Precis som jag lyckats dyka riktigt djupt in i dagens professionella monotask, så ringer telefonen. Det är dagis (ett samtal man tar, trots att man monotaskar) som ringer och meddelar att den lille drabbats av akut sjukdom.
Så, det var bara att sparka det ena monotaskandet i hörnet och ta tag i ett annat.
Men, avsikten var god, eller hur?
Observera vänligen att det här inte är ett marrinlägg. Tvärtom. Jag tänkte på det senast då jag fick räkningen för den lilles dagisplats. Att jag nog är en av de få (?) som är glad att få en dagisräkning.
Jag är så glad att jag har ett barn! Ett barn som gör att jag får betala dagisräkningar! Ett barn som gör att jag får lov att hämta sjukt barn på dagis!
Tjohej för dagisräkningar och att du får hämta hem ditt barn! O monotaska den lille frisk i all skönans lugn o ro.
SvaraRadera