Fler frågor - och några svar!

Det är så roligt att märka att det finns en del av er som tycker att det här med fosterföräldraskap och fosterbarn är intressant! Det finns stunder då jag är rädd att jag drabbats av tunnelseende, och i sådana stunder försöker jag blogga lite om annat också (HBL-kalendern, jag vet).

Mia ställer några frågor i mitt inlägg med svar på Saras frågor:

Får man fråga lite till?
Ja!

Jag blev nyfiken på hur mycket man som fosterförälder vet om sitt barns bakgrund. Det verkar ju på många sätt som ett system med mer insyn än adoption, speciellt om det (har jag förstått rätt?) i många fall finns en tanke om att barnet ska behålla kontakten med ursprungsfamiljen. Skulle du vilja veta mer eller mindre än du vet om Shorty?
Du har helt rätt, i de flesta fosterbarns fall så får man veta rätt mycket om bakgrunden. De sociala myndigheterna berättar allt de vet om barnet och bakgrunden. I vissa fall innebär det att man får precis hela paletten och i vissa fall vet man nästan ingenting. Det är stor skillnad då man jämför med adoptioner, i synnerhet de internationella - i de fallen vet man ofta väldigt lite. Gällande informationen om Shorty kan jag säga att vi vet mycket och det känns väldigt bra.

Sen undrar jag om inte fosterföräldrar måste vara de mest storsinta varelser som finns, som öppnar sina hem för ett barn som de s.a.s. kan "förlora" igen?
Det är inte så att jag går omkring och känner mig speciellt storsint om dagarna (insert smiley here). Nej, det känns mer som om jag vunnit största vinsten i alla lotterier i hela världen, det känns definitivt inte som om jag gjort en uppoffring eller annat dylikt.
Under föräldrautbildningen gick det upp för mig och oss att det handlar om ett barns väl, och det är det absolut viktigaste - kan man erbjuda ett behövande barn ett hem för en tid eller för alltid, så går det före den känslomässiga risk det innebär för de inblandade fullvuxna.
I vardagen är det sedan inte något man tänker på, det har jag sagt åt de flesta som frågar, att vi levt en helt normal barnfamiljsvardag. Det är klart att tanken funnits där, mest i början, då jag märkte hur stor, stark och snabb kärleken till det lilla barnet skulle komma att vara. Den rädslan var tätt förknippad med att jag under en lång tid vande mig vid att inte ha turen precis vid min sida.

Jag tycker det är jätteintressant att veta mer om något som jag tidigare knappt känt till, och jag är glad att du bloggar om det! Men svara bara om du vill! Det är svårt att veta när man ställer för närgångna eller privata frågor.

Tack! Jag hoppas att svaren - eller mitt bloggande om det här - inte känns för privat. Jag lovade mig själv det under familjeutbildningen, då jag märkte hur lite info det finns om fosterbarn (i synnerhet på svenska) att jag skulle göra mitt allt för att sprida information om jag bara kom så långt att jag visste något. Får man något tycker jag att man skall ge det vidare om det går!