onsdag 22 april 2015

Lägg dig i tid, människa!

Så där som det lätt blir, i synnerhet under rusningsåren, så sover jag alldeles för lite.

Men, efter att fått alla barn i säng, då allt har lugnat ner sig vid tiotiden, då vill jag inte annat än ha lite lugn och ro. I vaket tillstånd.
I säng har jag väl kommit vid elva, tolv. Och upp igen vid sex.

Har själv tyckt att jag sovit mina korta timmar ganska gott och väl. Men, icke. Gick på ett så kallat återhämtningstest, som mätte hur väl jag återhämtar mig efter jobb och vardag. Inte så väl.

Det visar sig att jag är som mest stressad under natten, under den tid jag sover. Vi talar om stresspeak vid ett, två på natten. Ingen återhämtning alls.

Jag vet ju att jag sover för lite, slätar över det med "rusningsåren, rusningsåren", men det här är allvarligare än så. Vet att rätt många läsare är mitt uppe i samma rumba som jag, och vill bara säga det; gå och lägg dig.

(Fast ni är säkert mycket smartare än jag och hade räknat ut det här för länge sedan.)

onsdag 15 april 2015

Ett störande drag

Linn skrev om det tidigare i veckan, störande människotyper, det fick mig att tänka på ett störande drag.

Slappa handen.

Det finns inget värre än ett slappt handslag.

Kalla, döda, svettiga, slappa fisken, ni vet?

måndag 13 april 2015

Att utsätta sitt barn för besvikelser

Såg en annons i tidningen senaste vecka, det ordnades Hippo-tävlingar i byn och fick ett infall. Tänk om det lilla barnet kanske ville testa det här? Springa, kasta boll - varför inte? Han är ju världens snabbaste, en fena på att kasta boll och på alla sätt och vis underbar.

Kollade det naturligtvis med barnet och jo, han ville absolut testa. Så vi, anmälde honom.

Och jag hade noterat det i annonsen, att alla barn får medalj.

Löpningen, inga problem. Alla barn sprang i tur och ordning. Den lille var snabb som vinden. Vid bollkastningen noterade barnet att några av barnen kastade bollen längre än vad han själv gjorde. Besvikelsen, som en gardin över barnets ansikte.

Prisutdelning och, trots att alla barn fick medalj, noterade barnet att han egentligen inte landade prispallplats. Han fick, enligt egen utsago, bara brons. Och det var inte roligt. Först var det så tråkigt att han inte ens ville bära medaljen, det lättade senare, men han vill ogärna prata om det hela.

Jag är absolut inte föräldern som vill eller kräver att mina barn ska tävla. För mig räcker det bra att barnen rör på sig och mår bra. Så, det här gjorde vi mest för att det kanske kunde vara kul.

Och jag vet att en av förälderns viktigaste uppgifter också är att lära sitt barn att möta en och många besvikelser, men inte är det lätt inte. I mina ögon är han en fantastisk människovarelse oavsett hur fort han springer, hur långt han kastar boll och jag vill att han alltid, alltid ska veta att han är mer än perfekt. Men, han är inte världens snabbaste femåring och han kommer att se sig slagen eller obesegrad många gånger ännu.

Nu har vi testat på det, under såhär organiserade former, en första gång. Och du milde, att se barnets besvikelse, det blir väl aldrig lätt?

torsdag 9 april 2015

De stumma i hissen

Den klinik vi anlitade då vi inte kunde få barn, den har på något lustigt sätt flyttat. Lustigt på det sättet att den nu finns i samma hus som jag besöker med jämna mellanrum å jobbets vägnar.

Många morgnar händer det, att jag delar hiss med ett par som står där. Så allvarliga i ögonen, stumma.

Mer än ofta händer det, att jag vill vända mig mot dem och säga det. Att jag vet vart de är på väg. Mer än i den geografiska meningen. Att jag vet hur det känns att åka dit upp, oavsett om de är i början, mitt i, eller i slutet av en era. Att jag vet hur det där allvaret, det stumma, tynger. Att man tittar på alla andra som om de inget visste. Trots att det man mest av allt önskar, det är att någon visste.

Jag vill säga det åt de par jag ser. Att jag åkt samma hiss som de. Många gånger. Att jag åkte hiss en sista gång som fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle få det jag önskade, önskade då jag åkte hiss, upp och ner. Upp och ner.

Det jag mest av allt vill säga, det är att det finns en möjlighet, till och med en stor sådan, att det ordnar sig. Att det blir bra, till och med bättre än de vågar tro.

Men jag står där, stum brevid de stumma, allvarliga i hissen, och känner den. Vågen som för med sig mer än minnen, vågen som för med sig känslan, den avgrundsdjupa sorgen. Det allvarliga, det stumma.

tisdag 7 april 2015

Valkompasskräcken

Jojo, det är ett ord.

Jag har hög tröskel för att göra de olika valkompasserna de flesta mediahus kör med i dag. Varför?

Nå, tänk nu om du svarar enligt samvete, moral och känsla och du skulle få bara knäppgökar och rasistpartier som toppkandidater? Vad skulle inte det säga om en själv?

Våga mig just på en första kompass (är alltså ganska ute och cyklar i fråga om vem jag ska lägga min röst på) och lättnaden är stor. Inga knäppgökar, inga partier jag "har lite svårt för" som toppkandidater.

Phew.

tisdag 31 mars 2015

Då det frasar under pannloben

Ja. Jag har ju för flere år sedan bestämt mig för att inte klaga på vädret.

Så har jag också bestämt att eventuellt eget dåligt humör eller stress inte ska gå ut över mina barn.

Jojo.

Men vet ni. Då man bänder upp en sommartidsövergångstrött femåring ur säng, får på barnet kläderna, får tänderna borstade på samma barn. Får packat alla väskor (alla dessa väskor!) och får med sig vad man tror alla grejer, får ut ekipaget och får ut dem ända ut på gården.

Får barnen att vänta vid ytterdörren, det för att undvika att två drunknar i det glopp gården ligger under, sjunker ner till anklarna i samma glopp på väg mot bilen. Finner bilen stående i den djupaste pölen som går att finna, kommer in, dyblöt och sjunker ner i sätet.

Då kan det hända att man smäller fast dörren, dunkar nävarna mot ratten och skriker, ja, skriker, några fula ord.

Samlar sig, åker upp till dörren, hämtar barnet, för barnet till dagis, kommer ihåg att det är trumlekis, gläds över att trumman är i bilen, säger till barnet att man kommer strax. Rusar ut till bilen för att hämta trumman som inte finns i bilen, sätter sig i bilen. Kör hem tillbaka, smyger in i rummet där trumman finns tillsammans med en sovande lillebror, smyger ut. Rusar genom samma jävla glopp, blir om möjligt ännu våtare om fötterna och sätter sig i bilen. Kör till dagis, säger hejdå åt käraste lilla barnet som redan är igång med dagens begivenheter och lilla hjärtat, mamma åker nu.

Tillbaka i bilen, genom samma glopp. Inte klaga på vädret, inget dåligt humör ut över det lilla livet.

Då kan det hända att det frasar till lite, just där under pannloben.

måndag 30 mars 2015

Kråkmåndag, påskkyrka

"Ja, men hur mycket tvingas barnen att be och trosbekänna?"

Våra barn är inte kyrkoanslutna, det har sina randiga och rutiga skäl, och precis som de flesta andra föräldrar har jag fyllt i en blankett på dagis. Jo, vårt dagisbarn får delta i utflykter till kyrkan och inte mer om det.

Jag resonerar som så att det dels är hälsosamt att den lille lär sig hur en del av världen fungerar, genom en inblick i den evangelisk-lutherska världen kanske han kan bygga en förståelse också för andra sätt att tänka. Så förlitar jag mig på det här med gemenskap, att det är bra att han får dela också upplevelser som denna, ett besök till kyrkan, med sina vänner och dagiskompisar.

Måste erkänna att jag inte tänkt på det ännu, hur vi väljer att göra då han börjar skolan.

Hur resonerar ni, ni som är föräldrar till barn som inte är upptagna i någon församling?

Ja, tanken slog mig då jag hörde frågan tidigare i morse. En förälders bekymmer inför besöket till kyrkan.