onsdag 8 oktober 2014

Att toppa det tidigare

Det går att toppa det förra inlägget, jag lovar.

Gårdagens inlägg ska gärna läsas med vetskap om att jag den påföljande morgonen, idag, reste iväg utomlands för jobb i tre dagar! Man känner sig som en vinnare då man ligger brevid en kamin som är uppe i fyrtio grader och vet att man ska åka på jobb.

Well. Väl utomlands hör jag att allt ser ut att utvecklas mot det bättre och friskare.

tisdag 7 oktober 2014

Ingen pokal i dag heller

Jag har det alltså som princip, att inte bränna propparna på morgonen. Inte med barnen i alla fall. I alla fall inte med det barn som några dagar i veckan går till dagis.

Idag, av någon outgrundlig anledning, kunde jag inte riktigt hålla mig då vi blev osams om både val av skor och vantar. Och semibrände och det blev ju naturligtvis inte bättre av det. Gråt och tandlagnisslan och vänner igen vid dagiset ungefär.

Men det gnaver en lång bit in på förmiddagen. Och det blir inte bättre av samtalet från dagis, att liten är lite hängig, har stegring och nog borde få komma hem och vila.

Yes. Ingen pokal i dag heller.

måndag 6 oktober 2014

En ode till svärföräldrar

Jag måste bara säga det, att jag haft en osannolik tur då jag valde mina svärföräldrar!

Jag och vi, min familj då, dras med samma problem som de flesta andra barnfamiljer, vi har inget biologiskt nätverk inom de närmaste 250 kilometrarna. Var gång det drar ihop sig till förkylning, magsjuka eller annat som kunde tarva ett par extra händer är vi ute i lätt bris.

Eller skulle vara, om det inte vore för mina svärföräldrar. Vi behöver knappt fråga, så kommer de susande den rätt ansenliga sträcka de måste köra för att komma till oss. De ställer upp, hjälper och gör mycket mer än de någonsin skulle behöva. Och det är aldrig en fråga om att hjälpa till, anser de själva, de gör det så gärna. Och de gör det på det underbara sättet att det aldrig känns som om vi var för många i vårt hem, helt enkelt för att de är så ljuvliga.

Och det är inte bara det att de hjälper till så mycket att jag aldrig kommer att kunna tacka dem för det, jag har samtidigt fått en plats i det som enligt mig är den normala kärnfamiljen. Jag har har fått och får uppleva den bullabakande modern och hela kärnfamiljsköret jag drömde om som barn.

Jag och barnen var hos svärföräldrarna under veckoslutet då barnens far var ute på galej. Och älskade svärmor bara säger det, inför en stort gapande femåring, att ja, din mamma är som farmors flicka.

Hjärta, hjärta.

fredag 3 oktober 2014

Bara lite torsdag

Pricka in femårsgranskningen till klockan åtta, gläd dig över att du hinner med den - och barnet - före jobbet. Ta med barnet på granskning och bli utschasad och sitt utanför och vänta i en dryg timme. Låt bli att trumma med fingrarna, strunt i att batteriet på telefonen tog slut, och sluta för guds skull stirra på klockan.

Bli inkallad och hör att hörseln på ena örat gjorde att det drog ut på tiden lite granna, lyssna på allt beröm barnet får och kom ihåg att du aldrig har bråttom då barnet är närvarande och jo, det är faktiskt rätt underbart att se hur fint och exakt barnet klippt, ritat och skurit och ojdå, nu kom du ihåg att du inte bara skulle till jobbet utan du skulle också föra bilen på service.

Följ noga med vägning och mätning och inmatning av uppgifter i alla system och häften och pussa barnet som börjar klättra längs väggarna. Tack så mycket och hej då och jo, det var det där namnet på den där oljan som finns på apoteket som jag ännu skulle få och jo, nu går vi.

På med alla kläder i snabbaste takt och fart och in i bilen och susa till dagis. Finn att samtliga dörrar är låsta. Inte ett barn eller en vuxen så långt ögat når. Andas lugnt medan barnet tjoar i falsett att man absolut inte får ringa på dörrklockan och ta fram telefonen, vad är det jag har glömt? Vad är det jag har glömt?

Hitta en vuxen. En vuxen som berättar att hela dagis sjunger - utom det här ena barnet i falsett - på det andra dagiset på andra sidan skogen.

In i bilen. Susa vidare, utan att veta den exakta rutten. Med ett barn som, fortsatt i falsett, skriker att man inte tar bilen till det andra dagiset, man går, GÅR, genom skogen.

Nu åker vi bil.

Och hitta det andra dagiset, kör in på amerikanska, skrikande däck så nära dörren du kan komma.

Mamma, varför parkerar du framför dörren?

Ut ur bilen. Ring på dörrklockan. Mamma! Man fååår inte ringa på dörrklockan! Lyft in barnet över ett berg med kläder och lämna det hos en dam du aldrig sett tidigare. Hör henne säga att jo välkommen, barnet kan gå in här i salen och barnet går.

Det sista du hör av barnet, innan du rusar, är ett förtjust; Vi kom hit med bil, vi gick inte genom skogen. Mamma körde jättejättefort.

Sätt dig i bilen. Finn att du är väldigt försenad från allt det du borde. Äntligen lite lugn och ro.

tisdag 30 september 2014

På den nionde dagen

...kan hon blott konstatera att hon inte utfört några stordåd, som de där herremännen - om de nu var män - gjorde i tiden, hon bara fastar.

Inne på nionde dagen kan man konstatera två (äckliga) saker. Det första är att det är fascinerande att det fortfarande avlägsnar sig fasta partiklar ur en kropp som intet fast har inmundigat på långt över en vecka. Det andra är att man i det här skedet kunde fasta hur länge som helst.

onsdag 24 september 2014

Finn många fel

Ja, det råkar sig som så att en fastar och är inne på tredje dagen och det går helt som smort. Ända tills det ögonblick influensan slukar en och det firas fest på jobbet som innebär fyra, stora och feta, goda tårtor på jobbet.

Eller jag tror att de var goda. Smakade inte. För jag fastar och har influensa.

söndag 21 september 2014

I andras ögon

Ni vet hur det fungerar, man läser ett inlägg och det blir kvar i huvudet, på ett sådant sätt att man måste åtgärda det.

Catzo skrev ett sådant i dag, hon funderar på beskrivningen av sig själv, du kan läsa det här och jag fortsatte fundera på det. Hur mycket jag lärt mig om mig själv då någon annan beskrivit mig, både sådant som varit roligt att höra och sådant som varit mindre roligt att höra.

Och tänkte det, hur fint det kunde vara om man tillät någon annan författa en beskrivning av sig själv.

Nu kan det hända att Catzo inte alls uppskattar det här och då raderar jag rubbet, men Catzo, om jag fick beskriva henne är något som;

Catzo är svart och vitt som går hand-i-hand. Stark och svag, hård och mjuk, tuff och söt. Knivskarp och rolig.

Det finns långa ögonblick då jag tänker att jag önskar att jag var som hon, att jag ens då jag var ung hade varit mer som hon. Det finns ögonblick, främst då Catzo öppnar en avgrundsdörr, då jag vill sätta en varm hand i ryggen på henne och säga att allt blir bra. I bloggvärlden står Catzo som det jag uppfattar hon är, oböjlig. Eller böjlig faktiskt, för har hon en gång knäat, så kan man och vill man räkna med att hon står upp igen.