Walopää ställde en fråga som en kommentar på ett av mina inlägg om fosterbarn och -föräldraskapet.
Walopää undrar vad jag menar med att det gick bra.
Som ett mellanstick måste jag bara konstatera det - än en gång - att var dag efter det att vi fick det första samtalet om den lille, varje dag har känts som om vi håvar in den största vinsten i något stort penningspel.
För allt har gått så mycket bättre än vi någonsin vågade tro.
Den här känslan beror delvis på att man under utbildningen man är tvungen att gå blir förberedd på det värsta. Under de månader vi förbereddes på att bli föräldrar fick vi lära oss så mycket som möjligt om traumatisering, psykiska och fysiska besvär, våld innanför och utanför hemmet, straffrätt och lagstiftning. Allt för att just det barn vi kunde komma att få kunde vara gravt stört på grund av en mycket olycklig start på livet.
Så, man sitter och väntar på ett barn med några år på nacken och oceaner av dåliga erfarenheter i bagaget, och undrar stilla om man någonsin kan vara förberedd på en utmaning som detta.
Och så får man samtalet om det lilla, mjuka, oförstörda som väntar. En liten bebispojke som gärna kunde få flytta in i det första som kunde räknas som hans hem.
Allt efter detta, ett lyckligt bananskal. Ett glatt halkande från en lycklig plats till en annan. Ett friskt och glatt barn, en mer än fin kontakt med den biologiska bakgrunden och sist, men absolut inte minst beskedet om att den lille också juridiskt sett blev vår.
I all sin korthet, att vara förbedd på något så utmanande, svårt och osäkert - i kombination med en himlastormande kärlek - och sedan detta, det sälla, till och med lätta och mer kärlek än man, jag, någonsin kunde förstå.
Det gick alltså inte bara bra, vi har haft en så osannolik tur att jag fortfarande kan stanna upp mitt i en rörelse, en tanke och drabbas av den fantastiska lycka jag får uppleva.
Ni kunde hypotetiskt istället ha fått en sjuåring eller? Får man komma med önskemål om ålder eller skall man bara tacka, ta emot och älska?
SvaraRaderaLinn, det görs en slutvärdering på paret som väntar på att bli föräldrar. I den finns också skrivet en ungefärlig ålder på barnet man kan komma att få. Vi föreslogs ett barn på tre-fyra år och det för att vi ansågs kapabla att knyta kontakt också med ett barn i den åldern. Åldern är inte något någon annan bestämmer, man diskuterar sig fram till något som känns bra. Vi var mer än okej med det som föreslogs, främst för att majoriteten önskar sig bebisar och det måste ju finnas hem för de andra också.
SvaraRaderaSen gick det ju helt på ett annat sätt än det föreslogs i vårt fall - på ett fantastiskt sätt - och jag är den första att erkänna att jag är evigt tacksam över att jag också fick uppleva en liten tid av Shorty som bebis.
Ödmjukhet inför livet är en av de finaste saker man kan (försöka!) lära sina barn tycker jag. Man kan känna ödmjukheten i allt det du skriver om ert bitvis så tunga resa. Man kan inte annat än glädjas med er och vilken otrolig lycka för den lille att just era vägar korsades. Finare föräldrar kunde han knappast ha fått. All lycka till er alla!
SvaraRaderaDina ordva,l "att var dag efter det att vi fick det första samtalet om den lille, varje dag har känts som om vi håvar in den största vinsten i något stort penningspel", kunde gott och väl ha varit mina egna. Om jag minns rätt var det ungefär så jag sade åt socialtanten när hon kom och hälsade på för ett uppföljningsbesök. Fint vore det om flera vågade sig ut på de vida vatten som foster eller adoptiv föräldraskapet innebär. Nog är det ju en krävande tankeprocess när man försöker förbereda sig på allt tänkbart, men desto mera har man möjlighet att växa som människa. Vi tycker i alla fall att det har varit en mycket värdefull väg att gå. Nu är vi lyckliga adoptivföräldrar till en underbar och charmig tvåårig kille från Afrika. Den största vinsten av alla!
SvaraRaderaEVV och JoKo - tack för era otroligt fina kommentarer!
SvaraRadera