fredag 30 september 2011

Le Dork

Jag bara undrar, vilken kroppsdel i mig var det som fick mig att tro att jag skulle gå i ett par byxor i storlek S?

Jag bara undrar.

Gammal, använd, men intakt!

Jag hade den stora glädjen att få delta i festligheterna som ordnats för att fira Pepsters debutbok igår.

Det var kusligt roligt. Jag fick gratulera författarinnan, jag fick dricka bubbel och jag fick träffa en hel del bekanta i det riktiga livet, som jag tidigare känner via bloggen. Det var mycket, mycket roligt!

I ett skede hade jag möjligheten att prata med Anna-Lena Laurén. Det kom sig så att vi inledde diskussionen genom att prata om antologin Utan, som jag skrev ett kapitel i. Sen pratade vi vidare om att få barn, de outgrundliga vägarna livet kan ta för att man skall landa ett barn.

Då jag gjorde reklam för "telefonbarn" som tillvägagångssätt var jag tvungen att poängtera de fysiska fördelarna med att få barn per telefon.

"Ja, man kan liksom säga att trots att jag är både gammal och använd så är jag fortfarande intakt", klämde jag ur mig. Med någon luddig hänvisning till södre regioner.

Såhär går det för mig ibland. Jag hasplar ur mig lite för mycket. Jag är som den fjärde rutan i en strip på tre.

Samtalen man inte ser fram emot

Då personer når en viss ålder och de samma personernas hälsa börjar svikta, då är samtal från de nummer dehär personera kan kopplas till, inte längre så roliga.

Jag är glad och tacksam över att jag fortfarande har de mest älskade farföräldrarna i det levande livet. Måhända farmor Saga har varit mer eller mindre okontaktbar under de senaste åren, men ändå. Där under alla rynkor och arga hytt med näven, så är hon ändå min farmor. Min finaste farmor, klippan Saga, min sol och min trygghet under hela min uppväxt.

Älskade farfar Toivo, sisådär en och femtio över havet, tidigare stark som en björn, med ett sinne av det ädlaste och en famn större och varmare än någon annan. Har någon sett mig som sin ögonsten, så är det farfar Toivo.

Tanken är fortfarande att vi skall åka ut för att träffa de mest underbara farföräldrarna i morgon, det i kombination med att den försvunne sonen också kommer att närvara. Samtalet jag nyss fick, det att den krumma farfadern åkt in på sjukhus för att kurera en arg feber, gör mig så ledsen.

Inte för att jag inte kan stå ut med att farfar är sjuk, han är ju ändå en rätt vigulant nittioåring, men för att han sett så väldigt mycket fram emot att hänga med oss alla hemmavid.

Fosterbarn & Allmän irritation

Det var Linn som tyckte att jag kunde nischa den här bloggen, att jag kunde jobba under rubriken "Fosterbarn & Allmän irritation".

Nu tänkte jag göra det, vara allmänt irriterad, och jag tänkte vara det på medresenärer i morgonbussen.

Vet ni vad som gör mig riktigt irriterad i bussen? Det är inte det mest sedvanliga, hur irriterad man kan bli på en typ som tar upp ett säte för två (jag är nära att göra det här själv ibland, det finns morgnar jag bara måste få sitta ifred), utan det handlar om något mer äckelframkallande.

Finns det något mer irriterande och / eller äckligt än typen som sitter och slemhostar i nacken på dig? Riktigt sådär högt, med munnen på vid gavel och utan att hålla handen för? Sådär så att du känner hur det landar pripplor i ditt hår och frisyren åker fram och tillbaka i takt med hostattackerna.

Irriterande.

torsdag 29 september 2011

Vissa dagar är bättre än andra

Alltså, vissa dagar är jag helt enkelt mindre skrivkunnig än andra dagar. Eller skriva kan jag, men fingrarna åker fel på tangenterna.

(Nu skall jag skriva följande fråga utan att gå tillbaka och korrigera en enda gång:)

har ni också sådnaa dgara? då ioget fi skriver blri som det bprde vli?

Titta nu! Så där ser det ut. Jag är absolut nykter, och måhända fingrarna fryser lite, men så där blir det idag.

Fest!

Idag är det kalas, mest hela dagen.

Jag vet inte om det är en sak som bara händer på landet, men i trakterna min man kommer från, så firas namnsdagar. Inte stort, men sådär att det bjuds på kaffe och kaka, present är abolsut inte något man behöver ta med sig till namnsdagsbarnet, huvudsaken är att man ses.

Jag kan inte erinra mig att vi i min familj någonsin firat namnsdagar, nej, det gjorde vi nog inte. Firar ni namnsdagar? Finns det något annat, utöver födelsedag, ni firar?

Nu bor jag ju på landet, och det sägs ju alltid att finns det en orsak att fira, så skall den nyttjas till max. Så, får jag lov att presentera dagens namnsdagsfirare; det är jag det!

Tyvärr, ingen fest i Nickby idag, namnsdagsbarnet skall gå på annat kalas! Jag tänkte gå och gratulera Pepsi för hennes debutbok idag - jag räknar med att stöta på också en och annan bloggbekant?

onsdag 28 september 2011

Att återse en gammal vän

Jag var gravid i natt, formatet var dröm.

I tiderna var det här en ofta återkommande dröm, tätt förknippad med önskemål, hopp och ångest också i det vakna tillståndet. Mer eller mindre var natt var full av tolkningar av mitt tillstånd.

I natt återkom drömmen, och innan ni hastar iväg i era fantasier - det var bara en dröm, inte verklighet, och det var som att återse en gammal vän ur det förflutna. Här, i vaket tillstånd, känns drömmen just som en dröm, den enda känsla jag kan sätta fingret på är en känsla av ett farväl. Samma känsla som kan uppstå då du i det vakna livet stöter på en person som betytt mycket för dig, någon gång i det förflutna. Känslan då du, åtminstone för dig själv kan erkänna, att ni inte delar något av vikt längre.

Om jag var en kvinna som talade till sina drömmar, skulle jag säga att det var roligt att ses, att vi låter bli att boka in någon följande träff, ha det bra.

För allt är bra nu, jag har redan fått så mycket mer än jag någonsin trodde jag skulle få.

Hingst-1

Morgonens gladaste (?) i trafiken, taxibilen - som kördes av en trött (han såg trött ut) medelålders man - med registerplåten:

ORI-I

Suck.

tisdag 27 september 2011

Snuttbloggande

Ledsen för de korta notiserna idag, men, det är ett gott tecken - jag jobbar lite med det jag borde också om dagarna.

En tanke som slagit mig många gånger under de senaste dagarna, det är vad man kunde komma ihåg om man hade en dålig dag på jobbet - det kunde vara värre.

Man kunde ju jobba på VR.

Och nej, jag har absolut inte en dålig dag på jobbet. Tvärtom.

Ni som studerar pedagogik i Vasa

Nu då de där typerna i det där ena partiet har sagt att man inte får kalla dem för p*r*u*, för att det låter som om man pratade om ryggslutet, så har jag en fråga till er som studerar till lärare:

Hur indignerade är inte ni, pedagogikstuderande vid ÅA, för att er institution kallas för Peffan? Det om något är ju ryggslutet i sig. Och alla ni studerande, ni är ju då Peffaniter?

Hujedamig. Ställ till med en scen, genast.

Är det kiss du har i håret?

Känslan då du, mitt i morgonsysslorna, ser att dina stylingprodukter (sluta skratta genast, jag vet vad det är) åker i pottan.

I den använda pottan.

måndag 26 september 2011

Det gäller att vara förberedd

Ni undrar hur mitt arbetande (sjutton, har jag glömt att berätta vad jag gör? F-låt, ber att få återkomma) ändrats nu då jag är förälder?

Inte så mycket, den mest fysiska förändringen (i och med de underliga febertopparna i den lille senaste vecka) är att jag river med mig alla jobbattiraljer och papper med mig hem - alla dagar.

Utifall att.

Bok, bok, böcker

Jag har varit gruvligt avundsjuk på dem som varit i Göteborg under veckoslutet. I synnerhet på dem som varit på bokmässan i Göteborg.

Nu försöker jag trösta mig med att det är dags för den liknande mässan i Helsingfors om en månad. Och tror att jag gläder mig lite över följande lilla notis i mässtidningen:

Fredag 28.10 kl 18.30 Edith Södergran

När den biologiska klockan klämtar
Barnlöshet är ett känsligt ämne. I antologin Utan samlas en rad
kvinnors personliga synpunkter på barnlöshet och barnfrihet. Här
finns berättelser om adoption, provrörsbefruktning, abort, fosterbarn,
andras barn. På scen Mikaela Sonck och Micaela Röman
Intervjuare: Wivan Nygård-Fagerudd. Söderströms

Jobbigt?

Tanken slog mig igår, någon gång i den rätt sena kvällen, att det stämmer att det är jobbigt att ha barn. Inte jobbigt på det jobbiga sättet, utan bara att sysslorna är lite fler då man är förälder - Peppe pratade också om det i Husis för några dagar sedan, du kan läsa här.

I den sena kvällningen igår hade jag en lång (nå, så lång var den inte) lista på saker jag borde få gjorda innan jag gick och lade mig. Ni vet, sy i den saknade gummibandslänken i halaren, packa dagisväskan (vad var det vi hade i lager på dagis nu igen?), komma ihåg att skriva namnet i de kläder som inte var märkta än, kolla veckan - vem gör vad vilka dagar och hur (vet ni hur råddigt det blir då bilen skall in på service mitt i allt?) och sådant.

Nu är jag ju den som rätt länge såg fram emot att få göra sysslor tätt förknippade med ett barn, men, jag är den första att erkänna att det är en sak att göra dehär sysslorna då den ena föräldern är hemma, jämfört hur det är då bägge föräldrarna drar iväg på jobb.

En sak som får en lite annan betydelse är tidtabellerna. Det är viktigt, liksom på riktigt viktigt att någon av oss a) kommer ihåg att plocka upp den lille från dagiset och b) göra det i tid.

Det är inte bara bananskal, men det är underbart.

söndag 25 september 2011

Jag måste ha slagit huvudet

...och det rätt hårt.

Jag har nämligen drabbats av ett tvångsbeteende. Jag hänger tvätt att torka i någon form av färgkod. Ni vet sådär att alla röda plagg hänger efter varandra, glider över till orange och ändras till gula plagg.

Hjälp.

Den fortsatta ökenvandringen

Det är inte den korta människan vi skall skylla på i fråga om den fortsatta ökenvandringen här på bloggen. I stället kan vi skylla på distriktsmästerkap i dressyr, på marknaden här i Nickby och annat smått och gott.

Det blir franska streck, orsaken finns sist på listan (som är kort):

- det stämmer, i vårt fall i alla fall, att riktigt korta människor, med ett förflutet som otroligt friska barn, att de blir allt annat än friska då de börjar på dagis. Jag tror inte att vi lyckats hålla den lille på benen i en vecka i sträck sedan han började på dagis.

- på tal om ballonger, redo att gå på marknad så förberedde jag och familjen oss på ballonghavet genom att komma överrens om vilka gratisballonger det inte är okej att ta emot. Jag vägrar till exempel den här kristna kampanjen-ballonger och så anser jag inte att det är okej att barnet går omkring med en p*r*u-ballong (ni vet, partiet som man inte längre får kalla för *e*s*). Du då, nekar du någon viss ballong?

- jag lyckades nyss sträcka någon "muskel" eller något mellan brösten. Nu är jag handikappad på ett sätt som gör bloggandet svårt.

fredag 23 september 2011

Twilight zone

Orsaken till att det osar *öken* över den här bloggen just nu?

Orsaken är sisådär nittio centimeter lång, blont, långt hår. Stora blå ögon (slutna nu, tro det eller ej). Samme filur är för sjuk för att vara på dagis, men, om man frågar mig, alldeles för frisk för en dag hemma på tumis med sin moder.

Har ni något på hjärtat får ni lov att vara snabba, den lille kommer att öppna de klarblå om en timme, och då är det full rulle (=inget bloggande) tills han stupar igen. Så, ut med det nu bara!

torsdag 22 september 2011

Oskulderna strittar

Det är så många oskulder man blir av med då man fått barn. Jag låter bli att gå in på den egna, fysiska, oskulden i och med att den inte spelade en roll i vår väg till barnet.

Nå, i alla fall. I går rök föräldramöteoskulden.

Först okunskapen, var skall man sitta? Skall jag sitta på den lilles stol? Får man bannor för att den lille klättrar, ibland står, i stolen? Uh.

Men, absolut inga bannor. Personalen på den lilles dagis är fantastisk! Det handlade mer om föräldrarnas önskemål gällande barnen, eventuella förslag på förbättringar i dagisets sätt att jobba. Jag bara; vad? Ni tar hand om mitt barn om dagarna, han kommer hit med ljus i blick och jag ser att han tycker om er och om att vara här. Kräva mer? Kräva förbättring? Nej, faktiskt inte - i stället en stilla undran, kan jag på något sätt tacka er tillräckligt?

Det om det vackra i mötet. Efter överraskande inslag som handlade om healingkvällar för trötta mammor och bastukvällar för papporna (lite traditionellt, skall medges) så kom samtalet in på försäljning av kex, strumpor och godis till förmån för barnens utflykter. Då, måste jag erkänna, fick jag något stirrigt i min blick.

Upp och ner

Det är blifria dagen idag, jag tog bussarna till jobbet, det gör jag rätt ofta annars också.

Tala om salighet, Nickbybussen kördes av en alldeles fantastisk kvinna, som refererade en del av resan! Hon berättade om fördelarna med säkerhetsbälte och informerade om en trafikolycka på vägen, som eventuellt kunde störa vår resa.

Det behövs så lite, för att en morgon skall kännas än bättre, en glad busschaufför till exempel.

Så behövs det så lite för att morgonen skall kännas lite tristare. Snabbt klipp här; jag byter till 23:an inne i stan, sätter mig ner och den första tanken som slår mig är "uhum, känns inte det här sätet lite vått?".

Den känslan, den känslan.

onsdag 21 september 2011

Vad tror ni om det här (jobbloggen)?

Det är lite jobblogg här nu, god morgon!

Jag vet att jag använt er input tidigare, och jag tänkte lita på er också idag (jag litar på er alla dagar).

Jag skrev det i ett tidigare inlägg, att jag jobbar med utvärderingen av en organisation just nu (red. anm. jag jobbar på YLE, på svenska - om jag glömt att berätta det?) och är intresserad av att få veta ett par saker om arbetsplatser jag inte har någon aning om.

Hur sköts informationsgången och kommunikationen där du jobbar? Vad fungerar bra och vad fungerar mindre bra? Finns det en akilleshäl, vilken är den? Vad borde man göra åt den?

tisdag 20 september 2011

Mer ekologisk kan jag väl inte vara?

Hör på nyheterna att jordens befolkning i oktober kommer att gå över sjumiljardersstrecket (vilket är kusligt i sig).

Medelsnittkvinnan föder 2,5 barn (vilket låter mycket), och det här med sju miljarder blir snabbt åtta miljarder om snittet stiger med ett halvt barn till per kvinna.

Uh. Suck och stön. Det är väl inte alla som tänker på det här med att det inte är okej att belasta jorden vidare då de bildar familj? Inte top of mind, om man säger så.

Men, jag kan inte låta bli att grina (le, inte gråta) lite och konstatera att vårt sätt att få barn åtminstone är rätt ekologiskt.

Slut på en sak i taget-stunden

Precis som jag lyckats dyka riktigt djupt in i dagens professionella monotask, så ringer telefonen. Det är dagis (ett samtal man tar, trots att man monotaskar) som ringer och meddelar att den lille drabbats av akut sjukdom.

Så, det var bara att sparka det ena monotaskandet i hörnet och ta tag i ett annat.

Men, avsikten var god, eller hur?

Observera vänligen att det här inte är ett marrinlägg. Tvärtom. Jag tänkte på det senast då jag fick räkningen för den lilles dagisplats. Att jag nog är en av de få (?) som är glad att få en dagisräkning.

Jag är så glad att jag har ett barn! Ett barn som gör att jag får betala dagisräkningar! Ett barn som gör att jag får lov att hämta sjukt barn på dagis!

Monotaskandet

Först av allt vill jag bara säga det, inlägg som det jag länkar till här under, de gör mig ofta lite trevande på tangenterna. De inlägg, eller de texter jag producerar känns ofta fattiga efter att jag läst något så klokt.

Men, kanske lite i den anda som Catzo skrev sitt inlägg, jag tar ingen stress över det. Jag skriver som jag skriver, och alla ni andra skriver som ni skriver. Bra och än bättre.

Jag skall just lägga lappar för ögonen och börja monotaska. Dagens stora monotask ligger i en genomgång av arbetsgivarens nya organisation, utvärderingen av denna samt ett försök att bidra till att saker och ting skall bli bättre. Det är knappast en överraskning för någon av oss, er arbetsmyror, att akilleshälarna också här hos oss, de stavas kommunikation och information.

Tankar på det? Ni får gärna höra av er, till exempel i kommentarsfältet.

måndag 19 september 2011

Dagens klokaste är Catzo

Läs Catzos text, den här.

Multitask vs. monotask

Ett av ämnena som dyker upp just nu i en del bloggar, bla. Joanna och SivÖ, har skrivit om det här, är hur många bollar man kan ha i luften samtidigt.

Det kan hända att jag skrivit om det tidigare (det händer att man glömmer saker då det är för mycket som hänger i luften), men häromsistens fick jag fast mig själv för ett sådant här typiskt hönsbeteende. Jag satt och åt lunch, samtidigt som jag insöp information vid datorn, då posten kom. Som om postlådans oväsen skulle ha varit ett startskott var jag på väg att rusa upp för att hämta posten.

Då jag hejdade mig. Så bråttom kan det väl inte vara? Posten lär ju inte hoppa ut genom postlådan, bara för att jag inte bumspåmomangen, hämtar den?

Jag är glad att insikten träffade mig då, att koncentrationsförmågan eller viljan att göra bara en sak i taget, var och är något som ibland fattas mig. I och med insikten och taggad också av att andra bloggar om samma sak, tänkte jag skärpa mig ytterligare. Jag skall bli än bättre att göra en sak i taget, vem vet, det kanske blir än bättre resultat på det sättet?

Det får bli dagens goda gärning, en sådan som Peppe efterlyser här. Det finaste med den här gärningen, det är att den inte bara drabbar mig, den borde också drabba andra.

För säg att ni håller med mig, det finns få saker som är så irriterande som att folk du försöker umgås med fipplar med telefonen i stället?

Saker jag eventuellt inte kommer att lära mig

Alltså, det här med att klä på människor som mäter under 100 cm i strumplästen, det är jag verkligen urusel på.

Jag kan alltså klä på den lille, han är hur medgörlig som helst, men varje morgon svävar ett stort frågetecken ovan min hjässa - VAD skall jag klä på honom? Sådär i fråga om hur varma eller hur kalla kläder han borde ha? Och ett hurudant lager av hans kläder borde jag egentligen ha för att jag skall kunna anses vara en normalgod mor?

Och, mellansäsongoverall (finska välikausihaalari) - kan någon (snälla, hjälp?) förklara för mig vad det ens är och framför allt, när skall man klä barnet i en sådan?

lördag 17 september 2011

Traditioner?

Vi hade noll traditioner hemma, åtminstone känns det så nu i efterhand. Det enda jag vet om traditioner med ursprung i barndomshem, det är sådant jag hört av andra.

Hur är det med er? Har ni minnen av specifika traditioner i era barndomshem? Är det traditioner ni nu lever vidare med eller har ni skippat allt och skapat nya?

Egentligen en orelaterad bild, men, om jag uppfinner en tradition eller två, så lär han drabbas:

Husmoderns fiende nummer 1

Det måste väl vara en diskmaskin som inte diskar rent?

fredag 16 september 2011

En fin förändring

Efter att i 18 månader ha levt sådär att dagen inte haft någon betydelse, alltså på så sätt att det inte varit någon större skillnad på torsdag, söndag och tisdag, så vill jag bara konstatera en sak.

Det känns lite skönt att kunna brista ut i ett "äntligen fredag!" - äntligen får fredagen tillbaka sin speciella betydelse!

TGIF.

Skärpa på sig lite här nu, vad?

Jag glömmer totalt att rapportera om den stora förändring som klev in i vårt liv idag - nu är vi TWPWKID (twoworkingparentswithkidindaycare)!

Mannen började jobba idag, det efter tre och en halv månad hemma. Så, från och med nu skall vi då se om det blir asbråda morgnar och glåmiga, gråtiga eftermiddagar. Eller, om det fortsätter som hittills, rätt smort? Det är ju också en möjlighet, att det fortsätter löpa som smort?

Viktiga noteringar ur det Römanska residenset; den lille har, de två senaste morgnarna, vaknat först till ljudet av min väckarklocka. Bye, bye uppvak nummer ett där vid femsnåret - jag kommer inte att sakna dig (håll tummarna här, be a sport!).

En av mannens sista göromål som "ledig" var att lotsa den lille (sonen, inget annat) på två-årskontroll. Flugvikt kvarstår, lång i strumplästen fortsätter! Med andra ord; 10,9 kg, 89 cm.

Att inte ställa till det

Eva var lite orolig för att jag skulle ställa till det på tillställningen i går. Ni kan vara lugna, jag tror jag betedde mig så bra jag kan.

Det var alltså fråga om förlaget Söderströms höstfest och det var riktigt roligt, sen då jag väl var inne. Alltså inte så att alla andra började ha roligt först då jag kom, men jag själv tyckte att det roligare än jag trodde.

Ja, man måste ju gå på förlagsfest just det året man med näppe varit med och skrivit ett (1) kapitel i en bok, man vet inte när det händer igen. Jag skall erkänna att jag var pyttelite gobsmacked, där jag stod och talade om skrivandet, feeback, barn och adoptivbarn med Claes Andersson.

Med andra ord, höstens första tillställning avklarad.

torsdag 15 september 2011

En till hemlis

En del av er kanske kommer ihåg att jag berättade en hemlis, att jag inte tycker särdeles mycket om att tala i telefon.

Nåja. Nu tänkte jag berätta en till hemlis. Jag tycker att det är rätt läbbigt att gå på "tillställningar". Ni vet tillställningar som kommer med inbjudan, anmälningar och så förväntas man vara på plats då och då.

Det lustiga är att jag tycker att det är läbbigt just innan jag dyker upp och förgyller tillställningen. Och det är alltså inte fråga om någon nervositet, jag klarar mig (enligt mig själv) rätt galant bland nya och mång amänniskor. Väl på plats är det ju hur roligt som helst!

Nåja, och varför detta avslöjande?

Jo, jag skall vara på en tillställning om sisådär trekvart.

Den lille fotografen

Den lille har hittat kameran. Jag väljer att tolka det som om han valt att fotografera sina favoriter:

Mamma:

Ute:

Öh? Mammas aura (fri tolkning av blogginnehavaren här):

Favoritbilen:

Är det här en gren man skall ställa upp i?

Det som fortfarande fascinerar mig, det är den också i bloggvärlden flitigt debatterade konkurrensen mödrar emellan.

Att man tävlar i könsneutralitet, hemgjord mat och engångsblöja, det är redan gammal skåpmat, men nu upptäckte jag, härom dagen, en för mig ny tävlingsgren.

I ett sällskap jag satt kom vi att diskuterade det här med att leka med sitt eller sina barn. Lagindelningen var ganska total; de som leker, de som inte leker. Som vanligt, inget där i mellan, absolut ingen gråzon. Det ena laget ville segra för det är väl lite coolt att låta barnet utvecklas på egen hand och det andra laget ville kamma hem guld i och med att det finaste man kan göra, det är att spendera all sin tid med barnet (ALL tid, inget utrymme för tolkning).

Jag kan inte ställa upp i tävlingen. Jag vet inte vilket lag som vill ha mig - ibland leker jag med barnet, ibland fyller jag hellre diskmaskinen.

Fortfarande, jag tycker att var och en gör som den vill, men jag fascineras av djungeln av olika grenar man kan tävla i. Snart ordnar vi mödraolympiaden.

onsdag 14 september 2011

Dammsug under sängen, för Guds skull!

Eller inte så mycket för Guds skull, men om du är intresserad av att tillverka barn på egen hand.

Hörde detta på P3 i morse, att en ny undersökning pekar på att damm under sängen leder till infertilitet. Det är alltså orsaken till varför vi inte fick till det, vi hade det så skitigt hemma?

Ok. För det första, undersökningen lär berätta att det samlas väldigt mycket skadliga ämnen i det damm som också åker in under sängen. Och detta skall kunna påverka fertiliteten. Och för det andra, nej. Det var nog inte därför vi fick ett barn per telefon, orsaken var nog inte damm under sängen.

Alltså, vet ni hur mycket poppagoja man tror på då man inte får till det den naturliga vägen? Vet ni att det hänger ihop med vissa ställningar och rätt dagar under tillagningsprocessen, speciella hostmediciner, rätt mängd grapejuice, ansenlig mängd folsyra och alkohol som får blodet att strömma piggare i ådrorna?

Och jo, allt ovan är testat. Och visst blev det barn! Per telefon! Ett fantastiskt barn, jag har sagt det tidigare, jag är glad att inget av tipsen ovan fungerade.

Men, om du som läser har funderingar över varför det inte blir till något på egen hand, jag har bara ett råd; uppsök läkare. Det är det enda rätta sättet att få veta om det finns något man kan göra. Samtidigt också ett sätt att försöka se till att man inte blir helt tokig.

Mina vänner

Fyllde i ett uppslag i Mina vänner-boken. Resultatet ser ut såhär:

Namn: Micaela Röman
Bor i: Nickby, Sibbo
Singel: Nej, det kan jag nog inte påstå
Telefon: Jo, mobil
Födelsedag: 14. november
Stjärntecken: Skorpion
Hårfärg: Brunt?
Ögonfärg: Grön
Familj: Ja, man och barn
Den vanligaste kommentaren om/till mig: -
Folk brukar tro att jag: är arg
Mina intressen: rider, läser, skriver, bloggar, löper och kokar mat
Favoritmat: pasta i olika former, goda sallader och vegetariska fajitas
Favoritidrott: ridsport
Den bästa boken jag läst: allt med Jenny Diski
Husdjur: de är döda nu, kattherrarna Batman och Robin. Någon gång vill jag bo med en Bostonterrier
Min bästa vän: det går inte att nämna en bästa vän. De är få, men de är alla bäst på sitt sätt.
Favoritsång: Kent - 747
Favoritämne: i skolan; modersmål. I vuxenlivet; vin?
Favoritprogram på TV: det varierar, Pinsamt och Solsidan fick mig att skratta
Jag tycker om: djur
Jag avskyr: att få spindelväv i ansiktet
Favoritprinsessa: mina sympatier ligger hos kvinnan som gifte sig med fursten i Monaco
Jag vill bli: bättre. Gärna med högre bröst, tightare lår och bättre löpförmåga
Favoritfilm: inte en chans att jag skulle komma ihåg namn på filmer
Om 10 år är jag: mor till en tolvåring
Jag skulle helst vilja bo: hemma
Om jag fick välja föräldrar skulle jag ha valt: stundom lite bättre
Därför att: ja, det fanns stunder då de jag har / hade inte var så bra
Mest i hela världen önskar jag mig: fred på jorden. Mat för alla. Lika rätt för alla. Och att min familj, mina nära skall få leva fullödiga, lyckliga och fina liv
Jag skulle helst hamna på en öde ö tillsammans med: mat och dryck för en vecka, samt en gummibåt
Och allra minst tillsammans med: en hungrig kannibal?
Jag skulle aldrig säga nej till: tid, lite mer tid
Jag vill träffa: det finns inte någon speciell jag vill träffa, tvärtom faktiskt
I högklackat går jag: då jag tränar på att gå i högklackat, jag är helt kass på det
Favoritfettbildande käk: det är väl den där pastan det?
Film jag gillar trots att den egentligen är rätt kass: -
CD:n jag aldrig kommer sluta lyssna på: Kentskivorna
Favoritglass: det mesta går ner, minst gillar jag vanilj
Min favoritdag: fredag
Kom till mig om du behöver hjälp med: dina ömma axlar
Ett ordspråk som är bra att tänka på: ”Bättre att dö stående än att leva på knä”- Dolores Ibarurri

tisdag 13 september 2011

Tisdagens bästa, att få ett pris



Sonja har gett mig en utmärkelse! Jag får lov att tacka, tisdagens bästa är definitivt att få ett pris!

Med priset följer möjligheten att fylla i en lista, och emedan jag just satt i mig min lchf-lunch, är detta utmärkt sysselsättning till kaffet!

1.Varför började du blogga?
Jag tycker om att skriva, jag tycker om att bli läst. Samtidigt ville jag berätta om ett annorlunda sätt att få barn. Jag började blogga såhär sommaren 2010.

2.Vilka bloggar följer du?
Alla bloggar som finns i spalten till höger. Sporadiskt läser jag också bloggar som finns länkade hos mina favoriter.

3.Favoritfärger
Tänk sjuttiotal. Brunt, orange och grönt.

4.Favoritfilm
Jag är bara så dålig på filmer, jag ser rätt få och kommer aldrig ihåg namnet på filmerna.

5.Vilket land/länder drömmer du om att besöka och varför?
Italien, mer specifikt Sicilien. Älskar ön, havet, människorna, maten och stämningen på ön.

Jag ger gärna awarden vidare, och det till följande personer:

Anne

Anne skriver också om annorlunda, om att vara mamma till också ett alldeles speciellt litet barn.

Stufa

Stufa (insert hjärta här) - ett ypperligt bevis för att en blogg kan lindra saknad. Stufa känns närmare då jag kan titta in i hennes och deras liv via bloggen!

Pyret

Nu känner jag inte Pyret speciellt bra, men, det känns som om jag ändå skulle göra det! Mycket tack vare en fin blogg och mycket bra Köpenhamntips!

Visa rovorna!

Fina Melli hjälper mig att få ordning och reda på det här med att blogga. Melli frågar i en kommentar hur det gick med mitt odlande den här sommaren, och det är en fråga jag mer än gärna svarar på!

Vi hade alltså nästan två grönsaksland, ett i Nickby och ett på landet.

Grönsakslandet i Nickby är en pytteliten historia, men jösses så det växer grejer där! Vi äter fortfarande morötter, rödbetor och squash ur landet. Det vi redan fått kål på, det är sallader i mängd, löken samt bondbönorna. Frysen är full med spenat, bra att ha missivintern. Det som misslyckades, inte växte alls, det var basilikan, koriandern och vitlöken.

Landet på landet, det var stort. Ur det hävde vi oss potatis, morötter, rödbetor, mer spenat, lök, sallad och bondbönor. På landet har vi också ett litet växthus, där pillade vi lite med gurka, tomat, aubergine, chili, paprikor och ananaskirsikka (vad den nu sen heter på svenska?).

Det här blev nu en uppradning av alla våra grönsaker, det finns alldeles för lite foton på härligheten. Det var på alla sätt en lyckad första sommar som odlare, känslan av att äta mat man odlat själv är ganska fin.

Och så var det lchf, då

Ni som läste den här bloggen under våren, ni vet att jag åt mer eller mindre strikt lchf från och med årsskiftet och långt in i den första sommargrönskan.

Och det gick bra, några kilo rann av mig. Det berodde både på lchf:n och på springandet, men kombinationen fungerade fint.

Sen kom sommaren, som egentligen borde vara den lättaste säsongen av alla för lchf:are. Lätt att lägga allt det man kan äta på grillen, grönsaker, fisk, kött och what not. Om det inte bara vore för allt det där andra man också kan häva i sig under sommaren; glass, kakor och kanske lite vin.

Så, hela sommaren har jag, med vidöppen mun, sugit i mig allt socker som finns i norra Europa. Och det känns. Det syns inte så mycket på vågen, men det känns. Det känns som om jag skulle vara följande deg på väg in i ugnen.

Jag är en on-offare. Det är inte frågan om att jag skulle "trappa ner". Trappa ner existerar inte, så det är strikt lchf som gäller. Från och med för några timmar sedan.

måndag 12 september 2011

Icke-springandet

Ja, det är bara att börja beta av den heta listan över brinnande ämnen jag måste blogga om.

Vi börjar med det enkla konstaterandet att jag inte sprungit en enda runda på tre veckor. Tre (3!!!) veckor.

Jag har en (bort)förklaring. Den lille drog på sig en släng av feber, feberpiken var exakt en dag lång. Ur den febern plockade hans mor, dvs. jag, åt sig en förkylning som verkligen trivdes i henne längre än en dag. Vi talar två dryga veckor.

Ända tills nu har jag känt mig som en slimsa spagetti som är långt mer än al dente. Lika slak som grå.

Nu börjar det dock kännas som om slak och grå mer är en följd av att jag inte sprungit, det är inte riktigt hållbart att skylla på förkylningen längre.

Den här veckan åker joggingskorna på, jag lovar.

P.S Ni vet hur stjärten (en alldeles för näpen benämning på oket jag bär i mina kalsonger) känns då man inte sprungit på länge? Jag ser verkligen inte fram emot den känslan, då det känns som om jag hade två julskinkor instoppade i byxorna då jag försöker kava dig fram.

Mumbo Jumbo-bloggande

Alltså, det är inget styr på hur tråkig jag kan vara, också i bloggform.

Men, som anteckningar för ett kommande, så lovar jag att jag skall lägga ut texten om icke-springandet, lchf-dieten, loppiset och köldknäppen på arbetet inom en snar framtid.

Mmm. De kommande ämnena är verkligen heta. Mediasexiga rubriker. Kommer att locka folk som små dagisbarns hår lockar till sig löss.

Detaljerna

En måndagmorgon som denna tror jag att det är en viktig kunskap, det där med att se glädjen i riktig pyttesmå detaljer.

Det här fotot får mig på tokgott humör:


Det är Shorty som "crazy bailar" på en AA-konsert (Arne Alligator, that is).

Så fick jag spel, på det glada sättet, då en ung (och mycket svettig) man höll hisshörren för mig då jag kom på jobb.

fredag 9 september 2011

Statusuppdatering

Vissa saker är så korta anmälningsärenden (eller onödiga?) att de inte riktigt passar som egna blogginlägg.

Därför serveras ni nu, vare sig ni vill det eller ej, spridda och yra tankar i form av franska streck;

- är det ett tecken på medelålderskris att jag börjar luckparkera med bilen bak mot väggen? Ni vet, sådär så att det bara är att köra rakt ut då man är startklar?

- jag avskyr trolleri, trollkonster och också trollkarlar. Jag dör tristessdöden så fort någon vill börja visa tricks för mig.

- i reklam för yoghurt som får dig att bajsa bättre, ni har noterat att människorna som uppträder i reklamen är sådär käckt klädda i samma färg som yoghurtburken? Och det är inte bara kläderna, det är kuddarna och gardinerna och jag vet inte vad. Uäk.

- landskampen FI-SWE, allt ser så hemlagat ut efter VM i Daegu. Det är långsammare, kortare och fulare.

- Paavo Väyrynen. Jag säger bara det, Paavo Väyrynen.

Fullständigt normala fredagsfunderingar, I give you.

Dagens bloggare?

Hälsningar från höjderna (det är säkert en hälsning Gud kunde använda?)!

Här uppe på sjunde våningen har jag idag fått följa med hur dagens egentliga bloggare ser ut;


De är så gulliga! De har fotograferat och fnissat hela dagen! Jag tror att de bara väntar på att få komma hem och sätta in bilder på diverse bloggar. Det kan hända att rubriken är något i stil med Dagens största lyftkran;


Jag nominerar dehär snubbarna redan nu för Bloggalan (5.12.2011 - har jag hört!), jag hoppas att det finns en kategori som är riktigt, riktigt manlig.

Ok. Jag skall återgå till andra göromål nu.

Jobbfail

Man inser att man varit borta länge då inte bara kopieringsmaskinen är utbytt, utbytta äro också sätten på vilka man använder maskinen.

Den nuvarande maskinen kräver inloggning och lösenord.

Det är säkert inte en överraskning för er att jag varken vet inlogg eller lösen?

Jag stryker alltså det frenetiska kopierandet från min to do-lista idag.

torsdag 8 september 2011

En kort mässa om mode

Ok, ni som känner mig, ni vet att jag är ute på osäkert vatten nu. Men, jag vill ändå komma med en kort mässa om mode.

Eller om ett klädesplagg i alla fall, byxan. Eller en detalj på byxan, fickan, bakfickan.

Byxor, i synnerhet jeans, utan bakfickor är inte okej.

Tvära kast

Då man lyssnat på för mycket Kent i en arla morgonstund, då är det enda som kan bota melankolin en rejäl dos... är ni beredda nu..., tadaa - Leila K.

Jag kan bara skylla på Radio Vegas program Kulturtimmen. Kulturtimmen avslutade med Leila K igår och sen dess har inget varit sig likt.



Och för alla kids där ute, Lady Gaga, som eventuellt är för er bekant, hon är ett stort Leila K-fan. Sådeså.

Fosterbarn & Allmän irritation

Linn kommer med ett underbart på förslag på nisch för min blogg, det efter att jag argat mig över loppor, män i medelåldern samt hissmarodörer.

Får jag lov att presentera nischen: Fosterbarn & Allmän irritation.

Jag är väldigt förtjust!

Idag har jag faktiskt inte hunnit bli sådär väldigt irriterad. Jag kan bara lakoniskt konstatera att det är en major fail att inte ha nässpray som passar den lille hemma under nattetid. Major fail.

Så, morgonen i Nickby inleddes med en raid till apoteket, det vanliga; lusschampo, lusspray, luskam, nässpray och lite vitaminer.

onsdag 7 september 2011

Då jag nu en gång är igång

...och argar mig över folks beteenden, så kan jag ju lika väl fortsätta.

Finns det något som kan göra mig irriterad light, så är det folk som inte håller hissen då de ser att man kommer flängande. Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag alltid gör det. Trycker hysteriskt på diverse knappar för att få hissdörren att gå upp igen och sådär.

Jag brukar säga riktigt fula saker till människorna som försöker fly hissflykten. Riktigt fula saker som innehåller spydiga kommentarer om hjälpsamhet och vidriga svordomar och ett stort tack. I de fall svadan varit extra het, är det synnerligen genant då hissdörrarna ändå sedan sakta glider upp framför näsan på mig, och tanken är att vi ändå skall samåka.

Alltid kliar det någonstans

Äntligen!

Fjärde veckan på dagis och äntligen! De första lössen äro skådade! På dagis alltså, än så länge kliar det inte mer än vanligt på någon av oss i den Römanska klanen.

Tror jag i alla fall? Bara nyheten om lus i hus får det att krypa i kroppen på mig.

Uh.

Vad är det med medelålders män?

Nu kommer privatbilisten, det vill säga jag, att knarra, medveten om att det skriker i-land och icke-ekologiskt.

Jag kör in till stan i det som i finländska mått mätt kunde kallas "rusning". Rätt mycket bilar, mycket varierande hastigheter och lite rivigt sådär. Jag försöker vara försiktig, åtminstone på det viset att jag håller ett rejält avstånd till bilen framför.

Men, det är stört omöjligt.

Var gång jag försöker hålla ett öga på bilen framför så kilar det in en eller två arga, medelålders män mellan mig och den andra bilen. Gärna så att dehär männen, som kilar in, skakar sådär förnärmat på huvudet då de kör in rätt framför mig (bara för att tvärbromsa då de kör in alldeles för nära bilarna framför).

En annan, nästan värre favorit, är den arga medelålders mannen som hänger fast i min bakre kofångare. Jag ser hur han sitter och skäller på mig så att spottet bara strittar, muttrar något om kvinnor i trafiken.

Vid de tillfällena brukar jag tyst för mig själv rabbla ramsan "hjärtattacken kommer att ta honom, en åder kommer att spricka" - och lugnt köra vidare.

Men, vad är det med dem? Vad är det med den arga, medelålders mannen i trafiken?

tisdag 6 september 2011

Man vet att man är gammal...

...då man kommer ihåg tiden då man förvärvsarbetade utan tillgång till internet.

Eller e-post.

Eller mobiltelefon.

Mommo borde säkert gå och lägga sig nu.

Känslan, den känslan

Ni kanske känner igen situationen? Det kommer fram en för dig obekant person och den samme personen börjar lägga ut texten. Lägga ut texten på ett sätt som gör dig pinsamt medveten om den personen vet exakt vem du är, vad du har för dig och vad du inte har för dig.

Uh.

Vad skall man riktigt ta sig till i situationer som dessa? Jag vet att man borde vara ärlig och klämma fram det, att man inte har en blekblå aning om vem det är man pratar med, med ack så det skulle kännas fräckt. Då den andre redan har hunnit "bekänna färg", uppgett att den vet vem du är.

Uh.

Jo, det händer att jag presenterar mig själv för personer om och om igen. Som bäst har jag kommit upp till en fyra gånger på en och samma person. Inte så att de fyra gångerna inträffade samtidigt, men ändå.

Pest eller kolera

På något underligt sätt landade diskussionen på vilka göromål läkare utför som är roliga och vilka som är mindre roliga.

Jag kan mycket väl stå ut med att man river ägg ur mina äggstockar med en nål som är lång som spjutet i VM-tävlingarna (i vaket tillstånd), men att få mitt blodtryck mätt, det är bara lite för mycket för mig. Vet ni hur lätt det är att mäta blodtryck på en mer eller mindre hysterisk (eller avsvimmad) person? Och vet ni vad pulsen kan visa? Vet ni?

Uh.

Om fosterbarn, än en gång

Walopää ställde en fråga som en kommentar på ett av mina inlägg om fosterbarn och -föräldraskapet.

Walopää undrar vad jag menar med att det gick bra.

Som ett mellanstick måste jag bara konstatera det - än en gång - att var dag efter det att vi fick det första samtalet om den lille, varje dag har känts som om vi håvar in den största vinsten i något stort penningspel.

För allt har gått så mycket bättre än vi någonsin vågade tro.

Den här känslan beror delvis på att man under utbildningen man är tvungen att gå blir förberedd på det värsta. Under de månader vi förbereddes på att bli föräldrar fick vi lära oss så mycket som möjligt om traumatisering, psykiska och fysiska besvär, våld innanför och utanför hemmet, straffrätt och lagstiftning. Allt för att just det barn vi kunde komma att få kunde vara gravt stört på grund av en mycket olycklig start på livet.

Så, man sitter och väntar på ett barn med några år på nacken och oceaner av dåliga erfarenheter i bagaget, och undrar stilla om man någonsin kan vara förberedd på en utmaning som detta.

Och så får man samtalet om det lilla, mjuka, oförstörda som väntar. En liten bebispojke som gärna kunde få flytta in i det första som kunde räknas som hans hem.

Allt efter detta, ett lyckligt bananskal. Ett glatt halkande från en lycklig plats till en annan. Ett friskt och glatt barn, en mer än fin kontakt med den biologiska bakgrunden och sist, men absolut inte minst beskedet om att den lille också juridiskt sett blev vår.

I all sin korthet, att vara förbedd på något så utmanande, svårt och osäkert - i kombination med en himlastormande kärlek - och sedan detta, det sälla, till och med lätta och mer kärlek än man, jag, någonsin kunde förstå.

Det gick alltså inte bara bra, vi har haft en så osannolik tur att jag fortfarande kan stanna upp mitt i en rörelse, en tanke och drabbas av den fantastiska lycka jag får uppleva.

måndag 5 september 2011

Is it me you are looking for?

Du hittar mig till vänster om den gigantiska fallossymbolen.


Hur vi möter varandra


Det har skrivits en del om prestationer, kravet vi ställer på oss själva, att prestera så mycket som möjligt. Jag tänkte inte orda mer om det, just nu i alla fall, men slogs - än en gång - av tanken på bussen denna morgon.

Att vi alltid envisas med att inleda nya bekantskaper genom att fråga vad den andra jobbar med.

Jag bestämde mig för att hädanefter försöka möta människor som man gör i Kina. Genom att fråga om den person jag möter har ätit.

I det långa loppet är det ju ändå minst lika viktigt, att man fått mat i magen. Om inte viktigare.

söndag 4 september 2011

Ett glatt uppehåll

Nej, det är inte så att jag grubblat över den otvättbara klänningen hela veckoslutet. Nej, jag och vi har varit på kalas. Vi gratulerade födelsedagsbarnet med en födelsedagstårta:


Bakad på den hemmagjorda modelleran jag dillat om tidigare.

fredag 2 september 2011

Ok, hur gör jag då?


Uhum.

På lappen som beskriver hur klänningen skall tvättas står det, kort och koncist; "do not wash".

Okej.

Det är en klänning som kanske bara skall bo i garderoben?

Det klokaste jag läst idag


Sara skriver så klokt.

Ni vet känslan då man läser något som gör att klockorna stannar, då man känner att någon naglar fast det, svart på vitt, det man själv inte kunnat formulera.

Så gjorde Sara med sin text, i förhållande till mig, idag.

Sara skriver; man behöver inte bli något. man är redan allt.

Tack för den Sara!

Bitterheten


Pyret skriver en så träffande kommentar på mitt inlägg om hur det praktiska sköts då man är intresserad av att bli fosterförälder.

Att det ser ut som en och annan som blir biologisk förälder också borde gå en utbildning eller två, i syfte att förbereda sig på hur man välkomnar ett barn.

Och det var exakt det jag tänkte, så många gånger under den tid vi inte fick barn och sedan väntade på att få barn. Att fan också, hur kan det komma sig att dedär rökande, supande, knarkande och barnhatande mångbarnföräldrarna - att de får bli föräldrar? Så tänkte jag, ofta.

Under min tid som barnlös var jag rädd för att barnlösheten skulle stämpla mig för resten av mitt liv. Och det gjorde den, förstås. Men, om jag själv får påstå, skulle jag hoppas att det jag bär med mig är en påtaglig tacksamhet över hur livet ser ut idag, samt en förmåga att ha överseende med det som kunde anses vara mindre problem. Jag lyckas rätt bra, för det mesta.

Det jag var rädd för, det var att jag skulle bli en bitter människa. Jag hade så många bittra stunder och bittra tider under några år, att jag var orolig för att bitterheten skulle bestå. Att leva sitt liv som bitter, det måste vara bland det tyngsta.

Så, rädslan för att vara eller bli bitter, det är något som får mig att hoppas och tro att riktiga limbosituationer bara egentligen är mindre problem. Att det ordnar sig, att det blir bra.

torsdag 1 september 2011

Linns fråga om fosterföräldraskap


Linn ställde en fråga i inlägget om fosterföräldraskapet jag skrev här om dagen:

Låt oss säga att man vill bli fosterföräldrar - kan du berätta lite om vad som krävs av en? Måste man t.ex vara gift? Måste man vara en viss ålder? Och sånt.

Först av allt måste jag säga att jag bara har erfarenhet av en serviceleverantör, Rädda Barnen, det kan hända att andra agerar på annat sätt och/eller ställer andra krav.

Vi måste gå en utbildning, en kombinationskurs för folk intresserade av adoptiv- eller fosterbarn. På slutrakan får man inte vara intresserad av bägge alternativen. Vi påbörjade vår utbildning genom att, på tumis, träffa vår socialarbetare, men bytte snabbt till en grupputbildning, en Pride-utbildning. Vi bytte till gruppen främst för att tidtabellerna blev klarare, men det visade sig också att de andra typerna i gruppen var otroligt roliga och fina.

Under utbildningen går man genom precis allt. Allt. Allt från bägge parters släkt och bakgrund, till planen över hur vi kommer att uppfostra vårt barn. Och jo, det pratas om sexlivet mellan de blivande föräldrarna och det görs hembesök. Vi träffades varannan vecka, ett par timmar i gången och mellan varven gjordes det hemläxor. Vi fyllde två mappar med hemläxor.

Det var egentligen inte så hemskt, vi hade otrolig tur med våra kursdragare, de var verkligen prima människor.

Gällande praktiska grejer så jo, Rädda Barnen kräver att man är gift. Gällande ålder så beror det lite på om man adopterar eller vill bli fosterförälder. I fosterförälderfallet finns egentligen ingen åldersgräns, eller skillnad i ålder mellan den äldsta föräldern och barnet som det egentligen handlar om. Huvudsaken är att man annars verkar vara kapabel att bli förälder till någon annans barn.

Sen är det en massa pappersarbete som krävs; man skall läkarundersökas, man skall leverera papper om att man inte finns i brottsregistret och så skall man ro fram lite ämbetsbevis och sådant. Men, med lite tålamod fixar det sig också.

Det som är lite knepigt är arbetslivet. Då du får ett fosterbarn förväntas du stanna hemma åtminstone ett år med barnet och det kan försvåras av att du inte är berättigad till de sedvanliga moderskaps- och föräldraledigheterna. I vårt fall löste det här sig, på otroligt kort varsel, genom en mycket tillmötesgående arbetsgivare som förordade en alterneringsledighet åt mig.

Det här är nu det jag kommer på just nu, fråga gärna mer om det är något du undrar över!

Det finns så mycket jag inte förstår

Ser att Big Brother börjar snurra på finsk tv. En av deltagarna är en kvinna på drygt trettio år. Hennes favoritsysselsättning är att dansa och att "crazy baila" (ung. "festa"). Hon är ensamstående mor till fyra barn.

Och hon, hon ville vara med i BB.

Jag tycker att var och en får göra precis hur den vill, men, jag kan inte låta bli att undra hur hon skall stå ut med att vara utan sina barn den tid hon sitter inne? Då jag tycker att det är svårt att avstå från det enda barn jag har i några timmar?

Å andra sidan, fyra barn och ensamförsörjare - BB kanske känns som rena rama semestern?