torsdagen den 17:e april 2014

På sitt eget lilla vis

En av medarbetarna på dagiset sade det tidigare i veckan, att den lille inte riktigt tycks ha någon aning om vad det här med att "vara påskhäxa" innebär och hon har så rätt.

Vi har alltid lyckats vara på resande fot under påsk, oftast på sådana ställen där vi inte ens fått besök av påskhäxor, så jo, den lille är helt ute. Dessutom hatar den lille att klä ut sig, i sådan grad att han aldrig gjort det. Come maskerad, come födelsedagsfest, han har bara blåvägrat att klä sig i annat än sina vanliga kläder.

Nåväl, i dag ska den lilles dagis gå på besök till ett servicehem i närheten av dagiset, för att påskhälsa.

Vet inte hur politiskt korrekta vi är, men så mycket kan jag avslöja att det kommer att dyka upp en liten indian bland alla häxor.

onsdagen den 16:e april 2014

For FAQs sake

Vet ni, det är nog rätt ruligt att få ett andra barn på detta helt nya sätt!

Förresten, som en del av detta FAQ, är det någon av mina läsare som har adopterat ett eller flere barn från Kina? Och för att vända på det hela - om det är någon som går i adopteringsfunderingar, visst vet ni att ni kan fråga precis vad ni vill som handlar om adoption och annat? Jag är ju inte galnare än att jag svarar på så gott som alla frågor!

Det är tusen och en frågor jag ställs och får svara på nu då den här nyheten är ute. En av de mest, ja, svårbesvarade, var om vi vill bli bekanta med Familjen X? För att familjen X är kinesisk, då. Ja ba: "uhum, vi har inte träffat le bebé ännu, vad sägs om att vi åker och tar en titt först?".

Så en av den lilles kanske blivande klassiker. Vi pratade, som man bör, om finskhästar tidigare i kväll. Efter att ha parlamenterat en god stund om finskhästarna frågar den lille: "Mamma, är de andra hästarna svenskspråkiga, då?"

tisdagen den 15:e april 2014

Hur man vet att man väntar barn

Ja, skulle jag och vi ha gjort barnet själva skulle jag just nu kanske vara den som suckar över foglossning (no clue about that), alternativt den där ljuvt höggravida med något drömskt i blick och handen på magen.

Nå, nu är jag ju på upphällningen på ett helt annat sätt i det här barnaväntandet. Och får lov att lita på yttre bevisföring. Som bevis på att något är i görningen fick jag i dag ett brev om att jag blivit godkänd för att få moderskapsunderstödet.

Weeeh.

måndagen den 14:e april 2014

Det finns en första gång för allt

Först av allt, fantastiska kommentarer på det förra inlägget, tack! Och som jag skrev, jag litar fullt och fast på att kärleken också för ett andra barn är lika stor som kärleken för det barn som kom först. Jag tror på det, men jag har svårt att förstå det.

Det är en massa saker jag och vi aldrig tidigare gjort, som dyker upp under den här etappen i mitt liv. Som det här med att boka resa, tur och retur till Kina. Det i sig är ingen sak, en har väl varit i Kina tidigare (jojo, två gånger, mer om det senare).

Men att boka ditresa för tre och hemresa för fyra. Dessutom med utmaningar som - på vilket namn och vilken nationalitet ska nykomligen resa? Vad kommer hen att väga då vi flyger hem?

Det och sånt. Det finns en första gång för allt och nu är resan bokad.

fredagen den 11:e april 2014

Får man lägga ett förlåt på banken?

Först av allt, understreckat med röd penna; jag är väldigt, väldigt glad över att vi har den stora lyckan att få ett andra barn. Jag är ännu gladare över att liten får ett syskon, att han ska få bli storebror.

Ändå har jag, ända sedan tanken på barn nummer två dök upp, haft lite ångest. Har det än i dag. Då det inte är många dagar kvar av det liv vi nu lever grubblar jag över det, vad vi gett oss in på. Det har hänt att jag vaknat mitt i natten och famlat efter den stora röda knappen, den knapp man trycker på om man vill stoppa något.

Det som förbryllar mig mest, det är kärleken. För mig är det fullständigt ofattbart att jag ska kunna älska ett barn lika mycket som jag älskar det vi redan fått. Jag tänker på det här väldigt mycket just nu, då jag nattar liten, då han rusar fram för att krama mig, då vi pratar, då vi leker, i allt vi gör finns denna övertygelse om att det måste vara omöjligt att älska någon lika mycket som jag älskar detta vårt första barn.

Har pratat en del om det här, med människor som har fler barn än ett. Och till och med tror på det de säger, att det inte finns begränsad mängd kärlek, att den kanske är annorlunda, men alltid lika stor också för de barn man får efter ettan. Jag tror på det, men har svårt att förstå det.

Det andra som sysselsätter mig i tanke, det är vad den här förändringen kommer att innebära för liten som ska bli storebror. Han har varit helt fantastisk genom de delar av processen han tagit del av och han är otroligt med på noterna nu då det börjar dra ihop sig. Jag borde ju nöja mig med det här, att han inte en gång sagt att vi struntar i det här, att han inte vill ha något syskon. Men nej. Jag är redan i framtiden, jag är där vid den tidpunkt då de besvikelser vardagen ändå kommer att föra med sig landar i litens fråga; varför gjorde vi det här? Varför gjorde NI det här?

Det här är en av knutpunkterna i mina funderingar, att jag vet att vårt val på sätt och många vis kommer att innebära också besvikelser för det barn vi redan har. Då jag har svårt för tanken på att han ska känna att vi nedprioriterat honom för någon annan, så är det så jag känner, som jag skriver i rubriken, jag skulle vilja lägga ett "förlåt" på banken. För att kunna ta ut det någon dag, den dag det behövs.

För jag vet ju att syskon är något av det finaste man kan ha. Det finns få personer som gör dig så mycket till den du är, som dina syskon. Och jag vill ju tro det, att liten i framtiden ska tycka det, att det finaste han fått, det är ett syskon. Precis som jag vill att det lilla syskonet ska tycka att det bästa i vår familj är storebror.

Men, det är ju det. Att man inte kan veta. Man vet alltid vad man har, men man vet aldrig vad man får.

Vilket också mal på i bakhuvudet. Att vi har det så bra, vi har varit så otroligt välsignade med detta första barn. Han är och har alltid varit så underbar på alla sätt, och de band vi har är så innerliga och djupa. Jag går omkring och bannar mig själv, säger åt mig själv att vi är giriga. Att den som mycket har, den ska tydligen ha mer.

Vardagen i sig, den tänker jag faktiskt inte så mycket på. Så pass vettiga människor är vi att vi klarar det mesta, mycket ska stå emot oss för att vi inte ska klara det. Men, alla de här frågorna som mal på i mitt huvud, alla de här farhågorna jag bär på, de är orsaken till att jag, samtidigt som jag är väldigt, väldigt glad också är skitskraj.

torsdagen den 10:e april 2014

Spektret är brett just nu

En del dagar innehåller många och verkligt breda spektrum. De senaste dagarna har på alla sätt möjliga varit av typen "högt i tak, luft mellan väggarna".

Dag 1 fick jag ett samtal som innehöll frågan om jag kanske ville att vårt hem skulle delta i tv-programmet "Finlands vackraste hem".

Öh, nej.

Fint är det ju och världens bästa hem just för oss, men visa upp det på tv, så att vi alla i familjen dessutom skulle vara med i programmet, nej, jag tror inte det.

Fick också en förfrågan av en annan part om jag och vi kunde tänka oss att låta dokumentera vår resa till Kina.

Absolut inte.

Det här är lite trickigt, på många olika sätt. Jag har ju inte precis stuckit under stol med det här och andra sätt att få barn, har skrivit spaltmeter, blogg och bok om det. Har deltagit i radio och tv, timme upp och timme ner. För, och det var en av bakgrunderna till också den här bloggen, jag vill att folk ska veta. Jag vill att både sådana som direkt berörs av det som berör oss, barnlöshet och "andra sätt att få barn" och sådana som inte har någon aning om vad det handlar om, ska få en möjlighet att veta.

Vad det handlar om, hur man kan känna, hur man kan komma vidare.

Då när allt det här ännu var framför oss, var det en av mina sorger, att jag kände mig så ensam. Jag kände mig så ensam, misslyckad och vilse, hittade inte människor som var i samma situation.

Därför berättar jag, därför bloggar jag, därför är jag på radio, därför är jag på tv. Därför skulle jag - om dokumentären hade handlat om mig - ha kunnat tänka mig att delta.

Men gränsen går vid mig, min familj, varken man eller barn är med - annat än som min familj, som mannen och barnen (TÄNK! JAG SKRIVER BARNEN! FLER ÄN ETT; BARNEN!) ska inte vara med. Mannen för att han inte vill, barnen för att de inte kan bestämma själva.

onsdagen den 9:e april 2014

Alltid kliar det någonstans

Daghemmet tampas med en invasion av hårlöss - och så fort jag får meddelande om att kolla barnet extra noga i kväll, så börjar det klia.

Det är samma sak då jag hör att någon i de närmare kretsarna drabbats av magsjuka - jag börjar omedelbart må illa.

Nåja, under tiden vi väntar på att lusen ska bosätta sig i våra hår kan jag konstatera att det är stort och smått som gäller. Vi bokade våra flyg till och från Kina i går. Det vänder sig, på ett bra sätt i magen, då man tänker på det. Att vi bokar resan dit för tre personer och bokar en resa hem för fyra (förutsatt att allt går som det ska). Jag blundar lite för den där tanken på hur svettiga, trötta och eventuellt lite spända vi kommer att vara då vi inleder vår hemresa.

Samtidigt har vi lämnat ett förslag till våra guider och medhjälpare i Kina om reseplan. Det är en del man måste bestämma redan innan man är på plats. Till exempel vilka platser man vill besöka och då handlar det inte bara om shoppingmöjligheter och nöjesfält. Det handlar mer om vilka platser förknippade med barnets historia vi vill besöka. Och det skulle vara en sak att göra en plan om det bara var vi och det nya barnet som var på denna resa, men vi har också liten, storebror, med oss och jag grubblar väldigt mycket på det här. Vad vi kan och ska visa honom, vad som kan vara sådant som är för stort för en fyraårings hjärna och hjärta.