Ett infotillfälle hölls igår om barnskyddet i vårt land. På nyheterna kunde jag höra att tio procent av barnen i Finland på något sätt är fall som är behov av skydd, antingen innanför eller utanför den egna familjen. Tio procent är mycket. Fasansfullt mycket.
Det är siffror (eller barn är det ju, inte siffror) som väcker motstridiga känslor i mig. Varje barn är ett barn för mycket i fråga om det här, men samtidigt är det just den här siffran som gör att vi befinner oss i den för oss väldigt lyckliga situationen.
Fina Hanna har också skrivit om det här i dagens HBL och också i hennes artikel konstateras att det är brist på fosterföräldrar, att fosterbarnen står i kö.
Jag kanske har drabbats av tunnelseende, men i fråga om just fosterbarn, vill jag hävda att det skulle underlätta om rättigheterna i fråga om tex. frånvaro från arbetet skulle vara lika som då det gäller biologiska eller adopterade barn. Det är inte lätt att helt plötsligt få ett år (minimikravet som ställs på fosterföräldrarna) ledigt från jobbet - det kräver en mycket förstående arbetsgivare. I synnerhet som fosterbarnet kan anlända med verkligt kort varsel.
Jag tycker att den öppna adoptionen är ett ypperligt förslag (inte alls ett nytt sådant, möjligheten har existerat hela tiden). Men, just i fråga om omhändertagna barn (som eventuellt placeras i fosterhem) är det inte så väldigt ofta förekommande att alla parter ens vill diskutera adoption. Eller diskutera över huvudtaget.
Nåväl. Jag är i alla fall glad att fosterbarn och -föräldrar får utrymme i offentligheten. Då när vi valde vår väg för att få barn tyckte jag att det var svårt att finna information om just fosterbarn och hur det är att vara fosterförälder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar