torsdag 25 februari 2016

Man ska aldrig säga aldrig...

Ja, det var ju det där med att inte ropa hej före man är över bäcken, eller hur det nu var.

Dubbelsidig ögoninflammation, ben i slimsor OCH kräksjuka.

På sportlovet.

Grattis bara.

torsdag 18 februari 2016

Sjuk humor, sjukhumor

Det är ju tur att jag inte har kräksjuka (fasiken, man ska aldrig säga det där).

Skulle jag ha kräksjuka skulle jag aldrig hinna till toaletten.

Fast det är ingen skillnad, jag skulle ju inte ens hitta till toaletten.

tisdag 16 februari 2016

Livet i bubblan och den tröskellösa aggressionen

Vet ni. Jag var och handlade i en av bybutikerna igår. Ni som läser vet att jag är både halt och lytt - i bägge ändorna dessutom - och det syns. På en av bänkarna vid utgången språkade två män och de hejade glatt på mig då jag haltade förbi.

"Du har stött benet, så går det då man inleder nya fritidsintressen."


Så talades vi vid en stund, och skiljdes åt med deras vänliga önskan om att jag snart skulle vara på bägge benen.

Jag tänkte på det under kvällen. Hur roligt det är att bo i en liten by, i en by där människor vet vad som drabbar dig utan att du själv desto mer har informerat om det. Jag vet att det kan vara ett elände att bo i en by där alla känner alla och berättar allt om alla åt alla andra, men just i mitt fall, som inflyttad känner jag en sådan trygghet i att någon på byn ändå vet. Vem jag är och vad jag råkat ut för, och att de här typerna önskar mig god bättring.

En trygghet. En trygghet i min egen bubbla i form av byn jag bor i.

Samtidigt allt det där som rasar omkring inte bara mig, utan alla. I dagens tidning har vi en kolumn skriven av Mats Fontell, Matte skriver om hur han och en bekant till honom blev utsatta för fysiskt våld i en situation där våld inte bara är det sista de och man kan tänka sig. Läs gärna kolumnen här.

En bekant till mig berättar om hur hon och hennes väldigt gamla mamma blev brutalt utskällda för att de råkat ta fel på bastutur i huset, det helt enkelt för att turerna hade ändrats. Den person vars tur det egentligen var ställde till med ett stort rabalder, ställde ohemula krav och betedde sig otroligt dåligt i väntan på att min bekanta och hennes mamma skulle hinna ut.

Vad hände med det vi gjorde förr? Då vi märkte att något enligt oss inte stod rätt till? Inte började vi väl gorma och slå? De fall som ovan är beskrivna har berott helt och hållet på misstag och missförståelse, men ändå har "offret", det vill säga den som känt att den blivit felbehandlad, inte bara skrikit och gormat, utan till och med slagit. Slagit en människa som begått ett misstag.

Vad hände med "Ursäkta, men kan det vara så att ni har tagit fel på bastuturen?".

Tröskeln för dåligt, till och med aggressivt beteende, är alldeles, alldeles för låg idag.

Det är säkert fler än bara jag som skriver under det påståendet.

Frågan är bara hur jag, man och vi ska höja den tröskeln rejält och mycket?

Och det är ett annat spår jag tänkt på under de senaste dagarna. Med de här fysiska besvären jag nu dras med, inte allvarliga men jobbiga, har jag tänkt det några gånger. Att det får räcka nu, jag orkar inte mer. Inte allvarligt i mitt eget fall, men jag förstår och känner igen känslan av att närma sig bristningsgränsen. Och där, där är ju allt bara ett nattsvart mörker.

I det mörkret är det svårt att vända andra kinden till, eller att ge varje situation en möjlighet att vara en bra sådan för alla inblandade.

Det är just här kanske jag och någon med mig kan - åtminstone försöka - lägga på ett extra kol. Inse att det inte är någon annans fel att jag är halt och lytt. Att jag mår illa, i mitt fall fysiskt just nu, det ska inte få gå ut över någon annan. Det att jag mår illa, det blir inte bättre av att jag får någon annan att må det samma. Tvärtom.

Så, jag försöker vara en gladare och snällare variant av mitt tillfälliga jag. Och mår ju bättre då människor omkring mig är fortsatt glada, ibland till och med trots eller tack vare mig.

Men, de som beter mig som svin, de hinner kanske inte tänka genom allt det här före det knäpper till i skallen. Än värre, de kanske hinner tänka genom det och låter det ändå knäppa.

Vad ska jag göra med alla dessa lösa trådar då? Jag är en vän av att kärleksbomba, åtminstone då alla vitala kroppsfunktioner är i skick. Är mer än medveten om att jag kanske inte varit riktigt i topp i fråga om att sprida kärlek den senaste tiden, men jag lovar skärpa mig. Jag lovar skärpa mig från och med tvärt.

måndag 15 februari 2016

Min lilla bebis

Det känns som igår. Den allvarliga djupblå blicken, den ihopbitna munnen, den lite buttra uppsynen.

Min egen nervositet, en så liten människa. Hur håller jag i en sådan dyrgrip, håller i så att hen inte går sönder? Hur hålla av så att mitt hjärta inte brister?

Jag minns vaknätterna. Jag kommer ihåg hur du helt plötsligt vände på dig, tog dig framåt, jag kommer ihåg då du stod upp.

Jag kommer ihåg dina första ord, ord bara jag förstod och som vi delade. Jag kommer ihåg då du lärde dig gå, då du lärde dig gå i trappor. Jag kommer ihåg hur det slet i mitt hjärta då du började dagis, hur ofattbart det var då du bytte språk.

Jag kommer ihåg din första tand som tittade fram, jag kommer ihåg då du tappade den första.

Jag har memorerat varje sjukdom och varje olycka.

Jag har känt min stolthet växa via varje ny sak du tar dig an, jag kommer ihåg och har sparat den första lapp på vilken du själv skrev ditt namn. Varje fotbollsmål, varje vänskapsband du knyter.

Varje klok- eller roliga dumhet du levererat i form av ord och uttryck har jag skrivit ner.

Varje morsdagskort, varsamt sparat.

Varje kväll då du somnar, tittar jag på dig, min lilla bebis. Så liten, så stor. Så otroligt efterlängtad och älskad.

Hur är det möjligt att den här lilla bebisen, långt över 1,20 m över havet, att den här bebisen ska anmälas till skolan?

lördag 13 februari 2016

Hur gick det sen?

Ni kanske kommer ihåg mina euforiska inlägg om fotbollen?

Resultatet just nu: vadmuskel och akillesena i slimsor.

Lägg gärna till ögoninfektion. Dubbel.

Queen of fucking everything.

onsdag 10 februari 2016

Hur hinner ni med allt?

06.00 Vakna!
06.10 Stig upp!
06.30 Åk till jobbet!
07.00 Jobba (e-post och sådant du inte hinner med annars)
08.45 Möte
09.30 Skippa möte nummer två, på grund av transportsträcka
10.15 Podda
11.15 Lunch, inklämd för att träffa ex-kolleger och vänner
12.00 Transport, jobbsamtal under körning
12.45 Glöm för fasiken inte att köpa födelsedagspresent, barn på kalas på kvällen!
13.00 Hoppa in för kollega som är sjuk
15.00 Möte
15.30 Åk hem, brådis hem från dagis och förskola på grund av kalas
16.15 Barn hemma, mat!
17.10 Vackrare hälft anländer hem, tar barn och för hälften av dem till kalas, det andra tvingas åka med på grund av följande:
17.15 Förbered intervju med författare
17.40 Transport
18.00 Träff med författare
18.30 Intervju med författare inför publik
19.20 Transportsträcka
19.40 Vackrare hälft kommer hem med barn
19.55 Vackrare hälft iväg på träningar (och jag bloggar, oasen! OASEN! Barn tittar på tv, OASEN!!!)

Kvar att utföra: kvällsmat åt barnen, plocka fram rätt kläder för dagis och förskola samt egna kläder för jobb.

Phew.

Det jag inte fattar, det är hur alla andra klämmer in trevliga lekkvällar hos bekanta, parmiddagar, träffar med vänner, shopping, mer träning än så här och kanske lite tid för tanke.

Hur är det ens möjligt?

tisdag 9 februari 2016

Usch, så äckligt

Fastlagstisdag, det är väl en lämplig dag att berätta äckliga saker om sig själv?

Jag tycker om att äta kall ärtsoppa, direkt ur burken. Jo, köpe-ärtsoppa för att göra det ännu värre.

fredag 5 februari 2016

Döden, döden.

Den lille, ja, han som redan är sex år gammal har tydligen fortsatt grubbla på allt det där han inte tror på.

På förskolan hade han, provocerat, uttryckt sin ilska och frustration över att människan inte kan bli "äldre än hundra år". Han vill enligt utsago bli minst en miljard år gammal. Han hade själv räknat ut att det naturligtvis är lite besvärligt, främst för att det skulle innebära att antalet människor på jorden skulle bli ganska många.

Det är något där vid döden den lille inte är riktigt sams med.

På tal just om döden så hade något annat barn inflikat att hen inte tycker att döden är så dramatisk, för efter den "så åker man ju upp till himlen och hänger med alla de tidigare avfallna där i stället", vilket ju hade lett min sexåring tillbaka till det där han tror på, eller inte tror på. Han tror inte på Gud och han tror inte på himlaresorna heller.

Var och med sitt, som en brukar säga. Den fullvuxna som återgav detta berättade att barnen hade landat på det, att var och en får tro på sitt.

Och jag är så fascinerad, och det gör mig både glad, stolt, rädd och nedstämd då jag tänker på det, alla dessa tankar som ryms in i dessa barns huvud och tankar.

torsdag 4 februari 2016

Måste ännu återkomma till bollen

...till fotbollen.

Skrev om det för några dagar sedan, att jag anmälde mig till en fotbollsskola för fullvuxna.

Jag har alltid sett mig själv som en som avskyr lagsport. Det sportande jag utövat, det har alltid, alltid handlat om något jag gjort ensam. Ridit. Simmat. Länkat. Alltid ensam.

Att jag gjort på detta sättet, det beror dels på att jag tycker väldigt mycket om att vara ensam, dels på att jag inte tycker om att jämföra mig med andra. I synnerhet inte i fråga om sport och idrott, vilket i sin tur kan bero på att jag själv inte anser att jag är så där väldigt bra på det jag utövat. Ja, jag som inte vill jämföra mig med andra.

Men, jag har också byggt ensamsportandet på tron på att jag inte har någon tävlingsinstinkt. Och då kan jag lika väl gnata på för mig själv.

Fotbollen, då? Har inget minne av att jag ens skulle spelat fotboll under gymnastiken i skolan. Men, har också utgått från att mitt bollsinne är lika med noll, i kombination med koordineringsförmåga som en soffa ungefär.

Så, fotbollsskola. Det var så långt borta från min bekväma hörna man bara kan tänka sig. Jag trodde faktiskt att jag skulle avsky varje stund i fotbollshallen.

Tji fick jag. Jag fick tji så det rungar om det.

Jag älskar fotbollsskolan.

Nu är jag ingen Messi, men ingen totalmess (haha) ändå. Det är klart att jag inte är en dribbel- och spelmästare, men det är så roligt att det inte gör något! Jag tränar tillsammans med två andra kvinnor och cirka 15 män och alla träningar avslutas med en "match". I de här matcherna har jag överraskat mig själv, i synnerhet då någon av männen försöker (och lyckas!) dribbla bort mig - jag blir så arg. Och ilskan gör att jag kämpar ännu hårdare, det kan alltså hända att en liten tävlingsinstinkt har lyft sitt vackra tryne.

Vi har ju apdålig halltid (men, vi har en hall!), vi tränar mitt i natten. Och det enda som grämer mig, det är att vi bara har en träning i veckan. Jag skulle vilja träna varje kväll!

Så sent som i går tänkte jag på det, att det var ju synd att jag skulle komma på att jag verkligen tycker om att träna tillsammans med andra och tycker om att spela fotboll först nu. Men, jag ändrade ändå den tanken till det motsatta. Det var ju en innerlig tur att jag upptäckte det här nu!

Träning i kväll! Äntligen!

tisdag 2 februari 2016

Klippa eller inte klippa

Banken skickar med jämna mellanrum nya bank- och kreditkort, helt enkelt för att de du använder har ett bäst före-datum.

Ett av de mest stressande ögonblicken i en i-värld, det är då du står där med saxen i högsta hugg för att klippa sönder det kort som inte längre fungerar.

Är det nu helt säkert rätt kort jag klipper?

måndag 1 februari 2016

Var och en med sitt

Det pågår så många diskussioner just nu.

Bröstdiskussionen för att nämna en, så råkade jag nyss höra Radio Vegas program Familjeliv i vilket brand, logon och varumärken i barns liv diskuterades. Två käpphästar mot varandra, ena laget tycker att det är okej att barnen "hänger med" i form av Frozenprinsessor, spel och lego och det andra laget säger bestämt stopp och nej till allt som är norm eller ett etablerat varumärke.

Vet inte om jag är trött eller gammal eller lider av en släng av bäggedera (språkskruden tyder på ålderdom...) men kommer inte riktigt igång i diskussionen.

Det ska jag bara konstatera om mig själv som mamma, att jag var den bästa, den mest bestämda och den mest principfasta morsan före jag fick barn.