tisdag 29 april 2014

Det här med många språk

Det här med språkdiskussionen på axeln majoritetsspråk och tvångssvenska känns, i min egen vardag, så väldigt främmande. Jag ser inte annat än fördelar med att vi pratar minst två språk hela tiden, min man och jag blandat och konsekvent svenska och finska med barnet. Och barnet, han pratar och förstår båda språken lika bra och är - vill jag tro i alla fall - intresserad av också andra språk. Tack vare ett vigulant språköra tycker jag själv att den lilles uttal på andra språk än de egna är bra, till och med mycket bra.

Den lille har hittills inte reflekterat över våra språk, ibland händer det på dagis eller på gården att något barn frågar mig och oss vad det är för språk vi talar då vi talar svenska och varför vi pratar svenska. Mest nyfiket, absolut inte med några negativa förtecken.

Nu, under de senaste dagarna, har det hänt att den lille frågat mig varför jag pratar svenska med honom, han har till och med bett mig byta till finska. Inte heller han på något negativt sätt, och det är ju inget jag gör en grej av, jag bara fortsätter prata.

Men någonstans känner jag att det petar till i sidan på mig. Att barnet, av sig själv, tack vare sin omgivning, kanske kommer att ställas in för det här - att något av de språk han behärskar till fullo, är bättre eller sämre. Jag hoppas att han då ska vara så pass stor och stark att han inser vikten av att ha åtminstone två språk helt gratis, att det ger honom, om inte ett försprång så åtminstone två starka språkben att stå på. Att han åtminstone kommer att ha "lätt" för ett språk i skolan, att han alltid kan kryssa i fler språkalternativ än ett då han söker jobb.

Att han ska kunna leva sitt liv, var än han lever det, så att inget av hans modersmål ska vara en spottkopp eller ett slagträ. Det drömmer jag om.

måndag 28 april 2014

Små praktiska saker

Då det inte är många stunder kvar av väntan har vi insett i det Römanska residenset att vi kanske också borde göra något. Göra något innebär i vårt fall att gå ner till källaren, bära upp lådor med väldigt små kläder för att sortera samt montera spjälsäng:


Medge att det ser proffsigt ut, att vi reparerar lillsyskons säng med lim?

Och så en fråga; ingen läsare som har en Stokkes Tripp Trapp drällande, överlopps, i ett hörn? Meddela gärna mig i sådana fall.

fredag 25 april 2014

Det avlagda löftet

Ni har kanske glömt det, men avlade (av-lade, inte avlade) ett löfte i oktober i fjol. Lovade att försöka överleva vintern utan tomater från och med den dagen de inhemska tomaterna sinade i grönsakshyllan. Inte en enda spansk eller annan tomat fick tillstånd att kliva över vår tröskel.

Det blev aldrig en överlevnadsfråga, det var nämligen hur enkelt som helst. Nu ser jag fram emot inhemska tomater, både sådana vi själva odlar och de som kommer från närliggande växthus.

Nu är det här ett litet pyttesteg mot att äta säsongsgrönsaker, men ändå, ett steg.

torsdag 24 april 2014

En sak ville jag gärna testa

Gled in på Frimans blogg och ser hur snygg hon är i håret. Friman är glad för att frillan ligger rak - och som jag säger i min kommentar där, så finns det något jag ibland önskade att jag hade, så är det "ens litet böjligt hår".

Jag har Nordens rakaste hår. Inte en krusning. Envist är det som synden också. Går att jämföra med tagel, hästsvans, en sådan som sitter fast på riktig ponny.

Då jag senast var på bal, hos presidenten, (och jojo, jag har varit där exakt en (1) gång) frågade frisören om hon fick lägga lite glamorösa lockar i kalufsen och jag bara, automatiskt: ABSOLUT INTE. Kommer aldrig att hålla och sådant jag svamlade.

Men hon var envis, tittade på mig med uppsyn som hette "man kan inte gå till presidenten och se ut så hääär" och greppade locktången och fixade vågor. Vågor. Som höll hela kvällen, snömodd och tusen människor till trots. Som höll ända in till följande dags morgon de facto. Det var som en hjälm, en hjälm av hårvågor.

Så, ens lite böjligt hår. Skulle vara roligt att ha. Om man får önska sig lite sådant där fint, utseenderelaterat.

onsdag 23 april 2014

Är hon död? Nej, hon rör ju på sig.

Men, vettni, det är lite med nöd och näppe hon rör på sig. En har drabbats av lås i nacken, ett rätt allvarligt sådant. Går nu på glada trianglar och hoppas att ett knippe kotknäckare ska knäcka nöten.

I väntan på det, ni vet listan om de tio viktigaste låtarna i era liv som cirkulerar på FB, har ni gjort den? Jag är ju inte FB-vän med alla er som läser, ni som gjort listan - kan ni inte lägga upp den här också? Ni som inte gjort listan, se det här som en utmaning! Jag vill se hur era listor ser ut! Grubbla inte för lång tid, öppna bara hjärtat och låt listan fylla på sig själv!

Så här ser min lista ut:

1. Kent – 747
2. Mumford & Sons - Little Lion Man
3. Johanna Kurkela – Ainutlaatuinen
4. Snowpatrol – Run
5. Adele – Set fire to the rain
6. Samuli Putro – Elämä on juhla
7. Kent – Mannen i den vita hatten
8. Kent - M
9. Zen Café – Todella kaunis
10. Jussi Björling – O helga natt

Nu, glada trianglar!

torsdag 17 april 2014

På sitt eget lilla vis

En av medarbetarna på dagiset sade det tidigare i veckan, att den lille inte riktigt tycks ha någon aning om vad det här med att "vara påskhäxa" innebär och hon har så rätt.

Vi har alltid lyckats vara på resande fot under påsk, oftast på sådana ställen där vi inte ens fått besök av påskhäxor, så jo, den lille är helt ute. Dessutom hatar den lille att klä ut sig, i sådan grad att han aldrig gjort det. Come maskerad, come födelsedagsfest, han har bara blåvägrat att klä sig i annat än sina vanliga kläder.

Nåväl, i dag ska den lilles dagis gå på besök till ett servicehem i närheten av dagiset, för att påskhälsa.

Vet inte hur politiskt korrekta vi är, men så mycket kan jag avslöja att det kommer att dyka upp en liten indian bland alla häxor.

onsdag 16 april 2014

For FAQs sake

Vet ni, det är nog rätt ruligt att få ett andra barn på detta helt nya sätt!

Förresten, som en del av detta FAQ, är det någon av mina läsare som har adopterat ett eller flere barn från Kina? Och för att vända på det hela - om det är någon som går i adopteringsfunderingar, visst vet ni att ni kan fråga precis vad ni vill som handlar om adoption och annat? Jag är ju inte galnare än att jag svarar på så gott som alla frågor!

Det är tusen och en frågor jag ställs och får svara på nu då den här nyheten är ute. En av de mest, ja, svårbesvarade, var om vi vill bli bekanta med Familjen X? För att familjen X är kinesisk, då. Ja ba: "uhum, vi har inte träffat le bebé ännu, vad sägs om att vi åker och tar en titt först?".

Så en av den lilles kanske blivande klassiker. Vi pratade, som man bör, om finskhästar tidigare i kväll. Efter att ha parlamenterat en god stund om finskhästarna frågar den lille: "Mamma, är de andra hästarna svenskspråkiga, då?"

tisdag 15 april 2014

Hur man vet att man väntar barn

Ja, skulle jag och vi ha gjort barnet själva skulle jag just nu kanske vara den som suckar över foglossning (no clue about that), alternativt den där ljuvt höggravida med något drömskt i blick och handen på magen.

Nå, nu är jag ju på upphällningen på ett helt annat sätt i det här barnaväntandet. Och får lov att lita på yttre bevisföring. Som bevis på att något är i görningen fick jag i dag ett brev om att jag blivit godkänd för att få moderskapsunderstödet.

Weeeh.

måndag 14 april 2014

Det finns en första gång för allt

Först av allt, fantastiska kommentarer på det förra inlägget, tack! Och som jag skrev, jag litar fullt och fast på att kärleken också för ett andra barn är lika stor som kärleken för det barn som kom först. Jag tror på det, men jag har svårt att förstå det.

Det är en massa saker jag och vi aldrig tidigare gjort, som dyker upp under den här etappen i mitt liv. Som det här med att boka resa, tur och retur till Kina. Det i sig är ingen sak, en har väl varit i Kina tidigare (jojo, två gånger, mer om det senare).

Men att boka ditresa för tre och hemresa för fyra. Dessutom med utmaningar som - på vilket namn och vilken nationalitet ska nykomligen resa? Vad kommer hen att väga då vi flyger hem?

Det och sånt. Det finns en första gång för allt och nu är resan bokad.

fredag 11 april 2014

Får man lägga ett förlåt på banken?

Först av allt, understreckat med röd penna; jag är väldigt, väldigt glad över att vi har den stora lyckan att få ett andra barn. Jag är ännu gladare över att liten får ett syskon, att han ska få bli storebror.

Ändå har jag, ända sedan tanken på barn nummer två dök upp, haft lite ångest. Har det än i dag. Då det inte är många dagar kvar av det liv vi nu lever grubblar jag över det, vad vi gett oss in på. Det har hänt att jag vaknat mitt i natten och famlat efter den stora röda knappen, den knapp man trycker på om man vill stoppa något.

Det som förbryllar mig mest, det är kärleken. För mig är det fullständigt ofattbart att jag ska kunna älska ett barn lika mycket som jag älskar det vi redan fått. Jag tänker på det här väldigt mycket just nu, då jag nattar liten, då han rusar fram för att krama mig, då vi pratar, då vi leker, i allt vi gör finns denna övertygelse om att det måste vara omöjligt att älska någon lika mycket som jag älskar detta vårt första barn.

Har pratat en del om det här, med människor som har fler barn än ett. Och till och med tror på det de säger, att det inte finns begränsad mängd kärlek, att den kanske är annorlunda, men alltid lika stor också för de barn man får efter ettan. Jag tror på det, men har svårt att förstå det.

Det andra som sysselsätter mig i tanke, det är vad den här förändringen kommer att innebära för liten som ska bli storebror. Han har varit helt fantastisk genom de delar av processen han tagit del av och han är otroligt med på noterna nu då det börjar dra ihop sig. Jag borde ju nöja mig med det här, att han inte en gång sagt att vi struntar i det här, att han inte vill ha något syskon. Men nej. Jag är redan i framtiden, jag är där vid den tidpunkt då de besvikelser vardagen ändå kommer att föra med sig landar i litens fråga; varför gjorde vi det här? Varför gjorde NI det här?

Det här är en av knutpunkterna i mina funderingar, att jag vet att vårt val på sätt och många vis kommer att innebära också besvikelser för det barn vi redan har. Då jag har svårt för tanken på att han ska känna att vi nedprioriterat honom för någon annan, så är det så jag känner, som jag skriver i rubriken, jag skulle vilja lägga ett "förlåt" på banken. För att kunna ta ut det någon dag, den dag det behövs.

För jag vet ju att syskon är något av det finaste man kan ha. Det finns få personer som gör dig så mycket till den du är, som dina syskon. Och jag vill ju tro det, att liten i framtiden ska tycka det, att det finaste han fått, det är ett syskon. Precis som jag vill att det lilla syskonet ska tycka att det bästa i vår familj är storebror.

Men, det är ju det. Att man inte kan veta. Man vet alltid vad man har, men man vet aldrig vad man får.

Vilket också mal på i bakhuvudet. Att vi har det så bra, vi har varit så otroligt välsignade med detta första barn. Han är och har alltid varit så underbar på alla sätt, och de band vi har är så innerliga och djupa. Jag går omkring och bannar mig själv, säger åt mig själv att vi är giriga. Att den som mycket har, den ska tydligen ha mer.

Vardagen i sig, den tänker jag faktiskt inte så mycket på. Så pass vettiga människor är vi att vi klarar det mesta, mycket ska stå emot oss för att vi inte ska klara det. Men, alla de här frågorna som mal på i mitt huvud, alla de här farhågorna jag bär på, de är orsaken till att jag, samtidigt som jag är väldigt, väldigt glad också är skitskraj.

torsdag 10 april 2014

Spektret är brett just nu

En del dagar innehåller många och verkligt breda spektrum. De senaste dagarna har på alla sätt möjliga varit av typen "högt i tak, luft mellan väggarna".

Dag 1 fick jag ett samtal som innehöll frågan om jag kanske ville att vårt hem skulle delta i tv-programmet "Finlands vackraste hem".

Öh, nej.

Fint är det ju och världens bästa hem just för oss, men visa upp det på tv, så att vi alla i familjen dessutom skulle vara med i programmet, nej, jag tror inte det.

Fick också en förfrågan av en annan part om jag och vi kunde tänka oss att låta dokumentera vår resa till Kina.

Absolut inte.

Det här är lite trickigt, på många olika sätt. Jag har ju inte precis stuckit under stol med det här och andra sätt att få barn, har skrivit spaltmeter, blogg och bok om det. Har deltagit i radio och tv, timme upp och timme ner. För, och det var en av bakgrunderna till också den här bloggen, jag vill att folk ska veta. Jag vill att både sådana som direkt berörs av det som berör oss, barnlöshet och "andra sätt att få barn" och sådana som inte har någon aning om vad det handlar om, ska få en möjlighet att veta.

Vad det handlar om, hur man kan känna, hur man kan komma vidare.

Då när allt det här ännu var framför oss, var det en av mina sorger, att jag kände mig så ensam. Jag kände mig så ensam, misslyckad och vilse, hittade inte människor som var i samma situation.

Därför berättar jag, därför bloggar jag, därför är jag på radio, därför är jag på tv. Därför skulle jag - om dokumentären hade handlat om mig - ha kunnat tänka mig att delta.

Men gränsen går vid mig, min familj, varken man eller barn är med - annat än som min familj, som mannen och barnen (TÄNK! JAG SKRIVER BARNEN! FLER ÄN ETT; BARNEN!) ska inte vara med. Mannen för att han inte vill, barnen för att de inte kan bestämma själva.

onsdag 9 april 2014

Alltid kliar det någonstans

Daghemmet tampas med en invasion av hårlöss - och så fort jag får meddelande om att kolla barnet extra noga i kväll, så börjar det klia.

Det är samma sak då jag hör att någon i de närmare kretsarna drabbats av magsjuka - jag börjar omedelbart må illa.

Nåja, under tiden vi väntar på att lusen ska bosätta sig i våra hår kan jag konstatera att det är stort och smått som gäller. Vi bokade våra flyg till och från Kina i går. Det vänder sig, på ett bra sätt i magen, då man tänker på det. Att vi bokar resan dit för tre personer och bokar en resa hem för fyra (förutsatt att allt går som det ska). Jag blundar lite för den där tanken på hur svettiga, trötta och eventuellt lite spända vi kommer att vara då vi inleder vår hemresa.

Samtidigt har vi lämnat ett förslag till våra guider och medhjälpare i Kina om reseplan. Det är en del man måste bestämma redan innan man är på plats. Till exempel vilka platser man vill besöka och då handlar det inte bara om shoppingmöjligheter och nöjesfält. Det handlar mer om vilka platser förknippade med barnets historia vi vill besöka. Och det skulle vara en sak att göra en plan om det bara var vi och det nya barnet som var på denna resa, men vi har också liten, storebror, med oss och jag grubblar väldigt mycket på det här. Vad vi kan och ska visa honom, vad som kan vara sådant som är för stort för en fyraårings hjärna och hjärta.

tisdag 8 april 2014

Gusså ni är ljuvliga!

Ni är bara bäst! Ni är bäst då man är glad och ni är lika bäst då man är det motsatta!

Tack, ett tack som kommer direkt från de innersta delarna av hjärtat. Tack för alla hurrarop, tack för alla gratulationer och tack för alla de hälsningar vi fick i går. Det sägs ibland att den som får barn någon annan väg än den biologiska, den kan inte alla gånger vänta sig att få gratulationer i samma mängd och i lika glada tjut som de som lyckas göra sina barn själva - men, det stämmer inte i fråga om mig och oss. Inte med er som vänner, jag känner mig väldigt lyckligt lottad, på många olika sätt.

Det finns så mycket jag vill skriva om det här, alltså inte om gratulationer i sig, men om den här resan vi nu skall bege oss på. Och jag fick minst lika många nya uppslag under gårdagen i alla era kommentarer, frågor och hälsningar.

Skriva, om jag vågade mig på en vild gissning på vad det är som skiljer det här sättet att få barn från det biologiska sättet, så skulle jag tro att det handlar om att skriva. Fylla i papper och blanketter. Inser ju att man måste fylla i papper också då man själv gjort barnet, det handlar i vårt fall bara om en annan sort av blanketter. Vi satt under kvällen och fyllde i visumansökningar, en Schengenansökan, en reseplan för våra veckor i Kina, samt surfade runt för att komma till och från Kina på något vettigt sätt, vettigt som i så billigt som möjligt.

Jag och vi fick ett världens bästa tips inför vår resa, av en sexåring som också varit med om en liknande resa:

Då barn härjar så lönar det sig inte att drabbas av panik. Barn ska härja, det är en del av deras lekar. Då man härjat färdigt kan man krypa upp i mammas famn och så lugnar allt ner sig.


Visa ord. Ska försöka komma ihåg dem.

måndag 7 april 2014

Det är en sak jag måste berätta

Du sitter ner? Jag själv är tvungen att sitta, det är en sak jag vill berätta.

Liten ska bli stor, stor som i storebror.
Jag ska bli tvåbarnsmamma.
Vår familj blir en tvåbarnsfamilj. En familj med två barn.

Om drygt en månad åker vi till Kina och får vårt andra barn, liten får ett syskon.

Jag är glad som en lärka, lycklig och - ursäkta uttrycket - skitskraj.

torsdag 3 april 2014

Läsandets kraft

Har de senaste dagarna funderat mycket - otroligt mycket faktiskt - på läsande. På vad det här med att läsa för barn betyder. Har skrivit om det å jobbets vägnar, den mer officiella versionen här och en mer personlig reflektion här.

Diskuterade frågan också på Facebook och blev glad över alla svar jag fick på frågan om mina vänner och FB-bekanta läser för sina barn. Vad de läser och vem som läser. Svaren var många, de flesta läser och i många fall på många olika språk och en del konstaterade att de kunde läsa mer.

Här i vår hushåll läser vi för och tillsammans med barnet, åtminstone på kvällen blir det en bit av en längre historia eller en kort bok eller två. Båda föräldrarna läser och vi läser på två språk. Ofta blir det också annat löst prat, funderingar och frågor. Saker den lilla funderar på brukar dyka upp på kvällen, ibland är det mest hejdlöst fnitter och ibland somnar barnet mitt i berättelsen.

I kväll läste jag ett stycke ur Karlsson på taket, den lille hade sett fram emot högläsningen redan tidigare under kvällen, frågat om vi kan läsa just Karlsson. Och vi läste.

Vi är mitt uppe i att Lillebror vill ha en hund, han önskar sig en hund mer än något annat. Vi kom in i historien då Lillebrors syskon busar med honom och ger honom en leksakshund. Där vid att Lillebror blir arg och ledsen och börjar gråta såg jag på den lilles min att det inte var roligt längre, att han också höll på att brista ut i gråt.

Jag frågade den lille om historien kändes ledsam och han grät, som han grät. Han berättade att han blev så ledsen över Lillebrors öde och ledsenhet att han också blev ledsen, att han inte skulle kunna sova, så ledsen var han.

Som han grät. Och som jag i den stunden bara kände det, att det är viktigt att läsa. Att det handlar om så mycket mer än historien, att det är en massa annat som också rör sig under den stunden. Och jag hoppas att det är något vi bygger, för nuet och för framtiden. Att den lille alltid skall känna, i sig själv och för andra. Att i synnerhet han i framtiden ska ha en gigantisk verktygslåda att ta fram vad än som möter honom.

Vi kom vidare genom att jag frågade den lille om han önskade att jag kollade hur historien fortsatte innan jag läste vidare. Det ville han och Lillebror fick en hund, en riktig hund.