Telefonbarn

Igår publicerades en "nyhet", det behövs fler fosterfamiljer i vårt land.

Det är, alla gånger, bra att saken lyfts upp och det är i de flesta fall klart bättre att barn som inte kan bo hemma, får bo i ett annat hem. En lagändring som också lyfter minimiersättningen för fosterfamiljerna och deras jobb är också välkommet.

Men, jag skulle fortfarande påstå att det inte är pengarna det handlar om. Att det att så pass få familjer vill fungera som fosterfamiljer hänger ihop med känslor, mer än det är kopplat till pengar.

För, i de fall där familjen vill jobba, uttryckligen jobba, som fosterfamilj, är oftast det tyngsta lasset allt det som fosterbarnet kommer med i bagaget. Ursinniga biologiska föräldrar som upplever att deras barn blivit stulet, en biologisk bakgrund kantad av missbruk, våld och annat olämpligt samt resultatet av detta - barnet. Ofta skadat, fysiskt men också psykiskt på ett sätt man inte klarar av i det egna, trygga, köket. En minimiersättning för detta, 650 € i månaden, känns inte stor i skenet av detta.

I många, de flesta?, fall då fosterbarn blir aktuellt i en familj, så handlar det om viljan att få vara förälder. Det anses inte okej att säga högt, men i många fall, i vårt fall, så önskade vi oss ett barn som vi kunde känna också var vårt. Att vi alltid, oavsett hur det skulle gå, skulle få vara en del av just vårt barns framtid och liv. Då är känslorna det som styr och är rådande. Och av känslorna är det rädslan som är den starkaste. Oron och ångesten över att våga ta steget. Öppna hemmet, familjen och kärleken för ett barn. Ett barn, som en vacker dag (inte genast, eller överraskande, vilket man ibland trodde) kan tas ifrån en. Och inte bara den egna rädslan, de som dras in i den här oron, det är den egna släkten, vännerna och kollegerna - de är, i de flesta fall, lika oroliga och osäkra inför framtiden.

Jag vet inte hur man skall råda bot på den rädsla och den oro den senare gruppen känner. Jag önskar att jag kunde knäcka den nöten, att jag kunde bidra till att fler vågade. Att fler skulle våga ge ett barn som behöver ett hem, just det, ett hem.

I vårt fall gick det så otroligt, strålande himlastormande bra. Bra på ett så fantastiskt sätt att jag fortfarande känner mig som om jag vinner högsta vinsten varje dag. Och någonstans hoppas jag att det är just genom det, genom att berätta vår historia, som jag kanske kan påverka.

Det kan gå bra.