du inte ens vart du skickar dina barn.

Tänk dig att du är fyra, nio, fjorton eller femton år gammal och sitter helt ensam på en mottagningscentral. Omgiven av andra barn och ungdomar du bara delar två saker med. Traumat och din saknad.

Dagens läsvärda artikel hittar du här: Vi hade ingen framtid.

onsdag 16 september 2015

Bra förälder

Linn ställer en bra fråga på bloggen, i vilken ålder (barnens ålder) är man den bästa föräldern?

Mitt enkla svar på den frågan?

Före man får barn.

måndag 14 september 2015

Du vet att du är gammal...

Du vet att du är gammal då du inte kan tåla radiopratarens "...alldeles strax ska vi prata mer om det här (intressanta ämnet), men först ska vi lyssna på den och den artisten med den och den låten (oftast dålig låt)."

Bara det där men, det säger ju allt.

Nu ska jag fortsätta knyppla.

En fortsättning på barn och skärmtid

Pepster skrev om det för en tid sedan, barn och skärmtid.

Vi är väl sådär lagom liberala i fråga om skärmtid för sexåringen. Han fipplar med iPaden och någon av telefonerna nu och då och tittar på gammel-TV ibland. Inga direkta restriktioner, än så länge spelar han mest gulliga spel och tittar på filmsnuttar som serveras mellan dem.

Så finns det barn i omgivningen, en del som har väldigt strikta gränser i fråga om skärmtid och så barn som inte alls får spela hemma. Men, som får spela hemma hos andra barn. Helt utan gränser och som jag kan uppfatta det, utan att föräldrarna alltså alls kan styra vad barnet spelar hemma hos någon annan.

De barnen dyker då och då upp också hemma hos oss - och missförstå mig inte, alla barn är hjärtligt välkomna - och ett stråk i de här besöken är det att frågan dyker upp ganska omedelbart.

"Får vi spela?"

Inte helt sällan så att det är barnet som inte har överrenskommen skärmtid eller ingen skärmtid alls hemma som frågar.

Än så länge resonerar jag och vi så att har man kommit för att umgås så umgås man. Inte bara för att jag helt plötsligt blir rigid i fråga om skärmtiden, men vill inte heller att man är hushållet där man samlas för att någon tekniskt apparat alltid är tillgänglig.

Kan ju sluta med att våra barn blir ensamma och utstötta för att deras morsa är ett monster, men än så länge håller jag ställningarna.

onsdag 2 september 2015

Tankar om döden

Han har ju funderat på den tidigare, döden. Han som i dag inte längre är fem år, utan sex.

Han var rätt trött i går på kvällen, lite nedstämd och frågade det, just före han skulle somna:

"Mamma, vad sen då, då du dör?"

Tänka, tänka, tänka. Köpa tid genom att be honom precisera lite, men han var envis:

"Mamma, vad sen då, då du dör?"

Jag vill och försöker vara ärlig och svarade som det är. Att jag då jag är död inte kommer att finnas mera.

Mängden tårar. Så liten och otröstlig.

Det uppenbara gick om och han somnade.

Och jag kommer ihåg det, ur min egen barndom. Att jag också drabbades av den här ångesten inför döden. Jag låg under en period och grät mig till sömns, livrädd för att någon skulle dö. Jag låg och bad till Gud att han inte skulle ta den och den och den - livrädd för att glömma någon, livrädd för att Gud skulle straffa mig genom att ta den jag glömde i min ramsa.

Så, jag resonerar just nu som så, att huvudsaken är att jag finns bredvid barnet då han funderar på en tid efter mig.

tisdag 25 augusti 2015

Hur mycket ska man hinna med?

Jag tror att Linn och jag dricker samma vatten, har suttit i ett par dagar och funderat på det här med barn och hobbyer.

I huset finns en tvååring och en femåring. Femåringen har varit ganska fredad från fastslagna intressen ända tills nu. Han har gått en simskola senaste höst och så var vi på förälder-barn-gymnastik några kvällar under våren. Helt utan inblandning av andra simmar vi så ofta vi hinner och ids under vinterhalvåret, men det har varit det.

I somras gick femåringen ett fotbollsskola och ville gärna gå med i ett lag nu från och med hösten. Det innebär träningar två gånger i veckan. Samtidigt började samma barn på något som man kan kallas "klätter, kullerbytta och annat skoj-träning".

Dit for två kvällar och en eftermiddag i veckan.

Hur mycket fastslagna hobbyn har era barn?

Jag har varit restriktiv främst med tanke på barnet och barnen, jag vill helt enkelt att de ska hinna vara barn också. Hinna leka, slappa och kramas hemma. Hänga ute på gården med polare. Så jag känner mig lite halsstarrig nu, men går på känsla. Så länge han tycker att det är kul, vill göra det han gör och inte blir trött så får han hållas.

(Själv är jag ju en riktig lat liten mask, jag skulle helst av allt bara drischa omkring hemma utan några som helst tidtabeller att följa.)

måndag 24 augusti 2015

Måndag

Femåringen, lite trött, funderar en måndagmorgon:

"När får jag gå på semester igen? Nå, då jag går i pension."

tisdag 18 augusti 2015

Vardagsmat

Vi har inlett den normala vardagen efter en paus på nästan ett och ett halvt år. Det innebär att barnen är placerade i dagis och förskola och att bägge föräldrarna är tillbaka på jobb.

Allt har gått smooth hittills - ja, vardagen är två dagar lång - och det är ju bara att andas djupt och inte låta stressen sätta klorna i en.

Ett litet moln seglar ändå upp, maten. Jag tycker verkligen om att fixa mat, men den här vardagsmaten, det här ekorrhjulet. Maletkött, lax och knackkorv. Dag ut och dag in.

Ser att Linn skriver om lunchlåda och jag vill gärna spinna vidare på det, vad kunde landa inte bara i en lunchlåda, utan också på tallriken hemma.

Kan ni snälla lägga upp era bästa, lättaste och ja, kanske snabba recept, dela med er? Jag lovar återkomma med mina dito.

Och ännu en fråga, är det någon som använder sig av matschema? Jag är lite nyfiken på sådana också.

fredag 7 augusti 2015

Som en sammanfattning

Jag kanske sammanfattar sommaren i ett senare skede, kanske jag låter bli. Men, det jag nu - fortfarande med semesterhjärnan påkopplad - vill sammanfatta, det är följande.

Det har ju varit en massa jävla hat den här sommaren. Inte så mycket hemma hos oss, men omkring oss och ute i världen. Ett sådant otäckt hat och som följd av det, hot, mot allt det som inte är eller ser ut som vi. Allt det som bryter mot det vita, medelålders, manliga skinnet.

Och jag kräks i munnen.

Jag ser, läser och kan inte förstå. Vill inte ens förstå hur hatarna och hotarna resonerar.

Ramlar över det jag inte kan komma runt (och jag kan inte komma runt en enda jädrans nationalistnasse eller -ivrare).

En flyktig bekant till mig. Rätt nybliven förälder efter väldigt, väldigt, lång väntan, sprider nationalistisk propaganda och skit. Det sedvanliga, alla de som inte ser ut som normfinnen, de ska hatas och så ska de bort. Det som förbryllar mig (eller gör mig så arg att jag vill självantända), det är att den här personen är förälder till ett barn som kommit till hen via internationell adoption.

Så hur ska föräldern resonera i framtiden, undrar jag i mitt stilla och upprörda sinne. Då barnen kommer hem efter glåpord, slag och hat och det kanske är förälderns "fosterländska" kompisar som "betett" sig igen? Vem ska föräldern då hurra på? Det egna barnet eller nazisterna?

tisdag 7 juli 2015

Nojor, del två

Skrev ett inlägg för länge sedan, om nojor och kan nu stolt presentera en ny noja att lägga på listan.

Skräcken för att slå sig i lavoaren.

Ni vet, slå pannan mot lavoarkanten. Slå tänderna mot lavoarkanten. Rädslan för att något av barnen ska drämma huvudet i lavoaren.

Uh. Dessutom hänger man ju rätt ofta just runt lavoaren, rätt mycket tid av dygnets timmar just mot den här mördarmöbeln.

måndag 6 juli 2015

Hon med det tysta skrattet

Någon har kanske hör mig skratta någon gång? Har du hört det så har du inte glömt det, det låter nämligen mycket och högt då jag skrattar.

Såg den danska filmen Klovn i ett väldigt sent skede då den visades. Så sent att det just före filmen skulle snurra igång såg ut som om jag skulle få sitta ensam i biosalongen. Just före lamporna slocknade kom det ändå in en snubbe som satte sig några rader bakom mig.

Den som har sett Klovn vet att det är en fruktansvärt pinsam film, pinsam på ett sätt som fick mig att skratta mitt inte alldeles mest tystlåtna skratt. Snubben bakom mig tycktes dela mitt sinne för humor, räknade ut det då han skrattade på samma ställen som jag.

Sade något om det då vi gick ut från salongen, att vi tycktes tycka lika om filmen.

Nja, svarade han. Han hade främst brustit ut i gapflabb då han hörde mig skratta.

Se siitä.

fredag 3 juli 2015

Fredagens roliga timme

Förr i världen, då fanns det något som hette roliga timmen. Läraren lät eleverna göra något eller visa något roligt inför klassen. Jag tänkte köra samma sak för er:



onsdag 1 juli 2015

Plus och minus

FF:ar. Familjen är på grönbete och jag förtjänar vårt levebröd.

Plus:

Det fina med livet som gräsänka det är att man slipper se potatis, lax, maletkött och korv.

Minus:

Man drabbas av en sådan man flu att det är fullständigt egalt vad man sätter i munnen.

tisdag 30 juni 2015

Duktig flicka är arg om natten

Ja, det som är svårt med att ta upp tråden, det är att en inte riktigt vet var hen ska börja. Då man har så mycket på hjärtat och hjärnan, men man vet inte i vilken ända man ska börja nysta.

Det hänger delvis ihop med att jag är trött. Trött på ett sätt jag inte ens visste att jag är. Genomtrött på ett sätt som i värsta fall kan vara lite utmanande för livet.

Jag gick tidigare i våras genom en undersökning, en undersökning som verkade intressant. Undersökningen skulle ge vid handen hur väl jag återhämtar mig under några dygn. Återhämtning som i att hur ofta taggar jag ner under dygnet, hur ofta är jag glad, hur ofta återhämtar jag mig - i vaket tillstånd, sovande.

Resultatet på det?

Noll återhämtning. Nåväl, det är ingen överraskning. "Rusningsåren, rusningsåren..." Ni vet.

Men, noll återhämtning. Bara uttag från livslängdens konto. Med ett minus som bara blir längre och längre.

Och det med en twist som är oslagbar. Som tidigare sömnrubbad har jag skattat mig lycklig över att jag ändå kan sova, om än med lite hjälp, men ändå. Har till och med tyckt att jag sömnen varit rätt bra, så bra den nu är med två relativt små barn i huset.

Twisten?

Så fort jag somnar rusar min puls upp i skyarna. Om jag är klädd i brådisbyxa under dagen, så är det inget mot vad jag är då jag sover. Det liksom skriker rött över alla mätare under hela natten. Sådär så att livslängdens minskande kapital blinkar.

Har landat på en enkel förklaring. Det här med att ta det piano också då man borde hacka på trummorna, det måste komma ut någonstans. Och det som ska komma ut, det kommer ut om natten. Det kommer ut om natten, då huvudrollsinnehavaren släpper taget om kontrollen. I all dess enkelhet, det är som om jag boxas ut allt det jag inte släpper ut om dagarna om nätterna. Nätt, med huvudet på dynan. Sovande.

Tala om att ta det här med duktig flicka ett steg för långt.

Inte helt enkelt eller lätt att få det här resultatet. Svart på vitt.

Så, det är min vår i ett nötskal. Att försöka vara arg om dagarna för att kunna sova gott om nätterna.

måndag 29 juni 2015

Nej, hon rör ju på sig.

Jag är, vet ni, så gammal att jag inte ska dra något kria om bloggpaus, uppehåll eller andra bortförklaringar.

Det var bara dött en tid. Väldigt dött.

Skulle vilja breda ut mig i min godhet, ge fina utsvävningar om hur rikt livet utanför ADB-världen varit. Men, nej. Ej heller det. Mest bara en dag för dag, ta sig framåt, få det avklarat. Allt det där som kallas vardagen.

Nu, nu är det någon form av ljus jag kanske anar. Ett löfte om att ytterligare en tidsperiod är avklarad, snart kanske det till och med finns utrymme för frisk luft och rum för tanke och fundering. Kanske det bara är sommaren, en första sommardag som gör att det känns som att det är lättare att andas.

Så, jag kanske rör på mig.

måndag 11 maj 2015

Den sista utposten

Jag firade en första morsdag som den sista utposten av kvinna i min släkt.

Några år utan en mor att fira, en första gång utan en farmor att fira.

Samtidigt också en första morsdag som tvåbarnsmamma.

Livets gång i något som kan liknas vid ett nötskal.

onsdag 6 maj 2015

Trots att jag är kvinna

Ni har säkert, åtminstone ni som bor i Finland, noterat Laura Kulmalas #vaikkaolennainen?

Laura sökte ett jobb, fick inte ens lämna in en ansökan på grund av att hon är kvinna. Laura bad sin manlige kompis ringa samma person för att kolla om det fanns några jobb och visst fanns det det. Lauras kompis fick en uppmaning om att lämna in ansökan och personen i telefon skulle fixa en intervju åt den manlige studenten.

Trots att jag är kvinna kan man kanske översätta Lauras upprop. Jag har funderat på det här sedan jag stötte på det i går. Om jag själv råkat ut för samma behandling just för att jag är kvinna?

Jo.

Jag arbetade i min ungdom som rockjournalist, på radio och tv. Vet inte om det är vanligt med kvinnliga rockjournalister i dag, men det var det inte på nittiotalet. Inte i Finland i alla fall.

Kommer ytterst väl ihåg hur en manlig, betydligt äldre kollega, också han rockjournalist sade det åt mig en gång. Att jag säkert fått jobbet för att jag knullat med en eller flera manliga chefer.

Jag har utsatts för direkta och fysiska trakasserier av manliga artister jag intervjuat. Allt från att ha blivit tagen på bröst och rumpa till oerhört detaljerade beskrivningar av vad som kommer att hända med mig då jag följer upp på hotellrummet. Solkart följer jag med på hotellrummet, jag är ju kvinna och det enda jag drömmer om, det är väl att ha sex med en manlig artist?

Det gick faktiskt som ett stråk under hela min karriär som musikjournalist. Att jag gjorde jobbet för att jag tyckte om manliga artister. Det blir så roligt då man vänder på det, alla manliga musikjournalister, är de inne i det på grund av samma sak? Äh, men majoriteten av artisterna är ju män, så det går ju inte.

Utanför just jobbet som musikjournalist har jag bland annat jobbat för och under en förman, med betoning på man, som inte kunde prata med mig. Inte sådär över huvud taget, men i synnerhet inte om något som handlade om något som liknade känslor. Förmannen valde inte sällan att anlita en konsult för att förmedla grejer vidare till mig.

Min favorit är kanske ändå den då jag fick en rejäl utskällning av en annan förman, med betoning på man än en gång. För att jag inte gjorde annat än hängde på bar, att det började synas på mig och att "ingen vill titta på dig då du ser ut sådär", med avrundningen "titta dig själv i spegeln". Denna utskällning inför ett helt arbetsgäng. Av en förman som varken spottade i glaset eller var speciellt fager.

tisdag 5 maj 2015

Hjälp, jag har blivit en mammabloggare

Helt på riktigt.

Jag har blivit en mammabloggare. Det är helt enkelt så att den roliga i vår familj, det är femåringen. Den som är lite tidskrävande i vår familj, det är tvååringen. Den som är hemlig i vår familj, det är mannen.

Så, vips, blev det bara så. Mammabloggare.

Kanske det är våren, kanske det är rutinerna, vet ni vardagen, som bidrar till att inga stora tankar formas här.

Upp klockan sex. Allt klart före storebror väcks, skeppas till dagis för att jag ska komma iväg till jobbet. Jobba (och nej, det skulle inte falla mig in att blogga om jobebt, så roligt ska vi inte ha), eventuellt och sällan träna, hem, äta, restaurera hemmet (ni vet mat, disk, tvätt, det vanliga) i två, tre timmar. Natta barn. Natta sig själv (noga med att gå och lägga mig i tid, ni vet hjärtat, hjärtat).

Jag borde klämma in ett hål i kalendern, ett hål där jag tänker någon tanke över huvud taget.

Det närmaste jag kommer något som får mig lite exalterad just nu, det är tanken på växthuset och grönsakslandet. Allt jag ska så, allt ogräs jag ska rensa.

Kan man gå direkt från mammablogg till mommoblogg?

måndag 4 maj 2015

Stormsteg

Storebror bekantar sig som bäst med sin förskola.

Hur är det möjligt att tiden går så fort? Det var ju alldeles nyss som vi bekantade oss med dagis.

Har förresten otroligt flyt med förskolor och dagis. Förskolan är i samma bekanta hus som dagiset och lillebror har fått plats på samma dagis. Har jag redan sagt det, att vi har en ca. 200 meter kång väg till dagis och förskola, att vi ser huset från vårt fönster?

onsdag 29 april 2015

Dagens Martha

Jag har haft gruvligt dåligt samvete en längre tid. Jag och min familj har varit i total otakt i fråga om maten och det har lett till att vi kastat bort en del mat. Och det vet ni, det skär i min kropp.

Har analyserat ner orsakerna till vårt dåliga beteende och landat på följande. Det blir hackigt då en del av familjen äter hemma om dagarna och båda de fullvuxna handlar mat omlott och omedvetna om varandras inköp, helt plötsligt har vi sex paprikor men ingen mjölk, ni kanske vet. Den största boven, det var ett stökigt och - måste erkännas smutsigt kylskåp. Hur många burkar med lite slattar och annat konstigt gömmer sig inte i ett kylskåp?

Nu är kylskåpet så grundligt städat att man kan kalla det en renovering. Och jo, det är mycket lättare att hålla reda på vad som finns och vad som måste köpas i ett rent kylskåp.

Då jag nu är inne på det, två handyman-tips. Jag späder ut diskmedel i en sprayflaska som jag har stående på diskbordet. Sen samlar jag på de små tomataskarna, de i paff. Dem har jag alltid framme för att slänga biorosk i då jag gör mat. Behändigt.

Så, den hundraåriga mommon avslutar sin rapport här.

måndag 27 april 2015

Stor och liten i samma paket

I dag hände det första gången, då det nästan gått ett år tillsammans med lillebror.

Storebror brister ut i ett "det skulle vara bättre om vi inte hade lillebror".

Det var inget allvarligt, storebror blev bara trött på att lillebror, på gränsen till maniskt, följer efter och apar efter allt det storebror gör. Och det gick om.

Samma storebror och det farliga hörnet i sovrummet. Det farliga hörnet vi tittar på varje kväll, för att försäkra oss om att inget farligt döljer sig där.

Så stor och så liten samtidigt.

Julbordet

Så här lagom inför valborg vill jag berätta en sak för er.

Jag har aldrig gräddat en julskinka. Aldrig.

Jag har gått direkt från farmors julskinka till min svärmors julskinka. Jag har gått från julbord till julbord, färdiga sådana.

Hur ska jag någon dag kunna styra upp ett julbord helt på egen hand?

Mina arma barn.

onsdag 22 april 2015

Lägg dig i tid, människa!

Så där som det lätt blir, i synnerhet under rusningsåren, så sover jag alldeles för lite.

Men, efter att fått alla barn i säng, då allt har lugnat ner sig vid tiotiden, då vill jag inte annat än ha lite lugn och ro. I vaket tillstånd.
I säng har jag väl kommit vid elva, tolv. Och upp igen vid sex.

Har själv tyckt att jag sovit mina korta timmar ganska gott och väl. Men, icke. Gick på ett så kallat återhämtningstest, som mätte hur väl jag återhämtar mig efter jobb och vardag. Inte så väl.

Det visar sig att jag är som mest stressad under natten, under den tid jag sover. Vi talar om stresspeak vid ett, två på natten. Ingen återhämtning alls.

Jag vet ju att jag sover för lite, slätar över det med "rusningsåren, rusningsåren", men det här är allvarligare än så. Vet att rätt många läsare är mitt uppe i samma rumba som jag, och vill bara säga det; gå och lägg dig.

(Fast ni är säkert mycket smartare än jag och hade räknat ut det här för länge sedan.)

onsdag 15 april 2015

Ett störande drag

Linn skrev om det tidigare i veckan, störande människotyper, det fick mig att tänka på ett störande drag.

Slappa handen.

Det finns inget värre än ett slappt handslag.

Kalla, döda, svettiga, slappa fisken, ni vet?

måndag 13 april 2015

Att utsätta sitt barn för besvikelser

Såg en annons i tidningen senaste vecka, det ordnades Hippo-tävlingar i byn och fick ett infall. Tänk om det lilla barnet kanske ville testa det här? Springa, kasta boll - varför inte? Han är ju världens snabbaste, en fena på att kasta boll och på alla sätt och vis underbar.

Kollade det naturligtvis med barnet och jo, han ville absolut testa. Så vi, anmälde honom.

Och jag hade noterat det i annonsen, att alla barn får medalj.

Löpningen, inga problem. Alla barn sprang i tur och ordning. Den lille var snabb som vinden. Vid bollkastningen noterade barnet att några av barnen kastade bollen längre än vad han själv gjorde. Besvikelsen, som en gardin över barnets ansikte.

Prisutdelning och, trots att alla barn fick medalj, noterade barnet att han egentligen inte landade prispallplats. Han fick, enligt egen utsago, bara brons. Och det var inte roligt. Först var det så tråkigt att han inte ens ville bära medaljen, det lättade senare, men han vill ogärna prata om det hela.

Jag är absolut inte föräldern som vill eller kräver att mina barn ska tävla. För mig räcker det bra att barnen rör på sig och mår bra. Så, det här gjorde vi mest för att det kanske kunde vara kul.

Och jag vet att en av förälderns viktigaste uppgifter också är att lära sitt barn att möta en och många besvikelser, men inte är det lätt inte. I mina ögon är han en fantastisk människovarelse oavsett hur fort han springer, hur långt han kastar boll och jag vill att han alltid, alltid ska veta att han är mer än perfekt. Men, han är inte världens snabbaste femåring och han kommer att se sig slagen eller obesegrad många gånger ännu.

Nu har vi testat på det, under såhär organiserade former, en första gång. Och du milde, att se barnets besvikelse, det blir väl aldrig lätt?

torsdag 9 april 2015

De stumma i hissen

Den klinik vi anlitade då vi inte kunde få barn, den har på något lustigt sätt flyttat. Lustigt på det sättet att den nu finns i samma hus som jag besöker med jämna mellanrum å jobbets vägnar.

Många morgnar händer det, att jag delar hiss med ett par som står där. Så allvarliga i ögonen, stumma.

Mer än ofta händer det, att jag vill vända mig mot dem och säga det. Att jag vet vart de är på väg. Mer än i den geografiska meningen. Att jag vet hur det känns att åka dit upp, oavsett om de är i början, mitt i, eller i slutet av en era. Att jag vet hur det där allvaret, det stumma, tynger. Att man tittar på alla andra som om de inget visste. Trots att det man mest av allt önskar, det är att någon visste.

Jag vill säga det åt de par jag ser. Att jag åkt samma hiss som de. Många gånger. Att jag åkte hiss en sista gång som fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle få det jag önskade, önskade då jag åkte hiss, upp och ner. Upp och ner.

Det jag mest av allt vill säga, det är att det finns en möjlighet, till och med en stor sådan, att det ordnar sig. Att det blir bra, till och med bättre än de vågar tro.

Men jag står där, stum brevid de stumma, allvarliga i hissen, och känner den. Vågen som för med sig mer än minnen, vågen som för med sig känslan, den avgrundsdjupa sorgen. Det allvarliga, det stumma.

tisdag 7 april 2015

Valkompasskräcken

Jojo, det är ett ord.

Jag har hög tröskel för att göra de olika valkompasserna de flesta mediahus kör med i dag. Varför?

Nå, tänk nu om du svarar enligt samvete, moral och känsla och du skulle få bara knäppgökar och rasistpartier som toppkandidater? Vad skulle inte det säga om en själv?

Våga mig just på en första kompass (är alltså ganska ute och cyklar i fråga om vem jag ska lägga min röst på) och lättnaden är stor. Inga knäppgökar, inga partier jag "har lite svårt för" som toppkandidater.

Phew.

tisdag 31 mars 2015

Då det frasar under pannloben

Ja. Jag har ju för flere år sedan bestämt mig för att inte klaga på vädret.

Så har jag också bestämt att eventuellt eget dåligt humör eller stress inte ska gå ut över mina barn.

Jojo.

Men vet ni. Då man bänder upp en sommartidsövergångstrött femåring ur säng, får på barnet kläderna, får tänderna borstade på samma barn. Får packat alla väskor (alla dessa väskor!) och får med sig vad man tror alla grejer, får ut ekipaget och får ut dem ända ut på gården.

Får barnen att vänta vid ytterdörren, det för att undvika att två drunknar i det glopp gården ligger under, sjunker ner till anklarna i samma glopp på väg mot bilen. Finner bilen stående i den djupaste pölen som går att finna, kommer in, dyblöt och sjunker ner i sätet.

Då kan det hända att man smäller fast dörren, dunkar nävarna mot ratten och skriker, ja, skriker, några fula ord.

Samlar sig, åker upp till dörren, hämtar barnet, för barnet till dagis, kommer ihåg att det är trumlekis, gläds över att trumman är i bilen, säger till barnet att man kommer strax. Rusar ut till bilen för att hämta trumman som inte finns i bilen, sätter sig i bilen. Kör hem tillbaka, smyger in i rummet där trumman finns tillsammans med en sovande lillebror, smyger ut. Rusar genom samma jävla glopp, blir om möjligt ännu våtare om fötterna och sätter sig i bilen. Kör till dagis, säger hejdå åt käraste lilla barnet som redan är igång med dagens begivenheter och lilla hjärtat, mamma åker nu.

Tillbaka i bilen, genom samma glopp. Inte klaga på vädret, inget dåligt humör ut över det lilla livet.

Då kan det hända att det frasar till lite, just där under pannloben.

måndag 30 mars 2015

Kråkmåndag, påskkyrka

"Ja, men hur mycket tvingas barnen att be och trosbekänna?"

Våra barn är inte kyrkoanslutna, det har sina randiga och rutiga skäl, och precis som de flesta andra föräldrar har jag fyllt i en blankett på dagis. Jo, vårt dagisbarn får delta i utflykter till kyrkan och inte mer om det.

Jag resonerar som så att det dels är hälsosamt att den lille lär sig hur en del av världen fungerar, genom en inblick i den evangelisk-lutherska världen kanske han kan bygga en förståelse också för andra sätt att tänka. Så förlitar jag mig på det här med gemenskap, att det är bra att han får dela också upplevelser som denna, ett besök till kyrkan, med sina vänner och dagiskompisar.

Måste erkänna att jag inte tänkt på det ännu, hur vi väljer att göra då han börjar skolan.

Hur resonerar ni, ni som är föräldrar till barn som inte är upptagna i någon församling?

Ja, tanken slog mig då jag hörde frågan tidigare i morse. En förälders bekymmer inför besöket till kyrkan.

fredag 27 mars 2015

Att ha livet av sig

"Det har talats om att Lubitz hade en kris i sitt privatliv. Enligt den tyska tidningen Bild hade hans förhållande med flickvännen precis tagit slut."

Ja, flygolyckan som redan i sig kröp under skinnet på en, i all sin ledsamhet. Som blev ännu ledsammare om och då det stämmer att andrepiloten med avsikt hade livet av, inte bara sig själv, utan också alla andra passagerare flyget.

Lusten att leva kan ta ta slut, det har jag någonstans en förståelse för. Men, det jag inte kan förstå, det är att lusten att ha livet av sig är något man också låter gå ut över andra. Att man låter det gå ut över andra så att man dödar dem, i det här fallet gäller det långt över hundra människor. Människor som inte valt att flyga mot döden, utan tvärtom, de hade valt att flyga mot följande etapp i det levande livet.

Ingen "personlig kris" kan berättiga ett val och dåd som det andrepiloten gjorde.

Samma oförståelse känner jag för dem som väljer att vika in framför en lastbil. Samma oförståelse för personer som väljer att stiga framför tåget. Samma oförståelse för dem som tar med sig sin familj i döden för att det själva har tappat lusten att leva.

Fortfarande, jag kan förstå att man förlorar lusten att leva. Men, man får inte ta med sig människor som fortfarande har lusten för livet kvar. Vill man ha livet av sig, så begränsar sig den rätten enbart till den egna personen.

onsdag 25 mars 2015

Kuriosa

Efter de mest obviösa sökorden, mitt namn och bloggens namn, är det ett sök som kommer överraskande högt på listan över nyckelord då jag jag tittar på bloggens historia.

"Kaka på sur grädde"

Det är jag i ett nötskal det.

tisdag 24 mars 2015

En varning

God morgon, vill inleda med en varning. Om du ser en kungsboa, rör den inte.


(För läsare som inte är flytande på finska: Mannen dog efter en stund.)

måndag 23 mars 2015

Charmören

På ett födelsedagskalas häromsistens hade ett av kalasbarnen drabbats av akut kaskadspya. Föräldrarna, tråkiga som de är, drog slutsatsen att det arma barnet överdoserat en aning på sötsakerna.

Femåringen hade, sent omsider, en lite avvikande förklaring:

- Det kunde också bero på att jag tungpussade henne.

Vilken charmör.

fredag 13 februari 2015

Oddsen, baby, oddsen

Småbarnsmorsa, lite trött och glåmig, har en vecka sportlov framför sig. Ser fram emot det, en resa, en resa som innehåller några par extra händer. Bara tanken på att få sova, sova så att hon får vakna utan väckarklocka.

Vad händer då? Ett par svarsalternativ, kanske?

A) Barnen insjuknar samma dag som semestern börjar

B)...

Äh, vi struntar i de övriga alternativen. Ni vet svaret.

tisdag 27 januari 2015

Bästa medicinen

De som känner sig lite hängiga såhär i januari, de borde alla få en dos femåring.

"Mamma, vet du vilken min favoritdoft är?"

"?"

"Det är du."

Bara en femåring kan leverera komplimanger som denna.

lördag 24 januari 2015

En fest för tre

Har tänkt på det under de senaste två åren, två år som präglats av död i min familj. Hur konstiga saker man kommer ihåg, så underliga detaljer det är som påminner mig om dem jag saknar.

Min mamma. Hon gick bort för fått två år sedan. Det jag tänker på då jag tänker på min mor, det är hennes hesa skratt. Jag hör henne skratta då jag tänker på henne. Jag ser hennes lockiga pannlugg framför mig, hur hon bannade håret, att det inte hölls på plats. Hur hon, under det som egentligen skulle vara den sista gången vi träffades, drog samma skämt hon alltid drog, att hon lagt på hullet.

Jag kommer ihåg hur hon, som alltid, under det besöket satt på golvet och lekte med den som i dag är storebror.

Min farfar. Älskade farfar Toivo som gick bort för drygt ett år sedan. Det som först dyker upp är farfars blick då han tittar på hen som i dag är fem år gammal. Barnet lekte vid och med farfar Toivos rollator och blicken farfar vilade på barnet, så full av kärlek. Och också farfar som betydligt yngre, där han ligger på frukostrasten och vilar efter lunch. På rygg, med händerna knäppta över bröstkorgen. De små puffarna, små lätta snarkningar. Sängöverkastet, en färg mellan laxrosa och rött och farfar. Farfars skratt, i synnerhet under julmiddagarna, då vi var några fler runt julbordet.

Farfars varma hand i min då vi inspekterar trädgårdslandet.

Farmor Saga, älskade farmor som jordfästs i dag. Hennes sätt att pilla in pappersnäsdukar under ärmen. Hennes sätt att klä på sig sina finsmycken då vi åkte ner till byn för att handla. Farmors speciella sätt att frysa in fisk. Hur jag, på ett tonårsdumt vis, förbjöd farmor att stryka ett linne jag skulle ha på mig. Hur jag ångrade mig, som jag skämdes för att jag sade mot henne. Under de senaste åren, farmors osäkra blick i min.

Så nära, men ändå redan så långt borta.

I dag är det, eller skulle vara min mors födelsedag. Jag firar den genom att säga ett sista farväl åt min farmor.

Någonstans samlas de tre kanske i dag, jag hoppas det. Jag hoppas att ni firar tillsammans, både födelsedagen och det faktum att ni nu sammanstrålar igen.

Jag saknar er.

måndag 5 januari 2015

Skaka stoftet av sig

Det är inte alldeles lätt att återuppliva sig själv, men man kan ju alltid försöka. Utan desto mer dramatiska förklaringar till denna långa vinterdvala, en tillbakablick:

År 2014

Vad gjorde du under år 2014 som du inte gjort tidigare?
Adopterade ett litet kinesiskt barn.

Höll du ditt nyårslöfte?
Jo, jag lovar alltid att inte lova något och det är lätt att hålla.

Födde någon nära barn?
Jo!

Dog någon som stod dig nära?
Nå jo, mina nära har en tendens att dö för tillfället. Den senaste, högst älskade farmor Saga, hon höll ut också hela år 2014, men på fredag, 2.1, drog hon sina sista andetag.

Vilka länder besökte du?
Kina och Danmark.

Vad önskar du av 2015 som 2014 inte gav?
Då dygnet inte får fler timmar, så hoppas jag ändå envist att jag ska kunna använda min tid vettigare. Det jag önskar mig är daglig dos av lugn och ro.

Vilket datum kommer du att minnas från år 2014?
19.5. Då blev vi med lillebror.

Främsta bedriften under år 2014?
Jag överlevde! Skämt åsido, det har inte varit lätt att bli tvåbarnsmamma, kräver viss acklimatisering för alla inblandade. Det var köriga tider på jobbet, att huvudet hölls någorlunda klart ger också plus i kanten.

Vad gick åt pipan?
Inget gick käppsnett åt helvete och jag överlevde, så inget egentligen.

Drabbades du av skador?
Räknas lösa kristaller och Mortons syndrom?

Bästa köpet?
Köpte inget stort, inget speciellt jag kommer ihåg i alla fall.

Vems uppförande får beröm?
Storebrors, han har varit en fantastisk storebror sedan dag ett. Min man, som är min vardagshjälte! Mina svärföräldrar, de är guld värda!

Vems uppförande fick dig att känna ångest?
Jag är lite som en gås på det sättet, orka få ångest över enskilda personer. Annat är det med alla världssmärtaproblem.

På vad spenderade du mest pengar?
Utöver det vanliga, mat och boende, lillebror. Vi pratar rätt saftigt kilopris på adoptivbarn...

Vad gick du igång på?
Låter som en soffpotatis här, men en alldeles ljuvlig och tråkig vardag är det allra bästa. Utöver det slog jag och mina systrar fast en ny tradition - alltid boka gemensam stuga under påsk - helt ljuvligt!

Vilken låt kommer att påminna dig om år 2014?
First Aid Kit - Silver lining. I hörlurar, i en svit i Shanghai.

Jämfört med den här tiden i fjol, är du lyckligare eller ledsnare?
Just nu är jag av naturliga skäl lite nedstämd och ledsen, men i övrig samma glada och lyckliga prick som i fjol.

Vad borde du har gjort mer?
Läst böcker, slappat, ridit.

...och mindre?
Hållit styr.

Hur kommer du att fira jul?
Tillsammans med min familj, gärna på landet.

Om du kunde gå tillbaka och göra en sak på ett annat sätt, vad skulle du göra?
Svarar på ett sätt som är rätt typiskt för mig, ingen vits att grubbla över gammal gröt.

Blev du kär under år 2014?
Nej.

Hur många enkvällsgrejer?
Hahaahaaa. Haahaaahaaa! Kan inte sluta skratta,

Favorit bland tv-serier?
Tala om late bloomer, men Mad Men.

Hatar du någon i dag, som du inte hatade den här tiden i fjol?
Nå nej, orka hålla på med sådant.

Vad ville du ha och fick?
Lillebror och behålla jobbet.

Vad ville du ha men inte fick?
Lugn och ro.

Favoritfilm?
Jag kommer aldrig ihåg namnet på filmer, så no can tell.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Jobbade.

Vad skulle ha gjort ditt år 2014 enastående?
Detta livet, man tager vad man hafver.

Din klädstil år 2014?
Avslappnad och svart.

Hur behöll du förståndet?
Vardagen, vardagen och ibland var det också den som drev mig till vansinne.

Vilken kändis tyckte du mest om?
Kaj Korkea-aho och hans texter.

Vilket politiskt ärende engagerade?
Lagen om lika rätt för alla att få gifta sig.

Vem saknade du?
Mamma och farfar Toivo. Mina syskon, som jag gärna skulle träffa oftare.

Motto från år 2014 som kommer att hålla?
Det blir bra. Fast det är daterat betydligt tidigare än år 2014.