torsdag 30 oktober 2014

Nu var isen bruten

Eller rättare sagt armen, mer specifikt, armbågen.

På femåringen, alltså. Vet inte hur ni fungerar, men jag får alltid svälja ner mitt hjärta då jag ser att dagiset ringer mig mitt under dagen. (Vi har förresten haft en sådan svit om tre veckor nu, är det inte Entero så är det stegring...)

För jag ser alltid framför mig det värsta. Och blir lite lättad då det just är Entero eller något annat man mäktar med.

I går kom då samtalet som jag alltid bävat för, att det har hänt si och så och barnet är vid första hjälpen på HVC.

Barnet hade trillat ur klätterställningen och hade ont i armen. Det blev en lång dag som tog oss via HVC här i Nickby till Barnkliniken och tillbaka. Resultatet, en bruten armbåge.

måndag 27 oktober 2014

Så ont att jag inte mäktar med

Samtidigt som jag dansar disco med mina barn, kör en annan mamma in i en buss med sina.

Det gör mig så illa till mods att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag har medvetet, ända sedan olyckan i Rautavaara inträffade i går, försökt låta bli att läsa, lyssna eller se. Eller framför allt, känna. Men ändå, befinner jag mig i baksätet, mitt mellan barnen. Ettåringen, tvååringen och sexåringen. Och går genom det, vad förstår de av situationen, vad hinner de tänka? Vad känner de? Är de rädda?

Och mitt hjärta går i tusen bitar.

Man kan må så illa att man inte ser någon annan utväg, det förstår jag. Men, man kan inte, man får inte, dra med sig oskyldiga i något som detta.

Trodde jag inte

Lite visste jag om vad jag skulle ställa upp på i livet före barn.

I går dansade jag och bägge barnen till femåringens favoritmusik i nästan en timme. Tre låtar (Robins Boom Kah, Cheeks Timantit on ikuisia och PSY:s Gagnam Style) på repeat, dans kompletterad med koreografi, trummor och blockflöjt.

Nej, det finns inget bildbevis.

lördag 25 oktober 2014

Ze power of book

Tog med bägge barnen på bokmässa i dag. Inte sådär jätteklokt kanske att försöka kryssa sig fram mellan alla andra besökare just under den mest populära dagen, men vill man att barnen ska inse vikten av att läsa, så tar man skeden i vacker hand.

Och det var hur underbart som helst. Största ögonblicket mätt med femåringens mått var då favoritförfattaren kluddade i ett av barnets inköp:

Saftig redigering av konstverket by me, hälsningen är nämligen personlig och innehåller barnets namn.

Mycket skall till innan femåringen glömmer det, att Mauri Kunnas, som skrivit en del av barnets favoritböcker, att just den farbrorn har ritat i en av hans böcker.

Jag tror på det, att det är hälsosamt för barnen att vara omgivna av böcker. Att de själva också får välja vad som läses och införskaffas till exempel på bokmässan. Jag tror att det är en investering i framtiden att läsa för och tillsammans med barnen. Att det är viktigt att de ser att både mamma och pappa läser, att de själva ser läsning som viktigt, men framför allt roligt.

torsdag 23 oktober 2014

En sak som irriterar

Det som får mig att bli galen, det är fullvuxna människor som avbryter andra. I samtal, under möten, you name it.

Jag blir galen. Och galen på det sättet att jag oftast bara, om någon försöker avbryta mig, fortsätter prata och gör det högre. Om inte det räcker brukar jag säga åt den som försöker avbryta att tyst med dig, jag ska prata färdigt först.

onsdag 22 oktober 2014

Jag och min String

Snigeln Harald har skrivit ett fantastiskt inlägg om små och lite större grejer som irriterar i världen, du hittar inlägget här.

I kommentarerna får en del inredningsbloggare en del skopor, främst de som inreder i vitt, beige och tråkigt. Och har mage att använda inredningsartikeln Stringhyllan.

Och vid Stringhyllan blir jag lite purken. Inte så mycket för att jag är en av dem som har en del String-hyllor i mitt hem och absolut inte för att jag skulle vara en av dem som skriver inredningsblogg (det gör jag ju då verkligen inte), men för att jag anser att det är skillnad på String och String.

Det har inte undgått mig på något vis att Stringhyllan var pop för några år sedan, att den fortfarande anses vara så pop att man kan känna sig inne om man har en hylla eller två i sitt hus. Men, det finns ju sådana som haft en String på väggen långt redan innan den blev pop på retur.

Som jag. Den första String jag fick är en sådan som är tillverkad på femtiotalet, som är köpt på femtiotalet, som varit i familjen sedan femtiotalet. Vi talar alltså om ett arvegods och mer än det, en praktisk hylla. Som fått sällskap av fler hyllor av samma märke, helt enkelt för att de passar ihop.

Så, let me rant, då det var det som också Snigelns inlägg handlade om.

Jag kan irritera mig på att folk tror att jag har en hel del design i mitt hus bara för att det är design.

Nej, ni får inte se någon bild, för det här är ingen inredningsblogg och hyllan är en hylla är en hylla.

onsdag 8 oktober 2014

Att toppa det tidigare

Det går att toppa det förra inlägget, jag lovar.

Gårdagens inlägg ska gärna läsas med vetskap om att jag den påföljande morgonen, idag, reste iväg utomlands för jobb i tre dagar! Man känner sig som en vinnare då man ligger brevid en kamin som är uppe i fyrtio grader och vet att man ska åka på jobb.

Well. Väl utomlands hör jag att allt ser ut att utvecklas mot det bättre och friskare.