Arg på andras osnutna ungar?

Jag och den lille tog oss in till stan igår - vi är så mobila, som ni märker - och det innebar att vi stod en liten stund på vår mest lokala busshållplats och väntade på, ja, bussen.

Jag stötte på en granne, vi bytte några ord på det som är hans modersmål (engelska) och samtidigt pratade jag på på det språk jag pratar med den lille, svenska. Simultanförmåga, ni vet.

På busshållplatsen hängde en hög med lågstadiebarn, finska sådana. Jag skulle gissa att de går i tvåan-trean ungefär. De här barnen samlades i en snäll halvcirkel (ja, det var inte en mob av någotslag, så illa var det inte) runt oss och himlade med sina barnaögon.

"Mitä te puhutte?" undrade ett av barnen, varpå jag svarade att det var engelska och svenska vi språkade. Jag fick som svar att de inte förstod vad vi sade och sen begav sig barna upp i snödrivan.

Där stod de sen, ljushåriga med någon form av attitydproblem i blick, och muttrade för varandra; "mä en tykkää kun puhutaan muuta kuin suomea".

Öh.

Där står jag, lite mörkhårigare med något som säkert var ett förakt i blick. Och blir liksom litet rosenrasande. På barnen först, skall erkännas, jag har lust att säga något riktigt fult om att det är synd att de inte fattar. Men sen än mer rosenrasande på alla de ställen barn som dessa kommer ifrån.

Det är säkert inte okej att vara furiöst arg och irriterad på andras ungar, men, jag vill nu erkänna att jag var det. Och blir det ibland i andra situationer också.

Valet, det jag svettas över i det tidigare inlägget, är så viktigt.