tisdag 30 november 2010

Återvinning

Åh, jag tycker så mycket om cirkulation av bästa sorten.

Här ett hett tips för dig som läser mycket och bara har det shoppingproblemet att bokhyllan inte orkar svälja mer:

Skicka boken vidare - grymt initiativ av Marica!

Dag 03

Dag 03 - Dina föräldrar

Oj, det är en historia så lång att allt bloggutrymme i världen skulle ta slut om jag skrev allt jag ville om mina föräldrar. Så, det blir korta drag i stället.

Jag är ett skilsmässobarn. Mina föräldrar skilde sig så pass tidigt att jag inte kommer ihåg oss som familj. Jag stannade hos mamma, pappa tog en bror och en hund och flyttade några hundra kilometer bort. Närmare än så har vi aldrig bott varandra, min pappa och jag.

Jag vet egentligen inte varför de skilde sig. Historierna var åtminstone två och nu är det så länge sedan att jag inte bryr mig om orsaken längre.

Jag har haft mina duster med båda. Med mamma har jag haft mina vardagsduster och värre duster. Det har gått månader utan att vi pratat med varandra. Det kan fortfarande gå månader, men nu med den skillnaden att jag inte är osams med henne.

Med min pappa har jag haft större och allvarligare duster. Det har gått år utan att jag pratat med honom. Nu kan det gå en månad eller så, men nu pratar vi åtminstone med varandra.

Med risk för att låta som predikanten, det är viktigt att förlåta. Att gå omkring och vara arg eller ledsen, det är man själv som lider mest, längst och tyngst.

Barnet

Adressändring

Härom kvällen fick jag inte sömn i normal ordning (jag brukar somna på tre sekunder) och funderade på hem. Olika hem jag bott i under mitt liv.

Om jag inte räknat helt fel (det kan hända att jag glömt något hus eller slott) så har jag bott i minst 19 olika hem under mitt liv.

Jag är oerhört fascinerad av att det finns människor som bara har ett barndomshem. Än mer fascinerad om just det hemmet fortfarande är det hem man fortfarande besöker då man åker hemhem.

Och nej, jag är inte av nomadsläkt.

måndag 29 november 2010

Note to self

Det lönar sig att ändra termen mouth to mouth till word of mouth i de flesta texter som inte handlar om livräddning.

Antecknat.

Dag 02

Dag 02 - Min första kärlek

Min första kärlek hette Kaitsu. Han bodde i granntrappan i ett höghus på Vasaesplanaden i, ja, Vasa.

Man kan lugnt säga att jag var den mer intresserade och den mer aktiva. Det var alltid jag som fick hitta på saker att göra tillsammans, det var alltid jag som hämtade ut Kaitsu för roliga upptåg.

Jag tror att min frenesi gjorde Kaitsu lite rädd. Det gick så långt att han slutade öppna dörren då jag ringde på. Det var i och för sig inget hinder, en gång klättrade jag upp för brandstegen för att hämta honom. Kaitsu bodde på tredje våningen.

Brandstegsincidenten innebar slutet på vår kärlekshistoria. Min styvfar fick se mig hänga i stegen och resultatet var en hemarrest på två veckor. Det inser ju alla att Kaitsu hann hitta den sanna kärleken innan jag blev utsläppt.

Allt går så snabbt då man är fyra år.

söndag 28 november 2010

En bra dag

Det är alldeles för sällan man, jag, gör det. Konstaterar för mig själv, att det har varit en bra dag idag.

Det har varit en synnerligen bra, fin, dag idag.

Det är inget världsomvälvande som hänt, och det är egentligen det som är det fina. Det räcker mer än väl att Shorty idag lärt sig gå, sådär på riktigt. Han far omkring här i lägenheten och tjoar glada krigstjut då han kommer farande. Det lyser av lycka i hans stora ögon.

Sättet på vilket han tar min hand då han vill att jag skall promenera med honom.

Den slipade och oljade stolen. Kläderna jag färgade som blev hur fina som helst. Korman jag blev bjuden på. Mina nya röda ljusstakar. Knarr under skorna under en kort utevistelse under solen.

Ett barn som skrattar sig till sömns.

Det har varit en synnerligen bra, fin, dag i dag.

Dag 01

Jag tänkte, sporadiskt, börja beta av listan.

Dag 01 - Presentera dig

Micaela Röman. Jag fyllde nyss 40 år - det kändes okej, det kändes inte så mycket alls faktiskt. Jag tror krisen hade varit större om vi inte hade fått barn innan jag blev såhär gammal. Jag är lite typen som tänker "före det och det skall jag ha hunnit med det och det".

Uppvuxen i Vasa, min familj (mamma och underbaraste syskonen med familjer) bor kvar i faggorna än. Det är lite tråkigt att bo så långt ifrån varandra, en del av det sociala nätverket är för långt borta känns det som (ja, att man skall kunna ringa dem och säga "hit med dig, du skall ta hand om mitt barn, nu!").

Jag jobbar på YLE. Är alterneringsledig i ett år, det för att få vara hemma med Shorty! Gick från mitt jobb som kanalchef för X3M, vad som händer då jag återvänder är dolt i mystik just nu, men det är mer än okej.

Shorty är vårt fosterbarn, han är drygt ett år nu. Han kallas Shorty i offentligheten, för fosterbarn skall skyddas och hållas anonyma. Shorty är fantastisk!

Det finns en man till i mitt liv, min man. Jag är gift sedan år 2003.

Jag har två tatueringar, på ställen där solen inte skiner. Jag kan böja mina ben bakom min nacke och är speciellt bra på att dricka genom näsan (fint partytrick, undvik sockerdrinkar). Jag tycker väldigt mycket om hästar, katter och hundar (jag vill ha en bostonterrier mest alla dagar).

Det är jag det.

lördag 27 november 2010

Ett kom-ihåg-inlägg

Hittade den här listan på Peppes blogg:

Dag 01 – Presentera dig
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din defenition av kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblock
Dag 09 – Vad du tror på
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad du har i din väska
Dag 13 – Din vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din bästa födelsedag
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett till ögonblick
Dag 22 – Något som upprör dig
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Vad du strävar efter
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Det ser lite halvroligt ut. Många av sakerna upplever jag att jag redan skriver om, men den första kyssen är ännu orapporterad. Skall sätta tänderna i den här någon dag.

Inte så praktiskt

Ni vet rethostan, som kittlar i halsen så att det känns som om man kommer att kräkas när som helst? Hostan du inte kan hålla tillbaka, utan du går och hackar som en gammal maskin.

Den är inte speciellt praktisk den här hostan, i synnerhet inte då den kombineras med småbarn som skall sova.

fredag 26 november 2010

Fredagsmys

Nå nej. Jag avskyr ordet fredagsmys.

Men, en loppukevennys:



Av rätt naturliga skäl kan jag inte avslöja vem den andra modellen är. Att den gule vill vara anonym, det förstår man ju.

Förlåt. Det är det annalkande svirandet som gör mig underlig.

Ett bättre liv

Nu har också du möjlighet att bli finlandssvensk! Klicka här och du är en av oss!

Den är nog så fin den där kanalen, X3M, så fin.

Otroligt

Jag har fått ett mail av en kvinnna som följt med min och vår historia, med fokus på hur vi blivit en barnfamilj.

I mailet berättar kvinnan att hon, efter att bekantat sig med vårt liv via mina skriverier, har bestämt sig för att försöka få ett fosterbarn. De första avgörande stegen är redan tagna.

Det är så otroligt. Otroligt stort. Och jag önskar henne all lycka på vägen!

torsdag 25 november 2010

Tro det eller ej

Jag skall ut och svira i morgon. Girls night out (eller in egentligen, men så säger man ju inte). Tanken är att vi skall äta gott och dricka vin.

Jag är alldeles uppspelt redan nu.

Ok. Det är verkligen dags för mig att ta mig ut. Det är inte okej att använda ord som svira, girls night out, äta gott och uppspelt.

Fullvuxna människor

Alltså, fullvuxna människor, jag förstår inte rikigt hur vi (de?) fungerar.

Fullständigt kapabla människor känner ett behov av att ordna sig i små kaffekonstellationer (det finska ordet kuppikunta är väldigt beskrivande), den ena kan inte tala med den andra och den tredje tål ingendera.

Och dehär fullvuxna människorna skall fungera tillsammans, de skall få saker att fungera tillsammans. Lite trivsel skulle väl inte heller skada.

Jag befann mig i en situation igår, där jag fick ett meddelande av person A, som ber mig ringa person B, men inte före jag pratat med person C. Så jag kontaktade C, fick det jag behövde och var i kontakt med B och meddelade A att det var fixat.

Vad är det här för sätt? Och varför ställer man (jag!!!) upp på det?

Jag blir så trött.

Innan någon nu ler så att huvudet spricker, så skall jag tillägga att det här inte var en jobbrelaterad incident (jag är ledig, mind you), utan en hobbyrelaterad grej.

Och jag som trodde hobbyn var till för att koppla av i sammanhang man finner njutbara och roliga.

Olika grader av snuva

Jag kan meddela att min snuvighet har nått sådana breddgrader att jag inte längre kan känna på lukten om / då Shorty gjort en tvåa.

Annars mår jag bra.

onsdag 24 november 2010

Om jag skulle vara tvungen

...att leva på en maträtt resten av mitt liv, då skulle det säkert vara på kalla, vegetariska, tortillas.

Inget bildbevis denna gång, det åt jag redan upp.

Lock of love

Jag skrev om kärlekslåset för några dagar sedan.

Och ohoj, Åland! Snart ser ni ert första lås! Erika och hennes man är först ut på den gröna ön!

Grattis - ja, för äktenskapet, inte så mycket för låset - och för att ni är först ut på Åland! Jag hoppas få se en bild då ni låst in er!

(Jo, jag har varit på Åland också. Det är en okej plats på sommaren.).

Den lugna tiden som hemmamamma

Illusionen av att det är lugnt, skönt, fridfullt och tomt i kalendern som hemmamamma. Det måste vara en myt. Det är en myt i mitt hemmamammande i alla fall.

De senaste dagarna, som annars också är lite tungrodda i och med min och Shortys delade förkylning, innehåller helt plötsligt tv-framträdanden (som jag var snäll nog att skicka vidare), jobbsaker (alltså det där riktiga jobbet) och skriverier (både på planeringsstadiet och fastslagna).

Jag hinner inte alls planera utstyrsel för bloggalan som jag märker att alla andra gör. Jag kan lugnt meddela att jag antingen kommer i något jag hittat på loppis eller i något jag ärvt av min svärmor.

tisdag 23 november 2010

Sova hela natten - uppdatering

Ni som varit gröna av avund över vår lyckade sömnskola, ni kan bli normalfärgade nu.

De senaste veckorna har Shorty vaknat så ofta att det känns som om jag sov normalt senast någon gång i oktober. Jag skyller på (och hoppas att väckarklockan själv också gör det) tänder, förkylning och förkovring i vandringens ädla konst.

Zzz.

Fortsättning på fyndandet

I Pargas upphittades följande dyrgrip:



Den på ett loppis jag inte kommer ihåg namnet på.

Halaren, som i verkligheten är knallgul, påminner mig om att det faktiskt pärtar att jag är så kass på handarbete. Alltså inte bara kass, jag får knappt ihop en halsduk.

Det finns två världsliga kunskaper jag verkligen önskar att jag innehade. Jag skulle vilja vara handarbetshändig och så skulle jag vilja kunna sjunga.

Torrschampo

Jag har aldrig förstått mig på ens tanken på torrschampo. Varför skall man tvätta håret och strunta i resten av kroppen? Och blir håret ens rent?

Nu förstår jag.

Torrschampo är säkert tänkt att användas av småbarnsföräldrar som har lite svårt att klämma in ett duschbesök?

måndag 22 november 2010

Åbo var inte bara dåligt

...eller så har jag blivit en mommo. Jag har fått både julsjukan och dille på röda ljusstakar.


Dessa dyrgripar hittade jag på ett loppis med det oerhört tragiska namnet Manhattan Kirpputori.

Att komma i tid

Det finns tre sorters människor. De som kommer i tid till inbokade grejer, de som är kroniskt försenade och de som är kroniskt tidiga till möten, träffar och sånt.

Jag hör till den sista kategorin. Överraskande nog så har jag fortsatt höra till den kategorin också sedan jag fick barn.

Att, som representant för kategori tre, boka träff med den mittersta kategorin, det är en pärs. Eller, själva bokandet är ju inte en pärs, men att sitta och vänta är det.

How is you?

Bara för mammor och pappor del 2

Fua skrev ett fint inlägg som bara passar mammor och pappor.

Jag har en fortsättning på det; i denna arla morgonstund har jag redan hunnit fånga en barnspya. Med blotta handen.

God morgon.

söndag 21 november 2010

Hur något kiva blir rätt dåligt

Vi har varit på weekendtripp till Pargas och Åbo. Det var tänkt att vara en lagom lugn helg, lite hängande med farföräldrar och lite häng på hotell.

Jo, jag säger då det.

För det första var Shorty den mest förkylda lilla människa man kunde hitta då vi packade in oss i bilen (som fortfarande alltså kan värmas upp, inifrån!).

I Pargas hittade vi en farmor, mycket stökigt på vinden, som vanligt. Men, farfar var försvunnen! Efter några besök här och där och några svettiga telefonsamtal hittade vi farfar i Åbo. På sjukhus.

Efter att ha hittat och besökt farfar, som också har rätt stökigt på vinden, drog vi iväg till hotellet för en lugn kväll och natt. Hah! Shorty sov max 15 minuter i sträck och jag vakade tillsammans med honom hela natten.

Hotellfrukost, som egentligen är det bästa, den kan också sabbas. Den sabbades av de andra muntra morgonmänniskorna. Då man, i lugn, luthersk takt, försöker plocka åt sig lite mat, så kommer de farande. Och gräver mat ur lådor som finns just där du står. Du får lite armbågar i sidan och träffas av en smörkniv som någon bara sådär råkar kasta ifrån sig lite slarvigt.

Tack och lov låg vårt rum ovanför restaurangen, så tack vare doften av kebab så behövde vi inte gå hungriga.

Så fin blev vår lugna tripp till Pargas och Åbo.

Men, det finns en riktig blänkare. Shorty fick till sin och vår stora förtjusning upp minibaren på rummet, då han fick upp dörren och såg alla miniatyrsprit- och vinflaskor utbrast han i ett mycket glatt; tsssisch!

fredag 19 november 2010

Det hände en sak



Riktigt såhär illa var det inte.

Men, ni vet, kupévärmaren? Då man backar tillräckligt envist, med sladden fortfarande kopplad till eluttaget, då går den också av. Jag har testat detta idag. Så, käre vackrare hälft, om du tycker sladden ser lite ny och konstigt ut, så är det här orsaken.

Yours truly.

Ett par julklappstips

Rätt billiga dessutom:


Min underbara syster Johanna delar med sig av tips inför julen. Ja, alltså Johanna är varken annonsör eller kvinnan på bilden, Johanna har hittat annonsen.

Kärlekslås

Jag läser i dagens HBL att kärlekslås har börjat dyka upp här och var i Helsingfors. Byggnadskontoret har fattat ett beslut om att låsen skall få hänga kvar (tur är väl det, hur kul är det att vara Byggnadskontoret och vara orsak till alla skilsmässor?).

Grejen är alltså den, då man gift sig (eller bara bestämt sig för att vara ihop), skall man fästa ett lås på en bro över ett vattendrag. Sen fipplar man iväg nyckeln i vattnet och sen är man tvungen att vara tillsammans i alla dagar. Den som inte vill vara med längre måste nämligen dyka i havet och hämta upp nyckeln och låsa upp låset och göra slut.


Fotot lånat av henriklundgren.wordpress.com.

Först var det de vita fredsduvorna, nu är det kärlekslåsen. Jag kan bara säga att jag är i blåsten, jag har inte fattat att nyttja varken vita fåglar eller att låsa låsen.

torsdag 18 november 2010

Så konstigt det kan bli

Jag insåg just att jag, utan att blinka, använder samma salva på mina läppar, som jag ibland smörjer Shortys rumpa med.

(För att inte bli stämplad som en som skriver korta, oseriösa inlägg, känner jag mig tvungen att fortsätta skriva.)

Det där med salvan, det är något som jag inte hade trott skulle hända sådärbara. Listan på saker som händer sådärbara såhär mitt uppe i ett liv hemma med litet barn, den kan göras hur lång som helst.

Jag äter ofta Shortys matrester. Det är ju inte bra att kasta bort mat, och det är ju ändå jag som gjort den och den är bara jobbigt att koka någon egen mat i stället. Det är väl ganska okej, men, då jag också stoppar i mig russin som Shorty ratat (via hans mun) och kex som redan landat på golvet (också via hans mun), så är jag osäker på om det är på fel sida om okej?

Jag pillar gigantiska snorkråkor ur Shortys näsa. Nu dör någon säkert, men det kan hända att jag ibland råkar torka av snorkråkan på min byxa (nåja, nu kommer alla att stirra på mina byxor då jag går ut. Om jag går ut.).

Bajs och blöjor har jag aldrig haft några problem med, så inga saftiga utläggningar (ja, den här gången) om det ämnet.

Nåja. Seriöst blev det inte, men det blev långt. Har du ett intresse av ofrivillig barnlöshet eller annat glättigt, fråga bara, så kanske jag far igång.

onsdag 17 november 2010

Haistakaa kaikki kukkanen

Ni kommer ihåg novemberkaktusen, blomman jag lärt kalenderåret. Den måste gå på steroider, den har gjort en dubbelblomma:


Äh, vad vet jag, blommorna kanske skall se ut så där?

På tal om rubriken, vissa saker sägs så mycket bättre på finska.

tisdag 16 november 2010

Fi-fi-fi-finlandssvensk

Å ena sidan är det tvångssvenskan, å andra sidan är det domänförlusterna. Det handlar om rätten att bruka sitt språk och leva sin kultur. Det handlar om en liten grupp som känner sig hotad. Det är väl de stora frågorna, i vissa fall har vi gastat på vargen av helt konkreta skäl och ibland står vi och skriker i onödan - det skulle vara i de små frågorna då.

Ofta är det "finnen" som gör oss upprörda. Finnen tycker att vi kostar för mycket, finnen blir arg för att vi tar för mycket plats. Men, minst lika ofta tycker jag (ja, det är min blogg, jag har rätt att tycka här) att det är vi finlandssvenskar själva som biter oss i baken.

Jo, det är klart att den lilla snålblåst som drar kring de nominerade i bloggprisutdelningen också drar in över Nickby, helt isolerad i min bubbla lever jag inte här. Kaj skriver redan så vettigt om vårt sätt att gå till väga då vi funderade i de olika kategorierna, så jag skriver bara under det inlägget och säger väl skrivet!

Det enda jag, i det här skedet, vill skriva om främst de kritiska tankar som förs fram i den här frågan, är att det här är ett typiskt fenomen för en liten minoritet. Innan någon har tagit ett initiativ i en fråga, vilken fråga som helst, så går en stor del av minoriteten omkring och tycker och hoppas att någon skall göra något. Sen kommer en dag, då en eller flera tar tag i saken och gör något. Och, då det är gjort, är det sen roligt eller mindre roligt, så är en del av dem som tyckte att något borde göras av den åsikten att det gjordes fel.

Innan någon hinner kommentera i stil med att jaha, du står inte ut med kritiken, så skall jag säga det, jag tycker att diskussion alltid är välkommet. Både de arga rösterna och de glada utropen väger lika mycket. I många frågor, i synnerhet i de som handlar om smak och tyckande, landar man aldrig på ett rätt beslut. En klisché, men ändå, smaken är som baken och alla de som höjer rösten (glad eller arg) har någon eller några orsaker till sin åsikt. Och, än en gång - alla åsikter är värdefulla. Jag hoppas och tror, i det fall till exempel jag eller någon annan i juryn utsätts för kritik, att den som är kritisk också är ärlig gällande det egna motivet. Jag lovar att svara så ärligt jag kan.

Jag behöver inte elda upp mig. Jag är en enkel flicka från landet som lever fina dagar som hemmamamma. Jag extraknäckte som jurymedlem för att jag tycker att initiativet var och är viktigt. Jag tycker att det är viktigt att vi finlandssvenskar och andra vi välkomnar i våra liv, att vi hejar på varandra och vågar peka på för oss också helt okända människor och säga du, du är bra på det du gör, jag tycker om dig. Jag tycker att det är viktigt att viktigt att just vi, som befinner oss i minoritet, att vi pushar varandra. Annars blir vi lätt och snurra i den nedåtgående spiralen, där det enda sättet att klara sig är att trampa på någon annan.

För att ytterligare låna Kaj lite grann, jag håller med honom. Under de senaste månaderna har jag fått läsa och bekanta mig med helt obekanta, fina, fantastiska människor. Människor jag aldrig hade stött på om det inte varit för utdelning av detta pris. Det känns som om mitt Svenskfinland och min bloggsfär blivit så mycket större och rikare. Det gläder mig att en del av de nominerade är glada över nomineringen och för min egen del kan jag bara säga att det gott kunde ha funnits ytterligare kategorier - om inte annat så för att det fanns så många fina bloggskribenter också utanför den skara som nu är först ut att få firas.

Vet egentligen inte hur jag skall avrunda. Det här är bara några tankar av en simpel jurymedlem från Nickby.

måndag 15 november 2010

I den riktiga, viktiga världen

Det blåser. Man kunde nästan säga att det stormar.

I den riktiga, viktiga, världen är det lugnt.



I den riktiga världen har vi firat den allra första farsdagen. Lika mycket som jag gläder mig över Shorty har byggt sitt bo hos just oss, lika lycklig som jag är för att jag får vara Shortys mamma, minst lika mycket känner jag säll salighet över att min man får vara pappa. Han är bra på det.

Farsdagen lade ett skönt dis över det faktum att jag nu är fyrtio år gammal. Det jämna årtalet firades under samma ståhej och det kändes fint att dricka champagne och titta på livet, mitt liv. Jag är glad att jag har ett och att det är just mitt.

Kärlek, bästa vänner. Och frid. Kärlek och frid kan man sällan få för mycket av.

Bloggpriset 2010

Idag kungjordes de nominerade, samtliga aktuella för Bloggpriset 2010 hittar du här.

lördag 13 november 2010

Meni ihan som på Strömsö

Lördagsrapport, jag har sysselsatt mig enligt följande:

Gjort ett modellarbete (skratta bara).
Reparerat en ödla som läckte.
Sytt i ett par jeans.
Bundit en bok.
Paketerat några presenter.

Allt gick smort, som på Strömsö.

Och sen till det allra viktigaste, jo, det har skett en bajsleverans här i Nickby!

I väntans tider...

Nåväl, efter Fuas och Johannas eminenta Levolac-tips, har den lille mannen nu inmundigat ämnet via sin morgonmjölk.

Jag undrar om jag borde berätta för honom, Shorty, att han nu går på laxativer? För att det, ämnet, skall ha önskad effekt. Än så länge är det filttoffelfabrikljud som hörs i blöjan.

fredag 12 november 2010

Shit does not happen

Varning 1: Barninlägg.
Varning 2: Bajsrelaterat.

Kom inte och säg att jag inte varnade er.

Bajsrelaterad fråga; hur frammana själva slaggprodukten? Plommon är testat, utan önskat resultat.


Den korte mannen på fotografiet har väldigt mycket med det här inlägget att göra.

torsdag 11 november 2010

Spännande tider i Nickby

Jag går i väntans tider.

Blomman här under (jag tror det är en kaktus?) fick jag för ett år sedan. I och med att jag inte är någon trädgårdsmästare, brukar jag oftast ha livet ur precis alla mina växter.

Därför är jag så otroligt glad (och överraskad) över att den här envisa jäkeln nu tydligen tänker blomma!

Det är olidligt spännande att vänta på att blommorna skall slå ut!

(Är jag en mommo, är jag?)


Och jo, nästa inlägg kommer att handla om att jag sitter och tittar på då målfärg torkar.

onsdag 10 november 2010

Barn på tv

På söndag, fars dag, kör FST5 säsongsstart på programmet Farsor. Ett program, som precis som namnet säger, kommer att handla om papporna. Pappor till barn.

Jag ser faktiskt fram emot programmet, jag kommer att titta på det.

Ännu för ett år sedan, ungefär den här tiden på året, hade jag väldigt svårt med tv-program som handlade om barn. Jag hade till och med svårt med reklamsnuttar som innehöll barn. Jag kunde inte alla gånger läsa artiklar om barn. Det var tungt att stå ut med mors dagar och fars dagar och det var tungt med barn så där över huvudtaget.

Och nu, nu är det helt plötsligt på ett helt annat sätt. Tänk så livet kan ändra. Tänk att just mitt och vårt liv förändrades på detta sättet.

Ändå, mitt i all fortsatt glädjeyra, så går en tanke eller två, till familjer som fortfarande väntar på att få vara med och fira. Håll ut. Det blir bättre. Det kan till och med bli riktigt bra.

tisdag 9 november 2010

Titta vad jag hittade

Fick ett mail med följande länk:



Jag vet att det osar lite "tant förevisar hur hennes ungdom såg ut", men jag kan inte låta bli. Om inte annat så för att Joakim Berg är finast och Kent är fortfarande världens bästa orkester.

Peppar om bloggalan

Sofias grej om Bloggalan hittar du här.

Jag känner inte riktigt igen att jag skulle sagt att jag tycker att kategorierna borde breddas med tanke på nästa år. I synnerhet inte som jag inte har med saken att göra. Men, jag pratar nu så mycket att det är svårt att hålla ordning på vad jag egentligen säger.

De nostalgiska 70-talisterna

Anu Silfverberg har skrivit en intressant kolumn i det senaste numret av Nyt-liite (som i övrigt är en ganska usel blaska nuförtiden).

Anu skriver om den på sjuttiotalet födda nostalgiska retroivraren. Anu är av den åsikten att typen hon beskriver, det är en människa som försöker återskapa sin barndom, fast lite bättre.

Jag är väl en nostalgiker, om man läser hur Anu beskriver oss. Jag är född på sjuttiotalet, jag klär mig son i kläder som ser ut som mitt sjuttiotal (om de inte är sjuttiotal, så är de nyproducerade kläderna replikor)och mitt hem är inrett i en salig blanding av allt från femtiotalet och framåt i tiden. Jag rör ibland ihop typiska sjuttiotalsrätter och låter helst bli att shoppa nytt om det är möjligt.

Men, jag är osäker på om jag försöker återskapa min barndom, den var inte alltid mycket att ha, så en bättre barndom, det skulle vara alternativet då. En sak som definitivt kan påverka, det är att inget ur min barndom finns sparat. Inte kläder, inte leksaker, ingenting. Så, jag är kanske som en skata som försöker samla ihop det som kunde ha varit mitt?

Till saken hör att jag tycker att möblerna förr var mycket finare, det är den främsta orsaken till att hemmet ser ut som det gör. Sen råkar jag tycka väldigt mycket om orange, grönt och brunt och det är något som går igen också i mina klädval.

Att det här är ett rätt ekologiskt sätt att inreda och klä sig, det är klart att det också påverkar.

Men, om du är sjuttiotalist så kan det löna sig att läsa Anus kolumn - du kan ju alltid kolla om du känner igen dig.

måndag 8 november 2010

Hur gör du?

En, eller många egentligen, fråga om hur du bloggar.

Sätter du dig bara ner och ser vad som komma skall? Eller vet du då du öppnar bloggen vad du skall skriva om? Har du idéer på lager? Om du har idéer på lager, hur bär du dig åt för att komma ihåg dem?

Nyfiken i en strut. Det är jag det.

söndag 7 november 2010

Fulblogg 2

Jag tänkte förgylla helgdagen med fulblogg nummer 2.

Såhär vackert blev det vid Etna:



Ni kan bara ana hur lätt det är att hitta ett representativt foto på mig. SofiaPeppar behöver ett foto på mig tills i morgon. Det är stört omöjligt att hitta ett. Jag kanske tar Etna-fotot.

Edit. Jag är medveten om nyansen av bildtautologi så länge det här inlägget ligger högst upp. Det fixar sig den naturliga vägen.

Edit. Det fixade sig.

En snabbis

Det bästa med överraskningsgäster, det är att man (läs jag) än en gång bevisar det för sig själv; att städa, det går hur snabbt som helst.

lördag 6 november 2010

Jobb

Det är väl ingen som sitter och funderar på jobb såhär sent en lördagkväll? I synnerhet inte vi hemmamammor?

Nå jo. Jag har fått lov att tänka en del på jobb de senaste veckorna och dagarna. Främst för att frågorna kring jobbet har varit många, det har varit roligt att märka att många kolleger bara velat kolla om jag har någon koll, alltså på ett vänligt sätt, och nu också för att en del utnämningar gjorts på jobbet - gratulationerna har åkt som glada pilar på bla. Facebook.

Och ja, jo och nej. Jag tänker på jobbet och jag låter bli att tänka på jobbet. Det är roligt att vara lite uppdaterad och samtidigt är det lätt att koppla bort tankarna (jag har en tanke- och känslomagnet här hemma).

Och, i synnerhet då jag får frågor i stil med "vad skall du göra i framtiden?" och "är du orolig?", så känns det bra, att med innerlig ärlighet kunna säga att jag tar det sen. Just nu är jag hemma med Shorty, jag stortrivs med varje stund och har ingen orsak att låta arbetstankar vara det som håller oss sällskap om dagarna.

Inte då det är öra-öga-mun-leken som får oss att kikna av skratt. Då det är så oerhört roligt att lära sig gå. Då det är så stort att lära sig äta själv. Inte då det är en skvatt glad-galen Shorty som välkomnar mig hem efter en eller två timmars frånvaro.

Jag hinner med det andra. Det ordnar sig. Det ordnar sig alltid på något vis.

Nu är det Shorty. Insert heart here.

fredag 5 november 2010

Barnskydd

Ett infotillfälle hölls igår om barnskyddet i vårt land. På nyheterna kunde jag höra att tio procent av barnen i Finland på något sätt är fall som är behov av skydd, antingen innanför eller utanför den egna familjen. Tio procent är mycket. Fasansfullt mycket.

Det är siffror (eller barn är det ju, inte siffror) som väcker motstridiga känslor i mig. Varje barn är ett barn för mycket i fråga om det här, men samtidigt är det just den här siffran som gör att vi befinner oss i den för oss väldigt lyckliga situationen.

Fina Hanna har också skrivit om det här i dagens HBL och också i hennes artikel konstateras att det är brist på fosterföräldrar, att fosterbarnen står i kö.

Jag kanske har drabbats av tunnelseende, men i fråga om just fosterbarn, vill jag hävda att det skulle underlätta om rättigheterna i fråga om tex. frånvaro från arbetet skulle vara lika som då det gäller biologiska eller adopterade barn. Det är inte lätt att helt plötsligt få ett år (minimikravet som ställs på fosterföräldrarna) ledigt från jobbet - det kräver en mycket förstående arbetsgivare. I synnerhet som fosterbarnet kan anlända med verkligt kort varsel.

Jag tycker att den öppna adoptionen är ett ypperligt förslag (inte alls ett nytt sådant, möjligheten har existerat hela tiden). Men, just i fråga om omhändertagna barn (som eventuellt placeras i fosterhem) är det inte så väldigt ofta förekommande att alla parter ens vill diskutera adoption. Eller diskutera över huvudtaget.

Nåväl. Jag är i alla fall glad att fosterbarn och -föräldrar får utrymme i offentligheten. Då när vi valde vår väg för att få barn tyckte jag att det var svårt att finna information om just fosterbarn och hur det är att vara fosterförälder.

Vett och etikett

Såhär på fredag sitter Shorty förstrött och bläddrar i alkoholmonopolets utgåva.

torsdag 4 november 2010

Fulblogg 1

Ni kanske trodde att jag fått kalla fötter under natten? Att jag sitter här och försöker hitta snygga bilder på mig själv?

Så är inte fallet, de foton där jag ser ut som jag gör (det fagra resultatet här under) är bara så många att det tar sin tid.


Fotot taget av min underbara systerdotter Jenna. Hon är säkert stolt över att se sin gudmor stoltsera på bild och allt.

onsdag 3 november 2010

Fulblogg

Och sedan tar vi ett glatt skutt till den andra sidan.

Jag drabbas ofta av slaganfallsavund då jag glider omkring på andras bloggar. Hur kan alla vara så snygga hela tiden? Och ha så fina fotografier att presentera?

I morgon lovar jag att lägga upp riktigt fina foton på mig själv. Om inte annat, så bara för att torsdagar är halvtråkiga dagar.

Det blir riktigt fult. Fulblogg, jag lovar.

Sov gott, om ni vågar.

Dagisdans, en fortsättning

Ja, här i Nickby är de åtminstone positivt inställda till svenskan, och det är ju glädjande.

Vår önskan är att Shorty skall få gå i ett finskt dagis. Orsakerna är många. Vi är en tvåspråkig familj och Shorty lär sig svenska som första språk i och med att det är jag som är hemma. Det finns två finska dagisar på vårt sjukhusområde och Shortys sandlådekompisar är finska.

Nåväl, i diskussionen med den finskspråkiga koordinatören så dök det rätt fort upp, på förslag av damen i telefon. Att Shorty ju precis lika väl kunde gå i ett av de svenska dagisarna nere på byn. Inte för att det finns plats på de dagisarna heller, men, det var väl ett förslag jag ändå kunde nappa på?

Det är klart jag skulle ha kunnat. Inget är svartvitt då det gäller barnet.

Men, det är lagom knäppt. Då man försöker tänka utgående från barnet och hans bästa (ja, jag tror bestämt att det är det jag gör) - så då drar man fram det frestande svenska kortet, att duger inte svenskan nu då?

Jag tror att det kommer att vara bra för Shorty att få en finsk period just under dagisperioden. Vi får se vad vi gör med skolan sedan, om den blir finsk eller svensk. Jag tror att det är bra att Shorty får gå i dagis med typer som han känner sedan tidigare. Jag tror att det skulle kännas bra för oss att någon kan hämta honom (det är alltid någon hemma på det här området) om något skulle hända, det tar ändå en trekvart att komma hit från stan.

Och, allt det här skulle gå att fixa om Shorty kom in på ett av de två, finska, dagisarna på vårt område.

Men, vid samtalets slut så hade vi landat på att jag är god och tar emot den plats som åt oss utpekas eller så blir vi utan.

Än en gång, det är månader kvar innan det är aktuellt med ett dagisgående, men, det är intressant att se hur lite ens eget försök att använda det sunda bondförnuftet (ja, jag tror att det är det jag använder?) väger.

En sjöman älskar havets våg

Vi inleder dagen med en gåta.

Vet ni vad vi (Shorty & co) har gemensamt med dagens sjömän (nåja, tänk mer de som jobbar på Sverigebåtarna)?

Jo, vi går också enligt vecka-vecka-systemet.

En vecka frisk, en vecka förkyld, en vecka frisk, en vecka förkyld.

Nu är det förkylt.

tisdag 2 november 2010

Nu är jag småbarnsmor

Det finns en del saker som gör att jag känner mig som småbarnsmamma, sådär på riktigt. Det är klart att det är något jag är mest hela tiden, mamma, men, ibland inträffar det grejer som gör att jag drabbas av ett "tänk att det här händer mig-moment".

Ofta är dehär sakerna sådana som tidigare bara drabbade andra, som andra fick njuta eller lida av.

Nu har en av dehär sakerna hänt mig och oss! Jag fick ett samtal av en kvinna som disponerar dagisplatserna här i Nickby. Och, hör och häpna, Shorty ryms inte in på något av de dagisar som vi önskat!

Jag är småbarnsmamma, på riktigt!

Kan vi komma överrens om en sak?

Under ett tiotal år fick jag frågan ställd ett hundratal gånger, i olika skepnader.

När skall ni ha barn? Är det en bulle i ugnen? Hur många barn skall ni skaffa? Väntar ni smått? Det är nog dags snart, du blir ju inte yngre!

Okej. Jag tyckte att det var tungt, jävligt och asigt.

Okej, jag är ju inte kronprinsessan Victoria precis, men, det här delar jag med henne (och så många andra). Med den skillnaden att jag bara hade släkten, bekanta, några arbetsplatsbekanta och till och med några som jag inte alls kände, som var på mig.

Vickan har hela världen på sig.

Kan vi komma överrens om en sak? Det är inte okej att ställa just den frågan, nejdå?

måndag 1 november 2010

Och på en helt annan nivå

Hur irriterande är det inte att vara upptagen i telefon med något totalt onödigt (en telefonförsäljare), höra att telefonen knackar inkommande samtal, få slut på telefonförsäljaren och se att det man missade var ett möjligen mycket spännande samtal?

Om inte om vore

Det barnlösa paret är avundsjukt på familjen med barn, som tittar längtansfullt på paret som reser året runt, som avundas familjen som sitter och grillar på terassen, som kastar längtansfulla blickar på singelkvinnan som tränar dagligen, som avundas grannen som alltid har vänner på besök, som avundas paret med det äppelkindade barnet, som avundas kvinnan som stolt berättar att barnet alltid varit friskt, som avundas paret med den goda familjefadern, som avundas vännerna som fortfarande hänger på öl, som egentligen skulle vilja vara som det enda paret i gemenskapen, som är det barnlösa paret.

Det är så lätt att drömma om och vara avundsjuk på sådant man egentligen inte vet något om.