Dag 03 - Dina föräldrar
Oj, det är en historia så lång att allt bloggutrymme i världen skulle ta slut om jag skrev allt jag ville om mina föräldrar. Så, det blir korta drag i stället.
Jag är ett skilsmässobarn. Mina föräldrar skilde sig så pass tidigt att jag inte kommer ihåg oss som familj. Jag stannade hos mamma, pappa tog en bror och en hund och flyttade några hundra kilometer bort. Närmare än så har vi aldrig bott varandra, min pappa och jag.
Jag vet egentligen inte varför de skilde sig. Historierna var åtminstone två och nu är det så länge sedan att jag inte bryr mig om orsaken längre.
Jag har haft mina duster med båda. Med mamma har jag haft mina vardagsduster och värre duster. Det har gått månader utan att vi pratat med varandra. Det kan fortfarande gå månader, men nu med den skillnaden att jag inte är osams med henne.
Med min pappa har jag haft större och allvarligare duster. Det har gått år utan att jag pratat med honom. Nu kan det gå en månad eller så, men nu pratar vi åtminstone med varandra.
Med risk för att låta som predikanten, det är viktigt att förlåta. Att gå omkring och vara arg eller ledsen, det är man själv som lider mest, längst och tyngst.
Tack för att du delade med dig. När tyckte du att du hade förlåtit, så där på riktigt? Och hur fan gör man?
SvaraRaderaMalin - tack för att du läste. Det är svårt att svara på frågan hur man gör, otroligt svårt.
SvaraRaderaMen, i mitt fall så inleddes vägen mot ett förlåt mer eller mindre genom ett misstag. Under en övning jag gjorde på ett vi-sitter-i-en-liten-ring, insåg jag hur belastad jag var av min barndom. Den övningen ledde till en terapisituation som pågick i flera år. Den största lärdomen jag fick ur terapin, det var den att jag på något sätt lärde mig att läsa varför jag reagerar som jag gör, enligt gammalt mönster, i många situationer.
Under de här sessionerna, där jag satt och dillade på om hur det är och hur det känns och hur jag mår, sattes allt på sin spets. På något sätt gick det upp för mig att jag är den enda inblandade som i timmar sitter och funderar och pratar och betalar mig sjuk för det - att de andra (vilka de nu sen var) glatt fräser omkring i sina egna liv och inte alls grubblar lika mycket.
Någonstans där bestämde jag mig för att sätta punkt för tragglandet i det förflutna, jag släppte den tunga ryggsäcken (som man tycker om att kalla det förflutna i terapin) och försöker gå vidare utan det bagaget.
Allt det här alltså i en helt fullvuxen ålder, många, många år efter att barndomen mätt i år var lämnad i det förflutna.
Om det fungerar? För det mesta. Nuförtiden då jag trillar i de olika fällorna, så vet jag oftast varför jag gör det. Och, det hjälper lite det med.
Det är svårt att förklara det som oftast bara cirklar omkring i huvudet så här i text, men, jag hoppas att jag ens delvis kunde svara på dina frågor.