Dagisdans, en fortsättning

Ja, här i Nickby är de åtminstone positivt inställda till svenskan, och det är ju glädjande.

Vår önskan är att Shorty skall få gå i ett finskt dagis. Orsakerna är många. Vi är en tvåspråkig familj och Shorty lär sig svenska som första språk i och med att det är jag som är hemma. Det finns två finska dagisar på vårt sjukhusområde och Shortys sandlådekompisar är finska.

Nåväl, i diskussionen med den finskspråkiga koordinatören så dök det rätt fort upp, på förslag av damen i telefon. Att Shorty ju precis lika väl kunde gå i ett av de svenska dagisarna nere på byn. Inte för att det finns plats på de dagisarna heller, men, det var väl ett förslag jag ändå kunde nappa på?

Det är klart jag skulle ha kunnat. Inget är svartvitt då det gäller barnet.

Men, det är lagom knäppt. Då man försöker tänka utgående från barnet och hans bästa (ja, jag tror bestämt att det är det jag gör) - så då drar man fram det frestande svenska kortet, att duger inte svenskan nu då?

Jag tror att det kommer att vara bra för Shorty att få en finsk period just under dagisperioden. Vi får se vad vi gör med skolan sedan, om den blir finsk eller svensk. Jag tror att det är bra att Shorty får gå i dagis med typer som han känner sedan tidigare. Jag tror att det skulle kännas bra för oss att någon kan hämta honom (det är alltid någon hemma på det här området) om något skulle hända, det tar ändå en trekvart att komma hit från stan.

Och, allt det här skulle gå att fixa om Shorty kom in på ett av de två, finska, dagisarna på vårt område.

Men, vid samtalets slut så hade vi landat på att jag är god och tar emot den plats som åt oss utpekas eller så blir vi utan.

Än en gång, det är månader kvar innan det är aktuellt med ett dagisgående, men, det är intressant att se hur lite ens eget försök att använda det sunda bondförnuftet (ja, jag tror att det är det jag använder?) väger.