onsdag 10 februari 2016

Hur hinner ni med allt?

06.00 Vakna!
06.10 Stig upp!
06.30 Åk till jobbet!
07.00 Jobba (e-post och sådant du inte hinner med annars)
08.45 Möte
09.30 Skippa möte nummer två, på grund av transportsträcka
10.15 Podda
11.15 Lunch, inklämd för att träffa ex-kolleger och vänner
12.00 Transport, jobbsamtal under körning
12.45 Glöm för fasiken inte att köpa födelsedagspresent, barn på kalas på kvällen!
13.00 Hoppa in för kollega som är sjuk
15.00 Möte
15.30 Åk hem, brådis hem från dagis och förskola på grund av kalas
16.15 Barn hemma, mat!
17.10 Vackrare hälft anländer hem, tar barn och för hälften av dem till kalas, det andra tvingas åka med på grund av följande:
17.15 Förbered intervju med författare
17.40 Transport
18.00 Träff med författare
18.30 Intervju med författare inför publik
19.20 Transportsträcka
19.40 Vackrare hälft kommer hem med barn
19.55 Vackrare hälft iväg på träningar (och jag bloggar, oasen! OASEN! Barn tittar på tv, OASEN!!!)

Kvar att utföra: kvällsmat åt barnen, plocka fram rätt kläder för dagis och förskola samt egna kläder för jobb.

Phew.

Det jag inte fattar, det är hur alla andra klämmer in trevliga lekkvällar hos bekanta, parmiddagar, träffar med vänner, shopping, mer träning än så här och kanske lite tid för tanke.

Hur är det ens möjligt?

tisdag 9 februari 2016

Usch, så äckligt

Fastlagstisdag, det är väl en lämplig dag att berätta äckliga saker om sig själv?

Jag tycker om att äta kall ärtsoppa, direkt ur burken. Jo, köpe-ärtsoppa för att göra det ännu värre.

fredag 5 februari 2016

Döden, döden.

Den lille, ja, han som redan är sex år gammal har tydligen fortsatt grubbla på allt det där han inte tror på.

På förskolan hade han, provocerat, uttryckt sin ilska och frustration över att människan inte kan bli "äldre än hundra år". Han vill enligt utsago bli minst en miljard år gammal. Han hade själv räknat ut att det naturligtvis är lite besvärligt, främst för att det skulle innebära att antalet människor på jorden skulle bli ganska många.

Det är något där vid döden den lille inte är riktigt sams med.

På tal just om döden så hade något annat barn inflikat att hen inte tycker att döden är så dramatisk, för efter den "så åker man ju upp till himlen och hänger med alla de tidigare avfallna där i stället", vilket ju hade lett min sexåring tillbaka till det där han tror på, eller inte tror på. Han tror inte på Gud och han tror inte på himlaresorna heller.

Var och med sitt, som en brukar säga. Den fullvuxna som återgav detta berättade att barnen hade landat på det, att var och en får tro på sitt.

Och jag är så fascinerad, och det gör mig både glad, stolt, rädd och nedstämd då jag tänker på det, alla dessa tankar som ryms in i dessa barns huvud och tankar.

torsdag 4 februari 2016

Måste ännu återkomma till bollen

...till fotbollen.

Skrev om det för några dagar sedan, att jag anmälde mig till en fotbollsskola för fullvuxna.

Jag har alltid sett mig själv som en som avskyr lagsport. Det sportande jag utövat, det har alltid, alltid handlat om något jag gjort ensam. Ridit. Simmat. Länkat. Alltid ensam.

Att jag gjort på detta sättet, det beror dels på att jag tycker väldigt mycket om att vara ensam, dels på att jag inte tycker om att jämföra mig med andra. I synnerhet inte i fråga om sport och idrott, vilket i sin tur kan bero på att jag själv inte anser att jag är så där väldigt bra på det jag utövat. Ja, jag som inte vill jämföra mig med andra.

Men, jag har också byggt ensamsportandet på tron på att jag inte har någon tävlingsinstinkt. Och då kan jag lika väl gnata på för mig själv.

Fotbollen, då? Har inget minne av att jag ens skulle spelat fotboll under gymnastiken i skolan. Men, har också utgått från att mitt bollsinne är lika med noll, i kombination med koordineringsförmåga som en soffa ungefär.

Så, fotbollsskola. Det var så långt borta från min bekväma hörna man bara kan tänka sig. Jag trodde faktiskt att jag skulle avsky varje stund i fotbollshallen.

Tji fick jag. Jag fick tji så det rungar om det.

Jag älskar fotbollsskolan.

Nu är jag ingen Messi, men ingen totalmess (haha) ändå. Det är klart att jag inte är en dribbel- och spelmästare, men det är så roligt att det inte gör något! Jag tränar tillsammans med två andra kvinnor och cirka 15 män och alla träningar avslutas med en "match". I de här matcherna har jag överraskat mig själv, i synnerhet då någon av männen försöker (och lyckas!) dribbla bort mig - jag blir så arg. Och ilskan gör att jag kämpar ännu hårdare, det kan alltså hända att en liten tävlingsinstinkt har lyft sitt vackra tryne.

Vi har ju apdålig halltid (men, vi har en hall!), vi tränar mitt i natten. Och det enda som grämer mig, det är att vi bara har en träning i veckan. Jag skulle vilja träna varje kväll!

Så sent som i går tänkte jag på det, att det var ju synd att jag skulle komma på att jag verkligen tycker om att träna tillsammans med andra och tycker om att spela fotboll först nu. Men, jag ändrade ändå den tanken till det motsatta. Det var ju en innerlig tur att jag upptäckte det här nu!

Träning i kväll! Äntligen!

tisdag 2 februari 2016

Klippa eller inte klippa

Banken skickar med jämna mellanrum nya bank- och kreditkort, helt enkelt för att de du använder har ett bäst före-datum.

Ett av de mest stressande ögonblicken i en i-värld, det är då du står där med saxen i högsta hugg för att klippa sönder det kort som inte längre fungerar.

Är det nu helt säkert rätt kort jag klipper?

måndag 1 februari 2016

Var och en med sitt

Det pågår så många diskussioner just nu.

Bröstdiskussionen för att nämna en, så råkade jag nyss höra Radio Vegas program Familjeliv i vilket brand, logon och varumärken i barns liv diskuterades. Två käpphästar mot varandra, ena laget tycker att det är okej att barnen "hänger med" i form av Frozenprinsessor, spel och lego och det andra laget säger bestämt stopp och nej till allt som är norm eller ett etablerat varumärke.

Vet inte om jag är trött eller gammal eller lider av en släng av bäggedera (språkskruden tyder på ålderdom...) men kommer inte riktigt igång i diskussionen.

Det ska jag bara konstatera om mig själv som mamma, att jag var den bästa, den mest bestämda och den mest principfasta morsan före jag fick barn.

fredag 29 januari 2016

Mamma, jag tror inte

"Mamma, är lillebror döpt i Kina?"

Ni vet de där lättsamma frågorna man får en fredagkväll?

Det här var inledningen och ledde till en lång diskussion med sexåringen i kväll.

Jag och vi pratade om dopet och upptagningen i församlingen och det faktum att sexåringen inte heller är döpt. Det var, då det begav sig, inget vi kunde påverka och inget vi ville göra något åt. Vilket sexåringen vet en del om, men vet inte allt och behöver inte heller förstå allt ännu.

Men, det var ett diskussionsämne det också, att inte heller sexåringen är döpt. Att han ändå har ett namn och kan genomgå ett dop om han så önskar.

Vi har pratat om det tidigare och han upprepade det nu. Att han inte tror på Gud, då jag hade förklarat hur dopet, församlingen och Gud hör ihop.

Han har kollat det med mig några gånger, vad jag tror på och vad jag inte tror på och hans lakoniska sammanfattning av hans egna tankar gör mig så varm.

"Mamma, jag tror på det goda."