lördag 24 januari 2015

En fest för tre

Har tänkt på det under de senaste två åren, två år som präglats av död i min familj. Hur konstiga saker man kommer ihåg, så underliga detaljer det är som påminner mig om dem jag saknar.

Min mamma. Hon gick bort för fått två år sedan. Det jag tänker på då jag tänker på min mor, det är hennes hesa skratt. Jag hör henne skratta då jag tänker på henne. Jag ser hennes lockiga pannlugg framför mig, hur hon bannade håret, att det inte hölls på plats. Hur hon, under det som egentligen skulle vara den sista gången vi träffades, drog samma skämt hon alltid drog, att hon lagt på hullet.

Jag kommer ihåg hur hon, som alltid, under det besöket satt på golvet och lekte med den som i dag är storebror.

Min farfar. Älskade farfar Toivo som gick bort för drygt ett år sedan. Det som först dyker upp är farfars blick då han tittar på hen som i dag är fem år gammal. Barnet lekte vid och med farfar Toivos rollator och blicken farfar vilade på barnet, så full av kärlek. Och också farfar som betydligt yngre, där han ligger på frukostrasten och vilar efter lunch. På rygg, med händerna knäppta över bröstkorgen. De små puffarna, små lätta snarkningar. Sängöverkastet, en färg mellan laxrosa och rött och farfar. Farfars skratt, i synnerhet under julmiddagarna, då vi var några fler runt julbordet.

Farfars varma hand i min då vi inspekterar trädgårdslandet.

Farmor Saga, älskade farmor som jordfästs i dag. Hennes sätt att pilla in pappersnäsdukar under ärmen. Hennes sätt att klä på sig sina finsmycken då vi åkte ner till byn för att handla. Farmors speciella sätt att frysa in fisk. Hur jag, på ett tonårsdumt vis, förbjöd farmor att stryka ett linne jag skulle ha på mig. Hur jag ångrade mig, som jag skämdes för att jag sade mot henne. Under de senaste åren, farmors osäkra blick i min.

Så nära, men ändå redan så långt borta.

I dag är det, eller skulle vara min mors födelsedag. Jag firar den genom att säga ett sista farväl åt min farmor.

Någonstans samlas de tre kanske i dag, jag hoppas det. Jag hoppas att ni firar tillsammans, både födelsedagen och det faktum att ni nu sammanstrålar igen.

Jag saknar er.

måndag 5 januari 2015

Skaka stoftet av sig

Det är inte alldeles lätt att återuppliva sig själv, men man kan ju alltid försöka. Utan desto mer dramatiska förklaringar till denna långa vinterdvala, en tillbakablick:

År 2014

Vad gjorde du under år 2014 som du inte gjort tidigare?
Adopterade ett litet kinesiskt barn.

Höll du ditt nyårslöfte?
Jo, jag lovar alltid att inte lova något och det är lätt att hålla.

Födde någon nära barn?
Jo!

Dog någon som stod dig nära?
Nå jo, mina nära har en tendens att dö för tillfället. Den senaste, högst älskade farmor Saga, hon höll ut också hela år 2014, men på fredag, 2.1, drog hon sina sista andetag.

Vilka länder besökte du?
Kina och Danmark.

Vad önskar du av 2015 som 2014 inte gav?
Då dygnet inte får fler timmar, så hoppas jag ändå envist att jag ska kunna använda min tid vettigare. Det jag önskar mig är daglig dos av lugn och ro.

Vilket datum kommer du att minnas från år 2014?
19.5. Då blev vi med lillebror.

Främsta bedriften under år 2014?
Jag överlevde! Skämt åsido, det har inte varit lätt att bli tvåbarnsmamma, kräver viss acklimatisering för alla inblandade. Det var köriga tider på jobbet, att huvudet hölls någorlunda klart ger också plus i kanten.

Vad gick åt pipan?
Inget gick käppsnett åt helvete och jag överlevde, så inget egentligen.

Drabbades du av skador?
Räknas lösa kristaller och Mortons syndrom?

Bästa köpet?
Köpte inget stort, inget speciellt jag kommer ihåg i alla fall.

Vems uppförande får beröm?
Storebrors, han har varit en fantastisk storebror sedan dag ett. Min man, som är min vardagshjälte! Mina svärföräldrar, de är guld värda!

Vems uppförande fick dig att känna ångest?
Jag är lite som en gås på det sättet, orka få ångest över enskilda personer. Annat är det med alla världssmärtaproblem.

På vad spenderade du mest pengar?
Utöver det vanliga, mat och boende, lillebror. Vi pratar rätt saftigt kilopris på adoptivbarn...

Vad gick du igång på?
Låter som en soffpotatis här, men en alldeles ljuvlig och tråkig vardag är det allra bästa. Utöver det slog jag och mina systrar fast en ny tradition - alltid boka gemensam stuga under påsk - helt ljuvligt!

Vilken låt kommer att påminna dig om år 2014?
First Aid Kit - Silver lining. I hörlurar, i en svit i Shanghai.

Jämfört med den här tiden i fjol, är du lyckligare eller ledsnare?
Just nu är jag av naturliga skäl lite nedstämd och ledsen, men i övrig samma glada och lyckliga prick som i fjol.

Vad borde du har gjort mer?
Läst böcker, slappat, ridit.

...och mindre?
Hållit styr.

Hur kommer du att fira jul?
Tillsammans med min familj, gärna på landet.

Om du kunde gå tillbaka och göra en sak på ett annat sätt, vad skulle du göra?
Svarar på ett sätt som är rätt typiskt för mig, ingen vits att grubbla över gammal gröt.

Blev du kär under år 2014?
Nej.

Hur många enkvällsgrejer?
Hahaahaaa. Haahaaahaaa! Kan inte sluta skratta,

Favorit bland tv-serier?
Tala om late bloomer, men Mad Men.

Hatar du någon i dag, som du inte hatade den här tiden i fjol?
Nå nej, orka hålla på med sådant.

Vad ville du ha och fick?
Lillebror och behålla jobbet.

Vad ville du ha men inte fick?
Lugn och ro.

Favoritfilm?
Jag kommer aldrig ihåg namnet på filmer, så no can tell.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Jobbade.

Vad skulle ha gjort ditt år 2014 enastående?
Detta livet, man tager vad man hafver.

Din klädstil år 2014?
Avslappnad och svart.

Hur behöll du förståndet?
Vardagen, vardagen och ibland var det också den som drev mig till vansinne.

Vilken kändis tyckte du mest om?
Kaj Korkea-aho och hans texter.

Vilket politiskt ärende engagerade?
Lagen om lika rätt för alla att få gifta sig.

Vem saknade du?
Mamma och farfar Toivo. Mina syskon, som jag gärna skulle träffa oftare.

Motto från år 2014 som kommer att hålla?
Det blir bra. Fast det är daterat betydligt tidigare än år 2014.

fredag 21 november 2014

Utnyttja det utrymme du har

Vet ni, jag har under de senaste veckorna verkligen känt av dehär ruuhkavuodet, brådisåren. Det var mer ansträngande än jag trodde att vara mor till ett barn med bruten arm. Men, armen ser ut att vara på bättringsvägen och vardagsrumban ser ut att ta sin vanliga form igen.

Det var egentligen inte det jag skulle säga. Med anledning av lagutskottets omröstning om medborgarinitiativet för en könsneutral äktenskapslag, förslaget föll med rösterna 9-8, gjorde vi såhär på mitt jobb:


Det kanske inte direkt förbättrar världen, men jag anser att man måste utnyttja det utrymme man har till sitt förfogande.

måndag 3 november 2014

The easy task

Nu är han ju inte den vildaste i knippet annars heller, men vet ni hur lätt det är att hålla en femåring så stilla som möjligt i en vecka?

Inga idéer? Tips?


Ante mig.

torsdag 30 oktober 2014

Nu var isen bruten

Eller rättare sagt armen, mer specifikt, armbågen.

På femåringen, alltså. Vet inte hur ni fungerar, men jag får alltid svälja ner mitt hjärta då jag ser att dagiset ringer mig mitt under dagen. (Vi har förresten haft en sådan svit om tre veckor nu, är det inte Entero så är det stegring...)

För jag ser alltid framför mig det värsta. Och blir lite lättad då det just är Entero eller något annat man mäktar med.

I går kom då samtalet som jag alltid bävat för, att det har hänt si och så och barnet är vid första hjälpen på HVC.

Barnet hade trillat ur klätterställningen och hade ont i armen. Det blev en lång dag som tog oss via HVC här i Nickby till Barnkliniken och tillbaka. Resultatet, en bruten armbåge.

måndag 27 oktober 2014

Så ont att jag inte mäktar med

Samtidigt som jag dansar disco med mina barn, kör en annan mamma in i en buss med sina.

Det gör mig så illa till mods att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag har medvetet, ända sedan olyckan i Rautavaara inträffade i går, försökt låta bli att läsa, lyssna eller se. Eller framför allt, känna. Men ändå, befinner jag mig i baksätet, mitt mellan barnen. Ettåringen, tvååringen och sexåringen. Och går genom det, vad förstår de av situationen, vad hinner de tänka? Vad känner de? Är de rädda?

Och mitt hjärta går i tusen bitar.

Man kan må så illa att man inte ser någon annan utväg, det förstår jag. Men, man kan inte, man får inte, dra med sig oskyldiga i något som detta.

Trodde jag inte

Lite visste jag om vad jag skulle ställa upp på i livet före barn.

I går dansade jag och bägge barnen till femåringens favoritmusik i nästan en timme. Tre låtar (Robins Boom Kah, Cheeks Timantit on ikuisia och PSY:s Gagnam Style) på repeat, dans kompletterad med koreografi, trummor och blockflöjt.

Nej, det finns inget bildbevis.