måndag 30 september 2013

Can You See Me?

Det är rätt sällan man, jag, får lust att grabba luren och ringa en artist och säga tack. Under de senaste veckorna, månaderna, då jag hört Krista Siegfrids låt "Can you see me?" har jag drabbats av just den lusten. Att ringa Krista och säga tack. Tack för att du sätter ord på en del av den sorg jag känner.

Sorgen, som är så individuell och så svår att placera, den lättar för stunden då man anar någon annans lika individuella sorg och sorgearbete.

Det blev inte ett samtal, det blev offentligt tack i stället.



5 kommentarer:

  1. Jag tycker också om låten. Krista sjunger så vackert. Och jag tänker också på min mamma. Snart har det gått fem år. Sorgen försvinner aldrig.

    Mippe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag tror inte heller att sorgen försvinner, men jag hoppas att den lättar. Gör den det?

      Radera
    2. Det lättar definitivt. Ju mer man och ens liv ändras över åren, desto lättare blir det. Man lever i en ny värld där den som gått bort bara har en plats i ens minnen och man kunde inte ens tänka sig hur det annars skulle vara. Det kanske låter sorligt, men så är det. Tar nog 5+ år, sen är det "det nya normala".

      Radera
  2. Sorgen försvinner inte, men lättar med åren.
    Mamsen

    SvaraRadera
  3. Jo den lättar nog. Annars skulle det vara omänskligt tungt. Den blir vemodig. Det är rätta ordet, åtminstone för mig.

    Mippe

    SvaraRadera