Bitterheten

Pyret skriver en så träffande kommentar på mitt inlägg om hur det praktiska sköts då man är intresserad av att bli fosterförälder.

Att det ser ut som en och annan som blir biologisk förälder också borde gå en utbildning eller två, i syfte att förbereda sig på hur man välkomnar ett barn.

Och det var exakt det jag tänkte, så många gånger under den tid vi inte fick barn och sedan väntade på att få barn. Att fan också, hur kan det komma sig att dedär rökande, supande, knarkande och barnhatande mångbarnföräldrarna - att de får bli föräldrar? Så tänkte jag, ofta.

Under min tid som barnlös var jag rädd för att barnlösheten skulle stämpla mig för resten av mitt liv. Och det gjorde den, förstås. Men, om jag själv får påstå, skulle jag hoppas att det jag bär med mig är en påtaglig tacksamhet över hur livet ser ut idag, samt en förmåga att ha överseende med det som kunde anses vara mindre problem. Jag lyckas rätt bra, för det mesta.

Det jag var rädd för, det var att jag skulle bli en bitter människa. Jag hade så många bittra stunder och bittra tider under några år, att jag var orolig för att bitterheten skulle bestå. Att leva sitt liv som bitter, det måste vara bland det tyngsta.

Så, rädslan för att vara eller bli bitter, det är något som får mig att hoppas och tro att riktiga limbosituationer bara egentligen är mindre problem. Att det ordnar sig, att det blir bra.