tisdag 6 september 2011

Känslan, den känslan

Ni kanske känner igen situationen? Det kommer fram en för dig obekant person och den samme personen börjar lägga ut texten. Lägga ut texten på ett sätt som gör dig pinsamt medveten om den personen vet exakt vem du är, vad du har för dig och vad du inte har för dig.

Uh.

Vad skall man riktigt ta sig till i situationer som dessa? Jag vet att man borde vara ärlig och klämma fram det, att man inte har en blekblå aning om vem det är man pratar med, med ack så det skulle kännas fräckt. Då den andre redan har hunnit "bekänna färg", uppgett att den vet vem du är.

Uh.

Jo, det händer att jag presenterar mig själv för personer om och om igen. Som bäst har jag kommit upp till en fyra gånger på en och samma person. Inte så att de fyra gångerna inträffade samtidigt, men ändå.

4 kommentarer:

  1. Uuuuh! Det är så hemskt. Händer flera gånger i veckan. Ibland låtsas jag bara som om jag vet exakt, sen frågar jag ledande frågor som jag hoppas tar mig på rätt spår. Men minst lika ofta skyller jag på galopperande Alzheimer och folk brukar nog inte ta så väldigt illa upp. Tror jag. Själv presenterar jag mig i tid och otid. Säkert någon gång 10 ggr för samma person. Det är ju lite för mycket. Men hellre det än att dom skall känna sig klantiga.

    SvaraRadera
  2. Jag brukar antingen ställa frågan att "När träffades vi senast?" eller sedan den vackra "Vad hette du nu igen?"

    Alternativ ett brukar vara bra för då får man lite hjälp av vad man har upplevt tillsammans. Namnet är ju lite svårare, jo.

    SvaraRadera
  3. Anne och Tubbs, skönt att höra att jag inte är ensam! Senast då jag var i situationen då jag inte hade en aning, vågade jag mig faktiskt på ett svagt Tomas Ledin-aktigt "vad gör du nuförtiden" - och kom på rätt köl. Phew.

    SvaraRadera
  4. Jag presenterar mig också JÄMT och frågar vad folk heter ("nu igen"...) innan de hinner få en syl i vädret. Igår klargjorde jag dock inte det med en person jag skulle intervjua, jag misstänkte vagt att han är gift med min mans kusin och att de kanske till och med var på vårt bröllop. Jättepinsamt då det kom fram mot slutet att det var så och att jag inte hade haft koll. Jag har ännu morkkis. Jag skall fortsätta reda ut saker på stört, för det där var mycket värre.

    Men något som riktigt irriterar mig är när folk inte fattar piken. Jag presenterar mig och de svara lojt och leende "jå, ja vet no vem du är..." UTAN ATT PRESENTERA SIG SJÄLVA! Argh.

    Ursäkta. Jag halkade in här på din blogg via Saras och det här ämnet fick verkligen igång mig. Tack och hej hej :)

    SvaraRadera