måndag 31 januari 2011

Sluta slänga mat - check-in nummer 5

Vet ni vad? Det är dags för en avrundning och en avslutning på den sista veckan i sluta slänga mat-kampanjen.

Först en rapport ur det Römanska residenset:

Tro det eller ej, men jag glömde att jag gjort skagenröra. Vi åt upp det mesta, men en liten burk glömdes bort längst bak i kylskåpet. Att det pärtar. Skaldjur är en av de saker jag kanske mest av allt rynkar på näsan åt då de stått någon dag.

Ett par små lökar var ruttna inuti, osäkert om det var jag eller om det var butiken som var boven.

Inte ett helt gott bokslut på kampanjen, men, ett bokslut ändå.

För min del så tror jag inte att den här måndagen innebär ett slut på slänga mat, jag tycker själv att jag reflekterar mer över maten i kylskåpet och i matlådan. Jag har alltid haft en rätt hög tröskel för att slänga mat och den har blivit ännu högre under de senaste veckorna. Det tar verkligen emot att vara tvungen att slänga något.

Och precis som vi diskuterade senaste vecka har jag också funderat över hur jag skall kunna ta tillvara mer under själva tillredningen. Senaste vecka gjorde jag sås på sky som uppstod då jag tillredde färsbiffar i ugn. Det, det är överkurs för mig!

Så, jag ser med spänning fram emot era sista rapporter och era funderingar kring att fortsätta låta bli att slänga mat!

Ord och uttryck

Det att det är jag som har hand om servicen av våra hushållsmaskiner, diskmaskinen, tvättmaskinen och dammsugaren (mannen använder dem också, men jag ser till att de funkar), gör det mig till en motosexuell kvinna?

Egentligen skämtar jag, kan vi komma överens om att låta bli att använda uttrycket gastrosexuell?

Snälla?

söndag 30 januari 2011

Uh

Fast jag i övrigt inte är speciellt räddhågsen av mig, så tycker jag att det är mindre roligt att min syster med familj är i Egypten just nu.

Har vi träffats tidigare?

Förlåt, jag har lämnat er vind för våg. Har varit ute på språng hela dagen.
Eller jag har egentligentligen inte sprungit, jag har tittat på då andra sprungit och hoppat.

Den officiella titeln var "uppvärmingsövervakare". Vi talar hästhoppning och träningstävlingar på stallet där jag brukar hänga.

Det hände sig under dessa tävlingar att en ryttare, för mig helt okänd, undrade om vi ridit på samma stall tidigare, hon visste att hon kände mig från tidigare. Och, det här är lite genant att erkänna, men, det händer rätt ofta att för mig helt obekanta människor känner igen mig.

Jag är inte den som sonikt konstaterar att "jo, du känner igen mig för jag har varit på tv" (det faller sig inte naturligt för mig, jag vill påstå att jag inte är den som säger "vet du inte vem jag är?"), så det blir ofta ganska långt utdragna utredningar om hur det kommer sig att jag ser så bekant ut.

Ofta har dehär människorna som känner mig oerhört bestämda åsikter om hur det kommer sig att jag är så bekant. Oftast sitter jag i kassan i deras lokala butik. Det har till och med hänt att personer har blivit riktigt arga på mig för att jag inte jobbar just i deras kvartersbutik.

Så, nu finns det ytterligare en kvinna (som rider en fin skimmel) som grunnar vidare på hur det kom sig att den där typen på uppvärmingen såg så bekant ut.

På tal om det, jag gick på Grammy-galan i Stockholm några gånger för tusen år sedan. I korridorerna stötte jag på en man jag kände igen (dah? Grammy-galan, hur skulle jag nu känna igen någon där?). Vi hälsade glatt på varandra och jag satt resten av kvällen och funderade över vem i all sin dar det var jag hälsat på.

Det var Anders Lundin. Som jag blott sett på tv tidigare.

lördag 29 januari 2011

Busy lördag

Vi är lite upptagna idag, svärmor och svärfar åkte just och vi skall åka på kalas. För en liten stund kan ni glädjas över att Elton Johns son bor hos oss.

fredag 28 januari 2011

En bra fredag

Vi var ute på räd på byn, Nickby-byn. Vi landade i blomsteraffären, tulpaner måste inhandlas. Svärmor kommer på besök och jag hoppas att tulpanerna skall dölja det faktum att jag inte städat.

Nå, i alla fall, Shorty tycker väldigt mycket om blommor (att riva i dem, skulle han själv säga) och beundrade det han såg i affären. Jag blev omåttligt stolt och glad då den glada kvinnan i butiken kallade Shorty för "hon".

Mycket fint.

Vi firar detta genom att sätta in ett foto på Shorty sysselsatt med favoriten på öppna dagiset: sänghimmelen (som bara hänger i taket, utan säng under, men fungerar lika bra ändå):

Att skaffa pass

Den lille, Shorty, skall få ett pass. Allt för att han skall kunna resa världen runt (åtminstone i fem år, sen får han lov att stanna hemma).

Nå, att skaffa pass åt den lille är inte världens lättaste grej, tydligen. Eller så är jag bara så enkel att jag inte fattar sådana här saker.

Första gången gick vi dit tillsammans, Shorty och jag, med den fina passfotot färdigt taget. Vi fick åka hem tomhänta, vi saknade faderns tillstånd att skaffa passet samt moderns pass.

Ok.

Fadern skrev ett tillstånd och jag kom ihåg att ta mitt pass med mig. Gick till polisstationen, utan Shorty denna gång. Men, det går inte att anhålla om pass åt en filur som är hemma.

Ok.

Idag var vi till den lokala Nickbystationen, blott för att visa upp Shorty.

Nu har vi anhållit om ett pass.

Varför göra saker enkla då man kan göra dem invecklade?

torsdag 27 januari 2011

Barn gör en konstig

Husfrun har skrivit ett fint inlägg om att barn gör en lite konstig.

Jag kan inte annat än hålla med.

Under de två senaste veckorna har jag fotat ett par fotoserier på den lilles potta innehållande rejäla tvåor.

Fråga mig inte varför. Eller, jo, fråga, så kanske ni inte tror att jag tappat precis allt.

Dagens ungdom

Dagens ungdom är oförskämd, tar inte av sig mössan inomhus, inte ens vid matbordet (ett populärt inlägg på debattsidorna i de lokala blaskorna).

Familjen Röman låter en till osnuten, odräglig, filur växa upp till en fullfjädrad representant för "dagens ungdom":

Att bära sitt ansvar

Jag vet inte riktigt, är det okej att låta vem som helst medverka i tv-program?

Jag råkade se att Maria, som hade nypremiär på Nelonen igår, hade lyckats locka (ja, det var väl inte svårt egentligen) Johanna Tukiainen och dennes blivande man till studion.

Gästspelet var riktigt, riktigt svårt att se på. Jag våndades och funderade än en gång över tv-produktionernas ansvar, är det faktiskt okej att släpa darrande vrak till studion? Även om de darrande vraken själva propsar på att få komma?

onsdag 26 januari 2011

Fortsatta funderingar kring näthatet

Jag fortsatte fundera över näthatet, det genom att dissekera mitt eget agerande.

Nu är jag inte den som hatar på nätet (inte annars heller), ej heller är jag utsatt för hat för tillfället, så jag funderar vidare på det som också diskuteras just nu. Trollen, bland annat korrespondenterna har skrivit om dem här och här.

Och jag bara fattar inte, hur kan man sonikt välja en människa man inte känner, gå in för att skita ner på allt den gör? Än värre är det om det är en människa man faktiskt känner och ändå väljer att gå in och skita ner på allt den gör på en blogg, helst anonymt då också.

Det är klart att jag läst och läser bloggar eller blogginlägg som jag inte förstår eller håller med i skriverierna, men, vad skall jag där med min egen frustration och göra?

Det finns exempel på det här ur mitt eget liv, under tiden som barnlös (och den var lång) läste jag också en del mammabloggar, och jag kunde bli rätt upprörd över mammor som skrev hur hemska deras barn var och hur jobbigt det var med barn och vad det nu var som gjorde mig sne. Men, inte gick jag väl och lade ut texten om hur upprörd jag var i deras bloggar? Skribenterna hade sin frustration och jag hade min frustration - och var och en lägger ut texten, känslorna eller vad det nu kan vara där det hör hemma. Så försöker jag leva, enligt den enkla tesen "var och en med sitt" och så delar vi det vi kan ha gemensamt.

Och så kan vi fortfarande vara av olika åsikt, men, intelligenta människor kan uttrycka också avvikande åsikt på ett hyggligt sätt.

Befrielseprocessen

Den lille tar de första, fortfarande lite krumma, stegen mot självständighet.

De flesta saker han vill göra, vill han i något skede testa på att göra alldeles själv. De saker han vet att de längre människorna försöker gömma för honom, dem finner han speciellt attraktiva. Det finns inte en hylla eller stege för hög för honom.

Han klarar allt, han vill allt.


Bilden på den lille är tagen av Johanna Kunelius.

Mindre prosaiskt; den lille är i sin alldeles första trotsålder. Här i Nickby ligger vi just nu rätt ofta på golvet och skriker för fulla muggar.

Därför en bild på den lille då han sov som en liten snäll pojke, ungefär sju månader gammal.

tisdag 25 januari 2011

Papperskrigets botemedel

Då jag blir riktigt innerligt trött på papperskriget, på att ingen vet något och att alla blanketter anländer felaktigt ifyllda, då tar jag mig en titt i sovrummet. Han är värd alla papperskrig i hela världen.

Näthatet - den nya formen av stalking

Peppe skrev om det här här om dagen, idag skriver Ebba von Sydow om sin egen upplevelse av näthatet här.

Jag är i den lyckliga situation att jag inte stött på näthatet personligen. Jag tror att det hänger ihop med att jag är en liten bloggare, med en krets läsare jag kan tycka att jag känner. Då man blir stor som bloggare, då dyker oftast idioterna också upp. Näthatarna, som i mitt tycke rätt randomly börjar hacka ner på och hata någon viss bloggare, ser ut att bara vilja haka på någonstans där det uppenbarligen finns en person som många människor ser ut att uppskatta.

Jag har varit utsatt för en riktig stalker en gång, det hänger ihop med min tid på TV. Att synas på tv var väl förr det som stora bloggar är idag, sådär mätt i popularitet?

Tillbaka till min stalker, han (jo, jag vet vem han är, han stalkade med namn och foton (tyvärr)) började smått genom att skicka brev till mig på min dåvarande arbetsplats. Det var mer eller mindre cuckoo brev, ofta tio-tjugo sidor långa grejer. Han beskrev allt från sin kärlek till mig, till sitt hat han kände för att jag ignorerade honom och vilka våldsamheter han tänkte ta till för att jag ignorerade honom.

Jag gick till polisen då jag fick det första brevet på min dåvarande hemadress. Där gick min gräns. Vid att han visste var jag bodde och att han när som helst kunde förverkliga det han skrivit om och att det inte bara gällde mig längre.

Jag gick till polisen. Med en svart sopsäck full med brev och min redogörelse.

Efter många om och men så fattades det ett beslut om besöksförbud, som om också innefattade postgången.

Det tog ett tag, men, det lugnade ner sig. Nu har jag - och min familj - fått vara i fred.

Så, där Ebba lite matt undrar om det finns något hon - eller någon annan kan göra - och själv svarar att det inte finns något man kan göra, så håller jag inte rikigt med.

Det finns en gräns, det måste finnas en gräns. Om ingen annan sätter den, så sätt den själv. Att polisanmäla kanske inte gör någon direkt skillnad, men, det är du som markerar och drar dina gränser - att det som händer är fel.

Finland år 2011

Jag tycker att det är lite roligt att naturen gör lite vad den vill med oss i-länningar idag.

Det känns lite spännande att läsa att vi borde förbereda oss på naturens nycker genom att skaffa mat som vi kan tillreda utomhus samt förse oss med tillräckligt varma kläder. Det här enligt en artikel i dagens Iltalehti.

Här ute på landet är det absolut inget problem, jag är försedd med en stor grill och tycker om att campa. Men, jag är osäker på om den lille vill ha grillkorv och mest bekymrad är jag över er som bor i stan. I stan är det väl förbjudet att göra upp eld och grilla middag på gatan?

måndag 24 januari 2011

Saliga vänner

Något av det finaste som finns, det måste vara då en människa erbjuder sin hjälp helt utan egen nytta i baktanke.

Jag fick uppleva det idag.

Ni kanske såg att jag efterlyser tips på bra resevagnar här tidigare i bloggen? Jag har fått väldigt många bra förslag och så kom vi också in på att det kan löna sig att kolla vad den vagn vi vill ha kunde kosta i Tyskland.

Och här kommer då dagens finaste gärning in.

Finaste Tuija, som bor i Berlin (och bloggar underbart här). Tuija meddelar mig att hon gärna bistår med all tänkbar hjälp och assist i Tyskland om det är så att vi vill köpa en tyskspråkig vagn. Hon lovar inte bara att hämta vagnen från butiken, hon lovar också komma och möta oss till flygfältet, med vagn och allt.

Jag blev så glad att mitt hjärta slog några extra slag.

Tack Tuija, du är fin!

Spärra korten!

Jag är typen som aldrig tappar något. Plånbok, telefon, nycklar - allt har jag stenkoll på.

Eller hade, får jag lov att säga.

Dagens saldo är en plånbok på toaletten samt nycklar instoppade i skohyllan.

Det bor en liten marodör hemma hos oss.

Nej, det är inte min man jag avser (den här gången).

Sluta slänga mat - check-in nummer fyra

Dags för en kontroll i komposten, hur mycket mat har vi slängt den här veckan?

Jag hade en urkass vecka senast jag rapporterade, och det är glädjande att jag nu kan rapportera att jag inte slängt bort något alls. Annat än skal, skaft och sådant som jag nog alltid plockar bort från grönsaker och sånt.

Egentligen har det varit en ganska tråkig vecka, mätt i matlagning. Inga egentliga gourmetmiddagar som skulle lett till fantastiska rester. Men, jag har ju en ny vecka framför mig.

Du då? Hur har det gått för dig?

söndag 23 januari 2011

Hemska saker

Malin skriver om ett kalas som barna varit på idag.

Det får skräckbilderna att passera revy för mina trötta ögon. Det finns så många saker som är så lätta att (ännu, jag vet) sitta och skaka på huvudet åt här hemma. Hemska saker som man ser barn utsättas för (eller göra av högst fri och lycklig vilja).

Listan kan göras lång:

Födelsedagskalas på McDonalds.
Födelsedagskalas på Hoplop.
Födelsedagskalas med tema.
Julklappshysteri med leksakskatalogen.
Malet kött i all mat.
Ryggliggande, skrikande, armfäktande unge i butiken.

Jag kan avslöja att den sista punkten tränade vi på redan igår. Det gick mycket bra (och då var det ändå den lille som skulle få något, eller "få och få"). Och sakta ser jag mig snällt svälja punkt efter punkt.

Vi ses på Hoplop.

Storleken har betydelse

De som hävdar annat, ljuger.

Tänk bara på godis. Här i Finland har bland annat Marianne och Pätkis också publicerats i mindre format än det ursprungliga. Jag vet inte om jag är den enda som tycker att man kan äta betydligt mycket mer av godiset i litet format? Personligen tycker jag att mini-Mariannen dessutom smakar bättre i den lilla formen.

Så, ju mindre saker (eller, ja, godis då) är, desto godare smakar det!

Det enda som inte fungerar i miniformat, det är minimajsen. Minimajs måste vara bland det äckligaste i hela världen.

lördag 22 januari 2011

Nu är goda råd dyra!

(Jag skriver mommospråk, igen.)

Ingen panik egentligen, men jag har en fråga. Ponera att sällskapet Röman skall ut och resa (ja, ja!!!) och står inför en införskaffning av en resevagn / -kärra, vad de nu heter.

Vilken vagn / kärra rekommenderas?

Jag går lite het på Gessleins Swift:


Bilden är lånad av Muksutalli.fi.

(Jag måste verkligen skriva om något annat än barn så småningom, annars är det här väl det man kallar en mammablogg?)

fredag 21 januari 2011

Smurffit vol. 666

Den enda gången det är nästa okej att lyssna på Smurfsånger, det är då man är sjuk.

Och nej, det är inte jag som är sjuk. Men, jag blir sjuk i huvudet av sångerna.

video

Hemmamammans lön

Fua skriver om en av dagarna då man bara vill säga upp sig.

Att säga upp sig från förvärvet som hemmamamma är inte särdeles lätt (egentligen vill man väl inte säga upp sig) och då är det bra att veta hur mycket man förtjänar på att vara hemma.

Häng med i en ekvation här.

Som fosterförälder är den hemmavarande föräldern berättigad till en ledig vardag per månad. Jag utnyttjade inte den förmånen, utan valde (av rätt naturliga skäl) att själv ta hand om barnet som flyttat in i vår familj. Kommunen som delegerat ansvaret för den lille till oss, betalade ut förmånen i reda pengar i och med att uppdraget avslutades. Summan som betalades ut för tio månader, det vill säga tio lediga dagar, var sisådär 110€.

Så nu vet du det, en dag som hemmamamma kan vara värd högst 10,10€.

Den liberala duden

Som många andra, försöker vi också undvika normfärgerna på den lille. Slutresultatet blir ibland väldigt färgglatt. Får jag presentera regnbågspojken i den bästa kung fu-ställningen:



Om inte annat så bidrar halaren till att man hittar det egna barnet i snödrivan:



Och fotobevisen är tagna i den snölabyrint som är byggd på vår gård (ni har också en sådan, ja?):

torsdag 20 januari 2011

Mediespråk

Jag ser att de flesta jag känner kommer att hänga på Mediespråk under veckoslutet.

Ett år var Bo Strömstedt en av föreläsarna. Han pratade så vackert som ingen gjort före eller efter honom. Om du tycker om det svenska språket kan jag varmt rekommendera Bosses bok "Den tjugonionde bokstaven".

Saker man inte pratar högt om

Anne är tuff. Hon blev än mer min idol då hon publicerade bilder på sig själv (snygg, som vanligt) inför sessionerna med hennes personliga tränare. Jag är också imponerad av att Anne lade ut sina mått, oftast är det bara inför Miss Finland-tävlingarna man ser mått på kvinnor publicerade. Eller i bantningsprogram.

Nåväl, efter det har jag funderat på det, än en gång. Varför är det så svårt att säga vad man väger? Jag har förstått att det är många kvinnor som försöker dölja för sina vackrare halvor vad de egentligen väger. Det är lite som med lönen, det är inte heller något man gärna pratar högt om.

Okej, min man vet vad jag väger. Och lönens storlek, eller litenhet har jag också avslöjat, det är ingen världshemlighet.

Men, efter att ha funderat på varför det är så svårt att tala om dehär sakerna, så har jag också kommit in på andra tankar.

Varför skall man egentligen tala om vikt och lön?

Det finns ju viktigare saker att tala om.

In the beginning

Kollade just att jag börjat blogga i juni. Då såg det ut såhär hemma hos oss:

onsdag 19 januari 2011

Framgångsrik, jag?

I min bok "Såhär blir du en framgångsrik bloggare" (nej, jag har inte skrivit en bok med den titeln, jag har inte skrivit någon bok alls) skriver jag inte om hur någon hittade hit genom att använda sig av sökorden:

gå int i sibbo om ni int vill ha tråkit!!

Men, då vi nu är inne på ämnet, så kan jag avslöja att det absolut inte är tråkigt att promenera i Sibbo. Tvärtom. I skogen finns både björn och varg. På de belysta vägarna finns rattfyllon.

Välkommen hit bara.

Vad gör du nuförtiden?

Ja, tackar för frågan. I och med adoptionen (och som slut på alla mina nervösa inlägg tidigare om detta ämnet) så är jag nuförtiden föräldraledig.

Och också på alla andra sätt insugen i det system som hittills bara gällt alla andra. På ett bra sätt alltså.

Shorty och den stolta mamman tackar

Det var ju det jag sade igår, att nu kommer det inte att vara någon hejd på det här längre.

Shorty (ja, okej då, jag) vill tacka för alla de glada hurrarop vi fick då vi avslöjade oss själva (ja, Shorty då) igår.

Ni har ju missat en en hel del under de tio, elva senaste månaderna, sådär i bildväg och därför har vi nu en del att ta igen (ja, jag visste att ni saknat allt detta, det roligaste som finns är ju då stolta föräldrar visar foton på sina barn, eller hur?). Och, på något sätt som är rätt naturligt så inleder vi med bebisbilder:

tisdag 18 januari 2011

Får jag ställa ett par frågor?

Hej, med anledning av en grej jag pysslar med skulle jag vilja kolla en sak med er.

Gällande arbetsplatser, nuvarande, föredetta eller dröm- dito, vilka tre egenskaper uppskattar du mest i en chef?

Och gällande arbetsplatsen, vilka värden, värderingar uppskattar du att arbetsplatsen har och lever efter?

Tacksam för svar.

Ett historiskt ögonblick

Ja, ni som hängt med en tid, vet att Shorty, den lille, inte någonsin skådats på denna blogg så att det fagra anletet skulle ha skymtat.

Vet ni vad?

Det blir ändring på det nu, vare sig ni vill det eller inte!

Vi inleder med fotobevis för den nya sovstilen, den heter (föga överraskande) "så sover du sittande".

Tadaaa:



Efter ett tag tryter dock orken:



Och jo, det finns helt fina, vackra och skarpa bilder på den lille, men, vi återkommer till dem.

måndag 17 januari 2011

Glädjeflickan fortsätter

Minst lika glad blir man då den lille för första gången tydligt kan meddela att han måste få besöka pottan.

Jag låter bli bildbeviset denna gång.

Ingen vill se en lyckad tvåa i pottan förevigad på bild.

Lycka är...

...att få den lilles nya FPA-kort på posten.

Ja, jag blir liksom glad varje gång jag ser den lilles nya släktnamn svart på vitt.

Och samtidigt, hello världen! I morgon anhåller vi om pass, det är ett som är säkert. Först måste vi bara ta oss genom nålsögat med stort N.

Fotograferingen.

Vilken tur att den lilles far just ansat den lilles lugg...

Sluta slänga mat - check-in nummer tre

Det är dags att rapportera för tredje gången.

Det här är första måndagen det känns som om jag inte riktigt har koll på vad som hänt i mitt kök. Men, vad som slängts har jag, tyvärr, koll på.

Lite hemmakokade bönor. De passade tyvärr aldrig riktigt in i något som tillreddes under veckan, med andra ord; jag lät bli att försöka tillräckligt.

En liten slatt hemmagjord pesto. Jag gjorde för mycket, jag måste skärpa mig gällande storlek på portionerna.

En bit vattenmelon. Den hann bli vattnig och ofräsch innan den lille hann äta upp den. Den lille är den enda som äter vattenmelon hos oss, och ja, vi gjorde inte mycket för att bidra till mindre bortsläng.

I övrigt kan jag säga att jag inte känt mig lika engagerad och påhittig i mina försök att få slut på allt elände i vårt kylskåp. Så, nu gäller det för mig att skärpa mig, det är nästan en halv månad kvar på den här första testmånaden.

söndag 16 januari 2011

På tal om party

Det är självklart att ni vill veta hur jag kommer att klä mig under brudklänningspartyt. Såhär:

God jul?

Ni kom väl ihåg att kolla den extra utlottningen i HBL:s julkalender igår?

lördag 15 januari 2011

Jag blir så glad!

Alltså, jag blir så barnsligt glad då jag ser att någon lagt till mig på sin lista över bloggar de läser!

Den som gjorde mig glad nyss, det var Housewife! Tack, du gjorde mig glad!

Rajraj

Tro det eller ej, jag var faktiskt ute på rajraj igår. Riktigt inne i storstan.

Alla nickar och hummar.

Vi som träffades delar ett gemensamt förflutet i ett tv-program som sändes dagligen för sisådär tusen år sedan, vi talar om en tid då de flesta bara såg svartvit tv. Vi gjorde en memory lane, vi besökte bland annat en bar som nuförtiden huserar där tv-programmet tidigare gjordes. Där satt jag och smuttade på rödvin på det ställe där mitt arbetsbord tidigare stod.

Det var otroligt roligt. Det är skönt med vänner som man inte behöver (ja, ni vet vad jag menar) ha kontakt med dagligen, eller ens varje år, och sen då man träffas, några äktenskap och barn senare, plockar man bara upp tråden igen.

Träffen resulterade också i fastslagning av följande fest - och äntligen får jag ordna den fest jag planerat så länge! Brudklänningsfesten!

Nu är ni alla dödsintresserade och därför skall jag förklara:

Brudklänningen använder man ju bara en gång (ja, om man inte är av den typen att man ändrar sig många gånger) och det är ju lite tråkigt. Så, en dag för länge sedan bestämde jag mig för att ordna en fest dit alla som fortfarande har sin brudklänning kvar och ryms in i den, får komma. Är man inte gift eller inte har en klänning och ändå vill komma, så är det bara att hyra en.

Så, i sommar får området jag bor på äntligen komma till sin rätt - det måste väl se mer eller mindre sjukt ut då brudarna svassar omkring i sina bakelser här ute på gården.

Vill du komma med så anmäler du dig hos mig.

fredag 14 januari 2011

En kortis

Ja, på tal om dehär myndigheterna vi får umgås med just nu.

På FPA bad de om blankett X för att vår föräldraledighet skall godkännas. Den blanketten skall vi få av barnskyddsombudet i vår kommun. Gott så, jag bad om den blanketten av vårt barnskyddsombud för en vecka sedan. Idag ringer jag och undrar hur det står till med blanketten.

Ja, barnskyddsombudet visste liksom inte vad det handlar om för blankett, personen har aldrig hört talas om denna blankett. Personen hade kollat med FPA om de visste vad det var för en blankett jag dillar om, men, nej. De på FPA visste inte heller vad det var för en blankett.

Just nu är jag lite trött på att vara tvungen att göra allt själv samtidigt som jag finner det lite oroväckande att jag faktiskt skall veta så mycket mer om det här än vad experterna behöver veta.

Arbetsglädje!

Ok, nu skall jag skärpa mig, jag tänkte försöka bevisa att jag skriva om något som inte blott handlar om barn.

Jag var ut till stallet igår (ja, ibland rör jag pikilite på mig) och lyssnade på Radio Vegas A-17 under färden. Ett av inslagen handlade om arbetsmarknaden idag, hur annorlunda arbetslivet ser ut för oss om och då man jämför med våra föräldrars dito.

I all dess korthet så innehöll inslaget information om att snuttjobbandet lett till sämre arbetsförhållanden i synnerhet för kvinnor. Vilket leder till att kvinnor är de som omutbildar sig, inte bara en gång utan flere gånger. Vidare så uttalade sig experten, professorn som grävt i ämnet, och han sade att det som krävs för att man skall klara sig i arbetslivet idag, det är att man skall tycka att det är okej med förändringar och så skall man klara av att leva i ovisshet. Att jobb som pågår måndag-fredag, 0800-1600, att de egentligen inte finns längre.

Och, i samma inslag intervjuades två kvinnor som omutbildar sig som bäst. Målet var, förutom den nya kunskapen och examen, för denna kvinnor ett arbete måndag-fredag, morgon-eftermiddag och inget kvälls- eller veckoslutsjobb.

Ekvationen går inte ihop, eller hur?

Med några små blygsamma år på nacken som förman och chef kan jag säga att förändring och ovisshet är något jag klarar. Och jag kan också säga att jag tidigare minsann inte haft något emot att jobba kvällar, helger, långa dagar och what not. Men, det jag inte vet i denna dag, det är om jag kommer att palla för samma krav då jag återgår till ett förvärvsarbetande.

Tanken på att åka iväg på jobb innan den lille ens öppnat ögonen och göra comeback då han redan sover, den känns - otrevlig. Samtidigt skulle jag vilja kunna jobba som tidigare, för att försöka bidra till att det här inte bara skall behöva vara en kvinnofälla.

Hur resonerar ni, gällande ständiga förändringar, ovissheten och regelbundenheten kontra oregelbundenheten?

Delad glädje

Jag glömde en sak i går.

Något av det finaste i och med adoptionsbeskedet har varit den otroliga och innerliga glädje som så många känner för vår skull. Det är inte bara den närmaste familjen som gläds med oss, nej, det känns som om mer eller mindre alla är med i det här lyckohjulet.

Och det gör att vår glädje är ännu större. Delad glädje är åtminstone dubbel glädje.

Bakom glädjen ser jag också en lättnad, en lättnad över att ingen nu längre behöver grubbla, fundera på vad som kommer att hända i framtiden. För, det har inneburit ett spänningsmoment för alla som delat Shortys tid som fosterbarn i vår familj. Den lilla återkommande tanken "tänk om..."

Den spänningen är borta nu. Den är ersatt av glädje och tillförsikt.

Sen finns det helt vardagliga "tänk om", som vi alla har i vår vardag. Men, det är en helt annan historia.

torsdag 13 januari 2011

Från f-mamma till a-mamma

Lovade återkomma med en del av den känslostorm den här praktiska förändringen, utvecklingen från f-mamma till a-mamma, inneburit för min del.

Först av allt, det att Shorty nu är vår, det är det finaste som hänt oss. Det är, alla dagar, så fint att jag har svårt att tro att det är sant. Att jag och vi kan vara så tursdrabbade, att just vi tre träffades, blev en familj och kommer att fortsätta att vara en familj.

Med detta konstaterat, vill jag ändå erkänna att det känns lite vemodigt att min era som fostermamma är över för denna gång. Jag har svårt att beskriva exakt varför det känns vemodigt, men det hänger dels ihop med att det har varit den lyckligaste tiden hittills i mitt liv, samtidigt som jag tycker förvärvet som fosterförälder är fint.
Jag har helt enkelt tyckt om att kunna konstatera att jag inte bara är mamma, utan också fostermamma.

Det är kanske den känslan som efter glädje, lycka och rus, har överraskat mig mest.

En fråga jag fått rätt många gånger efter att adoptionen gått genom, är om vi nu får bryta kontakten med Shortys biologiska släkt. Jo, man kanske fick det om man ville, men det kommer inte vi att göra. För vi vill fortsätta upprätthålla den goda kontakt vi har med det som är Shortys bakgrund. I detta nu tror jag alldeles bestämt att det är för allas bästa, i synnerhet Shortys.

Som jag redan konstaterat i några tidigare inlägg så är övergången från foster- till adoptiv- inte särskilt enkel att utföra i praktiken. Även om jag är rätt blankett- och myndighetssmart, så är det här en djungel där vi hämtar, söker, fyller i och väntar på papper vi inte ens visste att vi borde vänta på. Instanserna vi har att göra med är 10-15 till antalet och det är en snårig djungel. Fortfarande, det är ju för det allra bästa det här pappersarbetet görs, men, jag kommer att vara glad den dag det här pappersarbetet upphör.

En av de bärande orsakerna till varför vi önskade få adoptera Shorty, vi hade alltså absolut inga problem i vår situation som fosterfamilj, var enkel. Om det hade hänt mig eller min man något, så fanns det inget som egentligen band Shorty till oss. I värsta fall skulle Shorty, i fall av olycka för vår del, ha landat på barnhem. Allt för att vänta på en ny familj. Tanken på att vi, och alla Shorty känner via oss, bara skulle försvinna och den lille inte skulle ha en aning om vart och varför vi försvann har varit tung att tänka.

Och, som avrundning. Jag är uppvuxen i en familj med tre olika efternamn (då de var som flest) - och det är därför jag en gång i tiderna bytte efternamn. För att jag önskade att alla i det här teamet skulle heta samma sak. Trots att det är en pyttedetalj, så är jag alltså nu glad över den enkla lilla saken att Shorty nu är en Röman Jr.

Det här är nu några av de tankar den här omställningen har fört med sig. Känner jag mig själv rätt, så lär det blir flera.

onsdag 12 januari 2011

Nu har det hänt!

Ni vet hur jag alltid tjatar om att det vore dags för mig att bli kallad till hedersmedlem i Martharörelsen, som då jag lägger ut texten om en kryddkaka.

Nu har det hänt! Nu har jag blivit kallad till hedersmedlem, av självaste Marthaförbundet!

Ja, eller jag har blivit bjuden till ett planeringsmöte av den lokala martharörelsen - hur fint är inte det?

Jag måste ha varit snäll i mina tidigare liv. Först ett barn och nu det här.

Tack - och hej!

Jag var så till mig i morgonens första inlägg att jag betedde mig dåligt.

Jag glömde säga hej (hej!) till de nya läsare som tittade in igår; hej! Roligt att se er här!

En del av er nya kom hit via fina hurrarop och länkar från åtminstone Peppe och Sonja - tack för det!

Tack!

Vet ni vad, jag trodde att jag inte kunde bli gladare än jag var då kuvertet anlände med posten igår. Men, det kunde jag visst det! Att läsa alla era kommentarer gör mig alldeles varm just intill hjärtat!

Tack för att ni lever och firar det här med oss!

Åtminstone Anna La hade en följdfråga på den här glada incidenten;

Om du inte vill svara på mina frågor skall du inte det. Jag är bara nyfiken när jag undrar vad ni får för familjeförmåner fr.o.m. nu. Barnbidrag får ni ju säkert, men hur är det med föräldraledighet? Det har man ju rätt till då man adopterar eller är ni ett undantag?

Nej, nu är vi inte ett undantag längre. Från och med den dagen Shorty blev vår, så har jag varit föräldraledig, helt enligt samma principer som gäller då man får biologiskt barn. Mammaledigheten, den skippas i vårt fall. Det som också gör att det här är en finfin nyhet, är den att min man nu har en möjlighet att vara hemma (han är berättigad till pappapengen (aka. 18 dagars ledighet) och planen är förstås också att en del av föräldraledigheten tas om hand av honom.

Barnbidraget fick vi redan under fosterföräldraskapet, det är upp till den delegerande kommunen att ge det direkt åt fosterföräldrarna eller behålla det för omkostnader.

Jag tänkte återkomma till skillnaderna mellan nu och då i ett senare inlägg. Det är inte bara skillnader i praktik och juridik, det är också på det känslomässiga planet det rör på sig.

Än en gång, stort tack säger hela familjen Röman (ja, den lille heter också så nu!)!

tisdag 11 januari 2011

Det kom ett brev

...fast inte ett riktigt brev med frimärken.

Till saken, jag vet att jag tråkbloggat i flera dagar, ber om ursäkt för det. Men, det finns faktiskt en orsak. Jag och vi har väntat på en sak. En sak som anlände med posten idag:



Kuvertet innehöll de första dokumenten som bevisar att den lille är vår. Vår, på riktigt. Så mycket som ens barn kan vara ens eget, så är den lille nu vår.

Ja, jag vet. Adoptionen godkändes redan före jul, men, i fall som detta (eller allt som föregick detta, egentligen) så blir man paranoid. Jag tror inte på något innan jag ser det svart på vitt. Och, nu är det svart på vitt.

Den lille är vår!

Äntligen!

Nu kan jag kanske fortsätta leva och blogga som normalt igen, få saker får en ur fokus som att gå och vänta på viktiga besked. Jag har verkligen inte kunnat fokusera under de senaste veckorna.

Och, här var då orsaken till varför vi alla kan korka champagnen!

Den lille är vår!

*poff*

Mörka, varma, höstnätter

Det verkar som om den långa, varma sommaren har haft en erotisk inverkan på hela bekantskapskretsen.

Gott så. De tidigt i sommar anländande bebisarna är åtminstone fem till antalet.

måndag 10 januari 2011

Nyinförskaffning som också tjänar er

Ja, det blev lite mycket fniss över kvaliteten på mina foton här före jul. I och med att den telefon jag då hade i bruk annars också sjöng på sista versen, tog jag i bruk en annan apparat. Resultatet ser ut såhär:

Ja, den lille är inte resultatet av telefonbytet, han blev till på något annat vis. Men, kvaliteten på fotografierna torde bli snäppet bättre. Nu skall vi bara hitta en bättre fotograf så är allt bra.

Postgången i Nickby

En snabbis; någon annan i Nickbytrakten som inte fått sina morgontidningar idag?

(Är jag den enda som alltid får för mig att jag inte betalt räkningarna då det här inträffar?)

Sluta slänga mat - check-in nummer två

Det är dags att krypa till korset i Sluta slänga mat-kampanjen. Eller, jag är tvungen att krypa lite, den andra veckan har gått lite sämre i vårt fall.

Jag inledde genom att slänga två champinjoner, de efterföljdes av en saltgurka, och de fick sällskap av två avocadon. Avocadona är inte helt och hållet mitt fel - de var dåliga då de anlände hem till oss (hur svårt är det att få vettiga avocadon i butiken, jag bara undrar?).

En rätt kass vecka med andra ord. Svampen och saltgurkan klarar jag mig bra utan, men avocado, jag blir nog lite ledsen om jag inte får någon avocado på dryga två veckor. Jag måste debattera med mig själv - var det butikens eller mitt fel?

Annars kan jag bara konstatera att det här försöket, åtminstone i mitt fall, har fått mig att tänka efter lite mer. Nu jobbar jag mer aktivt för att faktiskt få bort maten ur kylen - i våra magar då.

Rött alarmerar den hemgjorda peston och ett paket malet kött just nu. Måste fixa färsbiffar.

Ni då?

söndag 9 januari 2011

Mitt oerhört intressanta liv

Jag inser att jag varit verkligt mediasexig i mina senaste inlägg. Men, för att göra som Renny Harlin (han är ju verkligen mediasexig), jag litar på att en cliffhanger gör så att eventuella läsare återkommer i morgon.

Fortsatt lat, cliffhangern kommer i form av franska streck:

- Jag lovar avslöja en nyinförskaffning som ni också kommer att ha nytta av.
- Jag skall avslöja några synder.
- Jag kommer eventuellt att be er öppna champagnen (ja, det är ju ändå måndag?).

Så, nu blev det hett eller hur? Hur skall vi kunna sova nu?

Hur är det möjligt - del två

Jag undrade härom dagen hur det är möjligt att man inte vet hur man skall koka mat - och nu har jag en fortsättning på det.

Hur är det möjligt att man kan växa upp och bli fullvuxen utan att bilda sig en uppfattning om en hurudan musiksmak man har?

Nu är jag inte ute efter något speciellt finlir, men, någon form av uppfattning om vad man tycker om och vad man inte tycker om. Jag själv har stagnerat på något av en blandning av nittiotal och tidigt 2000-tal. Jag är fortfarande av åsikten att Kent är världens bästa band, och otroligt fina är också Suede, Coldplay, Weeping Willows och några få till.

Gällande det som spelas nu, nya artister och band, är jag ute som en snögubbe. Det enda jag ens lite kan känna igen är finska, kvinnliga artister. Jag kanske håller på att bli en arg, gammal, finsk tant?

lördag 8 januari 2011

Street cred

Den lilla kredibilitet jag haft på gatan (inte som gatuflicka, ni vet vad jag menar) kommer att gå upp i rök nu.

Jag har en fråga, relaterad till dammsugaren (det här måtte vara det hetaste inlägget i mannaminne). Vad skall jag lägga i dammpåsen (heter det ens så?) för att få stopp på odören dammsugaren släpper ur sig?

Jag vet att jag kunde använda mig av en sökmotor. Men, jag är lat och det här är roligare.

Hur är det möjligt?

Jag blir alltid lite ställd då jag ställs inför människor som helt frankt konstaterar att de inte kan koka eller på annat sätt tillreda mat. Hur är det möjligt att man blir fullvuxen utan att lära sig den konsten?

Sen måste jag erkänna att jag över huvudtaget inte känner igen mig i personer som tycker att det är tråkigt att göra mat, eller personer som tycker att det är tråkigt att mathandla.

Alla ni som är bra på att sjunga, handarbeta, skida och räkna - ni kan gärna ställa er i kö och meddela att ni inte förstår er på människor som undertecknad.

fredag 7 januari 2011

Favoritleksakerna just nu

Ja, inte just nu, nu sover den lille. Men, då han är vaken är favoritleksakerna ett läppstift (Wild Berry), en klädhängare samt min deodorant.

Har ni fest, eller?

Ja, det var kalas för den fina nittioåringen igår. Fyra, mer eller mindre närvarande, generationer av klanen Metso-Röman var samlade. Eller samlade, det är nog ett så felaktigt uttryck som det bara kan vara.

Huvudpersonen förstod, som tidigare konstaterat, inte vad uppbådet berodde på. Maken till huvudpersonen ville titta på skidning, sonen försökte hindra modern från att äta papper, hustrun till sonen delade ut kakor, barnbarnet tröstade den fjärde generationen som var livrädd för de tre rullstolar som också kommit på kalas.

Det var rätt långt från ett civiliserat födelsedagskalas, faktiskt. Men, fint ändå.

En snabbis

Nu har det hänt. Jag var tvungen att kasta två champinjoner som bott i kylen i ett par veckor.

torsdag 6 januari 2011

Saga, 90 år

Min finaste farmor, Saga, firar 90 år idag. På väg för att fira henne, passar jag på att dra mig till minnes dagar då hennes hjärnkapacitet fortfarande fanns bland oss (nuförtiden ligger tomtarna på loftet avsvimmade). Det var sommaren 2008, jag tittade in hos farmor. Hon föreslog, out of the blue, med sängkammare i blick att jag gärna kunde klä av mig och dansa långsamt för henne. Fina farmor, nu kommer det inga fräcka förslag längre, idag undrar hon mest vem vi är och vad är upp med the fuzz, liksom.

onsdag 5 januari 2011

Saker jag gör då jag inte sover

I och med den nyfunna och -vunna nattsömnen (alla hurrar nu!) är jag inte alldeles utschasad då jag går och lägger mig om kvällarna. Det innebär att jag nu och då får ligga vaken en stund och vänta på att John B. skall plocka upp mig.

I väntan på sömnen (och nu börjar det här låta som författat av en sinnesvag kvinna, håll ut) har jag små utmaningar som jag brukar sysselsätta mig själv med.

Nu är ni förstås oerhört nyfikna?

Favoriten är att räkna upp alla hästar på mitt barndomsstall. I stallgångsordning, med namn och diverse. Och vi talar om ett tidigt åttiotal här.

Marlo. Benjamin. Belinda. ZZZzzz.

Inte undra på att jag somnar snabbt.

How to make baby, yes?

Sett ur min vinkel så finns det två sätt att få barn.

1. Ha sex. Träffa rätt. Lite andningsövningar, ett par papper till FPA, krysta. Färdig.

2. Ta första steget under punkt ett. Inse att inget händer. Få ett fosterbarn. Vänslas med FPA, magistraterna i några kommuner, tingsrätten, din egen socialarbetare och barnets socialarbetare, den egna kommunens barnskydd, tingsrätten, Rädda barnen, befolkningsregistret och era arbetsplatser. Vänta. Inse att en del av pappren alltid fastnar hos samma instans och person. Ta ett vänslas-varv till. Vänta.

Vilken tur att man i version 2 åtminstone får ha sex. Om man orkar efter att ha vänslats med alla andra inblandade instanser.

Vad är det du vill säga?

Mitt undermedvetna har ett ärende. Tyvärr är det litet kryptiskt formulerat, det undermedvetna meddelade sig via en dröm i natt.

Jag drömde att jag epilerade ögonbrynen. Sådär totalt.

tisdag 4 januari 2011

Kryddkaka på sur grädde

Äntligen ett sök på något som jag kan hjälpa till med!

Jag hade gammal grädde i kylen, svarvade ihop en kaka på följande sätt:

3,75 dl socker
5 dl vetemjöl
1 tsk soda
2 tsk kanel
2 tsk kardemumma
2 tsk ingefära
1 tsk nejlika
0,5 tsk salt
2 dl gammal (nånej, men sur i alla fall) grädde
2 ägg
100 gram smält smör eller 1 dl olja

Rådda ihop allt det torra, vispa ihop allt det våta och blanda. Kläm in i en form som du fixat så att kakan inte fastnar. In i ugnen, 190 grader i sisådär en timme.

Nu sätter jag mig brevid telefonen och väntar på att Marthorna skall ringa. Jag har väntat länge på att bli inbjuden som hedersmedlem.

Snabba cash

En sak man ibland (okej, ofta) stöter på i diskussioner (ofta nätbaserade sådana, det är ju inget man vill trycka upp ansiktet på någon?) om fosterbarn, det är den fixa idén att "det här med att ha fosterbarn, det är bra business".

Jojo, jag säger då det.

I mitt fall gäller följande; jag "förtjänar" ungefär en sjättedel av det jag gör då jag är på jobb nu då jag är hemma. Och då är det absolut inte fråga om lön, utan en ersättning som skall täcka en del av de utgifter vi har tack vare Shortys närvaro. I och med att jag inte får någon lön, så har jag också satt stopp på att bygga på det som kommer att vara min pension i framtiden. Jag klev också av karriären (ja, om det nu var en sådan jag var mitt uppe i) för att vara hemma med den lille.

Allt frivilligt och jag skulle göra om det, tusen gånger om, men, att säga att "det här med att ha fosterbarn, det är bra business" - det är goja.

Lycka

Lycka är att se vågen visa +300 gram.

Det är, förstås, inte min vikt det gäller. Det är den lilles.

måndag 3 januari 2011

Sluta slänga mat - check-in nummer 1

Jag har varit upptagen med att äta rester hela dagen, därför är jag redo att rapportera först nu.

Nå nej.

Men, det är dags för rapport nummer ett här i den här bloggen, måndagar kom vi överrens om.

Det har gått oförhappandes bra, måste jag säga.

Jag har bara en synd att erkänna och det är fråga om barnmat. Nu har Shorty lyckligtvis ätit upp så gott som all mat jag gett honom (eller så har jag fattat hurudana portioner det egentligen skall serveras...), men, jag hade en halvfull burk med barnmat som jag var tvungen att kasta bort. Helt enkelt för att den smakade för asigt. Det smakade så illa att jag själv inte kunde äta upp maten (vilket jag kan göra i många andra fall) och det var inte fråga om att jag skulle gett maten åt det oskyldiga barnet.

Det är faktiskt det enda jag slängt bort under dehär tre dagarna.

Utmaningen tycks ligga i att planera inköpen (det gör jag aldrig, jag har aldrig förstått mig på veckohandel, jag tycker väldigt mycket om att gå i matbutiken nämligen), så att det skall gå att kombinera de rester man samlar på sig. Just nu blir det ingen glad röra av det som borde ätas upp ur kylskåpet.

En annan utmaning kan komma att ligga i att inte förvänta sig olika delikatesser precis varje dag - jag tycker helt enkelt att det är tråkigt att äta samma mat i flera dagar - och här gäller det väl att klättra ner ett par pinnhål på i-landsstegen.

Just nu blinkar följande varor rött i kylskåpet: en halv förpackning vild rucola, ett par kokta potatisar samt några deciliter färdigkokade bönor. Det osar sallad till lunch i morgon.

Så, ett mindre trevligt problem; jösses så tjock man kommer att bli. Att äta upp allt måste ju sätta sig någonstans. I vår familj är det på mig det sätter sig.

Ni då?

söndag 2 januari 2011

Sluta slänga mat viker ut sig

Jag är ivrig som en liten dalmatinervalp över Sluta slänga mat-månaden. Jag är faktiskt så ivrig att jag inte kunde låta bli att grunda en egen grupp på Facebook för det här projektet (har inte alla små eller ännu mindre projekt stödgrupp på FB?).

Nu är jag en riktigt kass FB-användare, så jag har ingen aning om hur jag skall skaloja medlemmar till gruppen. Men, vill du vara med så heter gruppen i all sin enkelhet Sluta slänga mat. Hänga med, ja? Om inte, hänga med här och hemma, ja?

Sen en påminnelse till oss alla. Måndag är dagen för check-in och syndaförlåtelse. Åtminstone jag kommer att försöka summera de dagar som gått.

Nyheter från NNB

Nyheter i notisform:

Sömnskolan 2.0 har resulterat i att Shorty sover 12-timmars nätter.

Peppes skriverier om militant diskmaskinsifyllande har smittat av sig. Nuförtiden ställs bestick endast tillsammans med andra bestick av samma kön, storlek och användningsform (sic!) i diskmaskinen i detta hushåll.

Tips på vad man kan göra av sur (för sur?) grädde mottages med ilfart.

lördag 1 januari 2011

Var hälsat nya år!

Jag inleder det nya året genom att konstarera att det som nu skall ätas upp, det är maten som finns i kylskåpet, skafferilådan och lite här och där i vårt hus. Listan är lång; potatissallad, kokt potatis, knakisar, en ansenlig mängd frukt och en oroväckande stor hög med bröd. Jag är redan nu lite hysterisk över en burk med grädde som står i kylen och viskar att den luktar lite illa.

Samtidigt har en gammal fundering dykt upp, den dyker upp då stora nöjeskvinnor och -män går ur tiden. Det finns oftast en hel del material samlat på dessa underhållningsmästare och tidningarna, radio och tv plockar fram dem då mästarnas tid är utmätt. Jag har alltid funderat på hur det känns för de anhöriga att se till exempel Kari Tapio på mer eller mindre varje tv-kanal samma dag och dagarna efter hans frånfälle. Det känns säkert fint att kunna ta fram materialet då den värsta sorgen lagt sig, men, genast dagarna efter? Ja, jag undrar alltså hur det känns, i och med att jag själv kan känna ett visst vemod inför en dokumentär om just Kari Tapio.

Med dessa tankar inleds alltså det nya året, sur grädde och Kari Tapio.