Du som läst min blogg ett tag, du vet att jag är en lägerbytare. Tidigare (fast då fick du inte veta det) var jag barnlös, högst ofrivilligt. Nu är jag med barn (ja, alltså jag är inte gravid, men är mamma till ett barn).
Jag upplever själv att jag, nuförtiden, är mer än öppen om vår historia och att jag kommer ihåg att inte bara prata barngrejs då jag träffar vänner - både dem som är föräldrar och dem som inte är det. Det är väldigt svårt att veta hur väl jag lyckas, det sitter väl mer i åhörarens öra.
Det jag grubblar över, ibland, är hur jag för mig i de olika lägren. Som barnlös lärde jag känna en del andra barnlösa personer och nu, som mamma, har jag lärt känna en hel del föräldrar. Alltså personer som är just det, antingen barnlösa eller föräldrar, personer jag annars inte skulle lärt känna.
En del av de personer jag lärde känna som barnlösa, de är fortfarande utan barn. Som barnlös upplevde jag att det var väldigt delat då en ofrivilligt barnlös äntligen fick barn. Delar av mig tjoade och tyckte att just den barnlöse hade "rätt att få barn", samtidigt som det var väldigt ångestfyllt att se att det var någon annan barnlös som fick bli förälder, inte jag.
I de fortfarande barnlösas ögon är jag en av dem som bytt läger. Jag hoppas och tror att de flesta är glada med mig, men, jag vet ju hur det också känns.
Med tanke på dem som fortfarande väntar på att få bli föräldrar kan jag ibland tycka att jag borde lägga ett litet lock på. Inte bara dilla om Barnet med stort B, inte snöa in på bara barnbarnbarn. Jag kan till exempel tycka att jag barnbloggat rätt mycket och kan fundera över hur den barnlösa känner då. Så, då byter jag ämne och bloggar om celluliter.
Än en gång, jag vet inte hur jag lyckas, det sitter bland annat i bloggläsarens öga.
Jag är lite som åsnan mellan snabbmatsluckorna. I de biologiska föräldrarnas ögon (andra barns, inte mina föräldrar) är det fortfarande lite synd om mig, och det är så tappert att ställa upp (sic) som fosterförälder. Samtidigt har jag (eller så är det bara i mitt huvud) i de fortfarande barnlösas ögon lyckats med det mest efterlängtade.
Jo. Det är klart att det är helt fantastiskt att äntligen få vara mamma. Men, jag har inte glömt hur det känns att inte få vara det. Och nej, det är absolut inte synd om mig, det var det kanske tidigare, men absolut inte nu längre. Och det är absolut inte en tapperhet som gjort mig till fostermamma. Det är allt det där som du som förälder kanske också hann önska och känna innan du fick barn, som gjorde också mig till mamma.
Bra skrivet. Sista stycket håller jag helt med om. Innan våra barn kom till världen väntade vi länge. Så bara för att jag kan få biologiska barn betyder det inte att det går snabbt och är smärtfritt. Ofta tycker jag mej höra sådana som tex står i adoptionskö "men ni har ju biologiska barn, ni vet inte hur det känns att vänta".
SvaraRaderaJag har följt din blogg en tid nu och känner att det här är en blogg jag kan läsa om barn utan att känna den minsta avundsjuka.
SvaraRaderaDet låter säkert konstigt för en som fått barn utan problem att man kan vara avundsjuk på att andra får barn, men så är det bara. Jag känner igen mig på det du skriver att då man är ofrivilligt barnlös så vill man gärna glädjas över då andra i samma situation blir föräldrar och man känner ju så till en viss del, tillika som man blir lite ledsen att de lyckas men inte vi.
Jag tycker om din blogg för du skriver på ett helt annat sätt om barn än alla andra mammabloggar. Kanske är det för att jag vet lite om din bakgrund som får mig att läsa mellan raderna?
Pia - och också du som kommenterade anonymt - det känns alltid bra då man ser att det finns andra som resonerar på samma sätt. I synnerhet gällande barn, inte barn, inte få barn så är det fortfarande rätt mycket som är tabu.
SvaraRaderaJag är fortfarande inte normaliserad då det gäller andra människor och att de skall få barn, den ena eller andra vägen. Jag lägger fortfarande märke till nya ankomster, i synnerhet naturliga graviditeter på ett sätt som jag tror bara är kännspakt för oss som inte fått barn som vi ville. Det är inte så att jag faller ner i de svarta gropar jag tidigare föll i, det är klart att det känns lättare nu med Shorty i huset, men, det känns fortfarande.
Tack Pia ännu för de fina orden om min blogg!
Du är en vis kvinna. Och det är ofta erfarenheter som gör oss visa. <3
SvaraRaderaLotta - tack. Och puss!
SvaraRadera