tisdag 28 februari 2012

Faserna, de här faserna

Okej, vi har en nattfas. Den lille sover gott, oroligt men gott. Det innebär att jag sover lite och dåligt. Men, det går om. Det reder sig.

Bajsfasen pågår fortfarande. Ni vet, det är svårt att få till tvåan och inga fler detaljer om det, annat än att det är den lille som har svårt med tvåan, inte jag. Inget biter. Inte fibrer, vätska, gymnastik eller Levolac. Nada hjälp.

Det här togs upp idag, den lille var inne hos läkaren för att få sina öron kollade och allt var fint med dem. I samma veva pratade fadern i huset bajs. Läkaren föreslog fibrer, vätska, gymnastik och Levolac. Nå, det fungerar inte sade mannen och då skrev läkaren namnet på ytterligare en medicin på en papperslapp och sade "testa det här".

Gissa min blodstörtning då jag hörde talas om det här över telefon. Inte på grund av medicinen, det var egentligen det jag önskade skulle föreslås, men namnet på medicinen på en papperslapp hjälper inte. I då medicinen är receptbelagd.

Man bara, varför inte skriva ett recept i stället?

Bajs.

Barnlös underfunktion

Jag ögnade genom listan över sökord som leder till just den här (för tillfället rätt slumrande och tråkiga bloggen) och ett ordpar ser man i rubriken.

Du som sökte på de orden, jo jag var barnlös i några år. Högst ofrivilligt. Det har rett upp sig nu, men tillbaka till dina sökord.

I mitt fall undersöktes det om min sköldkörtel fungerade på sparlåga, det är rätt vanligt då man blir äldre, det behöver inte vara dramatiskt, men anses kunna påverka möjligheten att bli gravid. Jag fick, mest för syns skull kändes det som, Thyroxin i en 25 mikrograms dagsranson under några behandlingar vi gick genom. Det hade ingen önskad effekt.

Underfunktion på sköldkörteln kan också leda till att hela kroppen går på sparlåga. Symptomen kan vara trötthet, frusenhet, viktuppgång och minnesstörningar. Så, det kan löna sig att testa sköldkörteln annars bara, också om det inte alls är förknippat med försök att få barn.

Fler frågor på det, eller annat?

Väck inte den björn som sover

Den lille råkade somna då han kom hem från dagis igår, ni vet, jobbig dag. Måndag, svårt att starta om efter sportlovet, ny dam som jobbar på dagiset, ingen sömn och ingen mat - tala om måndag.

I alla fall, min tvära uppgift var att väcka barnet, knasigt nog för att han skulle kunna sova lite senare. Jag säger bara det, väck inte den lille björn som sover. För det första tog det en halv timme att få honom att vakna och då han väl vaknade, var han arg som en spindel. Riktigt arg alltså.

Det som krävdes för att han skulle sluta hata mig och fadern i huset, det var; garage för alla bilar (det vill säga alla hans bilar lastades in under min tröja), en kokong (sovpåsen ur någon mammalåda som han kunde krypa in i), en gunga (samma sovpåse i annan funktion), samtal med walkie-talkietelefonerna samt Olli, Nyckelpigan och Muminpappa i rollerna som bilar, mopeder och flygplan.

Nu skulle man tro att han var glad?

Nej.

Efter detta krävdes ännu en timme dans i ring. Ackompanjerat av ett piano med förhandsbandad - fruktansvärd - musik.

Då vi var färdiga och svettiga av allt detta, så började den lille agera glatt normal igen.

Osis att det började bli läggdags just då.

måndag 27 februari 2012

Fenomenet

Jag är ju inte tokigare än att jag uppskattar att solen stiger upp lite tidigare om morgnarna, men, men.

Det nyfunna ljuset innebär en akut känsla av att jag försenad.

tisdag 21 februari 2012

Modersmålet i mitt hjärta

Det är den internationella modersmålsdagen idag.

Vilket är det vackraste ordet på ditt modersmål?

All work and no play

...makes den lille a happy boy:



I sportlovet ingår också lite hederligt arbete.

måndag 20 februari 2012

Önskemål nummer två

Det andra önskemålet den lille har, det är inte bara förknippat med sportlovet, det gäller alltid. Oftast då den lille har en åsikt om vad han vill göra, så säger han:

"Sängylle mennään".

Det betyder att han vill upp i stora sängen (de fullvuxnas) och där skall det lekas. För tillfället är det med den nya brandbilen det skall lekas.

På tal om brandbilen. Det var i lördags den lille för första gången fick välja en leksak i affären, det kanske för att fira att han nu är på sitt första sportlov. Och det enda som gällde, det var en brandbil. Saligheten då den lille såg brandbilen som nu flyttat hem till oss. Den egna osmaken inför det mesta som är nytt, plastigt och grällt, den försvinner nästan då man ser hur glad den lille är.

(Och osaligheten då vi fullvuxna, alltför sent, inser att brandbilen är försedd med ljud. Ett fruktansvärt högt ljud.)

Önskelista över saker man vill göra på lovet

Den lille har sportlov (firas hemma med pappa just nu, en annan jobbar ju). På frågan om vad han vill göra under lovet, finns det ett önskemål som lockar mer än allt annat man kan tänka sig.

Den lille vill bo på hotell.

Jag återkommer.

torsdag 16 februari 2012

Den lilla ångesten

Det är ett par veckor sedan jag åkte mitt in i Ole dole bilolyckan.

Jag kan, som är den som annars inte har några som helst problem med att det öser ner snö, berätta att kvällens "höjdpunkt" nuförtiden, det är att titta på väderleksrapporten. Utlovas det ymniga fröjder av snö och / eller snöyra drabbas jag av den lilla snöångesten.

Att köra bil går annars mer än okej, men yr det snö omkring bilarna, då drabbas jag av den rätt stora skälvan. Häromdagen var jag tvungen att avvika halvvägs, jag stod helt enkelt inte ut med att köra bil i den snön.

Uh.

tisdag 14 februari 2012

Den importerade dagen

Det är fasansfullt rosa och en massa hjärtan oavsett var man tittar in idag. På det sättet är det ju fint, att vi lånar delar av den här dagen, att vi kanske kommer ihåg att säga till en vän eller kär att vi faktiskt tycker om henne eller honom i fråga. Sådär om man missar att göra det alla andra dagar under året.

Jag kan inte påstå att det här är en dag som på något sätt firas i vår familj. Jag har lovat min man att föra ett klädesplagg för bearbetning hos sömmerska, det är något han vill få gjort och jag tyckte jag var tillräckligt fantasirik då jag ser till att få det här jobbet inlett just idag.

Jag har, i flere repriser, lagt ut texten om att jag inte är den mest sociala typen. Att jag är den som trivs rätt bra för mig själv och att jag ofta är urusel på att hålla kontakt med människor som är mig oerhört kära.

Dessa konstateranden till trots.

Det som, på ett personligt plan, lyft sitt huvud inför den här dagen (och så gott som alla andra dagar också, i flere års tid), är saknad. Det är ju inte precis pop att gå ut och säga att man a) förlorat en vän och att man b) oavsett orsak till skilda vägar c) saknar denna vän något så oerhört mycket.

Det finns en människa jag saknar dagligen. En människa som under flere års tid var den som visste mest om mig, jag tillbringade mest tid med, som visste precis allt om mig. Och vice versa. Den här människan finns inte i mitt liv längre och jag saknar den här människan. Det går faktiskt inte en dag utan att jag tänker på det som en gång var min allra bästaste vän.

Jag vet inte ens själv riktigt vart jag vill komma med mig själv och det här inlägget. Men, i och med att känslorna pockat på, så är det lika väl att skriva det av sig. Om inte annat, i en värld full av rosa och hjärtan och fina offentliga tjut om kärlek till alla vänner just idag - så en note to self.

Krama inte kompisen bara idag. Krama kompisen alla dagar.

måndag 13 februari 2012

Beroendet

Jag lättade på mitt samvete i Softys blogg redan, men gör det också här.

Jag träffade på en helt ny bekantskap för en tid sedan, min ovän sockerberoendet. Tala om att det var en snabb en att ta överhanden. Akta dig för typen om du ser den.

Jag är till vardags, sådär som jag känner mig själv, varken intresserad av godis, potatis eller bröd, men nu vet ni. Hela januari gick åt till att jag sög i mig allt som var vitt och som osade socker. Det hela tog sig helt knasiga proportioner, jag lovar att jag skulle kunnat sluka hela bullalängder och svalt dem med några hundratals gram annat socker.

Som vanligt plockar jag fram ett av mina starkaste drag, svart-vitt. Som jag höll på, kan man inte hålla på. Så, nu är det totalstopp som gäller, åtminstone för rimliga tider framöver.

Jag måste erkänna att jag fnissade lite åt mig själv häromdagen (trots att det är allvarligt, absolut inget att skratta åt), då jag var mer vrång än jag brukar och tanken slog mig, att det var sockerabstinensen som gjorde mig så bångstyrig. Att följande steg är att jag talar ut i veckotidningen om att jag minsann också varit sockerberoende och nu är det andra bullar som gäller.

Äh. Det är ju just bullar som inte gäller.

Men VAD VAR DET SOM FOR I MIG? Januarimörkret? Kylan? Vad?

Slarvsyltenatten

Vilka är oddsen?

Nätterna mellan fredag-lördag och lördag-söndag sover samtliga i residenset som små prinsar och prinsessor. Natten mellan söndag-måndag sover ingen. Främst för att den kortaste i residenset bestämt sig för att drömma de mest fartfyllda drömmarna just då, samt passa på att träna hela vokabulären på alla de språk han kan.

Skall det vara på det här sättet, tror jag bestämt att vi måste avskaffa veckosluten.

fredag 10 februari 2012

Saker ni bara vet

Alltså, jag vet inte om det är en för- eller en nackdel just i den här frågan, att jag varit offentlig gällande det här med att jag inte kommer att vara havande under dessa rådande stjärnor.

Låt mig beskriva; i fråga om andra kvinnor så kan det ju hända att kvinnan antingen blott lagt på hullet eller så är hon eventuellt glatt havande. I mitt fall så vet ni alla att ni gladeligen kan satsa alla era kosingar på det första alternativet.

Signaturen "jag känner mig så smäcker med långkallisar under jeansen".

torsdag 9 februari 2012

Faser och fasa

Jag fascineras fortfarande av att jag och vi är i en situation där vi kan säga saker som bara småbarnsföräldrar kan säga. Jag hajar ibland till och slås av ett glatt "tänk att det kunde gå så här fint".

Nåja, det jag nu kan säga, som bara småbarnsföräldrar (med barn på dagis) kan säga, att det är helt tydligt att den lille nu börjar ta med sig (också annat än sjukdom) från dagiset. Saker dyker upp i hans tankebana och vokabulär som inte har ett ursprung i vårt hem.

En sak den lille pratat rätt mycket om den senaste tiden, det är känslor som går att förknippa med rädsla. Han kan ibland - mestadels väldigt glatt - säga att det blir "iso hätä" (sv. ungefär "stor fara") av det ena och det andra. Den lille kan också säga att vi inte skall säga eller göra det ena eller det andra, för att han kan blir skrämd eller rädd.

Inte för att han verkar skrämd eller rädd, men han pratar om det i sådan mån att jag registrerat det.

Det som också är nytt, som till en början fick det att riva till i hjärtat på mig, det är att den lille plötsligt börjat säga att han inte kan det ena eller det andra. Han kan bli riktigt frustrerad då han inte får till det genast, eller "misslyckas" med något han håller på med. Det här borde inte vara något den lille kopierat av någon av oss föräldrar, men jag vet inte riktigt hur han plötsligt är så medveten om att det finns något som att inte kunna.

Jag funderar också över hur jag skall tackla den lilles upplevelse av att misslyckas, inte kunna. Sylvia Bjon skriver en ypperlig text om det som kan vara en fortsättning på den lilles beteende, läs här - och ja, jag funderar redan nu på hur jag bemöter det som är de första upplevelserna av att inte lyckas tillsammans med den lille.

Ena stunden Imse vimse Bimbel och sedan det här.

Den regelbundna duden

Den lille kan sin klocka. Två veckor kärnfrisk, ett par dagar feber, frisk i ett par veckor och ja, han kan sin klocka.

Favoriten i sjukstugan den här gången, det var att ligga under täcket - inte alls varmt, nej - och sjunga Bimbelsången.



Ni vet, Imse vimse Bimbel-sången.

söndag 5 februari 2012

Den lite arga

Först av allt, det jag kommer att skriva, det gäller inte er. Det gäller en massa andra mer eller mindre, ja, dumma.

För er vill jag tacka, tack för era fina ord i fredags och allt efter det. Tack, det lugnade en skärrad gammal kvinna.

Men de andra typerna. Det känns inte vidare kul att höra att de som satt i krockarna, att de är "societetsdamer födda innanför ring trean, som inte har vett nog att tillämpa rätt körtaktik i rådande väder" och en massa annat strunt.

Det är sällan jag använder kortet, men nu känner jag att jag har rätt att göra det. Om du inte varit med om det, så vet du inte vad du pratar om.

Och som sagt, det är inte ni. Det är en del av de andra. Orsaken till att jag säger det här här, det är att det är min blogg och här kan jag ju säga vad jag vill.

fredag 3 februari 2012

Ole dolyckan

Ja, en del av er kanske redan hörde det. Jag var en del av en av de massiva kedjekrockarna på motorvägen utanför Helsingfors idag.

Samvetet är rent, avståndet till alla bilar framför var mer än väl tilltaget (det plågar mig lite att alla helskinnade sitter hemma och bannar oss dumma bilister för att vi inte tar hänsyn) och det bara råkade sig så att plåt mötte plåt mötte plåt.

Jag - och min man, som åkte med, är helskinnade. Det som snurrar i bakgrunden, det är ljudet av dova duns, bilar som åkte in i vår bil, en efter en. Det är skivan "skärrad" som spelar i mitt bakhuvud. Det går om.



Då det hände, då jag inte visste vad som skulle åka in i oss, med vilken tyngd och kraft, det enda som gjorde mig skräckslagen var tanken på den lille. Att han inte får bli föräldralös, att vi båda som var i bilen, att vi inte får dö nu.

torsdag 2 februari 2012

Hjälp den frusne?

Kanske lite otippat, men ändå:

Jag skulle gärna ta emot tips på "tekniskt underställ" - gärna ett set som fungerar både allround och i skidspåret.

Tacksam.

Signaturen "jag har frusit i veckor nu"

Glädjen

Ja, jag har ju inte varit chefredaktör sådär överdrivet lång tid, jag har inte skrivit så många ledartexter än.

Så, jag bara måste säga det. Jag blir så innerligt glad - och lite överraskad - då jag får respons på det jag skrivit. Idag har jag hunnit bli glad över respons som bland annat innehöll orden "tack", "bra ledare" och "fint med kritiska röster".

Om du är intresserad - eller Borgåbo - så kan du läsa ledaren här.

Sen är det bara att konstatera, det att jag nu försöker skriva också på arbetstid, det tär lite på mitt privata bloggande. Men, i det långa loppet jämnar det säkert ut sig, precis som det brukar göra på alla andra områden också.