fredag 21 november 2014

Utnyttja det utrymme du har

Vet ni, jag har under de senaste veckorna verkligen känt av dehär ruuhkavuodet, brådisåren. Det var mer ansträngande än jag trodde att vara mor till ett barn med bruten arm. Men, armen ser ut att vara på bättringsvägen och vardagsrumban ser ut att ta sin vanliga form igen.

Det var egentligen inte det jag skulle säga. Med anledning av lagutskottets omröstning om medborgarinitiativet för en könsneutral äktenskapslag, förslaget föll med rösterna 9-8, gjorde vi såhär på mitt jobb:


Det kanske inte direkt förbättrar världen, men jag anser att man måste utnyttja det utrymme man har till sitt förfogande.

måndag 3 november 2014

The easy task

Nu är han ju inte den vildaste i knippet annars heller, men vet ni hur lätt det är att hålla en femåring så stilla som möjligt i en vecka?

Inga idéer? Tips?


Ante mig.

torsdag 30 oktober 2014

Nu var isen bruten

Eller rättare sagt armen, mer specifikt, armbågen.

På femåringen, alltså. Vet inte hur ni fungerar, men jag får alltid svälja ner mitt hjärta då jag ser att dagiset ringer mig mitt under dagen. (Vi har förresten haft en sådan svit om tre veckor nu, är det inte Entero så är det stegring...)

För jag ser alltid framför mig det värsta. Och blir lite lättad då det just är Entero eller något annat man mäktar med.

I går kom då samtalet som jag alltid bävat för, att det har hänt si och så och barnet är vid första hjälpen på HVC.

Barnet hade trillat ur klätterställningen och hade ont i armen. Det blev en lång dag som tog oss via HVC här i Nickby till Barnkliniken och tillbaka. Resultatet, en bruten armbåge.

måndag 27 oktober 2014

Så ont att jag inte mäktar med

Samtidigt som jag dansar disco med mina barn, kör en annan mamma in i en buss med sina.

Det gör mig så illa till mods att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag har medvetet, ända sedan olyckan i Rautavaara inträffade i går, försökt låta bli att läsa, lyssna eller se. Eller framför allt, känna. Men ändå, befinner jag mig i baksätet, mitt mellan barnen. Ettåringen, tvååringen och sexåringen. Och går genom det, vad förstår de av situationen, vad hinner de tänka? Vad känner de? Är de rädda?

Och mitt hjärta går i tusen bitar.

Man kan må så illa att man inte ser någon annan utväg, det förstår jag. Men, man kan inte, man får inte, dra med sig oskyldiga i något som detta.

Trodde jag inte

Lite visste jag om vad jag skulle ställa upp på i livet före barn.

I går dansade jag och bägge barnen till femåringens favoritmusik i nästan en timme. Tre låtar (Robins Boom Kah, Cheeks Timantit on ikuisia och PSY:s Gagnam Style) på repeat, dans kompletterad med koreografi, trummor och blockflöjt.

Nej, det finns inget bildbevis.

lördag 25 oktober 2014

Ze power of book

Tog med bägge barnen på bokmässa i dag. Inte sådär jätteklokt kanske att försöka kryssa sig fram mellan alla andra besökare just under den mest populära dagen, men vill man att barnen ska inse vikten av att läsa, så tar man skeden i vacker hand.

Och det var hur underbart som helst. Största ögonblicket mätt med femåringens mått var då favoritförfattaren kluddade i ett av barnets inköp:

Saftig redigering av konstverket by me, hälsningen är nämligen personlig och innehåller barnets namn.

Mycket skall till innan femåringen glömmer det, att Mauri Kunnas, som skrivit en del av barnets favoritböcker, att just den farbrorn har ritat i en av hans böcker.

Jag tror på det, att det är hälsosamt för barnen att vara omgivna av böcker. Att de själva också får välja vad som läses och införskaffas till exempel på bokmässan. Jag tror att det är en investering i framtiden att läsa för och tillsammans med barnen. Att det är viktigt att de ser att både mamma och pappa läser, att de själva ser läsning som viktigt, men framför allt roligt.

torsdag 23 oktober 2014

En sak som irriterar

Det som får mig att bli galen, det är fullvuxna människor som avbryter andra. I samtal, under möten, you name it.

Jag blir galen. Och galen på det sättet att jag oftast bara, om någon försöker avbryta mig, fortsätter prata och gör det högre. Om inte det räcker brukar jag säga åt den som försöker avbryta att tyst med dig, jag ska prata färdigt först.