Jag vet inte om jag är den enda hemmamamman som upplever att jag sällan haft sådan brådis, som nu då jag är hemma.
Det känns som om de träffar vänner försöker klämma in med en, att de är otroligt svåra att få att matcha i kalendrarna. Det känns dessutom som om timmarna i dygnet är alldeles för få.
Jag märker att jag har utvecklat en kycklinghjärna, ett exempel på detta är att medan jag satt och åt lunch, damp posten ner genom luckan. Jag kände ett enormt behov av att lämna lunchen och genast gå och kolla vad som anlände. Samtidigt tänkte jag att jag kunde städa upp i hallen. Jag fick tvinga mig själv att först äta färdigt, för att sen gå och göra andra grejer.
Öh, är det inte såhär karriärkometerna skall känna sig?
Det kan hända att det är illusionen av hemmavarandet jag hade, som gör att vardagen inte känns fullt så - ja, vad skall man säga - eterisk?
På tal om det, jag är fullt sysselsatt på annat håll, jag måste sluta blogga nu. NU.
Så sant, så sant. Jag bara undrar varifrån den populära hemmafru boomen kommit ifrån?jag menar, så roligt är det ju inte. Eller har jag fel?
SvaraRaderaLissu, egentligen tycker jag att det är väldigt roligt att vara hemma, jag njuter av varje stund. Men, det är mest det att alla stunder bara försvinner, de är över så snabbt. Jag borde få en slow motion-knapp i mitt liv.
SvaraRaderaJamen, du blir ju aldrig klar med nånting när du är hemma. Det är ett evinnerligt kokande, städande, tvättande. Och eftersom du bor på din arbetsplats ser du ju ogjort arbete vart du än vänder blicken, inte är det ju så konstigt att man utvecklar kycklinghjärna, koncentrationssvårigheter och stressymtom. När jag hade börjat jobba igen efter småbarnstiden tyckte jag måndagar var alldeles, alldeles underbara - för då fick man stänga dörren bakom sej och pausa lite från alla tråk-måsten. Och sen var det roligt att komma hem vid arbetsdagens slut och ägna sej åt kidsen utan dåligt samvete över det ogjorda hemma.
SvaraRaderaSlow-motion-knappen kanske är en selektiv-syn-knapp :) God fortsättning på hemmalivet!